Är allt övernaturligt bluff?

På sin blogg, i ett ganska tankekittlande inlägg, ställer sig Samuel Varg Thunberg frågan om allt övernaturligt verkligen är bluff. Som naturalist kan man tryggt avfärda allt övernaturligt som icke-existerande, och anledningen till detta är... Ja, jag kan faktiskt citera Samuel här.

"Och jag kan inte förneka att jag tror på Gud - trots att jag inte kan bevisa dennes existens."

Jag kan inte heller bevisa att allt jag tror existerar faktiskt existerar, alltså borde väl ovanstående citat vara i sin ordning? Nej, långt ifrån.

Först har vi ordet "tro". Det finns ett jättedumt citat som troende ibland använder mot sina meningsmotståndare, och jag beskyller absolut inte Samuel Varg Thunberg för detta. "Jag vet att jag tror, du tror att du vet." Anledningen till att jag tar upp detta, är för att ordet tro har så många olika betydelser, och den som påstår att han "vet att han tror" har missuppfattat detta, fundamentalt. I själva verket försöker personen som "vet att han tror" göra en poäng av att ordet tro, i bemärkelsen att "jag vet att det jag tror på inte kan bevisas". Det som händer här, är att den troende åberopar ödmjukhet. Men hur ligger det till med den ödmjukheten? Om du tror att Sven är på sitt rum, och går dit och konstaterar att rummet är tomt, kommer du då fortfarande tro att Sven är på sitt rum? Det är inte så säkert. Du tar intryck, du omvärderar, du har ett öppet sinne, och som en följd av det reviderar du din uppfattning.

Om du tror att Gud finns, och får det påvisat för dig att den som gör dessa anspråk, tar sig vatten över huvudet, samt att kontraargumenten antingen målar in Gud i ett hörn, eller den som gör de positiva anspråken, kommer du då fortfarande tro att Gud finns? Tar du intryck? Omvärderar du? Har du ett öppet sinne? Reviderar du din uppfattning? Om inte, vet du verkligen att du tror? Eller tror du att du tror, medan du i själva verket försanthåller något mot bättre vetande?

Sen har vi Gud i ovanstående citat. Som jag sa tidigare, finns mycket som jag tror finns, trots att jag inte kan bevisa det. Men det är inte precis gudar, demoner, änglar, andar eller spöken. Det är alltså inte bara så att sinnet måste vara öppet och att "tro" i bemärkelsen "att tro på Gud" är något förkastligt, det är också att kraven på evidens ska motsvara anspråken. Att galaxer, sparvar, stolar, radergummin, sockiplast och knölvalar finns, är något jag accepterar tack vare vikten av konstigheten i anspråket, mätt mot mina kunskaper om hur världen är beskaffad, och tillgängligheten av evidens för dessa. Eftersom jag inte är ornitolog så kanske jag ska vara väldigt tydlig med att sparvars existens ändå inte är anekdotisk, den är empirisk. Jag kan demonstrera deras existens med en näve brödsmulor.

Och apropå anekdotbevisning, så kan det beskriva den typ av "evidens" vi har för att Gud finns. Det krävs inte lite mer än en näve brödsmulor för att locka fram han, eftersom han trots allt är övernaturlig. Hans närvaro upplever vi starkt, men att denna närvaro tillskrivs just mellanösternguden är kulturellt betingat. Exempelvis avfärdar jag dessa känslor som naturliga fenomen i mitt huvud, istället för att åberopa några övernaturliga väsen.

Som Eugene Burger sa:

"The magician has a role to play. It is reminding people who grew up in a highly technological society of things we are in danger offorgetting. Things are not always what they seem to be. Magic says what you think is impossible might be possible after all."

Hur fantastiskt det än må låta, detta kan handla om något så märkvärdigt som kemiska reaktioner och sociala fenomen. Vi kan bara inte lita på att dessa fenomen representerades korrekt i öknen för ett par tusen år sedan.

Svaret på frågan? Ja. Allt övernaturligt är bluff.