På ett skeptikerforum har en av frågorna som skeptiker inte
kan komma överens i, lyfts upp under rubriken "Gud: Kontraindikationer",
vilket fick mig att fundera mer över definitionen av Gud. De som inte vill att Gud
ska avfärdas på vetenskapliga grunder investerar mycket prestige i
definitionen. Argumentet är att svårigheten att definiera ett väsen, innebär
ett problem för den som vill avfärda ett väsen, vilket i sig självt är ett
korrekt påstående. Då är väl saken biff? Som skeptiker kan man inte avfärda
Gud?
Bibeln betraktas fortfarande som en "urkund". Det
är fortfarande den man faktiskt läser ur när man har sina rituella sammankomster.
Vi vet åtminstone två saker om denna. Det ena är att även bibliska
auktoriteter, såsom prästerskapet, kan helt frivilligt välja att riva ner vissa
koncept som presenteras. Vissa stycken läser man inte alls på gudstjänsten,
vissa stycken läser man helt okritiskt, och vissa stycken läser man, men menar
att de menar något annat än vad som står, och så ger de en korrekt tolkning -
många års teologiskt arbete har resulterat i att man nu vet hur det hypotetiska
textstycket bättre bör tolkas. Det andra vi vet är att detta innebär kristendomen
är knuten till just Jahve. Det är dock en klen tröst för även om vi har ringat
in ett mytologiskt väsen, finns massor av manifestationer av detta, och vågar
man inte ha fel, så vågar man inte heller säga att inte någon av dessa finns på
riktigt. Men angående att ha rätt eller fel, så handlar det inte bara om det,
det handlar även om metod och möjlighet att ändra sig.
Det är inte ovanligt med kristna som accepterar
evolutionsteorin, jordens ålder, Big Bang, och så vidare, men ger människan en
upphöjd status. Dessa kristna kan man kanske betrakta som pseudoskeptiska, men
snällare än så kan man nog inte vara när man beskriver dem, hur mycket god
vilja och respekt för religion man än må besitta. För även om kristendomen är
en ultraflexibel (ja, eller varför inte vara ärlig och säga "hal")
religion, så är den gud som tillbes inte helt ickeexisterande. När man
särskiljer människan, ja, då har vi ytterligare en referens till urkunden. Jag
vet att vissa hävdar att kristendomen är helt gudalös, helt skeptisk, och helt
fri från övernaturliga inslag. I så fall måste jag ge mig, men jag har faktiskt
bara sett påståendet, och mycket kan påstås. Lojalitetstörsten kommer både från
urkunden och är (enligt min subjektiva erfarenhet) ganska så accepterad bland
troende. Denna lojalitet ska inte att förväxlas med respekt för andra religioner - där är det snarare ateisterna som
brukar fallera. Tänk på debatten om skolavslutning i kyrkan. Det var bara 30%
av de kyrkliga skolavslutningarna som hade religiösa inslag, och alltså bidrog
till att normalisera kristendomen som religion, ändå var ateisterna upprörda.
Mer upprörda än muslimerna.
Så från de pseudiskeptiska kristna, till den grupp av
kristna som påstås vara helt fria från övernaturlig tro till frikyrkorna. Det
intellektuella bottenskrapet. Här kommer både galenskaperna och urkunden i ett
helt nytt ljus. Man hanterar Bibeln på mycket större allvar, och det är här vi
hittar de som använder Bibeln för att argumentera för att heterosexualitet är "normalt"
i kontrast till homosexualitet. Det är här vi hittar kreationismen. Det är här
vi hittar hederskulturen och självgodheten. Inom frikyrkan råder
religionsfriheten och känslan av att åtnjuta religionsfriheten genom att stå
ännu närmre urkunden. Bibeln. Det innebär också att de potentiellt står närmre
Bibelns definition av Jahve, och som en följd av detta tror på ett mer
väldefinierat övernaturligt väsen. Ett väsen som vet allt, ser allt, är allt
igenom god, och som har skapat allt utom sig själv, eftersom han är gudomlig så
till den milda grad att han inte behöver vara skapad. När man pratar med
pastorer vill de gärna göra gällande att deras tolkning inte är kontroversiell,
men när man går in i sakfrågorna, kan man inte vara nog förberedd för
konstigheterna som bubblar upp. Genom att anse sig ha en mer korrekt tolkning,
och även lite lägre tolerans för avvikande tolkningar inom församlingen, blir
frikyrkan en kristendomens Judas. Har de rätt i sin teologiska inriktning, och
om de lyckas få konsensus för sina idéer, får skeptikern den definition som han
behöver för att kunna riva ner något.
Men något konsensus kommer inte att komma. En enda Gud finns
inte. Det finns säkert lika många bilder av Jahve som det finns personer som
anser att Jahve finns på riktigt, vilket tvingar mig som skeptiker att erkänna
att Guds existens inte kan motbevisas. Med det sagt vill jag också konstatera
att 5000 år har gått utan att positiv evidens för Jahves existens har
producerats, och motargument har produceras. Att avvakta är naturligtvis inte
heller legitimt. Det viktigaste är inte att man har rätt i denna fråga, det
viktiga är metod. Och som jag skrev i min förra text: Man måste även vara
beredd att ändra sig när ny data blir tillgänglig.
Förresten, när det kommer till tolkningar av Bibeln, så har
det nyligen diskuterats över en öl, dock inte av mig.
1. Varför just 5000 år?
SvaraRadera2. Se dig omkring. Hör med församlingar i din närhet om mirakler och övernaturliga händelser. Det finns många som fått sina liv förvandlade eller sett det övernaturliga som följer kristendomens efterföljare. Gud är påtaglig i denna värld.
Många övernaturliga väsen upplevs som påtagliga, och än mer påtagligt är att de är mänskliga konstruktioner. Såvida nu inte du sitter på evidens som ännu inte kommit upp till ytan.
SvaraRadera