torsdag 11 april 2013

Dåliga försök att legitimera religion, del 20 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den tjugonde som främst berör nationalstatsargumentet - religiösa riter är kultur, gilla läget!

I kölvattnet efter 2012 års julkalender är det uppenbart för mig att jag är enig med de troende om att indoktrinering är något dåligt. Julkalendern som visades i SVT hade "ockulta inslag", och anmäldes flera gånger om till Granskningsnämnden för att ha "uppmanat till ockultism" och "indoktrinerat barn till spiritism". Jag har väldigt svårt att se att vi har att göra med indoktrinering, men jag kan hitta argument för varför det är något dåligt med att ha med spöken i en julkalender, när karaktärerna kan prata med dem. Vi lever trots allt i en värld där spöktro inte stannar vid ett fantasieggande barnprogram på tv. Spöktro är en given premiss i flera populära tv-program där påstådda medium pratar med döda människor, och en betydande andel vuxna människor tror att man kan kontakta avlidna släktingar. Sifo säger i en undersökning initierad av Svenska Dagbladet att det skulle kunna vara 21 procent som tror att spöken finns, och att 20 procent som tror att de varit i kontakt med en död person. Alltså, om jag ska argumentera för varför spöken i barnprogram är något dåligt, finner jag att normaliseringen av en vanföreställning är det bästa argumentet. Men givetvis anser jag att fördelarna överväger. Spöken, drakar, demoner, gudar, andar och andra övernaturliga väsen kan vara fantasieggande ingredienser i en fängslande berättelse. En berättelses kvalité beror på andra faktorer än de enskilda ingredienserna och en berättelse kan framställas på ett bra sätt eller ett dåligt sätt. Jag håller alltså med anmälarna om att indoktrinering är något dåligt, men jag anser inte att julkalendern är exempel på indoktrinering.

Indoktrinering är något jag ställer mot tankefrihet, där tankefrihet är något bra. Indoktrinering i kristendomen är alltså inte heller något som jag betraktar som positivt, och det knyter an till nästa återkommande debatt. När julen närmar sig, är det inte bara julkalendern som anses vara ett samhällsproblem som måste hanteras, även den sekulära skolan hör dit. Vi har en återkommande debatt om skolavslutningar och adventsfirande i Sverige. Religiösa inslag i den obligatoriska skolan bedöms vara mindre problematiskt än en sekulär skola, och en skola som helt enkelt inte firar religiösa högtider, utan blott läser om dem. Alla argument för och emot religiösa inslag i skolas upprepas både till jul och till sommarledigheten, för inför sommaren ska det sjungas psalmer och välsignas igen.

Jag anser inte att en religiös skola är problematisk av den anledningen att vi har att göra med religiös indoktrinering, för det är inte religiös indoktrinering som pågår. Det är religiösa riter som pågår. Anledningen till att jag anser det vara otroligt viktigt att inga religiösa riter ska få förekomma i skolan, är att det följer en normalisering av religionens närvaro när riter praktiseras. Denna normalisering förekommer inte alls när man studerar en religion. När man läser om en religion, sker det i en mer objektiv situation. Att studera en religion, normaliserar inte den religionen mer än studerandet av något annat socialt fenomen normaliserar det fenomenet. Jag har inga som helst problem med att man besöker en kyrka och låter en präst prata och berätta om kristendomen, som en del i den religionsundervisning som handlar om just kristendomen. Det är snarare en fördel. Religion ska närvara i skolan som en del i undervisningen. Religiösa inslag ska inte förekomma. Det är tveksamt om det ens är tillåtet, varför det nu höjs röster om en förändring. Och här menar man allvar. Prästen Helle Klein tar täten i att beskriva problemet. Klein säger:

"Det är helt absurt att en statlig myndighet ska proklamera för vad en präst eller pastor får göra i en kyrka och vilka psalmer man ska sjunga."

Om elevens skolavslutning förläggs i en kyrka, är det rektorn som ansvarar för innehållet. För prästernas skull, vore det bättre om skolavslutningen inte firades i en kyrka, för inget hindrar eleverna att gå till kyrkan på sin lediga tid. Den rätten tycker jag är otroligt viktig.

"De som agerar är humanisterna och ofta grundar det sig i någon slags religionsfobi."

Som exempel har föreningen Humanisternas ordförande Christer Sturmark argumenterat mot religiösa inslag i skolmoment som har obligatorisk närvaro, och jag delar Sturmarks syn i denna fråga även om jag inte tycker att det är speciellt viktigt att eleverna besöker just en kyrka på en avslutning. Men argumenten som presenteras bottnar helt uppenbart inte i religionsfobi, vilket givetvis Helle Klein vet. Att hon säger så, är snarare ett försök att reducera sin meningsmotståndares argument istället försöka bemöta dem.

"Idén att ta bort religionen tror jag är rent skadlig för barns och ungdomars lärande."

Här gör Klein en liten argumentationsmiss. Religionen ska inte bort, men de religiösa riterna ska inte praktiseras som en del av den obligatoriska utbildningen. Det räcker gott att läsa om dem. Att studera dem. Att kanske rent av låta en präst berätta om dem. Men med det sagt, kan man ju undra exakt hur det kommer sig att det är skadligt för barnen att ta bort religionen? Man kan undra exakt hur blotta idén att ta bort religionen är skadlig för barnen? Jag ifrågasätter inte att det är skadligt för kyrkan, men det är inte vad Helle Klein oroar sig för, trots att hon kanske borde. Cirka 70 000 personer lämnar Svenska Kyrkan varje år. Men Helle Klein oroar sig alltså inte för detta, utan för barnen. Barn som kan ta skada av blotta idén att plocka bort religionen från skolan, som i sin tur inte är en institution som ska säkerställa barns religiositet, utan deras kunskap.

Adventsuppropet syftar till att låta barnen delta i religiösa riter. I upproret står (skriv inte under):

"Skolverket slår fast att adventssamlingar och skolavslutningar får genomföras i kyrkan endast om de saknar religiöst innehåll. Rektorernas uppgift är att kontrollera präster och andra kyrkliga företrädare.

När den nya skollagen får sådana konsekvenser måste den ändras. Vi kräver att våra politiker i regering och riksdag tar ett snabbt initiativ till att skriva om och förtydliga lagen. Samlingar i kyrkan måste få utgå från den kristna tron."

Alltså, utbildning i den svenska skolan måste få innebära obligatoriskt deltagande i religiösa riter. Rektorn ska kunna välja att placera en högtid i kyrkan, och prästen ska kunna välja att göra högtiden till en religiös sådan. Jag har en viss förståelse för att präster vill diktera villkoren i kyrkan, men när det nu är så, borde kyrkan diskvalificeras som alternativ! Omar Mustafa (ordförande i Islamska Förbundet) tycker att det ska vara frivilligt för barnen att närvara, vilket gör hela situationen ännu märkligare, eftersom man nu ställt prästens möjlighet att närvara på en skolhögtid framför alla elevers möjlighet att närvara. Att inte alla föräldrar vill slussa in sina barn till en religiös högtid med välsignelse, är trots allt ett faktum vi måste förhålla oss till.

Och det gör vi, alla efter bästa förmåga. Varje jul och varje sommar, tenderar både socialminister Göran Hägglund och civilminister Stefan Attefall att ryta till om att självklart ska barn delta i kristna riter. ("Vi bor trots allt i ett land där allt ifrån lagstiftning till kultur och människosyn är präglad av kristendomen. Gilla läget", "Innerligt trött...", "Låt skolor få göra undantag", "Det finns en överkänslighet här som inte är förankrad hos svenska folket".) De verkar ha fått med sig utbildningsminister Jan Björklund som varit försiktigt tillmötesgående till Adventsuppropet. Men på sin blogg skriver Björklund att "prästen kan berätta om varför julen firas, till exempel genom att läsa ur julevangeliet och reflektera över det", vilket väcker en del frågor. Hur resonerar man när behovet av en historielektion ska fyllas av just en präst? Om man vill använda sig av en präst i utbildningen, varför inte låta han berätta om den kristna tron, vad kristna tror på, vilka ritualer har, och kanske rent av hur kristna firar jul? Att låta en präst svara på frågan om varför julen över huvudet taget firas, känns helt fel. Speciellt med tanke på att präster verkar vara en så tydlig part i en debatt där inte alla är överens, något som Adventsuppropet vittnar om.

Speciellt nu när Svenska Kyrkan brottas med sjunkande medlemsantal och objektiviteten får sig en ny utmaning, kanske det trots allt är bäst att låta skola och kyrka gå åt skilda håll. Och frågan om saklighet och objektivitet får sig ytterligare en törn av religiösas syn på vad som är indoktrinering, och rösterna om att julkalendern indoktrinerar barnen, kommer just från kristet håll. T.ex. säger kyrkoherde Zbigniew Golebiewski att julkalendern är "den ondeshantlangare". Jag har mycket svårt att se att förekomsten av "anden i glaset" i julkalendern är en indoktrinering i ockultism, men förekomsten av religiösa inslag i skolan inte är en indoktrinering i kristendomen. Jag tycker att båda exponeringarna är så pass lika varandra, att ingen av dem kvalificerar som indoktrinering. ("Anden i glaset" sägs vara en metod att prata med döda människor, likt ett ouija board.)

Men om det verkligen är indoktrinering att exponera barn för andar och om indoktrinering verkligen är något dåligt, så måste det vara ytterligare ett argument mot skolavslutningar med religiösa inslag. Till skillnad från julkalendern i fråga, där ingen påstår att spöken finns på riktigt och där spöken endast finns i kontexten för sagan som berättas, så bygger tv-program som t.ex. "Det okända" på premissen att spöken faktiskt finns, vilket då 20 procent av svenskarna tycks hålla med om. Och anledningen till att Jan Björklund framstår som förvirrad, är att han verkar anse att kristendomens, prästens och kyrkans version av varför vi firar jul som skall vara allmängiltig för barnen. Till skillnad från spöken i julkalendern, tenderar kyrkan att på allvar driva linjen att julens historia börjar och slutar med Jesus, och att motiven till att fira jul endast kan vara kristna. Jag har till och med hört utbildade präster säga att ateister egentligen inte skulle behöva ha ledigt över julen! Detta är naturligtvis inte ett uttryck för kunskap och förståelse, och Jan Björklund har svalt detta bete lite för lätt.

Kristdemokraterna Andreas Carlson och Ola Mårtensson ger sin syn på frågan i Svenska Dagbladet, där de utropar den kommunala skolan till den kristna trons försvarare förvaltare. T.ex. ställs kyrkliga ceremonier mot julsamlingar i "svettiga gymnastiksalar", och vem vill inte fira i en fin kyrka framför en svettig gymnastiksal?

Så här i juletid ställs några av de traditioner vi kanske uppskattar mest på sin spets då samarbetet mellan kyrka och skola diskuteras. Skolan skall vara icke-konfessionell. Orden ekar stålgrå när de påtalas. Torrt och kyligt argumenteras det för avveckling av goda, varma traditioner. Länge har orden om den icke-konfessionella skolan varit ett starkt argument till att avveckla samarbetet med kyrkor. I stället ska avslutningsceremonier, luciafiranden och julsamlingar hållas i svettiga gymnastiksalar.

Fina, och framför allt gamla jultraditioner ställs mot värdenihilism. Du som läser Carlsons och Mårtenssons text kanske börjar tänka i banor om falska dikotomier, för ingen utom möjligtvis skribenterna själva, kan rimligen tro att svettiga gymnastiksalar och värdenihilism är det enda tänkbara alternativet till att låta barnen utöva deras religion i skolan.

Poängen som görs, är att "vi" har firat jul till minne av Jesu födelse sedan mer än tusen år tillbaka, och nu när dessa tusen år passerat, ska denna specifika orsak till julfirande institutionaliseras genom den kommunala grundskolan. För att verkligen styrka att detta är rätt väg framåt, hänvisar man till religionsfriheten. Rätten att praktisera sin religion uppnås genom att skolan låter andras barn praktisera deras religion under skoltid. Underförstått, Carlsons och Mårtenssons religionsfrihet undergrävs av att inte skolan kopplas in och verkställer kollektivt kristet julfirande för samtliga skolbarn.

Både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna målar upp en bild av den att kulturella mångfalden utgör ett hot mot deras religionsfrihet. Alltså, det faktum att inte alla firar jul till minne av Jesu födelse betraktas som ett problem. Ett problem som skolan ska hjälpa till att lösa. Genom att ha en kristen närvaro i ett sammanhang där barn måste närvara tror sig Carlson och Mårtensson säkra religionsfriheten. Att det kulturella argumentet används i en debatt som handlar om andras barns religionspraktisering, avslöjar att skribenterna besitter en föreställning om Sverige som en nationalstat, alltså att alla inom rikets gränser delar och bör dela kulturarv.

Givetvis är det inte så att Andreas Carlsons och Ola Mårtenssons möjlighet att fira jul till minne av Jesu födelse, står och faller med att mina barn också gör det, och gör det som en del av sin skolgång. Jag vill tipsa Carlson och Mårtensson om att ta sina egna barn till kyrkan; julottan kan vara fin. Välsigna dem, ta dem till kyrkans barntimmar, sätt dem på söndagsskolan, läs för dem ut bibeln, skicka dem på konfirmation. Att detta är nämligen rätt sätt att föra sin kristna kultur vidare till sina barn. Visst kan man diskutera det moraliska i att introducera religiösa dogmer om en himmelsk alfahane och att man överlever sin egen död för barn som inte utvecklat sin förmåga att tänka kritiskt, men där har ni eran religionsfrihet. Det är sådant ni har den till. Att blanda in skolan och göra kristna ritualer till obligatoriska, är fel sätt att föra sin kristna kultur vidare. I det sekulära Sverige, är inte längre Svenska Kyrkan en institution, utan en församling bland andra. Och skolan har inte ett större ansvar mot kyrkan att intala barnen att Gud finns, än de har mot oss naturalister att intala barnen att Gud inte finns, och att kristendomen bara är just en religion bland många andra religioner.

Det barnen lär sig om religion i grundskolan, ska ske under objektiva former på religionsundervisningen, och om en religion favoriseras under högtidliga stunder, och hanteras som "det normala" har man inte agerat i enighet med Europakonventionen, utan snarare brutit mot religionsfriheten enligt Europakonventionens formulering. Om religionen och religionsfriheten verkligen är det viktiga, lyft blicken från skolan! Vi har varken att göra med en själajakt eller en nationalstat, och det finns inget i Carlsons och Mårtenssons text som legitimerar att naturalister och ateister är kulturlösa, och att deras barn därför måste kristnas av utbildningssystemet. Tanken på en nationalstat är, för mig, det absolut viktigaste anledningen till att jag tänker fira den dag då Kristdemokraterna försvinner ur riksdagen.

Alla håller inte med, och frågan är tydligen inte speciellt enkel. Här följer några frågor och kommentarer som jag fick efter att ha samtalat i om kyrkan och skolan i Människor och tro i Sveriges Radio. Vissa frågor besvarade jag kort, andra kommenterade jag bara, men här tänkte jag vara lite mer utförlig.

Gud är en lika viktig abstraktion som demokrati och rättvisa som inte heller "finns" men som behövs. Och även de abstraktionerna har heliga texter, lokaler, tjänstemän, ritualer, kläder för att fylla speciella funktioner. Att inte låta barnen gå i kyrkan är att montera ner nåt viktigt för hela samhället oavsett vad man tror på. Religion har helt klart fördelar, och skulle annars ha fallit bort under evolutionens gång. Anledningen till att jag är restriktiv till gudstro, är att gudstro också har uppenbara nackdelar. Men varken religion eller andra idéer bör presenteras okritiskt för barn. Min uppfattning är att nackdelarna är mycket större än fördelarna, vilket blir speciellt tydligt när Gud uppmanar någon av sina undersåtar att mörda någon annan. Troende brukar försvara sig mot att detta är fundamentalism. När Gud gör goda ting, anses han vara god. När Gud gör onda ting, anses han vara mystisk. När religiöst inspirerade gärningar är goda, påstås det vara exempel på religionens positiva effekter. När religiöst inspirerade gärningar är onda, påstås det vara exempel på fundamentalism. För att jag inte ska betrakta detta som fusk i debatten, måste gränserna målas upp. Dessutom, fundamentalism är inte något dåligt om fundamentet är gott - du kan t.ex. inte begå ett rån och beskylla åklagaren för lagfundamentalism. När lagen praktiseras, kan det vara bra att vara fundamentet trogen, när lagändringar ska diskuteras, är det dåligt. Om fundamentet i fråga är kristendom, är fundamentalism givetvis alltid något dåligt.

Det är en stor tragedi detta evinnerliga tjat om vi ska få ha våra skolavslutningar i kyrkan eller inte. Jag tror att det först handlar om hur otroligt rädda vi svenskar är. Diskussionen om kyrkans roll i skolan finns för att inte alla vill att en specifik religion ska premieras. Således handlar denna diskussion om huruvida man ska eller inte ska respektera deras önskan om en religiöst neutral skola, eller inte.

Borde en ateist får julledigt precis som troende får? Kan man över huvudet taget ha julledigt om allas olika religions ska respekteras? Det går bra att ha ledigt över julen, oavsett vilken religion man tillhör, om någon. I Sverige har julen en historia som går längre tillbaka än kristendomen, och anledning att vila eller fira kan finnas oavsett religiös tro. Eftersom människor är religiösa, är det bra att vara just ledig kring religiösa högtider, så att dessa kan firas. Alternativet vore fler semesterdagar, men dels måste ledighet i från just skola ändå samordnas på något sätt och dels finns det en social poäng i att ha lite gemensam ledighet.

Varför är det så farligt med bön och välsignelse? Jag betvivlar att någon vaknat med mardrömmar för att de blivit välsignade när skolan varit i kyrkan. Mardrömmar är inte problemet, respekten för avvikande trosuppfattningar är nyckeln. Välsignelsen ska alltså inte avstås för att den är farlig, men den kan också avstås för den bygger på falska premisser. Jag anser t.ex. inte att Gud finns, och således att Guds välsignelse är något man kan klara sig utan.

Att få ta del av andras religion och vad de tror på, är något positivt. Det är därför jag är för en grundlig religionsutbildning. Ironiskt nog verkar dock kunskap om religion ha en negativ inverkan på religiositet.

Barn har ingen aning om något som helst numera. Det förekommer ingen undervisning om kristna värden eller vad som är anledning till våra högtider. Det kanske varierar, men om du säger att undervisning i religion är viktigt, så håller jag med dig. Kunskap är otroligt viktig.

Är det någon som mår illa av en bön till Gud? Vi kan väl vara överens om att det i alla fall bara finns en Gud och den som tror, om han är jude, kristen eller muslim tror väl då på samma Gud? Den som inte vill och inte tror behöver ju inte be! Det råder delade meningar om huruvida det är samma gud eller inte. En av de mest framstående apologeterna, William Lane Craig, menar att ateism åtminstone är bättre än islam, eftersom muslimer är avfällingar. Jag tror att det är samma gud i den bemärkelsen att jag tror att det är samma bakomliggande psykologiska mekanismer som verkar, men detta har inget med skolan att göra. Att praktisera riter är inte utbildning. T.ex. kan man läsa om schamanism utan att kräva att barnen ska slakta en get rituellt.

När blir det krav på att Kristusfigurer ska täckas över när skolan besöker kyrkan under skoltid? Man undrar ju vart är vi på väg i Sverige? Om syftet med besöket är att lära sig om religionen, finns ingen anledning att täcka över dem. Om syftet är att fira en högtid, finns ingen anledning att gå dit.

Varför är ateister så rädda för det vackra och stämningsfulla? Invändningarna är inte baserade på rädsla eller fobi. En ceremoni i skolan kan vara jättemysig och stämningsfull utan gudomlig närvaro, och en gudstjänst kan vara jättemysig utan skolans närvaro. Argumenten bygger på sekularism, inte på fobi.

Föregående - Nästa

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar