Har jag fallit offer för exotifiering i norska Postens reklamfilm?

En norsk reklamfilm för Posten visar hur en man får besök av jultomten varje jul, och hur det uppstår tycke mellan mannen och jultomten. Filmen får ett lyckligt slut för mannen och tomten får varandra, och inte ett öga är tort för tittarna. Under filmens gång skriver mannen till tomten. Adressen är Jultomten, Nordpolen. Premissen i filmen är alltså att det är den riktiga jultomten som besöker mannen varje jul, och säljbudskapet är att norska Posten kan ta över tomtens uppdrag.

Eftersom inget annat är sagt, tänker jag att den riktiga jultomten har sin fruga, tomtemor, hemma och sköter marktjänsten, medan tomten bedrar henne med en av sina kunder. Men när jag ser hur passionerat och genuint de fattat tycke för varandra, är jag beredd att skriva ut en gammal tomtemor från ekvationen. Och jag tror att mina förutfattade meningar spelar mig ett spratt här.

Hade filmen visat hur jultomten blev förälskad i en ung snygg tjej, skulle jag nog inte tycka att det var så vackert, för då hade jag direkt tänkt på att stackars tomtemor inte var utskriven ur historien. Jag tror att jag, precis som många andra som gillade filmen, kan ha fallit offer för exotifieringen, som jag tror att filmmakarna lagt dit avsiktligt. Det faktum att två män fattar tycke för varandra så passionerat, är så pass fint så att vi helt enkelt glömmer bort att det kan finnas en eventuell tomtemor därhemma. En ung snygg tjej, skulle åtminstone inte ha fått mig att ta ner garden lika lätt.