Fortsätt till huvudinnehåll
Startsidan      |      Min nya blogg!      |     YouTube     |      Twitter      |      Podcasts      |      Hall of fame     |      Evolution

Dåliga försök att legitimera religion, del 48 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den fyrtioåttonde som behandlar konsekvenserna av påståendet om att det inte finns några ateister i skyttegravarna (del 21).

Kanske att en skillnad mellan troende och icke-troende visar sig just när en krissituation uppenbarar sig. Att troende påpekar att det inte finns några ateister i skyttegravarna, kan vara ett exempel på att det är just i en krissituation det är viktigt att de föreställningar man besitter inte ligger för långt borta från verkligheten och inte är för bisarra.

Tänk dig en kirurg som verkligen tror på Gud. Hen kanske rentav tror att världen är handgripligen skapad för några tusen år sedan, av guden i fråga. Tänk dig att kirurgen opererar dig och att något går snett. När tycker du att det är rimligt att kirurgen vänder sig med sin desperation till Gud istället för vetenskapen? Den som inte tror på Gud kanske tycker att det är rimligt att kirurgen byter strategi först efter att patienten (som är du i detta lilla tankeexperiment) är bortom räddning. Då gör det inte patienten något, och om kirurgen gjort sitt yttersta, är denna krissituation hans krissituation, och han har rätt att vända sig till Gud.

Men om vidskepliga föreställningar visar sig just i en krissituation, som argumentet med skyttegravarna antyder, skulle jag vara trygg i att min kirurg litade på vetenskapen (vilket inte kan sägas om den som tror att jorden är skapad för några tusen år sedan) och är fri från naiva vidskepelser (vilket inte kan sägas om en gudstroende ungjordskreationist).

För innan vi kommer till den extrema punkten då en kirurg förlorar sin patient, måste man vara pragmatisk och tänka att det är för patientens skull som operationen har initierats, och det är för samhällets skull som vi har kirurger anställda. Den som har denna viktiga roll, ska underkasta sig samhällets förväntningar, inte sin Gud - speciellt inte när dessa två hamnar i konflikt.

Föregående - Nästa

Kommentarer

  1. Hej, jag har läst några av dina delar av "serien". Jag hakade upp mig på en grej i del 48 då du skriver att den troende kirurgen kan vända sig ifrån Gud med stort g till vetenskapen. Jag antar att du med detta exempel vill referera till en abrahamitisk religion. Inom de abrahamitiska religionerna så är Gud skapar och således skaparen av vetenskapen. Är det så att man måste välja antingen eller (Gud eller vetenskap) när Gud har skapat allt? (inkl vetenskapen?).

    SvaraRadera
  2. Det är väl helt uppenbart att det finns konflikter mellan religion och vetenskap. Om det inte vore så, skulle vi inte behöva vetenskap.

    SvaraRadera
  3. "När tycker du att det är rimligt att kirurgen vänder sig med sin desperation till Gud istället för vetenskapen?"

    Det är väl ingen som tycker att kirurgen ska be istället för att agera? Tron ska väl ge hopp och stöd snarare än praktisk handledning i kirurgi?
    Kirurgens religiösa (eller politiska) läggning är irrelevant så länge den inte stör arbetet.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Finns ett syfte med Universum? En föreläsning du inte får missa!

Den underbara fysikern, professor Sean Carroll , föreläser på temat Universums syfte. Förutom att Carroll är väldigt rolig och kunnig, så kan ett skäl att titta på detta vara att han argumenterar för att det kanske finns mer syfte med Universum än vad en skeptiker kanske är bekväma att erkänna, rent intuitivt. Ett annat skäl att titta på denna föreläsning infinner sig om du både är kristen och intresserad av fysik. T.ex. är inte liv efter döden, himlen eller helvetet, öppna frågor, utan frågor som fysiker vet svaret på. Den som accepterar kvantfältteori måste anse att själen är en kraft som fortfarande väntar på att upptäckas, men några unknown unknowns med dessa egenskaper finns faktiskt inte. Många religiösa och pseudovetenskapliga dogmer är helt enkelt felaktiga. Mycket nöje!

Irrationella övertygelser, subjektiva känslor och orimliga regler

I Sydsvenskan har ett meningsutbyte om samhälle, religion och sekularism pågått en tid, och igår gav Joel Halldorf replik till Anders Ekström som tycker att samhället behöver mindre religion . Halldorf skriver: "Ekström oroas över religionens ökade synlighet, eftersom han förknippar religion med irrationella övertygelser, subjektiva känslor och orimliga regler." Att man har en religion betyder naturligtvis inte att man har någon irrationell övertygelse, att man drivs av subjektiva känslor eller förespråkar orimliga regler, men allt detta är tämligen utmärkande för just religion. Speciellt monoteism. En irrationell övertygelse skulle kunna vara gudstro, eller tro på religiösa fenomen som jungfrufödsel, profeter, återuppståndelse eller dualism. Ibland lyfts tvivel fram som en förmildrande omständighet, men tvivel följer naturligt från tro på ting man vill ska vara sant, men inte ser något bevis för, och är därför absolut inget tecken på intellektuell styrka. Inte alla re...

Dåliga försök att legitimera religion, del 98 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den nittioåttonde. Christopher Hitchens och Richard Dawkins (m.fl.) smädar religiösa! Inte minst Sam Harris har anklagats för att ha angripit islam när han var gäst hos Real Time med Bill Maher i oktober 2014, något han givetvis borde göra. Under programmet påpekade Harris bl.a. att anmärkningsvärt många dåliga idéer härstammar från islam. Christopher Hitchens var en vandrande citatmaskin som slog hål på både vetenskapliga och moraliska argument, samt lämnat en utmaning till eftervärlden ( del 49 ) att visa på religionen som inspiration till godhet, som förmodligen aldrig kommer att klaras. Richard Dawkins är den "nyateist" som religiösa helst pratar om, kanske för att de överskattar hans betydelse för rörelsen, kanske för att de är genuint besvärade av hur välskr...