Hem      |      Om      |     RSS     |      YouTube      |      Twitter      |      Podcast      |     Hall of fame     |      Länkar

måndag 28 september 2020

Gud finns fortfarande inte

Hamnade i diskussion med en person på en gemensam bekants Facebook-sida. Min bekanta, Lars, hade publicerat en bild där han konstaterar att Svenska kyrkan delar ut reklam, trots att han specifikt undanbett sig deras reklam. Personen jag hamnade i diskussion med, Sven, tycker att det finns bättre saker att klaga på än att Svenska kyrkan delar ut reklam, vilket det såklart gör. Han exemplifierade med bl.a. NMR. Självklart kan NMR vara ett alibi för att Svenska kyrkan ska få göra precis som de vill, men när jag kom med i diskussionen hade Sven väckt den retoriska frågan om att Jehovas vittnen kanske har rätt i sin teologi, och att man egentligen kan veta om det finns någon gud eller inte.

Lars påpekar att det är den som hävdar att gud finns som har bevisbörda, inte den som är skeptisk till det. Sven säger att alla har en bevisbörda, och gör redan nu sin centrala poäng som är att så länge man inte kan bevisa det ena eller det andra, så återstår bara tron. Jag var ännu inte med i samtalet, men brukar vilja påpeka att vår uppfattning om verklighetens beskaffenhet inte är så binär att vi antingen vet något med säkerhet eller inte har något annat att gå på än personlig tro. Det är snarare så att man kan ha motstridig evidens, ingen evidens, svag evidens, stark evidens, och så vidare.

Samtalet fortgår. Lars säger att hans frånvaro av gudstro saknar bevisbörda, Sven opponerar sig med att bevisbördan är nödvändig för att vi ska "nå sanning" (vilket väcker frågan om vad ordet "ateist" egentligen betyder).

Jag anser att "sanning" är ett religiöst begrepp. Inom vetenskapen spelar det ingen roll vad som är sant eller falskt, utan om en hypotes fungerar, så är den bra. Ett exempel kan vara huruvida stolen man sitter på finns eller inte - det spelar ingen roll, för antagandet att den finns fungerar. När det gäller gudomliga väsen så ställer antagandet att dessa finns till en massa problem, givet att man är intresserad av hur verkligheten fungerar, för en magisk agent kan göra vad som helst. Inget blir förutsägbart och vetenskap blir meningslöst.

Beträffande bevisbörda så är "inga gudar finns" (i någon rimlig bemärkelse av "finns" där det måste finnas en definierad skillnad mellan att finnas och att inte finnas) så följer ingen bevisbörda trots att påståendet är positivt. "Tandfén finns inte" behöver inte bevisas, för ingen har presenterat några skäl att tro något annat. Skulle någon presentera ett fullgott argument för att tro något annat, förändras givetvis förutsättningarna. Men övernaturliga väsen och fenomen har cirkulerat i tusentals år, och trots det ligger inte forskarna sömnlösa om nätterna och funderar över deras existens.

Man skulle kunna vända på steken och låta gudstroende producera någon evidens, så att naturalisterna har något att hänga upp sin kritik på. Då skulle "gud finns inte" inte vara något man kan slänga sig med hur som helst.

Normalt när man pratar om vad som "finns", så kan man peka på en skillnad mellan "finns" och "finns inte", för det som finns måste ge något avtryck på sin omvärld. Det måste finnas något som ett ting som finns har, som ett ting som inte finns saknar. Det måste finnas en skillnad mellan existens och icke-existens, för att vi ska kunna sortera ting som existerande eller icke-existerande.

Låt oss anta att guds existens är identisk med guds icke-existens, så går jag med på att han finns, och mycket mer. Men om "finns" och "finns inte" egentligen är samma sak, så kan man lika gärna säga att han inte finns, för det betyder då samma sak. Skulle man definiera någon skillnad mellan en existerande gud och en icke-existerande gud, så får vi problem. Inom fysiken finns inga unknown unknowns. Det innebär att vi vet om vad vi inte vet och det innebär också att vi vet att gudomliga väsen inte är något som kanske finns. Så att av artighet säga att vi inte vet om gud finns eller ej, är inte värt något för mig. Jag är mer intresserad av att ha en så korrekt förståelse av verkligheten som möjligt, trots att det innefattar avfärdandet av övernaturliga väsen. Allt kommer till ett pris.

Beträffande ordet ateist, så är man det även om man inte "tror" att ingen gud finns på riktigt. Det räcker att man inte tror att någon gud finns på riktigt. Jag föredrar ordet "acceptera" istället för att "tro på" när det handlar om sådant vi vet - jag accepterar att ingen gud finns på riktigt. Det finns en poäng att hålla isär ord som blev tydlig för mig när jag sökte ett jobb jag inte var kvalificerad för med argumentet "att inte vara stridspilot är också att vara stridspilot". Ingen gudstro är alltså inte ett annat slags tro, utan jag "accepterar" det faktum att inga gudar finns på riktigt, någon annan "tror" annorlunda. Vi har inga skäl att bjuda det vidskepliga lägret på falsk artighet här.

Finns gud? Inte i någon rimlig definition av "finns". Om existensen är identisk med icke-existensen finns såklart massor av gudar, enhörningar och andra övernaturliga väsen/fenomen. Men då betyder inte längre ordet "finns" något.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar