Förutom innehåll av public service-karaktär producerar SVT och SR kommersiell underhållning av förströelsekaraktär, eftersom det antas locka in tittarna (precis som operapubliken kan lockas in av Håkan Hellström).
Mitt förslag är att man samlar tv-innehållet av public service-karaktär på SVT1 och radio-innehållet av public service-karaktär på P1. Därefter sänker man avgiftstaket från 1300:- per person och år till 400:-, och låter den avgiften täcka endast produktionen av public service-karaktär.
Förströelseprogrammen placeras på de övriga kanalerna, som man betalar för ungefär som man betalar för Netflix, med abonnemang. För en hundring till får du SVT2, för ytterligare en hundring får du P3, och så vidare. Detta ger oss ett antal fördelar:
- Den som inte konsumerar lätt underhållning på radio och tv får disponera mer av sina pengar på egen hand och den som konsumerar lätt underhållning på radio och tv hos en konkurrent (som t.ex. Netflix) kan själv välja vart pengarna ska gå. Den ene, andre eller båda.
- Verksamheten att locka in lyssnare till radio och tittare till tv kan praktiseras av fler aktörer eftersom den marknadsmässiga snedfördelningen minskar när underhållningen inte köps av staten utan av konsumenten. Om SVT och SR är framgångsrika, kan de utöka sin förströelseunderhållning utan att någon kan hävda att de "måste betala för trams".
- Det finns en trovärdighet i en kommersiell framgång när kunderna har ett val, som helt saknas när kunderna måste betala. Med nuvarande system beror SVT:s eventuella framgång mest på sådant som sker utanför tv-huset.
Denna fråga diskuteras för fullt i Storbritannien angående BBC, och det är hög tid att vi tar oss en funderare även här i Sverige, innan public service slutar som en självdöd övergödd jätte med gikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar