Hem      |      Om      |     RSS     |      YouTube      |      Twitter      |      Podcast      |     Hall of fame     |      Länkar

tisdag 16 juni 2020

Systematisering av tanken på avsked vid åsiktsyttring

Bakgrunden till detta inlägg är att Alexander Bard har fått sparken från TV4-programmet Talang på grund av att han uttryckte en olämplig åsikt på Twitter. Som amatörmusiker känner jag Alexander Bard främst som låtskrivare och popstjärna, så jag gissar att det passade honom som handen i handsken sitta i juryn i ett talangjaktsprogram i tv. Bard har själv tävlat i Melodifestivalen flera gånger, både som låtskrivare (t.ex. "Driver dagg faller regn" och "En dag") och som artist (t.ex. "Temple of love" och "You're not alone"). Dessutom är han en prominent låtskrivare med hit-låtar som "The way you are" och "Where were you last night" på sitt CV, författare och visionär. Jag minns speciellt ett tillfälle när han föreläste i Örebro under ett evenemang ("Framtidsdagarna") tillsammans med författaren Douglas Adams. Det var givetvis en ynnest att lyssna på Adams, men det var helt klart Bard som gav lyssnaren mest långvarig behållning. En av Bars poänger var att vi i framtiden skulle umgås på nätet och att relationerna skulle vara mer lösa – lättare att skapa och lättare att bryta upp. Som framtidsvisionär har jag inga invändningar mot Bard – han har en tendens att ha rätt – men hans åsikter är ytterst diskutabla, vilket jag säger utan att kategoriskt säga att han har rätt eller fel. Tvärt om, jag närmar mig denna situation så ödmjukt jag absolut kan, för jag vet att vissa frågor väcker reaktioner som skymmer de principer jag vill skriva om. Som exempel, jag minns när programmet "Ekdal och Ekdal" i SVT skulle diskutera Public Service, och den gästen som var skeptisk till rådande system, Katarina Barrling, var tvungen att stryka förespråkarna medhårs, men fick ändå inte komma till tals, medan förespråkarna av nuvarande system fick prata fritt utan krav på att erkänna eventuella poänger hos skeptikern. Vissa frågor är känsliga! Ett annat jättebra exempel på det är skatteplanering. Tjänar du mycket pengar i Sverige så skatteplanerar du. Det spelar ingen roll om du är vänsterpartist eller sosse, du skatteplanerar. Men Leif Östling ifrågasatte systemet med frasen "vad fan får jag" och fick sparken direkt. Innan han fick gå, hade han dragit in 180 miljoner till välfärden, så även om samhällets svaga hade nytta av honom är vissa frågor helt enkelt för känsliga.

Om jag ska vara mina principer trofast, så skaver det lite att gnugga händerna åt att Alexander Bard fick sparken även när jag gör en illvillig tolkning av det han skrev (som i sin mest välvilliga form kan summeras till att man har ett individuellt och personligt ansvar över sitt liv, men som definitivt lämnar öppet för mycket annat). Om man bortser från principerna och ska bedöma om det var bra eller dåligt att han fick sparken, så tänker jag inte ens ha en åsikt. Han klarar sig. Han är företagsam och han har andra uppdrag. Vissa brukar påpeka att det är barn som tittar på talangjaktsprogrammet i fråga, vilket må vara hänt, men hänger barnen på Twitter är de vana vid att folk tycker olika, och gör de inte det så vet de förmodligen inte vad Bard tycker i olika frågor. Men hur är det för andra som uttrycker diskutabla åsikter? Möjligheten att ha fel (utan att jag tar ställning till att det är det som har hänt – jag diskuterar principen) och att vara trygg i att man inte får sparken från sitt jobb och förlorar sin försörjning, är ytterst viktig för att personer i mer utsatt ställning ska våga pröva sina åsikter. Den är ytterst viktig för att personer som anser att det har något att säga för att förbättra samhället, ska våga säga det som de anser behöva sägas. Det var inte länge sedan Kakan Hermansson förlorade sitt kontrakt med Audi för att hon uttryckte polisförakt, vilket förmodligen sved lite mer än för Bard. Jag har förvisso lite större förståelse för det, eftersom Hermansson trots allt skulle vara Audis ansikte i Sverige, men det känns verkligen som att jag behöver hålla ner antalet standarder jag förvaltar för att kunna närma mig dessa händelser på ett hyfsat objektivt sätt. Så jag ser helt enkelt inte rädslan för att prata som en lösning. Det är snarare tvärt om! Svara Bard! Visa hur man kan tycka istället! Debattera och ventilera!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar