Hem      |      Om      |     Blogg/RSS     |      YouTube      |      Twitter      |      Podcast      |     Hall of fame     |      80-tal      |      Länkar

onsdag 18 december 2019

Mytbildningen kring Joakim Lamotte

Nu när Sveriges Radio bjudit in journalisten Joakim Lamotte, tycker jag att det kan vara legitimt att bemöta mytbildningen kring honom. Lamottes journalistik är väldigt agendadriven och han har en god förmåga att veta var han ska ställa sig för att framkalla de effekter han söker, vilket retar gallfeber på folk. Det har i sin tur gjort honom till ett lovligt byte för negativ ryktesspridning, men ett graverande påstående blir inte sant bara för att man ogillar personen det handlar om. Här är tre exempel.

Det påstås ibland att Joakim Lamotte inte är journalist, ofta med hänvisning till att man inte gillar hans journalistik. Men titeln säger egentligen inte så mycket om kvalitén på arbetet, utan om arbetets karaktär. Dålig journalistik är journalistik, vinklad journalistik är journalistik. Vissa kräver en viss utbildning av journalisten för att vilja erkänna honom, och Lamotte är skolad vid Göteborgs universitet och har varit verksam på Sveriges Television och på Göteborgs-Posten.

Det brukar påpekas att Sverige saknar no-go-zoner, vilket såklart är sant, men det man egentligen tvistar om är huruvida det finns utsatta områden som rent av är farliga att besöka kvällstid. Vilket såklart Lamotte gjorde, och därför antas han få skylla sig själv, ungefär som om han hoppat ut framför en buss. Det blir inte mycket skrivet för den som resonerar så, men framför allt kan man inte önska livet ur någon bara för att man inte gillar allt personen gör. Det finns uppenbarligen en publik som vill se hur det kan gå till i ett sådant område, vilket gör marknaden öppen. Om någon som inte gör något fel blir drabbad av våld, borde det vara irrelevant om offret delar dina åsikter.

Slutligen brukar det påpekas att han tigger pengar via Swish. I Sverige har olika finansieringsmodeller olika status. Det finaste är skattefinansiering, eftersom det är kopplat till objektivitet, oberoende och kvalité (t.ex. SVT eller SR). Därefter har vi olika varianter av frivilliga abonnemang och reklam (t.ex. DN eller SvD). Sist har vi frivilliga donationer, vilket är vad Lamotte tar emot. Om betalningsmodellen stjäl fokus från budskapet bör han se över det, men om det finns en tillräckligt stor publik som är beredda att (med sina skattade pengar) betala för att han gör som han gör, så är det bara bra. Det drabbar ingen som inte vill betala. Frivilliga betalningar via Swish, betyder inte att man kan smita från skatten, för bankerna ser pengaflödet och reagerar på om ett Swish-konto får betalt från olika håll. Därför måste man ha ett bolag för att kunna använda Swish på det sättet, och man måste betala skatt. Det är naturligtvis därför Robert Aschberg kan veta hur mycket pengar Lamotte drar in.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar