Denna fråga kommer upp titt som tätt i debatt. Du kan vara ateist av flera olika skäl. För att du inte blivit tilldelad någon religion, för att du på vansinniga grunder avfärdar en religion, eller för att du av helt rationella skäl avfärdar kristendomens anspråk. Men hur ser det omvända ut? Kan man, av rent rationella skäl, tro att jorden är platt och himlen en kupol? Tro på gud? Tro att arterna är skapade i sin nuvarande form? Tro att en fe förvandlar tappade tänder till femkronor?
Vi vet att intelligenta människor tenderar att vara oförmögna att veta vad som är upp och ner på saker och ting. Mensa, vars medlemmar kommer från de två mest intelligenta procenten av befolkningen, kryllar av personer som odlar galna konspirationsteorier och föreställningar om övernaturliga fenomen som t.ex. demoner och själar i limbo. Att en intelligent person tror något, beror inte på att det är sant. Det beror på att IQ primärt definieras av förmågan att identifiera mönster, vilket reflekteras av inträdesprovet på Mensa, och vidare på intelligenta personers övertro på sina egna föreställningar.
Finns det någon rationell grund att tro på gud? Den som svarar ja på den frågan måste kunna lägga sina föreställningar på hyllan och kunna beskriva hur en värld utan gudar skulle se ut och kunna påvisa att världen ser ut på ett annat vis. Det är inte en slump att man säger att vi har skäl att tro på planeten Jupiter men inte på spöken, att vi har skäl att tro på sparvar men inte drakar, där "tro" betyder att man tror att något finns. Givet någon känd och betydelsefull definition av "finns" och "gud", den mening som slutar med "...alltså finns det rimliga skäl att tro att det kan finnas gudar" har antingen felaktiga premisser eller följer inte till slutsatsen.
Det finns såklart invändningar mot att guds existens ska mätas med samma mått som existens överlag.
Jag tror att en värld utan gudar skulle vara som en död öken, som månen eller som mars. Påståendet är onödigt, eftersom det bara flyttar problemet ett steg bakåt. Jag tror att gud finns är ett grundlöst påstående, jag tror att jorden skulle vara ett ökenlandskap utan gud är ett annat, ungefär som jag tror att öl skulle smaka fisk om det inte vore för de osynliga enhörningarna. Det kan vara så, men detta är inte skäl att tro, det är påståenden. Det som kan påstås utan bevis kan också avfärdas utan bevis, och en hypotes vinner på att blanda in så få andra obevisade hypoteser som möjligt.
När man försöker legitimera sin egen tro ("jag har rationella skäl att tro på gud") vädjas det ofrånkomligen till just tro, vilket är fullkomligt rimligt för den som redan tror. Men om man ska övertyga någon som inte tror, måste argumenten vara starkare. Vilket argument, skulle få dig själv att börja tro på något du inte tror på? Använd det argumentet på gud.
Vi vet att intelligenta människor tenderar att vara oförmögna att veta vad som är upp och ner på saker och ting. Mensa, vars medlemmar kommer från de två mest intelligenta procenten av befolkningen, kryllar av personer som odlar galna konspirationsteorier och föreställningar om övernaturliga fenomen som t.ex. demoner och själar i limbo. Att en intelligent person tror något, beror inte på att det är sant. Det beror på att IQ primärt definieras av förmågan att identifiera mönster, vilket reflekteras av inträdesprovet på Mensa, och vidare på intelligenta personers övertro på sina egna föreställningar.
Finns det någon rationell grund att tro på gud? Den som svarar ja på den frågan måste kunna lägga sina föreställningar på hyllan och kunna beskriva hur en värld utan gudar skulle se ut och kunna påvisa att världen ser ut på ett annat vis. Det är inte en slump att man säger att vi har skäl att tro på planeten Jupiter men inte på spöken, att vi har skäl att tro på sparvar men inte drakar, där "tro" betyder att man tror att något finns. Givet någon känd och betydelsefull definition av "finns" och "gud", den mening som slutar med "...alltså finns det rimliga skäl att tro att det kan finnas gudar" har antingen felaktiga premisser eller följer inte till slutsatsen.
Det finns såklart invändningar mot att guds existens ska mätas med samma mått som existens överlag.
Jag tror att en värld utan gudar skulle vara som en död öken, som månen eller som mars. Påståendet är onödigt, eftersom det bara flyttar problemet ett steg bakåt. Jag tror att gud finns är ett grundlöst påstående, jag tror att jorden skulle vara ett ökenlandskap utan gud är ett annat, ungefär som jag tror att öl skulle smaka fisk om det inte vore för de osynliga enhörningarna. Det kan vara så, men detta är inte skäl att tro, det är påståenden. Det som kan påstås utan bevis kan också avfärdas utan bevis, och en hypotes vinner på att blanda in så få andra obevisade hypoteser som möjligt.
När man försöker legitimera sin egen tro ("jag har rationella skäl att tro på gud") vädjas det ofrånkomligen till just tro, vilket är fullkomligt rimligt för den som redan tror. Men om man ska övertyga någon som inte tror, måste argumenten vara starkare. Vilket argument, skulle få dig själv att börja tro på något du inte tror på? Använd det argumentet på gud.
Kommentarer
Skicka en kommentar