Joel Halldorf beklagar sig i Axess om bristen på religiös allmänbildning, och ger några exempel på vad som går förlorat om kunskapen om kristendomen försvinner. T.ex. blir våra helgdagar ett mysterium. Vad har granar och grisstjärtar med Jesu födelse att göra? Vad har harar och ägg med hans avrättning att göra? Den som tror att t.ex. kulturhistorien skulle kunna kasta ljus över dessa frågor misstar sig enligt Halldorf, för här krävs "kristen allmänbildning".
Som exempel på "kristen konst" nämns t.ex. Michelangelo, upphovsman till målningen i Sixtinska kapellets tak och till skulpturen David, föreställande karaktären med samma namn i Gamla testamentet. Det förstnämnda var ett beställningsjobb från Katolska kyrkan, och är därmed bara en fråga om vem som hade pengar, men låt oss bortse från det medan vi granskar tankegången om kristendomens konstnärliga djup. Båda verken producerades under tidigt 1500-tal.
Är man född i Italien under det sena 1400-talet så är man katolik. Kyrkan var en maktfaktor, någon religionsfrihet fanns inte och upplysningen hade inte ens börjat. Precis som nu, fanns det bra konstnärer och personer som inte var konstnärer, men till skillnad från nu, så var man där och då katolik. Detta är inte något jag skriver för att jag vill opponera mig mot religionskunskap, tvärt om! Ju mer man vet om religion, desto större chans har man att frigöra sig från religionens bojor. Religion är inte en kompetens, det är en institutionaliserad vidskepelse.
Att 520 år gammal italiensk konst är religiös är inte konstigare än att en 520 år gammal italiensk bro är byggd av religiösa, för det fanns inga alternativ. Och idag ser vi att stora konstnärer inte alls behöver vara troende. Rockmusikens avantgardemästare Pink Floyd har släppt ifrån sig några av de vackraste samtida verken, och deras låtskrivarpar (Roger Waters och David Gilmour) är uttalade ateister. Ibland handlar texterna om religion, ibland handlar texterna om politik, men stor konst vilar inte på vidskepelse.
En manlig troende muslim som dör, hoppas på ett efterliv i ett eget harem med 72 jungfrur till sitt förfogande att njuta av. Om jag hade trott att jag skulle överleva min egen död, skulle jag vara betydligt mer bekymrad över tillgången på konst och kultur. Men man antas vara andefattig för att man saknar en specifik vidskepelse. Som tur är, har de flesta kommit längre i sina tankar.
Som exempel på "kristen konst" nämns t.ex. Michelangelo, upphovsman till målningen i Sixtinska kapellets tak och till skulpturen David, föreställande karaktären med samma namn i Gamla testamentet. Det förstnämnda var ett beställningsjobb från Katolska kyrkan, och är därmed bara en fråga om vem som hade pengar, men låt oss bortse från det medan vi granskar tankegången om kristendomens konstnärliga djup. Båda verken producerades under tidigt 1500-tal.
Är man född i Italien under det sena 1400-talet så är man katolik. Kyrkan var en maktfaktor, någon religionsfrihet fanns inte och upplysningen hade inte ens börjat. Precis som nu, fanns det bra konstnärer och personer som inte var konstnärer, men till skillnad från nu, så var man där och då katolik. Detta är inte något jag skriver för att jag vill opponera mig mot religionskunskap, tvärt om! Ju mer man vet om religion, desto större chans har man att frigöra sig från religionens bojor. Religion är inte en kompetens, det är en institutionaliserad vidskepelse.
Att 520 år gammal italiensk konst är religiös är inte konstigare än att en 520 år gammal italiensk bro är byggd av religiösa, för det fanns inga alternativ. Och idag ser vi att stora konstnärer inte alls behöver vara troende. Rockmusikens avantgardemästare Pink Floyd har släppt ifrån sig några av de vackraste samtida verken, och deras låtskrivarpar (Roger Waters och David Gilmour) är uttalade ateister. Ibland handlar texterna om religion, ibland handlar texterna om politik, men stor konst vilar inte på vidskepelse.
En manlig troende muslim som dör, hoppas på ett efterliv i ett eget harem med 72 jungfrur till sitt förfogande att njuta av. Om jag hade trott att jag skulle överleva min egen död, skulle jag vara betydligt mer bekymrad över tillgången på konst och kultur. Men man antas vara andefattig för att man saknar en specifik vidskepelse. Som tur är, har de flesta kommit längre i sina tankar.
Kommentarer
Skicka en kommentar