tisdag 20 augusti 2019

Skolan bör inte digitaliseras så som det görs idag

Inom skolvärlden blir man, mer än någon annan stans, utsatt för lekmäns tyckande och gissande. Jag förstår självklart att det skapar irritation, men det har sina skäl: Alla har gått i skolan och har således en personlig bild, hur subjektiv den än må vara, av vad som är bra. Alla som har ett jobb tar ganska mycket av sina egna pengar ur fickan för att finansiera andras barns utbildning. Det är alltså egentligen inte speciellt konstigt att skolsystemet exponeras för lekmäns tyckande. Efter detta erkännande bjuder jag glatt på min egna åsikt om Skolverkets digitaliseringsplan och hur digitaliseringen av skolan tar sin form. För att göra en lång historia kort, så är jag opponent. Och jag är opponent baserat på mina subjektiva åsikter och baserat på det jag vet om modern informationsteknologi. Digitalisering är inte i sig självt av ondo, men så som det sker nu tycker jag mig se problem.

Diskussionen kan spåras tillbaka till den tid då kalkylatorn var en ifrågasatt lyx, eftersom man, som det hette då, ändå aldrig kommer bära med sig en miniräknare. Ibland slår kritiken mot tekniken fel, men ibland slår den rätt. Den högst subjektiva poäng som jag vill göra, kan summeras i denna bild. Det är så här min arbetsplats i hemmet ser ut. Förutom ölen och en NUC (som tangentbordet är kopplat till) så äger jag en mobiltelefon med en mjukvarudriven miniräknare (som jag ogärna använder) och en hårdvarudriven miniräknare.


Poängen är att även om alla idag, tvärt emot lärarkårens samlade bedömning på 80-talet, faktiskt bär med sig en miniräknare i sin smarta telefon, så är den inte bara en miniräknare. Det är fortfarande en potentiellt Internet-ansluten enhet som potentiellt kan notifiera dig om att någon tilltalar dig, att någon tycker något om något du delat på sociala medier, och så vidare. Eleven förväntar alltså kunna koncentrera sig på ett potentiellt tråkigt räkneproblem medan hon rent av kanske håller i den enhet som sköter alla hennes lättsamma kontakter och som bjuder på kortsiktiga nöjen i form av bilder och s.k. likes (som är ett slags bekräftelsegest från de andra uppkopplade vännerna).

Av den anledningen anser jag även att tryckta böcker är bättre än e-böcker som läses på laptop, surfplatta eller mobiltelefon, åtminstone om de tryckta böckerna läses när mobiltelefonen ligger i fickan eller i ett annat rum, annars spelar det ingen större roll. Oavsett det gäller läxläsning, skönlitteratur eller facklitteratur, finns det många som tänker på annat när själva enheten gör sig påmind.

Under min skolgång på 80-talet använde vi datorer som inte var uppkopplade till Internet eller några sociala medier.

ABC 80. Foto: Ellinor Algin

I en datorsal hade vi ABC 80-maskiner som körde BASIC, och i en annan hade vi sammankopplade COMPIS-datorer som körde CP/M. På den förstnämnda lärde vi oss BASIC, på den andra lärde vi oss grundläggande CP/M-kommandon, lite nätverk och Comal-programmering, vilket i båda fallen kunde ske utan att maskinerna dessutom gjorde anspråk att sköta våra sociala relationer eller ge några andra notifikationer. Men man kunde såklart inte använda dem som uppslagsverk. I brist på Google och Wikipedia hade vi istället skolbibliotek.

Skolbiblioteken är dessvärre på väg att försvinna, kanske främst för att det kostar för mycket att ha dem, vilket till viss del faktiskt beror på att inte alla studenter idag vet vad som gäller. Böckerna är till låns och måste lämnas tillbaka. Studerar man dem på plats så gör man det i tysthet, och så vidare. Den totala informationsmängden i ett bibliotek tenderar att vara lägre och det fanns en större tröghet i att få ut ny information, men informationen håller ändå ganska god kvalité. Och så fanns skönlitteraturen! Att sjunka ner i en skön fåtölj och avnjuta ett skönlitterärt verk från en bok som inte pockar på din uppmärksamhet på något annat vis, är inte bara en fantastisk upplevelse, det är faktiskt också bildande. Man lär sig språk, man får uppleva andra människors synsätt och man kan få besöka både verkliga och fiktiva platser.

Så om en digitalisering ska ske, anser jag att man inte fullt ut ska ersätta de tryckta böckerna, och till den grad det är möjligt använda sig av dedikerade maskiner för olika uppgifter, och i så låg utsträckning som möjligt använda sig av mobiltelefoner i skolarbetet. Och om jag fick önska, skulle skolbiblioteken få vara kvar. Förresten, min hårdvarudrivna miniräknare levererades med en heltäckande manual, vilket redan där gjorde den mer användbar än miniräknarapplikationen i mobiltelefonen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar