Jag tycker av flera skäl egentligen inte om att man driver en fråga genom en personkult. Det är effektivt att hänga upp en fråga på en symbol och peka på den symbolen, och det är ineffektivt att sälja en fråga blott på tekniska argument, så därför används tekniken att koppla frågor till en person ibland. Man har igenkänning, och om personen dessutom är ett barn så finns svar på all tänkbar kritik, hur saklig den än må vara: Hatar du barn?
I gårdagens Nerikes Allehanda hyllade Sofia Mirjamsdotter klimatrörelsens företrädare Greta Thunberg, och underströk allvaret i frågan genom att påpeka att Thunberg använder liknelsen med ett brinnande hus. När ens hus brinner så gäller det nämligen att släcka fort! Publiken problematiserar inte att sakfrågan fästs på en person, publiken har inga betänkligheter att personen är ett barn. Ett intelligent, välartikulerat och nyttigt barn, men fortfarande ett barn.
Andra frågor skulle också kunna drivas av en kult kring ett barn. Vi brottas med problemet att gemensamma medel ska räcka till mer och mer, vilket hanteras med högre skattetryck och högre pensionsålder - verktyg som inte kan överanvändas, bl.a. på grund av att tillväxten kan drabbas. En femtonårig flicka skulle kunna turnera med budskapet politiker inte behöver ha alla sina förmåner, att arbetsgivaravgiften är för hög, att moms på arbete är en dålig idé, och så vidare. Politiska motståndare skulle enkelt kunna avfärdas med att de angriper barn. Men är det så vi vill ha det?
Johan Hakelius hävdar att skrivandet är ett sätt att ställa sig vid sidan av samtiden, vilket i sammanhanget är en viktig poäng, eftersom man förmodligen vill kunna kritisera kontemporära fenomen även om fenomenet i fråga är upphängd på en 15-åring. För när man har skapat en sekt kring en sakfråga, är dialog omöjlig eftersom hyllningar är det enda som då tolereras. Den mest sakliga kritiken kan enkelt avfärdas genom att peka på t.ex. näthat som 15-åringen fått utstå.
Jag som skriver detta tillhör gänget som anser att klimatkrisen är reell, och att det inte stannar där. Plastfibrer och andra föroreningar förstör våra redan överfiskade vatten. Det som gör mig till giltigt villebråd är att jag trots det ogärna deltar i Greta Thunbergs hyllningskör, eftersom det offentliga samtalet faktiskt innehåller element som jag inte tycker att barn - hur intelligenta de än må vara - ska vara en del av. Min företrädare i klimatfrågan heter Peter Hadfield, och mitt typ enda bidrag till engelska Wikipedia är att påpeka att han egentligen inte heter "potholer54", vilket förr var sidan man presenterade Hadfields gärningar på.
I gårdagens Nerikes Allehanda hyllade Sofia Mirjamsdotter klimatrörelsens företrädare Greta Thunberg, och underströk allvaret i frågan genom att påpeka att Thunberg använder liknelsen med ett brinnande hus. När ens hus brinner så gäller det nämligen att släcka fort! Publiken problematiserar inte att sakfrågan fästs på en person, publiken har inga betänkligheter att personen är ett barn. Ett intelligent, välartikulerat och nyttigt barn, men fortfarande ett barn.
Andra frågor skulle också kunna drivas av en kult kring ett barn. Vi brottas med problemet att gemensamma medel ska räcka till mer och mer, vilket hanteras med högre skattetryck och högre pensionsålder - verktyg som inte kan överanvändas, bl.a. på grund av att tillväxten kan drabbas. En femtonårig flicka skulle kunna turnera med budskapet politiker inte behöver ha alla sina förmåner, att arbetsgivaravgiften är för hög, att moms på arbete är en dålig idé, och så vidare. Politiska motståndare skulle enkelt kunna avfärdas med att de angriper barn. Men är det så vi vill ha det?
Johan Hakelius hävdar att skrivandet är ett sätt att ställa sig vid sidan av samtiden, vilket i sammanhanget är en viktig poäng, eftersom man förmodligen vill kunna kritisera kontemporära fenomen även om fenomenet i fråga är upphängd på en 15-åring. För när man har skapat en sekt kring en sakfråga, är dialog omöjlig eftersom hyllningar är det enda som då tolereras. Den mest sakliga kritiken kan enkelt avfärdas genom att peka på t.ex. näthat som 15-åringen fått utstå.
Jag som skriver detta tillhör gänget som anser att klimatkrisen är reell, och att det inte stannar där. Plastfibrer och andra föroreningar förstör våra redan överfiskade vatten. Det som gör mig till giltigt villebråd är att jag trots det ogärna deltar i Greta Thunbergs hyllningskör, eftersom det offentliga samtalet faktiskt innehåller element som jag inte tycker att barn - hur intelligenta de än må vara - ska vara en del av. Min företrädare i klimatfrågan heter Peter Hadfield, och mitt typ enda bidrag till engelska Wikipedia är att påpeka att han egentligen inte heter "potholer54", vilket förr var sidan man presenterade Hadfields gärningar på.
Kommentarer
Skicka en kommentar