Jag var nyligen med om att en person kände sig manad att bevisa för mig att Gud faktiskt finns. Tidigare under kvällen bjöd jag på erkännandet att man inte kan veta om Gud finns eller inte, och nu fick jag höra att gudstro minsann inte "bara" är religion, utan att det finns skäl att tro. Det var faktiskt så att den vetenskapliga texten X indikerade att Gud finns. Alltså:
1. X → Gud
2. X
3. Alltså Gud
Helt plötsligt blev jag utrustad med möjligheten att bevisa att Gud inte finns, för om X → Gud, måste ¬X → ¬Gud, så allt jag behöver göra är att vederlägga X, så kan man inte längre hävda att Gud finns. Men så var det tydligen inte. Nej, nej, Gud finns, och X ger stöd för den hypotesen.
Om Guds existens var den egentliga premissen, varför presenterades då X som en premiss och Gud som en slutsats? Naturligtvis producerar man argument för att ge sken av att gudstro har en legitimitet även hos en skeptiker, men minimal skepticism leder ofrånkomligen till en grundmurad ateism.
Hemligheten ligger i kontrasten, och världen är väldigt svart-vit. Nyanserna ligger i vår uppfattning av världen. Antingen lever vi i en verklighet där gudar existerar, eller så lever vi i en verklighet där gudar inte existerar. Från vår begränsade förmåga att förstå vår omvärld så lever vi antingen i en verklighet där det finns skäl att tro att gudar existerar, eller så lever vi i en verklighet där dessa skäl saknas.
Det enda vi kan vara absolut säkra på, är att kristna skeptiker antingen sitter på sina argument i väntan på ett bra tillfälle att presentera dem, eller att de helt enkelt smickrar sig själva genom att kalla sig skeptiker, helt oförmögna att legitimera den hållning som de vägrar lämna.
Och det är i kontrasten som sanningen ligger. Hur skulle en värld där Gud finns egentligen ser ut? Jo X. Eller (tydligen) även ¬X. Alla andra ämnen hanteras annorlunda av skeptiker, kristna eller ej. Det som gör att jorden anses vara rund, står i kontrast till det som gör att jorden anses vara platt. Och så vidare.
Men när alla fakta leder till samma slutsats - Gud finns - så behövs inga fakta. Därför är kristen skepticism en väldigt konstig form av skepticism.
1. X → Gud
2. X
3. Alltså Gud
Helt plötsligt blev jag utrustad med möjligheten att bevisa att Gud inte finns, för om X → Gud, måste ¬X → ¬Gud, så allt jag behöver göra är att vederlägga X, så kan man inte längre hävda att Gud finns. Men så var det tydligen inte. Nej, nej, Gud finns, och X ger stöd för den hypotesen.
Om Guds existens var den egentliga premissen, varför presenterades då X som en premiss och Gud som en slutsats? Naturligtvis producerar man argument för att ge sken av att gudstro har en legitimitet även hos en skeptiker, men minimal skepticism leder ofrånkomligen till en grundmurad ateism.
Hemligheten ligger i kontrasten, och världen är väldigt svart-vit. Nyanserna ligger i vår uppfattning av världen. Antingen lever vi i en verklighet där gudar existerar, eller så lever vi i en verklighet där gudar inte existerar. Från vår begränsade förmåga att förstå vår omvärld så lever vi antingen i en verklighet där det finns skäl att tro att gudar existerar, eller så lever vi i en verklighet där dessa skäl saknas.
Det enda vi kan vara absolut säkra på, är att kristna skeptiker antingen sitter på sina argument i väntan på ett bra tillfälle att presentera dem, eller att de helt enkelt smickrar sig själva genom att kalla sig skeptiker, helt oförmögna att legitimera den hållning som de vägrar lämna.
Och det är i kontrasten som sanningen ligger. Hur skulle en värld där Gud finns egentligen ser ut? Jo X. Eller (tydligen) även ¬X. Alla andra ämnen hanteras annorlunda av skeptiker, kristna eller ej. Det som gör att jorden anses vara rund, står i kontrast till det som gör att jorden anses vara platt. Och så vidare.
Men när alla fakta leder till samma slutsats - Gud finns - så behövs inga fakta. Därför är kristen skepticism en väldigt konstig form av skepticism.
Hallå Zelma! Var är du? Saknar våra diskussioner om hattar och klänningar! Plus lite annat. :-)
SvaraRadera