lördag 11 oktober 2014

Har man något ansvar för sin ateistiska livsfilosofi?

Det finns (förhoppningsvis) ingen som ifrågasätter att den verklighetsuppfattning man besitter, påverkar hur man agerar. Om man verkligen inte tror att några gudar finns på riktigt, kommer det att få genomslag i hur man agerar. Jag är inte helt nöjd med att frånvaron av gudstro, ateism, benämns som en livsåskådning. Ateism är frånvaron av en specifik föreställning, medan t.ex. metafysisk naturalism (som innefattar ateism) är mer av en livsåskådning. Jag kan acceptera påståendet, om vi samtidigt erkänner begränsningen i ordet - den mest inkluderande definitionen av ordet ateism säger mycket lite: Den som inte tror på Gud (eller några gudar över huvudet taget) är ateist. Du behöver inte hata Gud, du behöver inte förneka Gud, och så vidare.

Livsåskådning eller ej, nog gör ateismen avtryck allt. För mig är det lätt att hitta exempel i vardagen där ateismen gör sig märkt. Om jag vill ha något gjort, överväger jag aldrig att be Gud. Om jag gjort någon illa, är det aldrig Gud jag ber om förlåtelse. Det finns förresten givetvis många gudstroende som agerar som om de vore ateister, och endast låter sin gudstro lämna avtryck när de t.ex. befinner sig i en känsla av maktlöshet, i en krissituation, och så vidare. Och så finns det andra som ber till Gud om vad som helst, eller ber för att meditera. Men det viktiga här är att om man ska nämna något som utmärker en ateist, så är det att han inte pratar med Gud, åtminstone inte i tron att något gudomligt väsen varken lyssnar, kan lyssna eller vill lyssna. För tror han att något gudomligt väsen lyssnar, så är han per definition inte ateist. Det finns alltså ett orsakssamband mellan att vara ateist och att inte prata med Gud - det ena följer till det andra. Vi ser även exakt samma typ av orsakssamband när vi tittar på förhållandet mellan att inte tro att det finns något storsjöodjur i Storsjön, och att inte leta efter storsjöodjuret - korrelationen är mycket hög eftersom det ena följer till det andra, om än ej med nödvändighet. Det finns givetvis ateister som pratar med Gud eller praktiserar andra riter, och det finns givetvis dem som inte tror på storsjöodjuret som ändå söker efter det. Men igen, tror man på Gud, är man per definition inte ateist.

För att kunna diskutera andra egenskaper hos ateister, eller andra konsekvenser av en ateistisk livsåskådning, måste man ha förståelse om vilka samband som kan tänkas förekomma. Att två egenskaper, yttringar eller fenomen samexisterar, betyder inte att det ena beror på det andra eller är en konsekvens av det andra. Om vi definierar en grupp av människor genom något som utmärker dessa, t.ex. att de inte tror på någon eller några gudar, och sedan hittar något annat som är sant för denna grupp i högre utsträckning än för befolkningen i helhet, så har vi fortfarande bevisbördan framför oss om vi vill hävda att det ena följer till det andra. Och här kan man inte komma dragandes med något tyckande! Låt oss säga att vi har intervjuat femhundra ateister och kommit fram till att en majoritet av dem inte är speciellt nogräknade när det gäller bordsskick, och vidare att en majoritet av befolkningen i övrigt är noga med sitt bordsskick, vad kan vi då konstatera?

Vi kanske bygger ett resonemang som förklarar den korrelation som vi ser. Det kan kanske vara att ateister inte tror att de kommer att ställas till svars för sitt agerande inför någon Gud efter sin död, och därför kan tillåta sig slafsa med maten lite hur som helst. Men för en ateist kan det finnas andra skäl att uppföra sig. Man kanske vill göra ett gott intryck, man kanske ser ett korrekt uppförande som ett uttryck för respekt, eller så kanske man vill föregå med gott exempel in för andra icke-gudar av andra skäl. Och det som egentligen är relevant här är huruvida ateister anser att en gudafri verklighet legitimerar ett godtyckligt beteende. Annars kan man lika gärna hävda att man glass orsakar drunkning, eftersom glassförsäljning förekommer i korrelation med drunkningsolyckor.

Man har ett ansvar för sin livsåskådning, eftersom den påverkar hur man agerar. Men det är svårt att hitta konkreta problem med just ateismen. Jag har dock sett mycket kritik mot ateism som jag avfärdat på grund av att kritikern inte gjort skillnad på t.ex. leninism och ateism, nazism och ateism eller socialdarwinism och ateism. "Ateismen har orsakat miljoner människors död" kan det heta, med en hänvisning till Lenins ateism och hans agerande, Hitlers ateism och hans agerande eller någon förvirrad representation av darwinismen som man tillskrivit Charles Darwin för att sedan förfasas över dess tänkta konsekvenser. Men ateism leder inte till några negativa konsekvenser. Att inte tro på skogstroll leder inte heller till några negativa konsekvenser. Om man betraktar storskogen som ofarlig baserat på antagandet att det inte finns några skogstroll och sedan slutar sin tid som björnmat, så kan man förvisso säga att trolltro kanske skulle vara en fördel, men att dödsorsaken i själva verket var en konsekvens av bristande kunskap om naturen och dess innehåll. Hade inte religion varit till någon evolutionär fördel, är det inte ens säkert att den skulle ha funnits idag.

Jag är inte ateist av samma skäl som andra, men jag är säker på att många ateister och ex-troende som resonerat över sitt förhållande till övernaturliga fenomen och väsen, delar mina skäl. För det första är det intressant att ha en god förståelse av yttervärlden, vilket jag anser att man erhåller genom riktandet av en hälsosam nivå av skepticism mot påståenden om gudomliga väsens åsikter och attribut, eller blotta existens. Som följd av detta, hämtar jag min tillfredsställelse i kontext som inte kräver några grundlösa postulat, som t.ex. att lyssna på psykedelisk musik istället för att be till Gud. Vi vet ju om att man måste ta Guds existens på tro, eftersom han inte är detekterbar för vetenskapen, endast för troende. För det andra anser jag att det är användbart att ha så korrekt information som möjligt. Om något inte verkar förhålla sig så som jag hade förväntat mig eller hoppats, så vill jag tro att jag är öppensinnad nog att anpassa min uppfattning istället för att generera ad hoc-teorier för att skydda mina föreställningar. "Om Gud inte kan detekteras, kanske han inte finns" är ett mer tillfredsställande påstående än "om Gud inte kan detekteras, kanske han är transcendent".

10 kommentarer:

  1. För mig innebär det inget ansvar alls att inte tro på jultomten. Varför skulle icke-tro på något annat innebära mer ansvar...? De flesta tror inte på Oden. Månntro det ansvaret plågar dem?

    SvaraRadera
  2. Jag har aldrig trott på någon gud. Det närmaste jag kommit om man säger så, var när min ensamstående mamma inte kom hem en sen kväll efter arbetet och jag förstod att hon halkade omkring i sin lilla Lloyd i den tjocka dimman. Klocka elva på kvällen stod jag i pyjamasen vid fönstret och stirrade ut och mumlade godegudgodegudgodegud . Men jag hade lika gärna kunnat mumla HaparandaHaparandaHaparanda, det hade inte heller betytt något mer än en sorts lindring när jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Och när hon till slut kom hem hade jag ingen barnslig föreställning om att någon gud hade räddat henne.

    Det är rätt obegripligt att troende tror att deras gud hör bön och hjälper dem. Och underbart när George Carlin i sin ståupp (den på nio minuter, har jag för mig) från scenen utmanar Gud att slå ihjäl honom, och sen utmanar guden att slå ihjäl publiken...det hörs ett lite förskräckt sus i salongen -och sen förklarar att han precis fick ont i ett knä...publiken gapskrattar..
    - Åh, jag är blind! ropar han sen, men tröstar publiken med att det gick över jättefort! och nu ser han igen - stort jubel. Haha, vilken kille! Så där ska man hantera "Gud" så han inser sin pluttiga litenhet ;-)

    SvaraRadera
  3. "Det finns (förhoppningsvis) ingen som ifrågasätter att den verklighetsuppfattning man besitter, påverkar hur man agerar."

    From (!) förhoppning där Anders! Humanisterna (av alla!) är de som ifrågasätter påverkan!. Lindenfors och Gustafsson med flera på Humanistbloggen tror naivt att en religiös lärare kan hålla sin personliga tro åtskild från sin lärargärning. Bah!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alternativ förklaring är att dessa herrar mer eller mindre medvetet är i maskopi med galenskaperna. Ränderna går aldrig ur...?

      Radera
  4. ”Det är rätt obegripligt att troende tror att deras gud hör bön och hjälper dem.”

    Anders. Det är egentligen inte så obegripligt. Det har med graden av hjälp att göra förstås. Vi har ännu inte sett att en amputerad lem vuxit ut genom bönhörelse så den hjälpen väntar på uppfyllelse. Under tiden tröstar sig den troende med att Gud vet bäst…

    Men när det gäller annan mindre spektakulär hjälp fås ”bönhörelse”. Och det är den som är drivkraften bakom alla religioner, bakom all New Age flum etc., etc.

    Den typen av bönhörelse kallas i andra sammanhang placeboeffekt. Efter bön känner den bedjande att han har haft en dialog med Gud. Gud mumlar inte några ord men skänker stilla glädje och lugn vilket den troende tar som intäkt för Guds deltagande i samvaron. Men man måste tro. Och det är därför apologeterna trycker på med sitt mantra om och om igen: ”Du måste tro!”. Och de har ju rätt. Utan tro, ingen placeboeffekt, ingen ”bönhörelse”!

    Dessa förhållanden till Gud vore ju egentligen oförargliga. Om det inte vore för häxbränningar, IS och annat som det leder till. Och framför allt: själ tid från utforskning av verkligheten och lägger hämsko på tänket. Utan gudar hade vi nu åkt runt i universum. Hjärnan har i årtusenden förspillts på galenskaper. Har det varit en nödvändig resa given i vårt stadium i evolutionen? Tror inte det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sorry Lokatt! Ovanstående kommentar hämtade inspiration från dig naturligtvis, inte Anders.

      Radera
    2. Jag tror också att vi idag hade farit runt i rymden och på ett avancerat sätt sökt alternativt boende för framtiden - om vi inte som nu bromsats av heliga mumbo-jumbovillfarelser av olika skrämmande enfaldiga art. Jag har operan (Harry Martinsons berättelsen) Aniara i bakhuvudet - Och så kan det komma att bli, oh fasa. Rymdskeppet Aniara spårar ju ur sin rymdbana efter att ha träffats av en meteorit, missar sin destination som är ett likvärdigt alternativ till vår döende planet som mänskligheten i sista katastrofminuten flyr från, och döms att för evigt och utan slutmål fara framåt, framåt i den iskalla rymden. Aniaras styrdator Isagel, en stum dansad kvinnlig roll, "dör av sorg". Allt är katastrof. Det är en klen tröst att man slipper vara med när vår stjärna börjar ändra temperatur.

      Radera
    3. Smärtlindring med akupunktur:

      http://www.dagensmedicin.se/vetenskap/allmanmedicin/akupunktur-mot-knasmarta-inte-battre-an-placebo/

      Ytterligare exempel på det "nyttiga" med en trosakt, med placebo!

      Undrar var gränsen går för vad som är möjligt genom att bara tro. Förflytta berg? Skulle inte Forskaren Lindenfors utreda saken?

      Nävisstja; crowdfunding misslyckades ju. Kanske Svenska Kyrkan är villig att finansiera?

      Radera
  5. I badkaret lyssnade jag idag söndag till förmiddagsgudstjänsten från någonstans i Småland. Så beklämmande, att man försöker locka gudsdyrkare med ABBA- slagdängor .Pastorn skröt med att man måst tillkalla parkeringsvakter för att få ordning på alla tillresta bilar. Svenska kyrkan lockar desperat med drive-in-dop och snabb-bröllop för att bättra på statistiken, det är beklämmande. Men att ge sig på dessa vilseförda är som att slå på en stackare som redan ligger. Det är fasansfulla ISIS som vi ska våga angripa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svenska kyrkans desperation går inte att ta miste på.

      Radera