VoF, Humanisterna och min scientism

För ganska många år sedan diskuterade jag på Credoakademins webbsida med en person som envisades med att deklarera vissa mänskliga egenskaper och attribut som omöjliga att förklara utan Gud, som t.ex. vårt självmedvetande och vår moraluppfattning, i syfte att etablera Guds roll i skapelsen såsom vi känner den. Som svar presenterade jag konceptet med God of the gaps, vilket innebär att man använder sin bristande förståelse för att ge plats åt Gud. Problemet med att använda sin okunskap för att ge plats åt Gud, är att mer kunskap ger mindre plats åt Gud. Konsekvensen blir att en konflikt uppstår mellan vurmandet för sin Gud och viljan att ta in ny kunskap. Jag fick svar på tal. Min meningsmotståndare anklagade istället mig för att vara anhängare av Science of the gaps. Han menade att felet med mig är att jag hanterar min bristande kunskap genom att söka svar i vetenskapen. Detta är inte nödvändigtvis något dåligt, eftersom vi brukar kategorisera de bästa metoderna att skaffa kunskap för vetenskapliga. På sätt och vis har min meningsmotståndare rätt, eftersom när jag väl läser om ett ämne, så gillar jag tanken på att det jag läser är t.ex. nya rön, moderna hypoteser eller teorier, rådande konsensus eller någon välargumenterad konkurerande teori. Handen på hjärtat så blir det en hel del Wife of the gaps för min del - när jag inte fattar så frågar jag min fru, men grundtanken är densamma. Men Science of the gaps är absolut inte något som är alltigenom positivt.

När vetenskapliga skeptiker kritiserar att man vänder sig till vetenskapen, väljer de att använda ordet scientism istället för Science of the gaps, kanske till viss del för att man verkligen vill ha en distinkt gräns mellan när det är bra att undersöka ting vetenskapligt, och när det inte är bra att undersöka ting vetenskapligt. Skeptikerns stora bekymmer är kopplingen mellan "är" och "bör", eftersom detta gör oss skyldiga till en hejdundrande massa brott mot mänskligheten. Kopplingen mellan "är" och "bör" kan ta sig uttryck som handlar att kunskapen om hur man skapar en atombomb, på något vis skulle säga något om huruvida man ska släppa en atombomb. Det saknas en sats här emellan, och den är inte vetenskaplig. Den satsen skulle kunna vara något i stil med att "det är dumt att släppa en atombomb därför att...", och det i sin tur säger något om huruvida man ska släppa en atombomb. Kopplingen är alltså extremt problematisk, och filosofen/hjärnforskaren Sam Harris har blivit hårt kritiserad för sin teori om moralens landskap, inte så mycket för att Harris hävdar att man rent vetenskapligt kan förhålla sig till vilket agerande som leder till mer eller mindre misär, eller mer eller mindre njutning, utan för att han hävdar att denna kunskap säger något om hur man "bör" agera. Samtidigt lever sjukvården på ett undantag, eftersom man där tillåter sig att låta konsekvenser av tings varande, vara direkt avgörande för hur man bör agera. X botar Y, alltså ordineras X mot Y. Det ligger i åtagandets natur.

Om vi tillåter oss att bortse från det undantag som sjukvården utgör, så går det faktiskt en skiljelinje mellan föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) och Humanisterna i vad som återstår. Vetenskapliga skeptiker utgör en förkrossande majoritet av VoF's sympatisörer, men inte alla är vetenskapliga skeptiker på sin fritid. Och det har sina förklarliga skäl! En uppsättning av kriterier som man använder i t.ex. arbetet som forskare eller som bedömningskriterier när man läser om andras forskning, bidrar med precision i uppfattningen av ämnet som avhandlas. Bättre metoder leder till en mer korrekt förståelse, fler grundlösa antaganden, förutfattade meningar, vurmande för olika slutsatser, falska orsakssamband, och så vidare, kan rent av leda till en mindre korrekt förståelse av ämnet. Det är dessa kriterier som gör att vi fnyser åt chemtrailskonspirationen, homeopati, astrologi och annan pseudovetenskap.

Genom att lägga sin skepticism på hyllan efter jobbet, slipper man att göra den vetenskapliga skepticismen till en livsstil, och minskar då risken att vara en scientist (där scientist inte är engelska för vetenskapsman, utan en anhängare av scientismen). Och här tycker jag mig se en viktig skiljelinje mellan VoF och Humanisterna, med sedvanliga reservationer då jag är väl medveten om att det finns invändningar som jag återkommer till: Även om både VoF och Humanisterna är vetenskapliga skeptiker, så är skepticismen inom VoF professionell till sin natur. Skepticismen säger något om hur man ska förhålla sig till frågor som är typiska för olika traditionella vetenskapliga discipliner. Och även om många av VoF's medlemmar även har skepticism som hobby, finns det inget krav, formellt eller informellt, på att man ska vara skeptisk till anspråk som görs utanför traditionella vetenskapliga discipliner. Detta får följden att VoF inte finner något intresse att påstå att ett politiskt parti är bättre eller sämre än någon annan, eller att någon religion eller livsåskådning är bättre än någon annan. Visst är ateismen utbredd, men ingen lyfter på ögonbrynen för att en annan föreningsmedlem tror på Gud, trots att deismen är, om inte död, så åtminstone både naiv och grundlös (för att inte tala om teismen).

Inom Humanisterna är det däremot inte det minsta konstigt att man låter den vetenskapliga skepticismen vara en del av livsåskådningen. Och det är här jag vet att det finns många olika sätt att se på frågan om huruvida Humanisterna är ett livsåskådningsförbund, eller inte. Jag gör det eftersom Humanisterna passar in på vad jag föreställer mig att ett livsåskådningsförbund är. Även Humanisterna saknar politisk hemvist, men har tydliga politiska meningsmotståndare i t.ex. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Och eftersom Humanisterna är mer av ett livsåskådningsförbund än VoF, är det mindre konstigt att Humanisterna har politiska motståndare än att VoF har det. Ett korrekt påstående är lika korrekt när det yttras av Richard Dawkins som det är när det yttras av Vladimir Putin, och det spelar ingen roll huruvida man är medlem i VoF eller Humanisterna (eller båda), man kan helt oavsett se Putin som en protektionistisk homofob som kan ha rätt och fel i olika uppfattningar, men det är lättare att ta spjärn i Humanisternas idéprogram än VoF's syftesbeskrivning när polariserar mot t.ex. homofobi, vilket inte är det minsta besvärande för VoF, då "är" sällan följer till "bör".

Ett viktigt argument för ungjordskreationister är att "evolutionsteorin är omoralisk", och detta handlar definitivt om en felaktig sammanblandning av "är" och "bör". Givetvis finns det i princip alltid fler fel i ekvationen när man har att göra med ungjordskreationister, man kan t.ex. höra att evolution innebär den starkastes överlevnad, och så vidare. Men kopplingen mellan den vetenskapliga förklaringen bakom arternas uppkomst och socialdarwinismen är helt klart en sammanblandning av "är" och "bör", som kan ta sig uttryck i föreställningen "evolutionister bara bryr sig om samhällets starkaste medlemmar". I själva verket bär inte insikten om nackdelen för den sämre anpassade individen, på någon påbjuden åsikt om varken den sämre eller bättre anpassade individen. Och det biologiska släktträdets varande bär på väldigt lite information om vad vi ska tycka i olika frågor eller agera i olika situationer.

Även om man hanterar kopplingen mellan "är" och "bör", kan man fortfarande göra sig skyldig till scientism om man applicerar sin skepticism utanför jobbet, eller bortom frågor som går att reda ut med någon vettig metod, såsom t.ex. Guds existens. Gudstro är mer sällsynt bland VoF's medlemmar än i samhället i stort, då VoF's medlemmar tenderar att vara vetenskapliga skeptiker. Och gudstro är ännu mer sällsynt bland Humanisternas medlemmar än VoF's medlemmar, då Humanisternas medlemmar tenderar att betrakta den vetenskapliga skepticismen som en tillgång även efter kl. 17:00. Man kan tillåta sig att betrakta Gud som en dåligt formulerad, extremt seglivad och helt grundlös hypotes, som inte behöver försanthållas. Man behöver inte lägga skepticismen på hyllan, att bära med sig skepticismen är snarare en fördel.

Riktigt förargligt blir det när man försöker kombinera gudstro med sin skepticism. Denna ambition tvingar in skeptikern i rationaliseringens träskmarker. Argument som skeptikern snabbt skulle avvisat, eller rent av hånskratta åt, förvandlas till gudstrons livlinor. Upplevelser som pekar på Gud får särstatus, acceptansen för abstrakta koncept såsom naturliga tal används för att försvara Gud, och paralleller mellan Gud och litterära karaktärer konstrueras för att försvara en gudstro som sträcker sig bortom föreställningen om Gud som en litterär karaktär. Men är det verkligen bättre att ha en korrekt föreställning än en inkorrekt? Om detta inte är viktigt, kan man gott och väl släppa sin skepticism när man går hem från jobbet, och kanske vara lite av en hobbyvetenskapsman över en humlemättad hipsteröl på kvällen. I samma ögonblick som fördelarna med en korrekt världsbild väger tyngre, har man kvalificerat som ateist.