Inte många människor i sitt sinnes fulla bruk tror att det
finns något helvete som man kommer till efter sin död, men dessa människor
finns. Inte många i sitt sinnes fulla bruk tror att man över huvudet taget
överlever sin egen död, men de finns. Förbryllande nog en betydande andel av de
som verkligen håller dessa föreställningar fullt respektabla, och det som
verkligen håller mig vaken om nätterna är att vissa av dem som tror på helvetet
är vetenskapsmän och forskare.
Rimligtvis är dessa personer bättre rustade än gemene man att förstå vilka
påståenden om verklighetens beskaffenhet som är rimliga och vilka som är
orimliga (såvida inte religion som fenomen är ett gift för tankeförmågan förstås).
Sinsemellan är de helvetestroende inte överens om detaljerna kring helvetet.
Varken lidandets utformning, varaktighet eller karaktär är känt, men alla som
tror på det är överens om att helvetet är det dåliga stället, till skillnad från himmelen - det bra stället. Klart är att helvetet är
nitlotten i livet efter detta. Vissa påpekar att helvetet är fruktansvärt, och
vissa påpekar att varaktigheten är oändlig.
Min ringa kunskap om hur man söker välbefinnande säger mig
att frågan är viktig, milt uttryckt. Även om livet efter detta är begränsat och
även om tiden man får spendera i helvetet är begränsad, så verkar själva syftet
med helvetet vara att plantera ett önskemål om att inte skickas dit. Och med
den vetskapen så är inte detaljerna kring helvetet speciellt viktiga - den
övergripande kännedomen om att detta är fel plats att hamna på, är information
som behövs. Hela konceptet med helvetet faller nämligen om himmel och helvete
är "typ samma sak". Det viktiga är hur man undviker att komma dit,
något som påpekades för mig både under kyrkans barntimmar och på söndagsskolan.
Få är så konkreta i denna fråga som den man som för
tillfället agerar Påve - överhuvud för Katolska Kyrkan. Följ honom på Twitter,
anslut dig till deras kyrka, ha inte sex med din samkönade partner. Visst,
minimal förståelse för epistemologi räcker gott och väl för att dessa
påståenden ska kunna avfärdas som en religiös inriktning och en
marknadsföringsstrategi, men samtidigt som jag frestas av att vifta bort dessa
påståenden som bondfångeri, måste jag påminna mig själv om att många
respektabla samhällsmedborgare är kristna. Katoliker, eller andra
helvetestroende.
Kanske många identifierar sig som kristna, men besitter en
trosföreställning som på sin höjd är avlägsnat besläktad med kristendomen? Då
är föreställningarna om Gud, himmel och helvete en del av identitetens pinsamma
historia. Det måste absolut vara tillåtet att vara anhängare av en befläckad
kultur utan att behöva ta ansvar för den bakomliggande historien, det säger jag
inget om. Min fundersamhet i denna fråga handlar bara om dem som verkligen tror
på himmel och helvete.
Om man verkligen tror att det som står på spel är "en
lång tid av tortyr efter sin död" är det inte mer än logiskt att man också
är intresserad av att undersöka de kriterier som avgör om man kommer till
helvetet eller inte. Kanske att man döms utifrån sina intentioner? Problemet
kvarstår även då eftersom i princip alla har goda intentioner för det mesta,
och i princip alla någon gång har haft de dåliga intentioner som skulle skicka
dem till helvetet. Om Gud utgår från dina intentioner, kommer nästan alla hamna
i helvetet. I Bibeln nämns att himlen är reserverad för 144000 judar. Om det
stämmer kommer en slående majoritet aldrig dit. Om en promille av dem som inte
kommer till himlen hamnar i helvetet, så har vi att göra med mänsklighetens
viktigaste fråga.
Kommentarer
Skicka en kommentar