Information vill vara fri. Är detta ett korrekt påstående?
Nej, information vill ingenting. Politiska
aktivister vill sprida information. Personer som inte vill köpa sina filmer
vill "sprida information". Diskussionen om piratkopiering var dömd på
förhand att bli ganska infekterad, eftersom piratkopiering som isolerad fråga
är kopplat till emotionella laddningar. Copyright-lobbyn vill verkligen inte
att upphovsmännens verk sprids vind för våg, och Internet-generationen vill
verkligen inte att nätet ska vara toppstyrt. Enligt Bertil Kallner, chefsjurist
på kammarkollegiet, finns inga juridiska förmåner associerad med att
trossamfundet är just registrerat.
När han uttalade sig i Sveriges Radio, lät han göra gällande att rätten att
söka statsbidrag finns ändå, att möjligheten att söka vigselrätt finns ändå,
och så vidare. Dessutom gjorde Kallner klart att lagar som gäller, gäller för
alla, oavsett om de utövar religion eller inte.
Men när en konflikt uppstår, vinner alltid religionen. År 2003 hamnade pingstpastor Åke Greens rätt att
missakta homosexualitet i religionens namn, i konflikt med lagen om hets mot
folkgrupp. Överträdelsen erkändes av högsta domstolen, men han friades med
hänvisning till religionsfriheten. År 2006 fick en man ekonomisk ersättning för
att han inte fick en praktikplats, beroende på att hans religion betraktar
kvinnor som smutsiga - han ville inte skaka hand med sin kvinnliga chef. Som
Lena Andersson påpekar, skulle det vara associerat med många följdproblem att
ha en sådan person på jobbet. Att han inte vill vara ensam med en kvinna i ett
rum, därför att kvinnor är smutsiga, är ett konkret exempel på ett praktiskt
problem. Och ställer vi hans kvinnosyn mot samhällets syn på hans religion, vet
vi att religionen vinner.
Det finns gott om exempel på att religion har hög juridisk
status, och troligen skulle aldrig någon ersättning utgått om han av rasistiska
skäl inte ville skaka hand med en person med en annan hudfärg. Religionsfrihet
i all ära, problemet med att låta heliga män stå över lagen borde bli uppenbar
när den första kopimisten åtalas för upphovsrättsbrott. Givetvis kommer inte
kopimistisk religionsutövning vara ett giltigt skäl för att piratkopieringen
"glömmas bort" av rättsystemet, men det kommer att belysa att
religion är makt - om det är rätt
religion. En riktig religion som
dyrkar Gud, inte någon låtsasreligion. Inte någon "påhittad
religion".
Hade man vågat ta det sekulära steget fullt ut redan från
början, och fällt Åke Green, hade vi haft ett problem mindre idag. Hade man
verkligen tagit steget fullt ut och inte kompenserat mannen som inte tar
kvinnor i hand, hade man haft mindre att förklara idag. Trots allt, att
missakta kvinnor för att Gud säger att de är mindre värda, är på inget vis mer
heligt eller sofistikerat än att missakta någon annan generell grupp.
Homosexuella? Riktigt så mycket makt behöver inte Gud ha i ett samhälle som
strävar mot sekularism.
Kanske att kopimismen ska bedömas hårdare för att det är en
påhittad religion. Siewert Öholm är mycket upprörd över att kopimismen är ett
registrerat trossamfund, naturligtvis beroende på att hans religion då skulle
vara "djupare", "allvarligare", "riktigare" och "viktigare".
Och visst, det är ingen hemlighet att kristna fundamentalister är trångsynta,
nedlåtande och missundsamma - Siewert Öholm skulle inte gilla att hans egen
religion beskrivs som, och nu citerar jag, "idiotisk". Självklart
handlar det om att göra skillnad på tro och tro, och givetvis handlar det om
att Öholm graderar tro, och ställer sig själv i det främsta rummet. Lite
skämtsamt kan man konstatera att det verkar vara ungefär samma personer som
betraktar ateism som en religion, som betraktar kopimism som en låtsasreligion. (Föregående mening är inte min, men jag minns inte vem som yttrade den - kontakta mig gärna.) På det lite allvarligare planet, oavsett hur bra eller dåligt
upphovsrättsmännens skydd är, kanske denna nya religion kan få oss att ta
sekularismen på allvar?
Mer om "hittepåreligioner" finns här.
Kommentarer
Skicka en kommentar