lördag 19 oktober 2013

Dåliga försök att legitimera religion, del 75 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den sjuttiofemte som handlar om frihet till och från religion.

Religionsfrihet!

Redan i del 30 kunde vi konstatera att friheten från religion inte alls betraktas som självklar. Vi kan alltså konstatera att inte ens Sverige betraktar FN's deklaration om mänskliga rättigheter som något självklart, då friheten både till och från religion betonas däri. Frihet till religion handlar bl.a. om rätten att utöva sin religion och att indoktrinera sina barn. Denna frihet innefattar att försöka rekrytera andra människor till sin religion, men inte att slippa svar på tal när man gör det. Religionsfrihet innebär inte försämrade rättigheter eller möjligheter för den som väljer att inte tillhöra någon religion.

En av svårigheterna som jag brottas med privat är att min frånvaro av religiösa uttryck ibland tolkas som att jag inskränker andras rätt att tro. Förmodligen är jag inte den enda ateisten som kränker mina medmänniskor genom att t.ex. inte delta i bordsbön. Som jag ser det, är detta det perfekta uttrycket för religionsfrihet - att några kan be utan att störas av att inte alla deltar. Eller varför inte tvärt om, att några kan be, helt utan att de som väljer att inte delta lägger sig i eller stör.

Allt som oftast är det den kränkta som utgör det verkliga samhällsproblemet, inte minst då han skyller på den som påstås kränka. Förvisso kan någon bli genuint besviken över att inte alla i ett sällskap deltar i bön, men om man blir kränkt av att inte få som man vill, så får man helt enkelt räkna med att bli kränkt. Till den grad ateism nu är en religion, så innebär det inte att man "prackar på andra sin religion" genom att man avstår bön. Om någon "prackar på" andra sin ateistreligion, så skulle det ta sig uttryck genom att "påprackaren" argumenterar för sin sak, vill förhindra andra att utöva sin, eller vad det nu kan vara. Anklagelser om att ateister prackar på troende sin religion, kan inte vila på att någon inte ber.

Ett lite mer allmänt exempel på detta fick jag bevittna efter att pastafarianen och tillika österrikaren Niko Alm lyckades få bära ett durkslak på huvudet på sitt körkort. Detta bemöttes med kritik om att "ni ateister alltid ska pracka på eran religion på andra". Jo, "ni ateister" är faktiskt mer rätt än man kan tro - Niko Alm är ateist och durkslaget var ett uttryck för kritik mot religiösa privilegier. Men anklagelsen om "påprackande" har jag ingen aning om varifrån den kommer. Det var ju Niko Alm själv som hade durkslaget på huvudet! (Det är inte helt utan att man undrar hur dessa människor reagerar när de möter en muslimsk kvinna med en hijab runt huvudet.)

Om man ställer detta resonemang på sin spets, kan man fråga sig varför i hela friden Lars Vilks målade profeten Muhammed som hund? Detta är extremt nedlåtande mot muslimer och en uppenbart kränkande gest. Min åsikt är att diskussionen om yttrandefrihetens gräns är välkommen. Och till er som tyckte att Lars Vilks skulle avstå, vill jag säga att jag är fullt medveten om att yttrandefrihet inte känns som något som är värt att kämpa för. För den som ändå inte säger något som väcker reaktioner känns yttrandefrihet känns som en onödig lyx, och yttrandefrihet är definitivt inget som uppskattas av den som besitter rätten att tala men saknar intentioner utnyttja rätten. För att hitta personer som värderar yttrandefrihet, måste vi förflytta oss till teokratiska samhällen, långt borta från fredagstacos och Doobidoo. I en värld där du kan betraktas som en respektabel samhällsmedborgare trots att din största samhällsinsats är att du betalar ett Netflix-abonnemang, har konflikter andra orsaker än bristen på rätten att tala.

Den värsta missuppfattningen av religionsfriheten handlar om konsekvenser av utnyttjandet av yttrandefriheten. "Man måste tänka på konsekvenserna" kan det heta. Islamisten som spränger sig själv är inte det största problemet, den som utnyttjar sina rättigheter att tala och rita är ett större problem. I ljuset av Anders Behring Breivik och den obeskrivliga tragedin i Norge 2011, är detta resonemang helt obeskrivligt för mig. Och visst, i någons ögon är var det väldigt onödigt av Vilks att rita profeten som rondellhund, och i någon annans ögon var det väldigt onödigt för Socialdemokraterna att ställa upp i val och skaffa ett norskt ungdomsförbund. Problemanalysen är fortfarande diskutabel. I del 99 avhandlar jag Lars Vilks brott.

Föregående - Nästa

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar