söndag 28 april 2013

Dåliga försök att legitimera religion, del 40 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den fyrtionde.

Som religiös är man öppen för livets mysterium.

Ordet agnosticism kommer från grekiskan och refererar till att man saknar kunskap. De som kallar sig för agnostiker, brukar göra det som ett erkännande av det faktum att man inte kan veta huruvida Gud finns eller inte. Det skulle alltså vara en mer korrekt hållning än ateismen, eftersom agnosticismen gör ett korrekt (nåja) påstående om kunskapen vi har om Gud. Men ateismen står inte i konflikt med agnosticismen. Du kan både erkänna att vi inte kan veta om Gud finns (agnosticism) och inte tro att på honom (ateist). På samma sätt kan man kombinera agnosticism med teism (tron på gud), men det är inte så vanligt. De som tror på Gud, tenderar att tro sig vet att Gud finns, medan ateister tenderar att vara agnostiker.

Agnosticismen illustrerar så vackert att vi lever i ett kristnormativt samhälle. Alltså, att kristendomen är det normala, och det som allt annat ska förhålla sig till. Ordet ateist, när det yttras i Sverige, är avsaknaden av tro på specifikt den kristna guden Jahve, och agnosticismen är erkännandet att man inte vet huruvida den kristna guden Jahve existerar eller inte.

Nu delar inte jag den uppfattningen att man inte kan veta huruvida Gud finns eller inte, eftersom säkerheten om icke-existens är så hög som den ändå är, och dessutom anser jag inte heller att det är korrekt att rakt av förhålla sig agnostisk till sådant man inte kan veta huruvida det finns eller inte. Det är inte användbart att förhålla sig till sin omvärld på det viset, och givet det vi vet om hur världen är beskaffad, finns inga gudar. Till den grad man kan veta något över huvudet taget, är detta tämligen säkert. Det är mycket mer användbart att avfärda sådant som antagligen inte finns, bara man är beredd att ompröva sin hållning. Tillåt mig att genom ett exempel påstå att även agnostiker beter sig som ateister.

Tänk dig att du sitter i din bil och är sen till ett möte på en annan ort. I skogen du kör igenom, kan en portal finnas, som låter dig teleporteras från din nuvarande plats till den plats där du har mötet. Om du använde den portalen, skulle du slippa stressa och komma i god tid till mötet. Agnostikern erkänner att man inte kan veta om denna portal finns eller inte. Är detta förhållningssätt användbart?

Nästa gång du träffar någon som vandrar i skogen, kan det vara en bärplockare eller en agnostiker som läst denna text. Jag betraktar det som mer användbart och mer lönsamt, att avfärda portalen, med den lilla reservationen att man är beredd att ändra sig om det mot all förmodan skulle dyka upp något belägg för portalen, och någon information om var den finns och hur man använder den. Jag förhåller mig till portalen på samma sätt som jag förhåller mig till tandfén eller Jahve. Jag tror inte att de existerar, och jag ger ingen av dem något speciell status genom att förhålla mig agnostisk till den.

Professor Stefan Einhorn förespråkar det agnostiska förhållningssättet, och har författat ett agnostiskt manifest där han skriver sådant som ser mycket förnuftigt ut. Han lägger även ut texten i Vinter 2009, där han säger sig motverka troendes och ateisters fundamentalism, och det agnostiska manifestet är en del i det. Respekt är nyckelordet.

Ateister står inte på något fundament. Att konsekvent avfärda t.ex. Guds existens, är ett symtom på just konsekvens, inte fundamentalism. Så länge vi pratar om ateism som ett filosofiskt ställningstagande, är jag helt övertygad om att vilken ateist som helst som får trovärdiga belägg för Guds existens presenterade för sig, ger upp sin ateistiska hållning. Den som inte gör det, är snarare dumdristig är fundamentalist. Att inte anpassa sina föreställningar efter tillgänglig data, är något som utmärker gudstroende, och i viss mån även agnostiker, men det är inte alls något utmärkande drag hos ateister. Ett skeptisk synsätt på anspråken om gudars existens, ofrånkomligen leder till ateism.

Den som benämner sig som agnostiker, beskriver alltså ofta sitt förhållande till Jahve, kristendomens gud, vilket alltså redan där ger Gud en speciell status som han inte gjort sig förtjänt av. Kristendomens gud är den som jag själv förhåller mig till, mer än någon annan gud, eller några andra gudar, och jag finner stor anledning att förhålla sig skeptisk till agnostikers och gudstroende rökridåer som läggs runt att det är just Jahve som man förhåller sig till.

Jag är helt övertygad att Gud inte finns, men en puristisk vetenskapsfilosof kan med rätta argumentera för att vi inte kan utesluta att han finns. Vi kan inte heller utesluta att enhörningar finns. Dessutom, eftersom inte enhörningar står beskrivna i någon helig bok, har vi faktiskt svårare att avfärda dem, än att avfärda Gud själv. Vi har inte så mycket data att gå på när det gäller enhörningar. Någonstans kan de finnas, eller ha funnits. Eller utvecklas i framtiden. Vi kan inte veta. Man kan tycka att det innebär att jag bör förhålla mig agnostisk till enhörningar, men jag gör inte det. Jag har inte fattat ett enda beslut (vad jag vet) där enhörningars eventuella existens har varit en faktor. Jag har helt krasst avfärdat dem, som den aenhörningist jag trots allt är, och tänker fortsätta att göra det till dess att positiva belägg presenteras för mig. Positiva belägg för enhörningars existens, skulle förvandla mig till agnostiker i den frågan.

Problemet med definitionen är ganska marginellt, för det belastar inte någon som endast tror att Gud finns. Problemet belastar den som gör ett anspråk om hur världen verkligen är beskaffad, t.ex. genom att hävda att Gud faktiskt finns. En tydligare definition ger oss en plattform att avfärda gudens existens med ren logik, och det ger en ytterligare bevisbörda för den som gör anspråken om gudens existens. Hur kan du veta att Gud har dessa attribut? En svagare och mer subtil definition gör ett väsen svårare att nå för den som påstår att väsendet inte finns, men även för den som säger att väsendet finns. Gud. Att åberopa ovetbarhet är en dålig strategi för den som påstår sig veta något.

Både troende och agnostiker söker att göra sin tro mer plausibel, eller åtminstone mindre barock, genom att placera en rökridå kring vad de egentligen tror på. Detta sker ofta genom vanlig ekvivokation i stil med gud är kärlek, kärlek finns, alltså finns den gud jag tror på. Det är också mycket vanligt att Gud tappar alla sina attribut när han ifrågasätts. Utåt kan man säga att man inte tror på något övernaturligt alls, att man tror på "något", att man tror på Gud men inte som han beskrivs i Bibeln, eller att Gud inte är en skäggig gubbe. När den troende är riktigt trängd i debatt, kan Gud anta attribut som skulle göra hans existens helt identisk med hans icke-existens. Detta gör förvisso gudens existens mer rimlig, men det gör det ännu mera orimligt att gudens existens försanthålls. På vilka grunder kan man göra en intellektuellt hållbar förklaring till varför man tror att ett väsen, vars existens är så subtil att han lika gärna kan vara icke-existerande, faktiskt finns på riktigt? Om man går på en "känsla", hyr knyter man den känslan till ett väsen, och hur kunde väsendet förmedla den känslan?

Föreställ dig en nygrillad spädgris. Föreställ dig att den är placerad framför dig. Även en icke-existerande spädgris kan ha makt över dina tankar. Någon kanske tycker synd om små grisar som får sätta livet till i en så ung ålder, för att andra ska få en delikat måltid, på någon kanske det rent av börjar vattnas i munnen. Men detta är en tänkt spädgris, en icke-existerande gris. Det är ändå en gris med en viss makt, och en viss förmåga att påverka våra sinnen. Men att grisen har denna makt, påverkar inte det faktum att vi har att göra med en icke-existerande spädgris.

Ett exempel på att Gud kan ha ganska radikala åsikter är Marcus Birros utsaga att Gud håller på Sverige i fotboll. Han skriver på sin Expressenblogg att det var ett Mirakel med stort M att det gick bra för Sverige. Detta är ett mycket drastiskt uttalande, och förmodligen ett av de uttalanden som Birro skulle dra tillbaka direkt vid konfrontation - Birro brukar alltid dra tillbaka sina uttalanden för att slippa försvara dem i debatt, och gör istället om dem i text dagen efter. Finns det flera gudar? Den som Birro tror på, håller på Sverige i fotboll, men rimligen är inte alla överens om att Gud prioriterar Sverige. Nej, monoteister är noga med att påpeka att de tror på samma gud som muslimerna, och att både Allah och Jahve ska hålla på Sverige i fotboll, är ännu mindre sannolikt. Kanske att de troende är dåliga på att kommunicera med Gud? Tänk om Gud faktiskt håller på Schweiz, och Birro missuppfattade Gud? Eller, hemska tanke, tänk om det istället finns flera gudar - en gud för varje troende, och att dessa gudar inte alls är en del av den naturliga världen, utan en skapelse i den troendes huvud?

Jag har många invändningar mot strategin att klä av Gud alla sina attribut vid konfrontation. För att nämna några: Vi måste förstå att väldigt få som tror på Gud, anser sig vara betydelselös inför en Gud som blott är en subtil energi i himlen. En subtil Gud rimmar illa med Bibelns beskrivning av Gud. Gud har repliker, och hans handlande beskrivs. Och tar man avstånd från Bibeln, tar man också avstånd från Jesus, för samma bok som beskriver Gud, beskriver också Jesus. Tror man på Jesus, och läser om Jesus i Nya Testamentet, kan man konstatera att Jesus tror på i princip allt som står i Gamla Testamentet, och han borde verkligen veta - han är ju Guds son! Och han pratar med Gud! Alltså, avfärdande av Gamla Testamentet är ett avfärdande av det Nya Testamentet, och således av både Jesus Kristus och kristendomen. Accepterar den troende detta, diskuterar vi helt plötsligt något annat, nämligen vanlig simpel vidskepelse. Grundlösa föreställningar om att det skulle finnas ett medvetande i Universum, som skulle vara mer eller mindre intresserad av oss, mer eller mindre kärleksfull, mer eller mindre ansvarig för vår (och livets) uppkomst. Likt små barn tror de att ting kan vara besjälade. Att vara agnostiker till att detta verkligen skulle fallet med verklighetens beskaffenhet är grundlöst och intellektuellt lika upphetsande som att vara agnostisk till att fotografier har själar. Det är något som står i direkt konflikt med grundläggande skepticism.

Att ett anspråk görs om något som påstås vara ovetbart, betyder inte att anspråket per automatik har 50% chans att vara sant och 50% chans att vara falskt. Man kan alltid blanda in fler parametrar som faktiskt är kända, och väga in dessa. Alltså, om vi bjuder på att bortse ifrån det befängda i att förhålla sig till agnostiskt till något blott för sin ovetbarhets skull, så borde en skeptiker ifrågasätta giltigheten i påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd, i alla lägen.

Om en slant ska singlas, är det 50% chans att det blir krona och 50% chans att det blir klave. Jag erkänner dessutom att jag inte kan veta något om utfallet. Om en tärning ska kastas, är det närmare 17% chans att det blir en sexa, och jag erkänner att jag inte kan veta något om utfallet. På ganska goda grunder (ca 83%) kan jag säga att det inte blir en sexa, men jag blir inte chockad om utfallet verkligen blir en sexa. Att en krigsgud från öknen skulle visa sig existera, om än i subtil form, kanske har ungefär 0,00000000000001% sannolikhet. Och om det verkligen vore sant, skulle denne guds existens vara 100% identisk med dess icke-existens. Vi har alltså kort och gott att göra med något icke-existerande. Detta förhåller jag mig inte agnostisk till, på några villkor! Detta väsen avfärdar jag! Jag tar risken att ha fel i denna fråga, och jag kan tryggt ta den risken, eftersom den superkraft jag utrustades med, är förmågan att ändra uppfattning efter vad tillgänglig data säger.

I sitt agnostiska manifest säger förresten Stefan Einhorn att "varje människa har rätt att tro på och utöva sin andlighet/religion så länge det inte skadar vare sig dem själva eller annan part" och att "på samma sätt har varje människa rätt att tro på frånvaron av en metafysisk verklighet eller förhålla sig öppen till livets mysterium" (punkt 2 i det agnostiska manifestet, om respekt). Påståenden om verklighetens beskaffenhet, är alltså inte nödvändigtvis vetenskapliga påståenden enligt Einhorn, utan påståenden av annan karaktär. Att "öppenhet för livets mysterium" står i kontrast till "frånvaron av en metafysisk verklighet", säger mig också att Einhorn accepterar den kristna myten om den fysiska verklighetens trivialitet. En myt som odlas för att framställa modern fysik som platt, och försanthållandet av en Gud som "djupt", i syfte att skymma hur naivt det faktiskt är att tro på Gud. Det är lockande att tänka sig att om man tillsätter en övernaturlig dimension på verkligheten, så får man en "verklighet" som är ännu mer fascinerande, man kan istället tänka sig en naturlig verklighet som verkligen är ogripbart stor och komplicerad. Jag är inte imponerad.

Som Douglas Adams så klokt har sagt: "Räcker det inte att se att en trädgård är vacker utan att tro att det bor älvor i den också?"

Föregående - Nästa

1 kommentar:

  1. Mikael Röman29 april 2013 22:19

    Oj oj, här händer det grejer! Sist jag kollade in så var du på försök 15-20 någonstans. Nu får jag kämpa på lite för att komma i kapp. :)

    SvaraRadera