söndag 14 april 2013

Dåliga försök att legitimera religion, del 26 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den tjugosjätte.

Vi tror inte på något konstigt.

Jag är inte säker på att någon egentligen tror på sin egen religion och sin egens religions anspråk. Man säger att man är kristen, jude, muslim, scientolog, mormon eller antroposof, eller vad man nu säger att man är, som ett slags kulturell markör. I värsta fall även för att uttrycka en viss typ av naiv vidskepelse - primater verkar har svårt att föreställa sig att det inte är en alfahane som kontrollerar allt. Den som påstår sig verkligen tro på sin religion, brukar faktiskt börja skruva på sig när man exemplifierar övernaturliga föreställningar från den religionen.

Den som påstår sig tro på kristendomen, tror att en judisk man, född av en jungfru för 2000 år sedan, hade övernaturliga krafter som han använde för att gå på vatten, göra vin av vatten, hela sjuka och trolla fram fisk och bröd. De tror att denne man, Jesus Kristus, avrättades för att blidka en krigsgud vid namn Jahve, och att han därefter återuppstod. Många anser att det är stort av en man, som påstås vara odödlig, att offra sitt liv, vilket är som att påstå att en person som har oändligt med pengar är generös om han skänker bort en krona. Jesus ansåg att diverse saker som inte behagade honom eller krigsguden Jahve, resulterade i ett straff i en evig eld. Att vanhedra en helig ande, är ett sådant straff. Ibland talade Gud från sin himmel, hörbart (Mark 1:11). Judar avviker genom att tro att frälsaren ännu inte kommit, men ska komma.

Muslimer avviker från kristendomen och judendomen genom att bara ha en enda gudom, och är således en mer strikt monoteistisk religion. De tror att Gud (Allah) kommunicerar genom änglar, och att Koranen är en bok som skrevs ner av profeten Mohammed då han dikterade ängeln Gabriel. Mohammed är en av 124.000 profeter, och även en av 28 namngivna extra viktiga profeter. Det pågår ett heligt krig, jihad, och ett religiöst mål är att alla ska acceptera Mohammed som Allahs profet, och Koranen som hans ord, korrekt återgiven av ängeln Gabriel och nedtecknat av Mohammed. Att vara kristen, är att vara avfälling, vilket bestraffas med den eviga elden, Jahannam.

Scientologer tror att människor är odödliga varelser som glömt bort sin sanna natur. Vi är nämligen planterade på jorden för 75 miljoner år sedan av rymdkejsaren Xenu. Psykiatri är ondskefullt, och Kommittén för mänskliga rättigheter är organet som bevakar rätten att slippa psykiatrisk vård.

Mormonism, som är en variant av kristendom, tror att Joseph Smith fick kompletterande information av Gud som bara han kunde förmedla. Detta komplement levererades på guldplåtar av ängeln Moroni, och information frigjordes från plåtarna genom att magiska stenar lades i en hatt, och när Joseph Smith tryckte ner huvudet i hatten tillsammans med de magiska stenarna, kom berättelsen till honom. Mormoner använder magiska underkläder för att skydda sig från yttre ondska.

Antroposofer tror på magiskt jordbruk, baserat på föreläsningar av Rudolf Steiner. Steiner inhämtade sin kunskap genom telepatiska besök i andevärlden, där han lärde sig att plantor växer genom att gnomer trycker upp dem. Speciella riter skyddar marken från farlig kosmisk strålning, och vaccination är farligt. De tror att sjukdomar är bra för den själsliga utvecklingen, de tror på reinkarnation, de tror att asiater härstammar från den sjunkna staden Atlantis. Vidare tror de att de svarta härstammar från den förlorade kontinenten Lemurien, de tror att ett mytologiskt ondskefullt väsen, Ahriman, har särskilt inflytande över oss via tv och elektronik. Och de tror att man kan skrämma bort möss från sin åker genom att flå möss och lägga ut dem på åkern. De andra mössen skulle då tänka: "Huga, här är det farligt. Bäst att dra härifrån!"

Det är helt enkelt orimligt att någon verkligen tror detta, innerst inne. Kanske att många tror starkt, kanske att många intalar sig att sin religion är sann, kanske för att de vurmar starkt för sin föreställningsvärld, att någon som är korrekt informerad verkligen tror detta, betvivlar jag starkt. Något jag dessutom lärt mig i mina debatter med kreationister, är att även de mest bibeltrogna använder evolution, alltså artbildning genom förändring över generationer, i sin förklaring. Även de med den juvenila och direkt dumma föreställningen att berättelsen om Noaks ark är på riktigt, kan klämma till med evolution som förklaring till den mångfald som finns idag, i jämförelse med vad som rimligen kan ha fått plats på båten i fråga. Många har vant sig att höra om de kristna dogmerna, och tänker därför inte på att de är lika orimliga som de mormonistiska, antroposofiska eller scientologiska. Religionens förmåga att "sjunka in" och bli "normal" är mycket oroväckande. Jag kan inte finna något snällt att säga om detta och jag är mycket oroad för nästa generation - barnen - som kanske inte uppfattar nyanserna i vuxnas religion, utan helt enkelt tror att de tror vad de säger sig tro på.

Orsakerna till att man tror på något av detta, är aldrig resultatet av skeptiskt arbete. Orsakerna är snarare kulturell påverkan, vidskepelse eller något annat som inte är korrekta slutsatser dragna från tillgänglig information om verklighetens beskaffenhet. Hade någon kunnat formulera ett begåvat påstående som slutar med "...alltså finns Gud", hade jag inte haft några problem att respektera gudstro, men eftersom ingen gjort det, kan jag inte anse att gudstro är något som förtjänar respekt. Att ropa efter respekt, är att lägga sin energi på fel saker. Att revidera sina trosföreställningar eller leverera fungerande bevisning, är aktiviteter som verkligen förtjänar respekt.

Men att hålla fast vid en så viktig föreställning som existensen av ett allsmäktigt övernaturligt väsen, som enligt vissa dessutom hör bön, som enligt vissa dessutom kan infoga mirakel i den verklighet som är tillgänglig för oss, och så vidare, och att hålla fast vid en så orimlig föreställning som det tidigare nämnda faktiskt är, är inte en intellektuell handlig som genererar respekt. Åtminstone inte hos mig. Och förhoppningsvis inte hos någon annan kritiskt tänkande människa. För om du accepterar att skepticism är något bra, är steget inte långt till att ifrågasätta varför man väljer att kalla sig för "kristen skeptiker".

En kristen person (som i religionen kristendom) är en person som åtminstone försanthåller existensen av Gud, och att Jesus var hans son. (Det kan hända att olika människor använder olika ord på olika sätt, men denna definition är ganska vedertagen.) Det är från Jesus Kristus, Guds son, som religionen har tagit sitt namn. Tror du inte på detta, anser inte jag att du är kristen. En [vetenskaplig] skeptiker är någon som har ett förhållningssätt där man ifrågasätter giltigheten i påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd. En "kristen skeptiker" är således någon som ifrågasätter giltigheten i påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd, och i den processen kommit fram till att Gud finns. Såvida nu inte personen faktiskt inte alls ifrågasätter giltigheten i påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd, och därför försanthåller Guds existens.

När jag verkligen är intresserad av en intellektuellt utmanande debatt om Guds existens, brukar jag föreslå att den troende ska försvara något annat än Gud, som t.ex. älvor. Det brukar bemötas med protesten att "jag tror ju inte på älvor", men jag brukar stå på mig. Vad man tror på, spelar ingen roll för huruvida älvor finns eller inte. Vad man tror på, spelar ingen roll för huruvida gudar finns eller inte. Om du ska försvara ditt försanthållande av en existens som saknar evidens, är det bra att ta ett steg tillbaka och fundera över argumentationen. Det finns en överhängande risk att tramsiga och meningslösa argument för Guds existens, som inte betyder ett smack för någon annan än den som redan tror, används av den som är troende. Genom att försvara något annat, något som man inte själv vurmar för, skapas utrymme för eftertanke. Hur legitim är din religiösa tro, om du nu har någon? Hur legitim ur ett intellektuellt perspektiv, är den egentligen?

Men när det väl kommer till kritan, innerst inne verkar alla vara överens om att inga gudar finns. Kyrkans närvaro i skolan har främst försvaras med argument som handlar kultur, inte vetenskap. Likt Sverigedemokraten Levi Klausen menar att julafton hotas av invandring, menar julafton hotas av invandring, menar prästen Helle Klein inte bara att det är skadligt för ungdomarna att inte skolan är religiös, utan att blotta idén är att separera skola och kyrka är "rent skadlig". Religion på frivillig grund är alltså skadlig enligt Klein, alltså ska tvång tillämpas. ("- Idén att ta bort religionen tror jag är rent skadlig för barns och ungdomars lärande, säger Helle Klein.")

Det gäller att hålla isär religiös utbildning och praktiserandet av religiösa riter. En kyrka med en duktig präst kan vara en enorm tillgång för skolan när man ska berätta vad kristna tror på. Jag själv har inget emot att skolbarn får tillgång till en grundlig utbildning i de olika religionerna. Speciellt inte med tanke på att en hög intelligens minskar sannolikheten för religiositet en aning - hög kunskap är rent av förödande för religiositeten.

Man kan bevisa att 2 + 2 inte är fem, under förutsättning att den man samtalar med accepterar de grundläggande antaganden som bevisningen förutsätter. Trots att jag tror att världen är en naturlig plats som varken är skapad av gudar eller rymmer gudar i sig, så erkänner jag att man inte kan bevisa att världen är en gudafri plats. Det finns inget som tyder på att några gudar finns, men det går inte att bevisa att inga gudar finns på riktigt. Det betyder inte att man inte kan motbevisa Guds existens. Anledningen till att inte alla tänkbara gudar kan avfärdas, är att de inte är definierade. Men Gud, den gud som någon specifik gudstroende person tror på, kan avfärdas på samma sätt som 2 + 2 inte är fem. T.ex. kanske någon tror på en gud som är så extremt subtil att den inte ens existerar som ett väsen, utan som en idé. En idé där det religiösa tillstånd som den "troende" befinner sig i när han ber, benämns "gud". Denna gud finns inte i den objektiva verkligheten där vi alla lever, denna gud existerar för att den är konstruerad av den troende, och den troende kan till och med vara medveten om detta. Någon annan kanske anser att Gud är kärlek, och kärlek är inte ett övernaturligt väsen, utan ett tillstånd i hjärnan. Ytterligare någon annan kanske tror på en allsmäktig, allt igenom god och allvetande Gud. Detta är motstridigt, så antingen har personen fel i sin beskrivning av en gud som kan finnas på riktigt, eller så har personen fel om gudens existens.

En Gud kan inte vara allsmäktig och allvetande, eftersom möjligheten att fatta ett beslut står i konflikt med kunskapen om hur framtiden kommer att te sig. Om guden ändrar uppfattning i en fråga, och bestämmer sig för att göra ett ingripande, är det ett uttryck för att guden trots allt inte visste allt. Blandar man dessutom in påståendet om att Gud är allt igenom god, uppstår ondskans problem - teodicéproblemet - ett dilemma som även många troende kristna erkänner. En Gud som kan bestämma allt över en ondskefull värld. Det finns troende som påstår att människans fria vilja är lösningen på teodicéproblemet, men dels är inte alla överens om att en vilja är just fri - neurologen Sam Harris menar att man förvisso är ansvarig för sitt agerande, men att viljan inte är fri utan något man är ett offer för. Men med detta hoppas jag att jag åtminstone etablerat att det finns en hel del stollerier i de olika religionerna.

Föregående - Nästa

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar