lördag 27 oktober 2012

Replik till Therese Eriksson om religiös beröringsskräck

Detta är en replik till Therese Erikssons text om religiösberöringsskräck. Eftersom Eriksson etablerar sin religiösa tro först, får väl jag göra detsamma. Jag kommer från ett kristet hem, men är ateist sedan ett antal år. Fram till sin pension var min mor anställd av EFS och min far är fortfarande folkvald i POSK. Min förra flickvän var ateist med rötter i ett icke-troende hem, och min nuvarande hustru är ex-pingstvän och ateist när vi träffades. Jag har tagit intryck av dem båda. Min replik tar avstamp i hur Therese använder uttrycket "religiös beröringsskräck".

Som filosofen och hjärnforskaren Sam Harris påpekar, så betalar man ett pris för vad man tror på. Är man öppen med t.ex. sin gudstro, kommer man nästan automatiskt i konflikt med humanister (i bemärkelsen sekulärhumanism) eller vetenskapliga skeptiker. Jag vill förtydliga skillnaden mellan skepticism och vetenskaplig skepticism genom att påpeka att jag egentligen är ganska godtrogen av mig. T.ex. så har jag inte speciellt svårt att tro på folks jag-mötte-Lassie-anekdoter eller utsagor om att någon skulle vara systerdotter till Freddie Mercury. Att Freddie Mercury kan ha en systerdotter, passar ganska bra in i min bild av hur verkligheten skulle kunna vara beskaffad. Men när någon gör utsagor om verklighetens beskaffenhet som inte stämmer med min, drar jag öronen åt mig, eftersom jag är vetenskaplig skeptiker, och som sådan ifrågasätter jag giltigheten i påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd. Att man har en gudstro säger att man har en föreställning om den objektiva verkligheten, och är alltså inte ett vetenskapligt påstående i sig men dock ett påstående om ett vetenskapligt anspråk man själv har. Att man tror, är ett ställningstagande om den objektiva verkligheten som man håller inför sig själv, att man är öppen med sin tro innebär man står för att man gör detta ställningstagande om den objektiva verkligheten. Man tar ställning i frågan om gudars existens.

Är man dessutom kristen, följer ett par anspråk. Man har även tagit ställning i frågan om vilken gud man tror på, nämligen mellan östern-guden Jahve, han som har en son som gett namn åt religionen kristendom. Jesus Kristus.

Att man är ateist betyder inte på något sätt att man är irreligiös, eller att man anser att religion är något dåligt. Har man en uppfattning om att världen är en naturlig plats där inga gudar (eller gudasöner för den delen), demoner, änglar eller andra övernaturliga väsen existerar, betyder det bara att man inte heller tillskriver sina religiösa upplevelser till dessa. Man kan t.ex. ha ett mer vetenskapligt förhållande till sin religiositet, och t.ex. anse att en religiös upplevelse är en upplevelse som inte har med den objektiva verkligheten att göra. Den kan t.ex. existera i våra sinnen tack vare kemiska reaktioner som sker i vår hjärna, inte tack vare att en gud placerar dem där.

Den påstådda religiösa beröringsskräcken som finns i samhället, är egentligen bara en sekulär ambition där alla ska kunna samexistera, oavsett religiös övertygelse. Eller för den delen, utan att ha någon övertygelse som säger att religiositet är kopplad till någon religion. Användandet av uttrycket "religiös beröringsskräck" för tankarna till regeringens Stefan Attefalls protester mot just sekularism. Låt mig förtydliga att vi pratar om två saker hittills. Det ena är öppenheten om tron, det andra är uttrycket "religiös beröringsskräck". Låt mig nu plocka in det tredje jag vill bemöta. Påståendet om trons djup. Gud har inte skägg.

Skägget är verkligen inte det största problemet med Gud. Även jag tror på skägg! Detta syftar naturligtvis till att ta avstånd från kristendomens gud, som i Nya Testamentet pratar med sina undersåtar genom att låta sin röst höras från himlen. Den som tror på en skäggfri gud vill snarare påpeka att sin gud är subtil, djup och abstrakt - och inte alls lik den juvenila och konkreta gudsbild som presenteras i NT. Om det vill jag säga att subtiliteten inte förändrar det faktum att den som gör anspråket, betalar ett pris! Hur stort det priset är, beror vad man säger sig tro på, och hur beläggen man presenterar står sig i förhållande till vad man säger sig tro på. Att ta tillflykten genom att klä av Gud alla sina attribut, förändrar inte detta! För det är inte bara skägget som denna subtila gud måste offra, det är sin förmåga att interagera med sina undersåtar, det är direktheten i hur han skapade sina undersåtar och det är hur konkret han kan kommunicera med sina undersåtar. Det jag vill betona är alltså att ett mer subtilt tillkännagivande av sin existens, är ett större problem för den som försanthåller existensen, inte ett större problem för den som väljer att inte försanthålla existensen.

Det står alla fritt att vara öppen med sina föreställningar, och det står alla fritt att svara.


2 kommentarer:

  1. Bra! Speciellt slutklämmen om existensens attribut.

    Det enda jag skulle tillägga är att jag tror du underskattar den andel kristna i Sverige vars gudatro består i att gud är "en kraft". Var denna kraft består i kan det inte beskriva, det vet inte. Men i stället för att säga "jag vet inte", kopplar de ihop dem med den kristna traditionen. Jag har svårt att se detta som ett ställningstagande om den objektiva verkligheten.

    Det är inte ett förhållningssätt för en skeptiker och det våldför sig på språket, genom att "Gud" blir ett odefinierat ord.
    När man använder språket på detta sätt får man också räkna med att bli ifrågasatt titt som tätt. Ifrågasättandet blir om det görs rätt ett utforskande av personens gudstro.

    SvaraRadera
  2. Ett religiöst ställningstagande inbjuder till kritik. Då ska de också få den.

    SvaraRadera