fredagen den 18:e april 2014

Mannen som river ner ateismen med en enkel fråga

Den kristna komikern Brad Stine påstås riva ner ateismen med en enda enkel fråga i detta klipp. Fritt översatt:

"Ateism är den enda ideologi som skrämmer mig. Ateister vill ha bort ...under Gud... från Pledge of Allegiance."

När amerikaner svär sitt trohetslöfte, säger man sedan 1954 så här: "Jag lovar trohet till USAs flagga och republiken som den står för, en nation under Gud, odelbar, med frihet och rättvisa för alla". Stine fortsätter:

"Varför? För de blir kränkta av det. Ni är ju ateister! Ni tror ju inte ens på Gud! Hur kan han kränka er?"

Ordet "kränkt" är naturligtvis Stines eget, men om det är någon som kränker, så är det inte en icke-existerande gud. Det är kristnas adaption av samhället mot premissen att Gud finns, som inte alltid är så lämplig i ett samhälle där inte alla tror på Gud.

"Vem är den mest irrationella, en kille som tror på en osynlig Gud eller en kille som är kränkt av en Gud han inte tror på?"

Den "andra killen" representeras med en halmgubbe, men svaret är givetvis den som tror på en osynlig Gud. Inte så mycket för att Gud inte syns, utan för att det inte finns något som tyder på att några gudar över huvudet taget existerar. Den som tar något på tro, är irrationell. Alltså, den som försanthåller något trots bristen på evidens, är irrationell. Den som har åsikter om att samhället ska anpassas till denna gudstro, är rationell. Svårare än så är det inte. "One nation under the Unicorn."

(Eftersom det är påsk, läs gärna Antje Jackeléns replik om påskveckan, och mitt svar.)

torsdagen den 17:e april 2014

Dåliga försök att legitimera religion, del 83 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den åttiotredje.

Konst kommer från religiös inspiration.

Ett vanligt antagande när det kommer till religion är att om religion kan leda till inspiration, så är inspiration en produkt av religion. Och religion har inspirerat många fantastiska konstnärer och mycket fantastisk konst. Det finns till och med ett avsnitt av satirserien Family Guy av ateisten Seth MacFarlane där två karaktärer utforskar alternativa universum, och i det universum där religionen inte fick fäste lever man en bekymmersfri tillvaro utan konst. Men inspiration är en positiv biprodukt av den negativa kraft som religion är, och i frånvaron av religion kommer inspiration från de mest oväntade källorna. Naturen, vetenskapen, eller vilka andra intryck som helst. Faktum är att det gamla avantgarde-bandet Pink Floyd frontades av ateister, och låtskrivaren och den förre leadsångaren Roger Waters dessutom är aktiv humanist. Men för att verkligen understryka hur tomt uttalandet om religion och konst är, så har jag inga problem att tillstå att om Pink Floyds medlemmar vore religiösa, skulle låtarna vara lika fantastiska trots att de förmodligen vore en produkt av religiös inspiration. Visst, texterna hade kunnat vara mer naiva och navelskådande, såsom religiösa texter gärna blir. "Oh, Gud är så stor" och så vidare. Men givetvis, hade Michelangelo inte haft religionen som inspirationskälla, hade annat funnits, till det bättre, till det sämre, eller rent av invariant.

Några av de sista måltiderna

Det sista måltiden:



Den näst sista måltiden:

tisdagen den 15:e april 2014

Människoföraktet dränker en viktig debatt

Debatten om yttrandefrihet kan tydligen inte föras utan att man bränner sina broar åt alla tänkbara håll. Igår uppmärksammade tidningen Journalisten att en fotograf blivit attackerad upprepade gånger, eftersom man förmodade att han hade rasistiska sympatier. Detta ledde till att chefredaktören på Journalisten, Helena Giertta, fick ta emot spydigheter från Seglora Smedjas Mattias Irving. Idag, när den värsta ilskan har lagt sig, skrev Irving en seriösare replik om varför han ogillade Journalistens text. Han lyckades inte motivera gårdagens agerande, men han gjorde en giltig poäng, som tyvärr dribblas bort av att han har så lätt att låta sina allra sämsta sidor få utrymme.

Jag tror att han vill mena att problemet han såg i gårdagens artikel är frånvaron av journalistiska motfrågor, men det viktiga budskapet dränktes i nedvärderande utlåtanden om brottsoffret! "Att under yttrandefrihetens flagg främja dessa människors aggressiva verksamhet mot muslimer, människorättsaktivister och andra misshagliga element, det är bortom naivt." Jag är övertygad om att Irving anser att både hans sympatisörer och meningsmotståndare har rätt att slippa bli överfallna, men det uttrycks extremt luddigt.

Och så var det den olämpliga liknelsen. Irving målar upp sitt exempel genom att använda tron på chemtrails-konspirationen, och tänker sig att en chemtrailstroende biolog inte skulle få några motfrågor på sina anspråk om chemtrails. "Att själva idén om chemtrails är rent hittepå ges inget utrymme i artikeln." Chemtrails-troende står inte högt i kurs hos Irving, och han har raljerat om dem förr. Tänk om Irving själv skulle få sin tro beskriven som grundlös? Klarar han att äta sin egen medicin? Jag citerade hans korrekta utsaga om chemtrails på Twitter, och kompletterade med min egen syn på Gud: "Så hur är det med t.ex. Gud på Seglora Smedja?"


Irving måste ha sett detta, eftersom han retweetade mitt tweet, och hans nästa inlägg på Twitter blev: "Ateisttrollen är på samma gång bland de festligare och de mer deprimerande." Min icke-tro på Gud är alltså mindre hedervärd än Irvings icke-tro på chemtrails. Jag tycker mig se ett tvångsmässigt fokus på person, och en oförmåga att vara saklig, vilket är synd eftersom goda poänger dribblas bort.

måndagen den 14:e april 2014

Vilka rättigheter har journalister på Dispatch International?

Den som tycker som alla andra kan leva ett helt liv utan yttrandefrihet, helt utan att känna sig tystad. Det kan finnas mer eller mindre ädla orsaker till varför en individ behöver ha samma rättigheter som alla andra, men oavsett vilka dessa orsaker är, så ska man inte frånta någon sina grundläggande rättigheter för att han är obekväm. Idag kan i princip vem som helst inse att Lars Vilks gör en insats när han utmanar religionen och att Elisabeth Ohlson Wallin gör en insats när hon utmanar konsten, trots att människor blir kränkta på vägen. De utmanar samhället och driver det framåt på sina respektive vis, och det är när man utnyttjar sina rättigheter till något viktigt, det är då man behöver dem. Så vad ska vi tycka om personer vars åsikter inte är lika radikala? I Sverige blir en fotograf (och förmodad rasist?) attackerad av politiska motståndare, och tidningen Journalisten rapporterar om detta. Hur ska vi se på hans rätt att bedriva journalistiskt arbete?


Mattias Irving från Seglora Smedja betraktar inte detta som besvärande. Han skriver att om han var Helena Giertta, chefredaktör på Journalisten, så skulle han "avpublicera, pudla och ta en tidig helg" (skrivet en måndag), men att han "misstänker att hon väljer att gå sin egen via dolorosa". Uttrycket att "gå sin egen via dolorosa" används här som ett maktuttryck som ska ge sken av att Irving tycker som alla, Giertta står lidelsefullt ensam. Men Giertta har svar på tal. "Om en fotograf blirhotad och bortkörd så är det en nyhet för oss. Slutar det vara det för att han är på [Dispatch International]?" För mig är frågan aningen enklare: Givetvis får man problematisera Dispatch International, man får till och med ha åsikter om Lars Vilks. Men den som gör fel är den som angriper, även om man har problem med offrets åsikter. När det sker attacker mot journalister man inte gillar, är det ett lika stort problem som när det sker attacker mot journalister man gillar.

Uppdatering 2014-04-15: Helena Gierrta försvarar artikeln under rubriken "yttrandefriheten är större" och Mattias Irving, som var upprörd över att ursprungsartikeln över huvudet taget publicerades, säger att detta försvar av yttrandefriheten inte var "reflekterande" nog.

tisdagen den 8:e april 2014

Nu ska det bli folk av dem som inte tror på Gud

Genomgående anser sig kristna vara bättre människor än de som besitter andra föreställningar än de själva. Jag konfronterade t.ex. Mattias Irving med ett nedlåtande uttalande han gjorde om chemtrails-troende, vilket gav honom en chans att förtydliga att han aldrig någonsin kommer att respektera dem. För en gudstroende person är blotta tanken på att en ateist har samma relation till Gud som till enhörningar en kränkning, och att sätta ord på detta är genererar ilska. Och ju skickligare den som säger emot är, desto mer upprör det. När man inte har en enda chans att svara på kritik som kommer från t.ex. Richard Dawkins eller Christopher Hitchens, så påpekar man istället att de är otrevliga, helt utan att exemplifiera eller förklara varför det är relevant. Jag ifrågasatte för Ulf Bjereld att han kallade Dawkins för "ateistisk fundamentalist", och han svarade genom att uttrycka sitt allmänna missnöje med Dawkins. Vissa går så långt att de medvetet misstolkar vad representanter för andra livsåskådningar säger, bara för att legitimera ett människoförakt som man i sitt sinnes fulla bruk istället borde utvärdera. T.ex. så tog Christopher Aqurette till uttrycket "hatemongers" om humanister som tagit ställning mot religiöst initierad avlägsnande av förhuden. Ett exempel som jag själv tycker är så pinsamt att jag rodnar vid tanken på det, kommer från Malin Jonason. Det var efter att Natalia Kazmierska i Aftonbladet skrivit om ateister som världsfrånvända som jag skrev att ateister med god sannolikhet är intelligenta, vilket fick henne att fälla domen "hatisk".

Men frukta inte, Alain de Botton har tagit fram 10 nyadygder för ateister. Låt oss bortse från att ateister är en negativ grupp, för nu ska det bli folk av ateister.

1. Resiliens - stå på dig! Ok, det gör jag.

2. Visa empati - man kan ha en föreställning för att man har haft det jobbigt. Jag tar mig rätten att svara på anspråken som görs, och jag har inga andra intentioner än sakfrågan.

3. Tålamod - lugnt och förlåtande. Detta låter som ett tips som man brukar få från meningsmotståndare.

4. Uppoffring - annars kan vi inte älska någon annan. Vad har detta med frånvaron av en specifik vidskepelse att göra?

5. Artighet. Ok, det är viktigt att tänka på, och vi ser att artighet inte alltid ligger till hands i samtal mellan olika trosföreställningar. Behöver de Botton påpeka detta?

6. Humor. Det är inte alla som är begåvade med den förmågan. Jag tänker medvetet på att inte försöka vara rolig i skrift, eftersom det är en konstform att förmedla fyndigheter via text. Vi försöker skoja till det i podcasten istället.

7. Självkännedom. Är detta verkligen ett problem bland dem som saknar en trosföreställning?

8. Förlåtelse. Jag ska försöka ändra mig. Jag är faktiskt skickligare på att glömma bort vem som betett sig illa än att förlåta det. Jag behöver ta till mig av detta.

9. Hopp. Här är jag skyldig, och förmodligen oförmögen till bättring.

10. Förtroende baserat på en medvetenhet om livets flyktighet. Va?

Jag vill bidra med ett tips tillbaka till Alian de Botton: Var saklig! Jag är inte övertygad om att de som inte tror på Gud hörs för att det skulle vara något fel på dem. Skulle vi leva i ett samhälle där folk tror på enhörningar, så skulle de Botton säkerligen leverera små indiskreta tips åt dem som inte tror på enhörningar. Men låt gå, nu ska jag se mellan fingrarna på de Bottons artighet och själv förlåta gamla överträdelser. Men detta betyder inte att vi inte får svara på de anspråk som görs - resiliens är de Bottons första punkt.

måndagen den 7:e april 2014

Kristna Värdepartiet går rakt på sak

Läs gärna denna smått bisarra konversation om människovärde med Kristna Värdepartiet. Att livet är okränkbart redan i egenskap av ett befruktat ägg, är det en åsikt som partiet har, eller är partiet Guds budbärare?

lördagen den 5:e april 2014

Dåliga försök att legitimera religion, del 82 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den åttioandra.

Religion inspirerar till goda gärningar.

I del 49 som handlar om det religiösa kärleksbudskapet nämnde jag Hitchens utmaning, som går ut på att nämna den goda gärning som endast troende kan göra tack vare sin tro, och som alltså en icke-troende är oförmögna att göra på grund av frånvaron av religiös tro. Den som framgångsrikt levererar på Hitchens utmaning, har stängt frågan om religionens goda inflytande. Men det ironiska är att om man istället tänker på en dålig gärning som endast troende kan göra, då låter inte svaren vänta på sig. Då kan vem som helst ge flera exempel. För att citera Steven Weinberg: "Mark Twain described his mother as a genuinely good person, whose soft heart pitied even Satan, but who had no doubt about the legitimacy of slavery, because in years of living in antebellum Missouri she had never heard any sermon opposing slavery, but only countless sermons preaching that slavery was God's will. With or without religion, good people can behave well and bad people can do evil; but for good people to do evil - that takes religion."

Del 74 handlar om att även religioner som för utomstående framstår som direkt ondskefulla, t.ex. katolicismen, även gör bra saker. Men hur är det med de kristna som identifierar sig som goda människor, och som aktivt arbetar för att göra tillvaron bättre? Ett exempel skulle kunna vara de välmenande missionärerna, som uppriktigt vill se ett gudfruktigt samhälle där ingen behöver svälta.

Eftersom korrelation kan vara ett tecken på kausalitet, så vet vi att om troende gör gott, så kan det vara värt att undersöka om tro driver fram mer positiva gärningar än negativa. Även statligt biståndsarbete, privata företags biståndsarbete och icke-organiserade insatser och donationer, kan vara motiverade från beslutsfattarens religion. Om denna kausalitet saknas, kan man nämligen inte säga att religion inspirerar till goda gärningar. Då vet vi bara att givmilda människor är vidskepliga, och kan det vara så enkelt så att samma gener kontrollerar de olika egenskaperna eller att egenskaperna kommer från samma kultur. Alltså, om kausaliteten saknas så skulle dessa människor vara lika givmilda även om de inte vore religiösa, och jag anser det inte längre trovärdigt att någon sådan kausalitet finns.

En naivare och mycket otrevlig avart av detta resonemang hävdar att det som får religiösa att agera gott, är föreställningen om potentiella belöningar eller repressalier efter döden. Anhängare av detta resonemang kan uppriktigt tro att personer som inte är gudstroende, är sämre medmänniskor. Dessa vill inte se ateister i förtroendeställning. Jag stöter i princip aldrig på detta i Sverige, men i USA bör man vara gudstroende om man är presidentkandidat. I vissa fall är det mer respektingivande att våldta en kvinna än att inte tro på någon gud.

Men när de nu finns religiöst biståndsarbete så skapar det snarare en oro om att det finns teologi kopplat till biståndet. När detta problematiseras brukar den troende hävda sin religionsfrihet. "Kristendomen är en del av min identitet, och jag har rätt att prata om den" kan det heta. Men man kan lika gärna hävda den utsattes rätt att till bistånd utan att underkasta sig biståndsarbetarens tro. Som missionär, har man samma rätt att försöka sälja sin religion som vi icke-troende har rätt att kritisera religion, men att avstå från att utnyttja någons utsatthet för att driva sin livsåskådning, är ett bra sätt att visa respekt. Därför blir jag bara nervös när personer med ansvarsfulla uppdrag säger sig identifiera sig med sin tro, för det är de som låter religionen få det bästa av sitt omdöme.

I del 91 som handlar om kontext frågar jag mig exakt vilken typ av gärningar som kristendomens urkund inspirerar till.

Föregående - Nästa

måndagen den 31:e mars 2014

Radio Houdi i P4 Morgon Uppland

Så här presenterade John Houdi podcasten Radio Houdi i morse i P4 Morgon Uppland:

söndagen den 30:e mars 2014

Lokaltidningsspökerier

I dagens Nerikes Allehanda (NA) kunde vi läsa ett helt uppslag om spöken. Journalisten Stellan Noren berättar om sitt möte med ett spöke, och bedragaren Terry Evans blir intervjuad i egenskap av sakkunnig. Det hela var ackompanjerat med en faktaruta. Faktarutan beskriver olika övernaturliga fenomen som t.ex. extrasensorisk perception och levitation. Första punkten i faktarutan konstaterar att "övernaturliga fenomen [inte kan] förklaras med vetenskapliga undersökningar eller genom [slutledningar grundade på erfarenheter]". Detta är "fakta", trots att det inte står något faktamässigt om spöken där. Istället påstår man att vetenskapen står handfallen i frågan, ackompanjerat av intervjun med det påstådda mediet Terry Evans i egenskap av kunskapsauktoritet. Så efter att först läsa i faktarutan att slutledning inte kan grundas på erfarenheter i denna fråga, och sedan läsa Evans slutledningar grundade på sina erfarenheter, undrar jag vad NA anser att Evans kan som inte vetenskapen behärskar? Jag förmodar att Evans förmodade lämplighet att uttala sig kommer från hans bias i frågan, en bias som är av exakt den typ som genomsyrade hela NA-artikeln om spöken.
 

Att vetenskapen inte kan/vill/bör bekymra sig om en föreställning, påstås konsekvent om falska föreställningar, av dem som besitter föreställningarna. Detta gäller inte bara för spöken. Även när det kommer till gudar, andar, remote viewing och healing, är skeptiska frågeställningar oönskade. Föreställningen om spöken vilar på en hypotes som spöktroende delar med många religioner: Att det finns en själ som överlever kroppens död. Men föreställningen om en själ, drivs av rent fysiska organ i kroppen, inte minst hjärnan. Kroppen är alltså inte ett temporärt fordon som människan klarar sig utan, den är en förutsättning för vårt medvetande och vår självuppfattning. Den vetenskapliga synen är att spökupplevelser av den typ som beskrevs i texten, bäst förklaras av inre upplevelser och falska minnen, inte av faktiska spöken. En trädgård kan vara vacker utan att man behöver fantisera om att det bor älvor i den, och verkligheten kan vara intressant utan att man behöver tänka att det finns spöken.

Så kommer NA att följa upp detta? Jo, sist på uppslaget annonserar man efter andra som sett spöken. Förmodligen med förhoppningen att vetenskapsmän läst "faktarutan".

måndagen den 24:e mars 2014

Dags för lite bara bröst igen

Jag har tidigare skrivit om en av de allra tydligaste indikatorerna på att många aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att män ska behöva underkasta sig samma regler gäller för kvinnor: Regler för klädsel på överkroppen. Jag tror att inget är så anmärkningsvärt som Gustavssviks yttrande att man kan få säga till badvakten om man blir illa berörd, såvida gästen som illa berör är kvinna. Idag blev frågan aktuell på nytt när två kvinnor utmanade ordningen i Umeå.

söndagen den 23:e mars 2014

För mycket av det goda

Både religiösa och ickereligiösa brukar kunna vara överens om att ju mer inflytande religionen har, desto sämre blir vår tillvaro. Om vi tittar på den vetenskapliga skalan så hittar vi Bill O'Reilly i det mest religiösa hörnet - mannen som står handfallen inför mysteriet med tidvatten. I ett aningen mindre religiöst läge hittar vi naturvetaren från Umeå, Mats Molén, som byggt sitt skapelsemuseum. Och i det ytterligare lite mindre religiösa lägret hittar vi de "moderata troende" som accepterar evolution, men tror att den är kontrollerad av en gud. Och i steget före den rent naturalistiska uppfattningen så hittar vi dem som tror på en transcendent gud som lever bortom tid och rum och vars existens är helt omärkbar. Ingen vill associeras med Bill O'Reillys dumma resonemang, men på vägen mot förnuftet, finns det alltid en dogm som gör att man sätter ner foten. För mycket förnuft, utmanar nämligen dogmerna.

Samma förhållande gäller på den moraliska skalan. Både religiösa och icke-religiösa kan enas om att för mycket gudomligt inflytande i vår moraliska uppfattning, bör undvikas. Ingen med förnuftet i behåll vill associeras med abortmotståndarna i Kristna Värdepartiet, men någonstans på vägen mot förnuftet, finns det alltid en dogm som gör att man sätter ner foten. Någon vill inte tillåta kvinnliga präster, någon annan vill inte att homosexuella ska få gifta sig. För mycket förnuft, utmanar dogmerna, och långt ifrån alla är beredda att med ett öppet sinne utmana sin tro.

Men alla är överens om att för mycket religion är dåligt. Även de mest bokstavstrogna kreationisterna använder "religion" som om det vore ett skällsord när de beskriver t.ex. naturvetenskap. "Evolutionstro är religiöst" kan det heta. Och bortom dessa dogmer, finns friheten i att inte behöva vurma för några falska föreställningar. Vägen till ny kunskap tar sitt avstamp från insikten att man inte vet.

fredagen den 21:e mars 2014

"Den som inte är med mig är mot mig"

Uttrycket "den som inte är med mig är mot mig" som president George W. Bush aktualiserade 2001, yttrades av Jesus enligt Luk 11:23 i en berättelse som handlar om demonutdrivning (Luk 11:14). Det berättas att Jesus befriade en man från en demon som gjort honom stum, och när demonen lämnat mannen, kunde mannen tala igen. Åskådarna hade inga invändningar mot anspråken om att mannen var besatt med en demon, eller att Jesus förmådde att driva ut demonen. Det man däremot funderade på, var om Jesus förmåga kom från Gud? Man hade, som en blixt från klar himmel, fattat misstankar att Jesus var Beelsebuls verktyg, och skulle ju inte vara så trevligt, eftersom Beelsebul som bekant är allierad med Baal. Baal är en annan gud, och Baal och Gud drar inte jämt med varandra. Första Kungaboken målar upp bilden av en rivalitet mellan de båda gudarna.

Men Jesus försäkrar att det är Gud som ger honom kraften, och menar att det vore ju befängt av ondskan att fördriva ondskan. För att illustrera detta, levererar Jesus en liknelse. "När en stark man vaktar sin gård med vapen i hand får hans ägodelar vara i fred. Men kommer det en som är ännu starkare och övermannar honom tar den mannen ifrån honom alla de vapen han litade på och fördelar bytet. Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar."

För att förstärka "den som inte är med mig är mot mig", säger Jesus att den som inte samlar, han skingrar. Alltså den som varken samlar eller skingrar, han skingrar, enligt Jesus. Om Jesus vet något Guds karaktär, kommer alltså ateister att få sällskap i helvetet av agnostiker och irreligiösa. Jag tar det som ett löfte.

Dåliga försök att legitimera religion, del 81 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den åttioförsta.

Enligt Bibeln är Gud omätbar.

Som påpekat i del 70 är vissa orsaker av frånvaron av gudstro att betrakta som brist på religiös musikalitet, att man är tondöv för Gud, eller rent av religiös analfabet. Frånvaro av gudstro kan i själva verket bero på flera olika orsaker:

Man kanske inte har fått en rättvis presentation av en plausibel gudsbild? Jag misstänker att denna orsak inte är precis ovanlig, och för mig personligen är detta en viktig faktor. En av mina stora förhoppningar i samtal med troende är att de ska kunna berätta vad de tror på, och på vilka grunder de tror, men av någon anledning är detta sällan intressant för den troende. Inte alla är välkomna in i den gemenskap som Gud reserverat för dem som vill tro, och skepticism luktar problem lång väg för en mystisk Gud. Det finns inget som tyder på att något gudomligt väsen existerar, och då inget tyder på att Gud finns, kan man helt enkelt inte att ha ett öppet sinne i frågan huruvida Gud finns eller inte - man måste vilja tro.

Om man betraktar frågan om Guds existens som en vetenskaplig fråga, och söker efter fenomen i yttervärlden som kan knytas till att Gud faktiskt finns på riktigt, så kommer inget att hittas. "Gud låter sig inte vägas eller mätas" heter det. Att något inte kan vägas eller mätas, är inte något som i sig självt signalerar att frågan om Guds eventuella existens inte kan hanteras vetenskapligt, eftersom vetenskapen inte står handfallen inför annat som inte heller kan vägas eller mätas. Men den som har vetskapen om att Gud kanske trots allt inte finns på riktigt, och dessutom är oförmågan att anpassa sin uppfattning i frågan om Gud, är det viktigt att vetenskapen inte ska besvära sig. Man kommer inte hitta något. Man måste vilja tro.

När jag frågar efter grunden för en föreställning som yttras, är det för att kunna ta ställning till om jag ska dela föreställningen. Och av svaren att döma, så finns inga skäl att tro på Gud. Det betyder inte att inte Gud kanske finns, men det finns ingen anledning tro.

En kritik mot detta resonemang skulle kunna vara att även en skeptiker tror på sådant som inte kan bevisas. Men denna kritik anser jag vara ogiltig. Även om man gör kritiken lite mera rimlig genom att säga att en skeptiker tror på sådant som inte kan styrkas så vill jag vifta bort den, eftersom skeptiker rimligen håller sina grundlösa antaganden till ett minimum, och låter antagandets användbarhet vara en faktor. Det kan vara fullkomligt legitimt att som skeptiker anta att vi kan lära oss något om vår omvärld genom att studera den, trots att detta antagande inte kan styrkas utifrån. Däremot finns det mig veterligen inget som är användbart att tänka sig att gudar finns. Det ställer bara till problem i ekvationerna.

Detta betyder inte att inte skeptiker kan må bra av att fantisera, men det gäller att veta att det är det man gör. Att förstå vad som fantasi och vad som inte är det är användbart, åtminstone ur ett naturalistiskt perspektiv. Om Gud ska tillåtas vara en bricka på spelplanen, måste hans existens styrkas, eller så måste antagandet om hans existens legitimeras med goda argument. Att inte ens det sistnämnda har gjorts, kommer att göras, eller kan göras, borde få vem som helst att dra öronen åt sig. Att vara skeptiker handlar inte om att ha rätt, det handlar om att ta intryck.

Föregående - Nästa

måndagen den 17:e mars 2014

Kristna Värdetweeten


Om man anser att mänskligt ägg, befruktat av en mänsklig spermie, är ett stadie av människa, och därför inget som kan terminernas, så är det inte så konstigt att man enligt samma logik är emot t.ex. stamcellsforskning, eftersom intressant tillväxtpotential även finns hos dem. Uppfattningen om när livet börjar, visar på ett ställningstagande i en gränsdragningsfråga: När blir livet heligt? Gränsen går inte vid uteblivet samlag, ett misslyckat krogragg eller vid glimten i brevbärarens ögon. Den går vid befruktning.

Läs vidare på Storify.

lördagen den 15:e mars 2014

Medlemsutveckling Svenska Kyrkan 2013

Siffrorna som Svenska Kyrkan presenterar i sina rapporter går inte riktigt ihop, men felen är inte större än att det går att se trenden. Med 71 693 utträden och 8 355 inträden har är nettoförlusten 63 338 personer. Detta är inte det största slaget de senaste åren, eftersom både 2009 och 2004 var ännu sämre år för Svenska Kyrkan (och 2005 var ungefär likvärdigt 2013), men gapet mellan Sveriges folkmängd och Svenska Kyrkans medlemsantal ökar stadigt.


Ungefär så här ser det ut med inträden, utträden och netto mellan 1993 och 2013:


De exakta siffrorna varierar ganska mycket beroende på vilken rapport man läser, men trenden blir den samma oavsett. Utan att titta på exakta siffror, så här ser förhållandet mellan befolkning och medlemsantal ut (1990 - 2013):


Trenden ser lika dan ut, oavsett om man använder de mest optimistiska eller mest pessimistiska siffrorna.

Underlåtelsefrihet

Dags för dagens tjuvnyp.

Sverigedemokraterna anser att kristna läkare ska slippa agera i enlighet med vad som är bra för patienten, om agerandet strider mot läkarens religion. Ett slags underlåtelsefrihet för troende alltså, som redan finns i vissa länder. Läkarförbundet opponerar sig, vilket är rimligt med tanke på de risker som patienterna utsätts för. Eftersom vi har att göra med religiöst motiverad underlåtelse, är kanske "samvetsfrihet" ett ganska bra ord, då det initierar att icke-religiösa inte behöver ha denna rätt till underlåtelse - de förmodas trots allt inte ha något samvete.

fredagen den 14:e mars 2014

10 enkla tips för att konvertera en ateist

När man tar en debatt, bör man kunna definiera vad är beredd att ta intryck av, och vad man inte är beredd att lyssna på. Denna lista riktar sig till den gudstroende som vill ta en debatt om gudstro med en ateist, där ateistens motiv för icke-tro har sin grund i vetenskaplig skepticism. Om du vill rekrytera medlemmar till din religion, eller helt enkelt vill debattera för den intellektuella utmaningens skull, kommer dessa enkla och konkreta tips att servera dig segern som i en liten ask. Dessutom, om ateisten inte konverterar, kommer han att exponeras som dogmatisk.

1. Demonstrera kunskap i grundläggande termers betydelse!

Ibland hör man de mest bisarra definitionerna av ordet "ateist". Den mest inkluderande definitionen av ordet innefattar personer som inte tror på någon Gud, oavsett orsak. Många har egna definitioner av ordet, vilket innefattar "gudsförnekare", "skeptiker" och "gudshatare". Men att någon ateist ogillar Gud, betyder inte att "ateister ogillar Gud", och därför bör inte något resonemang bygga på att den udda beskrivningen är exklusiv. Det är inte konstigare än att endast kreationister kan bemötas med argument som bygger på att skapelsehypotesen är en dålig hypotes. Troende överlag träffas inte av den typen av argument. Så se till att ha koll på vad ord betyder! Och om den ena parten behöver ha ett ord förklarat för sig, kan man be om ett förtydligande. Det är bara bra att göra det. Förmodligen behöver ordet förtydligas även för några av dem som följer debatten.

2. Använd gärna vetenskapliga argument!

Dessa är otroligt tilltalande. Argument som formuleras enligt den enkla strukturen "jag anser att X eftersom Y" är väldigt tydliga och produktiva. Tvärt om, när de inte håller, är även det väldigt tydligt. "Vi har hittat bevis för syndafloden" eller "kol-14-metoden fungerar inte" är exempel på argument jag har hört, som tar vetenskapligt spjärn. Om ateisten får höra detta, är det svårt för honom att legitimt ducka utan att förklara varför han anser att argumenten är felaktiga. Detta ska absolut inte förväxlas med argument från okunskap, som t.ex. "varifrån skulle livet härstamma, om inte från Gud?". Carl Sagan summerar vetenskaplig skepticism väldigt poetiskt: "We can judge our progress by the courage of our questions and the depth of our answers, our willingness to embrace what is true rather than what feels good." Det finns alltså inget intresse av att varken förneka Guds existens, eller att acceptera Guds existens på alldeles för lösa grunder.

3. Recensera inte meningsmotståndarens person!

Om debatten fortlöper i civiliserad ton, påpeka inte att din meningsmotståndare är "trevlig", och om debatten inte går som du tänkt, så är det inte säkert att det beror på att din meningsmotståndare är "otrevlig". Och om det är så att debatten havererar på grund av att ateisten är otrevlig, eller rent av militant, är inte åhörarna oförmögna att uppfatta detta. Att recensera sin meningsmotståndares påstådda trevlighet, är att prata om sin meningsmotståndare - inte om meningsmotståndarens argument. Det är en ämnesflykt, en rökridå, och kan till och med vara ett personligt påhopp. Om något är trevligt, så är det att respektera ämnet man är där för att diskutera.

4. Avstå att ge uttryck för kristet högmod!

Att säga t.ex. "vi får väl se vem som har rätt när vi dör" demonstrerar att man besitter föreställningen, det är inte på något vis ett försvar för föreställningen. Anledningen till att detta ska undvikas i debatt, är att det inte är falsifierbart. Det inbjuder inte till samtal, utan till att man ska "vänta och se".

5. Avstå emotionell utpressning!

Argument som tar avstamp i att man måste respektera religiös tro, är argument man kan använda inför sig själv för att legitimera sina föreställningar, eller argument som troende kan använda sinsemellan. Om man som troende inte vill höra svaret på en fråga, ska man inte ställa frågan. Om man inte vill bli ifrågasatt för ett påstående, gör inte påståendet. Den enkla frasen "jag tror på Gud" är inte en fras som med nödvändighet genererar respekt, speciellt inte om frasen yttras i samtal med en ateist. I deras öron är det bara ytterligare ett obegripligt försanthållande.

6. Använd analogier som förtydligar istället för fördunklar!

Eftersom ateister inte tror på Gud, så kanske bara ateister tror på sådant som kan bevisas? Som vetenskaplig skeptiker anser jag inget vara bevisat bortom alla tänkbara tvivel, men att olika anspråk har mer eller mindre stöd i den kunskapsbank vi förvaltar. Både ateister och troende gör antaganden, t.ex. antagandet att yttervärlden existerar. Men som vetenskaplig skeptiker gör jag dessutom antagandet att vi kan lära oss något om yttervärlden genom att studera den, till förmån för det teistiska antagandet att Gud finns. Dessa antaganden står i konflikt med varandra, och min erfarenhet säger mig att det förstnämnda är mer användbart. Om man gör antagandet om en övernaturlig agents närvaro, så måste man vid varje given härledning från sina observationer, även legitimera när det man bevittnat är ett uttryck för hur verkligheten fungerar eller ett uttryck för den övernaturliga agentens ingripande. Det hela resulterar i analogier som mottagaren inte ens kan förhålla sig till, och det stannar sällan vid att det bisarra anspråket om att "Gud hör bön" legitimeras med det märkliga påståendet att "även ateister också är troende".

7. Använd aldrig omvänd bevisföring!

Om vi tänker oss att följande utsaga är ett argument för Guds existens: "Du kan inte bevisa att Gud inte finns", så får vi också tänka oss att detta uttalande är ett argument för att tro att det bor enhörningar på baksidan av månen: "Du kan inte bevisa att enhörningarna inte finns". Det är helt enkelt en logisk konsekvens - vikten som läggs vid argumentet reflekteras av konsekvensernas besvärlighet. Om vikten är låg, är det knappast legitimt att använda argumentet. Om vikten är hög, är också de pinsamma konsekvenserna mer framträdande. Det är nedlåtande att använde argument som förutsätter att man ska tro på icke-bevisade väsens existens, bara för att få igenom sitt favoritväsen. Problemen som har med intellektuell hederlighet att göra, hopar sig fort.

8. Välj rätt auktoritetsargument!

Auktoritetsargument kan effektivt föra samtalet vidare. Om två personer är oense i en fråga där en specifik vetenskapsman som båda respekterar har gjort ett tydligt uttalande, kan man enas i frågan och gå vidare i samtalet. Sen kan man gå hem och läsa på, om man är intresserad. Problemet är att teister och ateister helt enkelt ser upp till olika auktoriteter. Eftersom man inte kan bevisa, eller ens styrka, hud Gud är och vad han tycker, handlar teologiska auktoriteter om traditionell tro eller delad tro, något som inte tilltalar en ateist över huvudet taget. Om en ateist får höra vad William Lane Craig påstår, så tänker vi att han förmodligen också måste vara lite vidskeplig. Och kanske viktigast av allt: Om du själv inte förstår poängen som en auktoritet gör, avstå att hänvisa till auktoriteten! Det är inte orimligt att ena parten hänvisar till en person, och den andra parten vill ha poängen förklarad i en mening. Den andra parten kan rent av veta vad som åsyftas, men vill kontrollera att motdebattören inte bluffar.

9. Ta inte avstamp i en förljugen världsbild som om den vore självklar!

Frågan om varifrån moralen kommer om det inte vore för Gud, är förvisso ett exempel på argumentation från okunskap, men det visar också på en viss förvåning över att inte alla anser att moralen har ett övernaturligt ursprung. Men vi kan vara helt säkra på att för alla fenomen, sociala eller naturliga, som vi kan uppfatta, så har vi folk som undersöker dem. När det gäller moralen specifikt, så kan den precis som språket förklaras genom evolution. En lite annan aspekt är att påpeka att det inte finns någon anledning att förneka Guds existens. Även detta andas lite av att Guds existens vore självklar, och att ateister förnekar Gud. Jag förnekar inte att Gud finns, endast de argument som hittills presenterats för mig, i syfte att få mig att börja tro igen. Denna förnekelse kan vara gjord på dåliga grunder, vilket borde påvisas under en debatt. Kanske istället för utlägget om min eventuella trevlighet?

10. Ta hänsyn till vad som redan sagts i debatten när argumenten formuleras!

Om man fått höra både att ett argument inte accepteras och varför argumentet inte accepteras, bör man ändra argumentets förutsättningar om man vill ta upp argumentet igen.

Med detta sagt vill jag stryka under att jag personligen gärna ansluter mig till din religion, om du vill ha mig!

tisdagen den 11:e mars 2014

Religionen i tv-serien Big Bang Theory

Jag har bara hunnit titta på säsong 1 och 2, så jag ligger lite efter, men jag tycker mig ha snappat upp karaktärernas religion. Programmet förhåller sig till religion utan att problematisera religion nämnvärt.


Från vänster, Sheldon Cooper är av allt att döma evangelist. Han härstammar från Texas och har en uttalat skapelsetroende mor. Serien har både bjudit på scener där han blivit korrigerad av sin skapelsetroende mor när han gjort yttranden som reflekterar en mer vetenskaplig syn, men eftersom moderns argument som innefattar referenser till Jesus verkligen biter på Cooper, så tror jag att han antingen är troende eller har bevarat de kulturella banden till religionen. Detta är egentligen den stora skrällen i serien, eftersom Cooper framställs som den store pragmatikern.

Howard Wolowitz är uttalad jude, och representerar alla tänkbara judiska stereotyper. Han är omskuren, han är rolig och han har starka familjeband. Detta är kryddat med att karaktären Wolowitz är en omdömeslös raggare. Hans religion är inte något mysterium, utan tydligt uttalad i vart och vartannat avsnitt. Även om Wolowitz inte riktigt delar Coopers extrema pragmatism, finns det ingen anledning att tro att han tror på Gud. Men med tanke på hur karaktärerna framställs så skulle det vara en mycket mindre överraskning om Wolowitz är troende än om Cooper är det. Men tanke på deras kulturella bakgrund: Tvärt om.

Penny, vars karaktär inte har något efternamn, uttalar sig i princip aldrig i frågor om vetenskap, filosofi eller religion. Eftersom hon härstammar från Nebraska, är katolicismen ett ganska säkert kort, och protestantismen ett annat. Sannolikt är hon inte ateist, men uppenbarligen är hon irreligiös.

Raj Koothrappali har invandrat från Indien och är uttalad hindu. Det är väldigt befriande att ha något så exotiskt som en polyteist i sällskapet, men komiken tar avstamp dels i hans rädsla för det motsatta könet och dels indiska stereotyper.

Slutligen har vi den förmodade ateisten, Leonard Hofstadter. Han skulle förvisso kunna vara irreligiös, men både med tanke på hans geografiska ursprung och hur hans mor framställs, tror jag att han kan vara ateist. Hofstadter har vuxit upp med en mor vars åsikter är väldigt lika Sheldon Coopers, fast utan Texas.

Jag har hittills skrattat gott åt serien, men i något avsnitt försökte Cooper döda Hofstadter genom tankekraft, vilket inte riktigt stämmer med bilden av ett ondskefullt geni, eftersom ett geni inte borde lägga tid på det dödfödda projektet att åstadkomma något i den fysiska världen med tankekraft allena.