måndag 19 februari 2018

Lyssnarfråga: Varför tror vi inte på Gud?

Det har gått ett par månader sedan vi släppte sista avsnittet av Radio Houdi, men vi ser på nedladdningsstatistiken att vi fortfarande har lyssnare, och det kommer fortfarande in lyssnarbrev, om än i fallande takt. Anledningen till att jag vill svara på ett par brev som inkommit, beror på att de rör intressanta ämnen: Varför tror vi på evolution och varför tror vi inte på Gud? Men först en fråga om podcasten självt.

Kommer det något nytt avsnitt av Radio Houdi? Nej, det kommer inget mer avsnitt. Det har varit en enorm förmån för mig att få jobba med John Houdi. Jag har nog aldrig träffat någon så mångfacetterad och proffsig kommunikatör, och skulle jag få chansen att göra något med honom i framtiden, skulle jag tacka ja utan att blinka.

Ni som inte tror att Gud finns, hur kan ni styrka att inte Gud finns? Allt som ofta får jag frågan om min skepticism från personer som blir arga när jag svarar, eftersom de egentligen frågar för att "sätta dit" mig, för att de vill ha medhåll i sin tro eller så frågar de rent retoriskt för att de vill argumentera för att sin egen tro är rationell. Väldigt sällan ställs frågan av någon som uppriktigt och nyfiket vill veta min ståndpunkt. Men i korthet: Avfärdandet av en hypotes, t.ex. att Gud finns, kommer efter att hypotesen har presenterats. Jag kan inte på slentrian säga att Gud inte finns, men jag har funnit mycket goda skäl att avfärda de anledningar att tro som presenterats för mig. En ateist behöver inte ha någon egen idé om hur det ligger till med den saken, det räcker att inte tro på Gud. Men jag anser att gudstro är kulturellt betingat och att tanken på Gud är tillräckligt tilltalande för tillräckligt många för att gudstro ska kunna leva vidare genom generationerna.

Hur kan evolutionen förklara arternas mångfald? Så fort man har självreplikerande strukturer som utsätts för selektion, sker evolution. Biologisk evolution drivs av gener som är självreplikerande strukturer som utsätts för, och under lång tid har utsatts för, selektion. Evolutionsteorin beskriver alldeles utmärkt hur arter uppstår, anpassats till sin miljö och hur komplicerade organismer kan uppstå. Men detta är en fråga som inte har något med Gud att göra, för om Gud förväntas vara förklaringen bakom sådant vi egentligen inte förstår, så har vi fortfarande egentligen ingen förståelse för fenomenet vi vill förklara, samt en Gud vars betydelse minskar med all ny kunskap vi erhåller. Vi har lite artiklar på ämnet samlade här.

lördag 17 februari 2018

Om Hitler vunnit kriget, skulle då Nazism vara gott?

Följande retoriska fråga ställdes av en person som tror att det är Gud som bestämt vad som är gott och ont: Om Hitler vunnit kriget, skulle då Nazism vara gott? I princip alla samhällen lever med en arvsynd, om än inte alltid fullt jämförbar med nazitysklands, så frågan är relevant.

Hur hade det tredje riket sett ut? Förmodligen hade folkgrupper pekats ut, och avrättats. Då hade en vi kunnat döma ut Nazism som något dåligt utan Guds hjälp, eftersom vi är kapabla att se att samhället vi lever i har förbättringspotential. Men låt säga att man hade blivit nöjd med judarna ur vägen, hade man då behövt Gud för att avgöra huruvida nazisterna är goda eller ej, och vad skulle Gud komma fram till?

Om man föds in i ett välfungerande samhälle med en mörk historia anser jag att man är oskyldig. Att dra nytta av ett välstånd som sina förfäder erhållit på tvivelaktig väg, ger ett ansvar att föra historien vidare och att dra lärdom av den, men det stannar där.

I ett Universum parallellt till vårt eget där det inte finns myror, kan man fundera på om myrsloken fortfarande är farlig för dem. Jag tycker inte det, inte ens om Gud har bestämt att det är så. Gud har inget med objektiv moral att göra, för mänsklighetens medvetande innehåller många gudomliga väsen med en mångfald av åsikter om rätt och fel, medan den objektiva verkligheten inte innehåller någon gud alls.

torsdag 15 februari 2018

FN:s konventioner om mänskliga rättigheter

Samtalet om friskolor fortsatte under dagen, och kokade ner till frågan om religionsfrihet, alltså precis där det började igår. Låt mig först kommentera resan dit.

De flesta religiösa är resonabla, ateister är gapiga. Man kan visa att man är resonabel genom anpassa sina föreställningar efter tillgänglig evidens. Den fiktiva karaktären House summerar det bra: "If you could reason with religious people, there would be no religious people." Vilken identitet man tillskriver skeptikern som gapar, beror på vad som påstås. Hävda att tandfén finns, och tandféisterna gapar. Hävda att det spökar i ditt hus, och aspökisterna gapar. Hävda att Gud finns, och ateisterna gapar.

Min religion handlar inte om att bevisa Guds existens. Nej, och det finns en väldigt god anledning att inte forskare och filosofer ligger vakna om nätterna och funderar på frågan om Guds existens: Gud finns inte på riktigt! Gud är en föreställning som existerar i huvudet på den troende. Det vi kan enas om att det faktiskt finns, är det vi kan vi kan producera evidens för, eller åtminstone goda argument för. Resten måste vi antingen avfärda eller göra religion av.

Om inte Gud finns, vem har då gjort att vi älskar våra barn? En känsla sker inne i hjärnan - alltså den hjärna som huserar föreställningar om det övernaturliga, som t.ex. Gud. Beteendet att ta hand om sin avkomma är extremt gynnsamt rent evolutionärt. En konsekvens av det är att det ökar barnets överlevnadschans (och således överlevnadschansen för generna som orsakar känslan) och en annan konsekvens är att man kan föda mindre utvecklade barn, då dessa kommer att vårdas. Vi har dessutom lärt oss att identifiera vilken mimik och vilka gester som kan kopplas till vilka känslor, så vi har alltså även möjlighet att se om känslor är besvarade! Kvinnan betalar det högsta biologiska priset för barnalstrandet, och än idag tenderar samhällen som tar hand om sina kvinnor och barn vara de mest framgångsrika.

Med ett fritt skolval kan alla välja om de vill gå i en skola där man lär sig att Gud finns eller i en skola som förhåller sig religiöst neutral. Skolvalet är en fråga, förekomsten av religiösa skolor är en annan. Ofta gör man mer informerade val om man är äldre - man börjar skolan redan vid sex års ålder. Men kristna har inget att vinna på att man väntar med att sälja in religionen som sann till dess att barnen är så stora att de lärt sig att tänka kritiskt. Tvärt om, det är märkligt att just skolan ska hjälpa de föräldrar som vill indoktrinera sina barn i en religion, när det finns så många andra institutioner för det (vilket avhandlades igår).

Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund även i en religiös friskola. Och så är det ibland, men barnet har inga förutsättningar, och ges inga förutsättningar, att skilja på vad som är ritual och vad som är utbildning. De kan inte veta om de ber en bön för att avleda en narcissistisk gudom eller för att lära sig hur kristna kan göra ibland. En lösning på det problemet skulle vara att flytta ansvaret för barnens religion från skola till vårdnadshavare, och låta skolan sikta på objektivitet. Kyrkan hjälper den förälder som inte tror på sin egen förmåga att övertyga. En viss nivå av egenmäktighet är tillåtet att utöva mot barnen, och kristna vill ha med sig skolan i det för auktoriteten den bär med sig.

Och det lyfter (igen) frågan om religionsfrihet. FN:s konventioner om mänskliga rättigheter hanterar religionsfrihet i artikel 18, som i sin helhet innehåller följande text:
Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.
Förutsättningarna att välja en religion som passar, om någon, ökar om olika religioner presenteras objektivt. När jag företräder sekulärhumanismen i högstadie- och gymnasieskolor, brukar jag lägga ganska mycket tid på att förklara hur vi kan veta att Gud inte finns på riktigt, och varför man bör bilda sin uppfattning om verkligheten på hur den förmodligen egentligen är. De allra flesta förstår, men ingen lämnar sin religion ändå. Det är inte mitt syfte, jag vill bara företräda min livsåskådning och ge barnen makt över sina tankar. Många barn är helt enkelt fostrade in i en påstådd sanning, som är så hårt rotad att de hellre lever med den kognitiva dissonansen som det innebär att hålla fast, än att faktiskt ta steget och överge sin religion. Det råder alltså inga tvivel om att man bättre hedrar barnets tankefrihet och religionsfrihet genom att vara korrekt mot barnet, genom att ge barnet verktyg att tänka själv och genom att lära barn hur man skiljer sant från falskt. Artikel 14 i konventionen om barns rättigheter lyder, i sin helhet:
Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
Men debatten om religiösa skolor handlar inte om barnen, den handlar om de vuxnas omsorg om sin religion. Det är de vuxna som vill ha religiösa friskolor att välja åt sina barn. Det är de vuxna som vill ha hjälp av skolan att föra vidare något de vet inte är sant, men inte förmår att lämna bakom sig. Och det är vuxna som känner sig lite mindre generade över sina föreställningar om de åtminstone delas av barnen. Och de vet att den religion som inte rekryterar, dör ut.

onsdag 14 februari 2018

Helt klart dags att sluta tillåta religiösa skolor

I Sverige har vi skolor som lär ut värderingar som inte samhället står för, t.ex. att homosexualitet är fel. Vi har skolor som lär ut alternativ kunskap, som t.ex. att människan är skapad i sin nuvarande form. Detta är de religiösa skolorna, som t.ex. Johannaskolan, Laboraskolan eller Alsalamskolan. Av förklarliga skäl hör inte religiösa skolor hemma i en kunskapsdriven ekonomi, det är nog alla överens om, men så länge som det finns personer som har något att vinna på att barn underkastar sig vissa religiösa föreställningar och dogmer, kommer dessa personer att placera ut distraktioner, villospår och halmgubbar i debatten. Några av dessa skenargument är svåra att svara tillfredsställande på, men de som jag sett bubbla upp idag är faktiskt ganska obegåvade.

En skola med religiös profil skiljer sig från t.ex. skolor med idrottsprofil eller musikprofil, då varken idrott eller musik innehåller anspråk som står i konflikt med läroplanen, skolans samhälleliga uppgift eller vedertagen vetenskap, såsom religion tenderar att göra. Så varför finns religiösa skolor? Varför får t.ex. Plymouthbröderna driva skola? Vem som helst som lär sig att kryssa i rätt kryssrutor i sin ansökan till skolverket får driva skola. Det handlar alltså bara om att mörka det egentliga motivet, nämligen att sälja religion. Och det är detta motiv, som officiellt inte existerar, som är förklaringen bakom de desperata tilltagen i debatten om skolorna. Dessa "argument" är dagsfärska:

Religionsfriheten innebär rätten att fostra sina barn enligt egen övertygelse. Först och främst, notera att argumentet lyfts upp i frågan om religiösa friskolor, inte för att det har något med sakfrågan att göra, utan för att det är något man kan hålla med om. Detta är en klassisk rökridå, då rätten att indoktrinera sina barn inte påverkas av att skolan är religiöst neutral skola.

Anser motståndaren till religiösa skolor att vi även ska avskaffa söndagsskolor? Här flyttas målstolparna en aning. Söndagsskolor, kyrkans barntimmar och konfirmationsutbildningen ingår inte i den obligatoriska utbildning som barnen har rätt till. Dessa är förläningar av föräldrarnas (diskutabla) rätt att bestämma vad sitt barn ska tro på. Kanske att en skola som lär barnen att tänka kritiskt och ifrågasätta grundlösa påståenden är ett hinder, men föräldrarnas rätt gäller ändå.

Man bryter inte mot några mänskliga rättigheter genom att låta sitt barn ärva sina religiösa föreställningar. Nej, rätten till sina uppfattningar gäller vuxna. Barn kan inte kräva en objektiv representation av de olika alternativen. I egenskap av sekulärhumanist kan jag ha åsikter i frågan - jag skulle t.ex. önska att även barn omfattas av religionsfriheten och att föräldrar skulle ha en önskan att representera olika världsbilder - religiösa eller förnuftsbaserade - så objektivt som möjligt. Men om jag argumenterar för det, så attackerar jag den halmdocka som serverats mig.

Och slutligen:

Jag är hyggligt resonabel. På engelska skulle man prata man om en "red herring", alltså att man presenterar något man vill att meningsmotståndarna ska fokusera på istället för sakfrågan. Nu pratar vi om en kristen som är resonabel, men hade vi istället diskuterat barns rätt till en näringsriktig kost hade samma person påpekat att han äter mycket pizza och är jättesmal! Påpekandet syftar till att få oss att tappa intresset för sakfrågan, inte till att få oss att gräva djupare och objektivt söka sanningen med ett öppet sinne, oavsett vad den än må vara.

Att försvaret är så dåligt, bidrar till min poäng: Där religion kommer in går förnuftet ut. Därmed inte sagt att inte kristna föräldrar har rätt att kristna sina barn, men den diskussionen har inget med skolan att göra - i Sverige ska den representera humanistiska värderingar och en vetenskaplig kunskapsgrund.

Uppdatering 2018-02-15: FN:s konventioner om mänskliga rättigheter

måndag 12 februari 2018

Om naken hud i Manspodden


Jag har den stora äran att spana om nakenhet i senaste avsnitt av Manspodden, vilket föder lite intressanta tankar. Klicka här för att lyssna! (Triggervarning - det blir mycket naket!)

fredag 9 februari 2018

En feministisk regering borde ha feminism i åtanke

Det finns en omodern devis om att all kunskap är bra kunskap som definitivt tappat mark i dagens ideologiskt drivna samhälle. En fråga där kunskap saknas är varför antalet pistolskjutningar och handgranatsdetoneringar ökar, och hypotesen att det är anmälningsbenägenheten som ökar antas duga gott. En ökad anmälningsbenägenhet kan nämligen förklara en förändring utan att kritisera samhället, för även om samhällskritik har positiva konsekvenser så är erkännandet av förbättringspotential en indirekt kritik mot den sittande regeringens ofelbarhet. Den observation som initierar följande kommentar handlar inte om tillståndet i landet utan om regeringens syn på feminism.

Om inte regeringen betraktar en feministisk kultur som en fördel, så följer det rent logiskt till att man inte betraktar en misogyn (antifeministisk) kultur som en nackdel: Minoriteters kriminalitet förklaras enligt inrikesminister Morgan Johansson "nästan helt och hållet" av socioekonomiska faktorer. Om den enda återstående faktorn är feminism, så kan t.ex. en våldtäkt "nästan inte alls" förklaras av en misogyn kultur. Och om det finns fler faktorer så minskar feminismens betydelse ytterligare. Det enda en våldtäktsman saknar är alltså mer finansiellt bidrag. För min del tror jag att vi kan lägga ytterligare en misslyckad rendering av svensk politik till handlingarna.

söndag 4 februari 2018

Skattepengar går till organisation som tror på elallergi

Skattefinansierade Örebro Rättighetscenter (ÖR) har som sitt syfte att motverka diskriminering, och en grupp som är diskriminerad är elallergikerna. På ÖR:s blogg skriver Hana Duraković:
"Eftersom elöverkänslighet är en erkänd funktionsnedsättning skulle avsaknad av elsanerade myndighetslokaler och liknande kunna ses som diskriminerande."
Det skulle kunna ses så, men det borde inte det, eftersom diagnosen saknar vetenskapligt stöd. En person som lider av elallergi är inte allergisk mot el, och om man agerar som om så vore fallet, bidrar man till stigmatiseringen av personen, eftersom man helt enkelt inte fokuserar på det verkliga problemet: Att personen mår dåligt. Diagnosen är felaktig.

Jag har personligen kommit i kontakt med självpåstådda elallergiker. Den ene kräver att man ska stänga av telefonen, den andre leker gärna med sin telefon men kräver att man ska släcka lysrören. Det finns bevisligen inte en sjukdom som vi kan kalla för elallergi, eftersom dessa personer uppenbarligen lider av olika saker. Båda är självdiagnosticerade och jag misstänker att båda har fel - telefoner man tror är avstängda utgör nämligen inte något problem.

ÖR är hyfsat billiga i drift - vi betalar 900 000 kronor per år för att de ska motverka diskriminering. Men det är pengar som hade kunnat användas bättre än att hitta på sjukdomar som man sedan ska rädda folk ifrån. Dessa personer som beskriver sig som elallergiker lider nämligen på riktigt - det är diagnosen som är fel. De verkliga orsakerna bakom problemen kan vara allt från andra faktorer i arbetsmiljön eller rent av psykosomatiska.

För mer läsning tipsar Duraković om boken "Tål du el" av Clas Tegenfeldt. Tegenfeldt jobbar som elsaneringskonsult, så det är alltså ingen slump att han driver frågan att elallergi verkligen är en sjukdom. Inledningsvis hänvisar hon till Hanno Essén. Läs gärna hans text "Elöverkänslighet existerar inte".

Vad är bra konst?

Igår skrev jag lite kort om verket "Hylas and the Nymphs" som plockades bort från konstmuseet i Manchester som en provokation, vilket var mycket framgångsrikt. Sedan dess har jag fått anledning att fundera på vad det är som får mig att gilla ett verk - jag lägger ju trots allt ganska mycket surt förvärvade pengar på både musik, bildkonst och skulpturer. Samtidigt som jag inte drar mig för att kritisera både den som har en konservativ syn på motiv och den som anser att konst ska ha en uppfostrande uppgift, måste jag ärligt och uppriktigt erkänna att jag har en konservativ smak när det gäller konst. Detta är en redogörelse av min syn på konst, inte en vädjan till medhåll eller ett försök att påverka någon att tycka som jag - jag uppskattar åsiktsmångfalden.

Beträffande klassisk musik så kan jag inte bara sätta på en skiva med t.ex. Tjajkovskijs Svansjön. För att inte låta framförandet stå i vägen för musiken kräver jag en specifik inspelning som för mig definierar hur det "ska" låta. När det gäller populärmusik så kan jag, precis som så många andra, låta det mesta skvala i bakgrunden, som t.ex. Kiss, Queen, Whitesnake samt diverse 80-talsgrupper. Men när jag lyssnar aktivt, har jag väldigt specifik smak. Då har jag ett antal plattor med bl.a. Pink Floyd och Yes, samt en handfull jazz-album med bl.a. Dave Weckl och Niacin som fungerar. Musik är ett hantverk och hantverket måste vara klanderfritt och motivet måste vara vackert.

När det handlar om bildkonst så tillkommer en dimension som inte gäller den abstrakta konsten, typ Wassily Kandinsky eller Jackson Pollock: Vad föreställer bilden? "Hylas and the Nymphs" föreställer nakna människor från den romerska mytologin. Två verk som jag ofta återkommer till, för att jag beundrar både hantverket och skönheten och motivet är "De tre gracerna", en speciell rendering från romariket, och Michelangelos "David" (tidigt 1500-tal).


Dessa verk objektifierar människokroppen, men jag betraktar det som helt oproblematiskt, eventuellt för att jag inte anser att vi ska lägga det på just konsten att uppfostra oss. Jag kan inte nog betona att detta är en åsikt, och att jag dessutom inte kräver medhåll i denna åsikt, men jag anser att uppfostringsansvar för en person ligger hos vårdnadshavaren, och att samhällsinvånarna har ett ansvar för att föregå med gott exempel i ord och handling - att i så hög utsträckning som möjligt leva som man lär, och att i så hög utsträckning som möjligt undvika att leva på någon annans bekostnad. Ett praktiskt exempel på min hållning skulle kunna vara att inte döma ut någon som omoralisk för att han vill titta på en deckare på tv, där det mördas, trots att jag anser att mord är en förkastlig ingrediens i ett välmående samhälle. Detta då jag som sagt inte lägger något uppfostringsansvar i konsten.

Däremot så blir jag utsatt för uppfostringsförsök genom konst. H&M får inte längre sälja underkläder med reklamskyltar i Stockholm, eftersom folk har rätt att slippa se lättklädda människor i sin vardag. Den moderna människan har ett komplicerat förhållande till det skal som våra gener använder som sitt fordon i sin ständiga jakt på duplicering. Vad jag tycker om detta, spelar ingen roll. Frågan påverkar mig inte, eftersom jag fortfarande kan besöka deras hemsida om lusten att handla damunderkläder skulle infinna sig, och den får de gärna påminna om genom reklamskyltning i Stockholm. Nu är det istället nakna gubbar och menskonst som pryder tunnelbanan.


Efter att ha redogjort för de kriterier som är viktiga för mig när jag väljer vilken konst jag ska konsumera, så behöver jag förmodligen inte påpeka att jag inte köpt någon avbildning av dessa verk. Det skulle inte röra mig i ryggen om även dessa förbjuds i tunnelbanan (även om jag inte hoppas att det blir så), men jag skulle bråka rejält om verken inte är tillgängliga att betrakta för dem som vill betrakta dem. I frågan om konst är var och en sin bästa lyckas smed.

lördag 3 februari 2018

Hur farlig är en nymf?

SVT berättar att Lisa, 25 år, chockades över att en manlig städerska jobbade i simhallens dusch när hon skulle begagna den. Jag har inte tänkt på att man kan chockas över en sådan sak, eftersom sådant inte är något konstigt för min generation. Vi har blivit hårt präglade av kravet att vara nakna inför andra, både i skolan och i diverse badanläggningar. När jag var 25 år fick vi snällt finna oss i att duscha trots att en kvinnlig städerska eventuellt jobbade där, och tjejerna fick ibland finna sig i att städerskan var manlig. Att samhället förändras i sitt förhållande till nakenhet behöver inte vara något dåligt. Människor som inte är vana att vara nakna inför andra, ska inte behöva vara det.

Med det sagt, det finns saker med den nya riktningen som jag ogillar. Nakenhet har gått från att vara något naturligt, via något som ibland är ett nödvändigt ont, till att bli något som både uppfattas som obehagligt och något som nästan betraktas som en valuta. Det svenska samhället har alltså inte bara gått från att vara liberalt i synen på nakenhet till att vara konservativt, samhället har även blivit mer sexistiskt. Den som inte vill att pojkar och flickor över huvudet taget ska få bada tillsammans, och som önskar att "sin kvinna" ska skyla sig med hijab, kan eventuellt rent av betrakta kvinnohud som hårdvaluta.


Den yttre påverkan som vi utsatts för från mer konservativa och mindre feministiska kulturer, har vi hanterat dåligt. Speciellt på den yttersta vänsterkanten har man låtit sig förföras av främmande och exotiska kulturer, hur misogyna dessa kulturer än må vara. Och även om jag vet att det gamla frigjorda Sverige aldrig kommer att komma tillbaka så vill jag hålla debatten levande - jag ser problem med den pågående utvecklingen som inte stannar vid det uppenbara problemet att kvinnor skulle vara objekt.

Manchester Art Gallerys kanske mest prominenta verk är "Hylas and the Nymphs" (Hylas och nymferna) av Waterhouse (1896). I högstadiet fick vi lära oss att Hylas var Herkules följeslagare som fördes bort av nymfer, och det är vad målningen illustrerar.


Detta verk togs tillfälligt bort i samband med en utställning. Så här i efterhand betraktar jag gärningen som ett debattinlägg i samband med #MeToo-kampanjen, och de lyckades provocera mig rejält. Har man censurerat konst? Handlar kampanjen #MeToo kanske om mer än sexuella övergrepp? Våldtäkt och andra sexuella övergrepp är något fruktansvärt. De som gör sig skyldiga till detta bör spärras in för gott - de har inget i ett öppet samhälle att göra.

Jag, som så många andra män, får ibland ta emot skamliga förslag och blir ibland klumpigt uppraggad. Att sammanblanda detta med riktiga övergrepp är en förolämpning. Men myten om Hylas handlar om något annat. Nymferna representerar skönhet - de förförde honom. I dagens Sverige räcker det som kränkning, om än via proxy: Talman fick nog av bara bröst.

Uppdatering 2018-02-04: Vad är bra konst?

fredag 2 februari 2018

Kommentar om politikerförakt och inrikesflyg

Med detta inlägg vill jag göra två korta kommentarer, den ena om politikerförakt och den andra om flygresor, detta med anledning av Miljöpartiets kluvna förhållande i till flyget.

Idag när politiker gärna skriver ner sina kombattanters person i offentlighetens ljus har jag funderat på till vilken grad väljarnas politikerförakt är ett problem, och vems fel det är. Det råder inga tvivel om att det finns förtroendevalda och makthavare vars kompetens och förmåga är tveksam - politikerna behöver inte påpeka detta om varandra för att det ska märkas. Är det något vi behöver bättre än dåligt omdöme i Svensk politik så är det ideologi, vision, mod, konsekvens och sakfrågor. Denna gång var den infekterade flygtrafiksdebatten som aktualiserade frågan. Vi kan varken sluta flyga eller sluta klandra dem som flyger.

Först har vi den borgerliga vänstern, främst representerad av Miljöpartiet. Gustav Fridolin, svensk politiks motsvarighet till Johnny Bode, flyger gärna regeringsplan även kortare sträckor, och Hanna Lidström sköter både solresor och sitt pendlande till London med flyget. Till potentiella väljare låter hon hälsa att kritiken hanteras så här: Fuck you. Detta är eventuellt även en kvinnosaksfråga, men hur det än ligger till med den saken så kan vi inte sluta flyga. Tanken att vänstern är på väg att ärva den tveksamma titeln "borgare" tror jag börjar etablera sig i väljarnas medvetande, men jag tror aldrig att man kommer ändra på orden. Det tar sig t.ex. uttryck när det ska bokas lyxhotell i Almedalen, och det tar sig uttryck i skattepolitiken. En procent ökad inkomstskatt kostar väldigt lite för en högavlönad tjänsteman, men kan vara ett stort problem för en lågavlönad som redan idag har svårt att få pengarna att räcka. När maten ska köpas, kan man inte betala i procent av lön, då gäller det att ha de faktiska pengar som maten kostar.

Sen har vi knegarna. Företagare, konsulter och underleverantörer, ingenjörer och tekniker. Alltså de som ofta återfinns till höger på skalan. Ofta stadsbor, om än inte i samma utsträckning som vänstern. I Sverige har vi valt att göra oss beroende av landsorten, ofta i norra delen av landet, för vår föda, vår elektricitet och för andra viktiga råvaror. En konsult kan naturligtvis inte debitera 2-3 dagars bilresande för ett uppdrag, men han kan debitera en flygbiljett. Det är också en form av "fuck you", om än mindre frivilligt.

När det blir dyrare att arbeta, oavsett om det beror på flygpriser, skatter eller vad det än må vara, är det naturligtvis den som har svårast att få ekonomin att gå ihop som drabbas. Att driva företag är dyrt, men det är viktigt. Den svenska staten försörjs till mycket stor del av små och medelstora företag. Men det är såklart inte en höjning av flygskatten som är problemet, eftersom det fortfarande blir billigare för kunden om konsulten flyger. Problemet är att vi inte kan välja bort flyget, och måste betala vad det kostar. Det är lite som när nordbor måste resa med bil mellan orterna: Man betalar sin bränsleskatt och reser. Men en mycket liten skattelättnad för företagarna, skulle innebära att väldigt många fler företag blir mer lönsamma, mer förmögna att bidra till samhället och får större utrymme att anställa.

Därför ska de skattepengar som samlas in, först gå till allmännyttan. Inte till insamling av Svenska kyrkans medlemsavgift, inte till muslimska organisationer som gillar fred, inte till alternativmedicinska kliniker och inte till kamelfarmer. Handen på hjärtat, att vi har hål att stoppa pengar i, trots att skattetrycket är högt, beror på att för många makthavare har lite för lätt att "unna sig" att driva skattefinansierade projekt som skattepengar egentligen inte ska gå till. Makt korrumperar, och vissa har haft god tid på sig att bli korrumperad.

Själv vet jag inte hur jag ska rösta i riksdagsvalet i höst. Alternativen är för lika varandra ideologiskt. De skiljer på enstaka sakfrågor. Men troligen kommer jag lägga min röst mot sittande regering hellre än för något alternativ, trots att Socialdemokraterna nu befinner sig i det där tillfälliga stadiet där de försöker sprida budskap som jag som väljare faktiskt vill höra. Det gäller att komma ihåg att detta endast sker under några månader, vart fjärde år. Däremellan är det alldeles för ofta som det ofta är: Inte optimalt.

Uppdatering 2018-02-04: En bra illustration över var den ekonomiska och politiska makten ligger.

söndag 28 januari 2018

Harter-Heighways drakkurva

Harter-Heighways drakkurva är en enkel och vacker linjär fraktal med många intressanta attribut. Dels är dess kontur självrepetitiv och kan pusslas ihop med lika dana konturer på många olika sätt, och linjen som kurvan består av korsar aldrig sig själv, oavsett hur lång drakkurva man väljer att rita.


En drakkurva kan beskrivas som en serie av höger- och vänstersvängar. Första iterationen består av en sväng, normalt höger. Alla iterationer efter den första innehåller lika många instruktioner som den föregående, multiplicerat med två och plus 1. Alltså 1, 3, 7, 15, 31, och så vidare. Den första generationen består alltså av en högersväng (H):

H

För att skapa nästa iteration utgår man från den föregående och lägger till svängarna från den, baklänges, samtidigt som man byter ut högersvängar till vänstersvängar (V). Man avgränsar föregående iteration från den nya iterationen med en högersväng, alltså:

HHV

Tecken 1 (H) är första iterationen, nästa tecken 2 (H) är avgränsaren mellan den gamla och nya generationen, och den sista vänstersvängen (V) är vårt H från första iterationen, ersatt med ett V. Vidare, HHV baklänges blir VHH och byter man ut alla H mot V och alla V mot H så får man HVV. Då är generation tre alltså HHV, H som avgränsare och sist HVV.


HHVHHVV

Och så vidare! Nästa generation kompletteras med föregående generation baklänges, med höger ändrat till vänster och vänster ändrat till höger. Och ett H i mitten:

HHVHHVVHHHVVHVV

Ett papper kan vikas som en drakkurva, men inte i särskilt många generationer. I C# skulle man kunna använda en sådan här struktur för att beskriva ett enda steg i drakkurvan.

public struct DragonStep
{
    public DragonStep(bool isRightTurn)
            : this(isRightTurn, false) { }
    public DragonStep(bool isRightTurn,
        bool isIterationSeparator)
    {
        IsRightTurn = isRightTurn;
        IsIterationSeparator = isIterationSeparator;
    }
    public bool IsRightTurn { get; set; }
    public bool IsIterationSeparator { get; set; }
}

Egentligen behövs bara en boolesk egenskap för att hålla reda på om steget representerar en höger- eller vänstersväng, men jag vill hålla reda på var en generation börjar och slutar för att kunna rendera den med olika färger.

Här är listklassen som anropas för att bygga kurvan. Funktionen GetDragonSequence skapar en sekvens av höger och vänster-svängar i form av en lista av strukturen vi nyss såg. När man fått listan, handlar det bara om att välja en startposition och en startriktning, och sedan svänga åt höger eller vänster enligt vad som står i listan.

public class DragonCurveGenerator
{
    public static List<DragonStep>
        GetDragonSequence(int generations)
    {
        var ret = new List<DragonStep>();
        if (generations <= 0)
            return ret;
        if (generations > 0)
            ret.Add(new DragonStep(true));
        if (generations <= 1)
            return ret;
        for (var i = 1; i < generations; i++)
        {
            var lastGenerationFinalIndex = ret.Count - 1;
            ret.Add(new DragonStep(truetrue));
            for (var x = lastGenerationFinalIndex; x >= 0 ; x--)
                ret.Add(new DragonStep(!ret[x].IsRightTurn));
        }
        return ret;
    }
}

Jag definierar upp de möjliga riktningarna med en enumeration, för enkelhetens skull:

public enum Direction { Up, Right, Down, Left }

Sen är det bara en fråga om att rita kurvan, alltså följa sekvensen av svängar. Här får varje sväng representeras av en pixel. Notera att jag utnyttjar avgränsaren mellan iterationer för färgsättning.

public class DragonCurveRenderer
{
    public static void Draw(List<DragonStep> steps,
        Graphics g, Point startPosition,
        Direction startDirection,
        Brush color1, Brush color2, int first)
    {
        if (steps == null || steps.Count <= 0)
            return;
        var direction = startDirection;
        var x = startPosition.X;
        var y = startPosition.Y;
        var color = color1;
        var index = 0;
        foreach (var step in steps)
        {
            if (step.IsIterationSeparator)
            {
                color = color == color1 ? color2 : color1;
                index++;
            }
            if (index >= first)
                g.FillRectangle(color, x, y, 1, 1);
            ApplyDirection(direction, ref x, ref y);
            if (step.IsRightTurn)
            {
                if ((int) direction < 3)
                    direction++;
                else
                    direction = Direction.Up;
            }
            else
            {
                if (direction > 0)
                    direction--;
                else
                    direction = Direction.Left;
            }
        }
    }
    private static void ApplyDirection(Direction direction,
        ref int x, ref int y)
    {
        switch (direction)
        {
            case Direction.Up:
                y--;
                break;
            case Direction.Right:
                x++;
                break;
            case Direction.Down:
                y++;
                break;
            case Direction.Left:
                x--;
                break;
            default:
                throw new ArgumentOutOfRangeException();
        }
    }
}


Bilden föreställer en drakkurva på 18 generationer där generation 6 (med index 5) är den förste som ritas ut. Alltså totalt 13 fält, varannan är vit, varannan är svart. Så här kan användningen se ut (Windows Forms):

using System;
using System.Collections.Generic;
using System.Drawing;
using System.Windows.Forms;
namespace DragonCurve
{
    public partial class Form1 : Form
    {
        private List<DragonStep> DragonSteps { get; set; }
        public Form1()
        {
            InitializeComponent();
        }
        private void Form1_Load(object sender, EventArgs e)
        {
            DragonSteps = DragonCurveGenerator
                .GetDragonSequence(18);
        }
        private void Form1_Paint(object sender, PaintEventArgs e)
        {
            var startPoint = new Point(550, 450);
            DragonCurveRenderer.Draw(DragonSteps, e.Graphics,
                startPoint, Direction.Up,
                Brushes.White, Brushes.Black, 5);
        }
    }
}

lördag 27 januari 2018

Organiserad religion är det nya svarta

Svenskarna har genom åren grundligt fått lära sig att avsky kyrkan som både var sträng och dyr i drift. Religionsfrihet är något ganska nytt i Sverige - 1951 blev det tillåtet att inte betala medlemsavgift till någon kyrka. Vägen till religionsfrihet på lika villkor är tyvärr fortfarande lång, och även om kyrkan skildes från staten för 18 år sedan, har Svenska kyrkan kvar vissa privilegier som t.ex. Humanisterna saknar, och vissa delar av Svenska kyrkan är reglerade av svensk lag. Det är numera tillåtet att inte vara kristen i Sverige, men kyrkan åtnjuter en särställning. Vår historia till trots, så gillar vi organiserad religion, och vi identifierar Sverige som ett sekulärt land, trots att så inte är fallet. Förändringen från att vara skeptisk till att vara godtrogen har kommit med 80- och 90-talisterna. De har aldrig upplevt åsiktsförtryck och de är fostrade att inte ifrågasätta auktoriteter, att aldrig sparka uppåt utan att istället ifrågasätta utmanare - potentiella fiender av ordningen. Och skulle man falla offer för konsensuskulturen så beror det naturligtvis på att man tyckt fel, inte att konsensuskulturen faktiskt existerar.

Den unge svensken tror inte på många av religionernas dogmer, men gillar dem ändå. "Jag är inte religiös, men…" brukar det heta. Generellt sett tror man inte på Gud, men man tror inte heller att naturvetenskapen är rätt väg framåt mot ny kunskap i alla lägen. Vilka vetenskapliga frågor naturvetenskapen inte ska lägga sig i kan variera från "hur allting började" till "kärleken", men framför allt ska vetenskapen inte ens försöka svara på frågor om rätt och fel eller gott och ont. Det påstås vara ett hot mot värdeneutraliteten, trots att det går alldeles utmärkt att analysera konsekvenser av gärningar utan att ge några rekommendationer. I själva verket är det naturligtvis den som opponerar sig som är den som står för värderingarna - observationen att en gärning orsakar mer lidande än en annan kan självklart levereras utan någon bifogad rekommendation.

Religionsfrihet på lika villkor står inte högt i kurs. Religionsfrihet får gärna finnas, så länge monoteismen har sina samhälleliga privilegier. Det är staten som ska samla in Svenska kyrkans medlemsavgift (som egentligen är en skatt). Det är alltså allmänheten, medlem eller ej, som får stå för administrationsavgiften, som för sex miljoner medlemmar är över etthundratusen kronor, för insamlingen av Svenska kyrkans medlemsavgift, trots att Svenska kyrkan egentligen inte längre är en statlig myndighet, utan en kyrka! Det finns inga ideologiska betänkligheter kring att detta kanske är rättsvidrigt eller ett uttryck för korruption, eftersom etthundratusen kronor är "lite pengar" när vi diskuterar gemensamma medel - skattepengar eller s.k. gratispengar. Det är därför hundratusen här och en halvmiljon där aldrig är ett problem. Och det är därför pengar som skulle ha gått till behövande, gärna får slösas bort - det går alltid att höja skatten!

Men även om skattehöjningar är en fungerande universallösning på kort sikt, så slutar det nästan alltid med att det är den utsatte som får ta slutnotan. Några procents ökning av inkomstskatten, och således några procent av lönen är nämligen inget att bråka om för höginkomsttagaren, men det kan vara ett stort problem för låginkomsttagaren, som redan idag skulle ha gagnas av större finansiell rörlighet. Några procents ökning av företagsskatterna är inget som bekymrar den som sitter säkert, det är mest ett problem för den som försöker komma in i systemet.

söndag 21 januari 2018

"Ansvar för svansen" är en akademisk fråga

Cathy Newman (född 1974) arbetar som journalist på Channel 4 News på BBC. Den 16 januari intervjuade hon den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B. Peterson (född 1962). Peterson är både praktiserande psykolog och forskare, och har intresserat sig för ämnen som ibland skär sig med lekmäns uppfattningar. Intervjun är mycket lärorik, och håller ett högt underhållningsvärde. Se den gärna här (30 minuter):



Intervjun initierades av att Peterson turnerar med sin nya bok, 12 Rules for Life: An Antidote to Chaos, men det som utmärker intervjun är att Newman verkar ställa på Peterson för att hon hört honom säga sådant hon inte håller med om. Jordan B. Peterson gör påståenden som är eller inte är korrekta, men han blir bemött som om han vore en politiker som ifrågasätter genusvetenskap (som trots sitt namn faktiskt inte är vetenskap).

Utan att ta ställning till var Peterson har rätt och var han har fel, så gör Cathy Newman en förskräckligt dålig insats. Hon förstår inte Petersons ståndpunkt, hon förstår den inte när han förklarar den för henne, hon försöker gång på gång representera den ("så du säger alltså att…") utan ens hamna i närheten och hon låter ohämmat sina politiska idéer påverka sin bild av verkligheten, vilket den som kan skilja på "är" och "bör" helst inte gör.

Konflikten mellan Jordan B Petersons påståenden om tings varande och genusteori har gjort Peterson till något av en hjälte inom alternativhögern. Detta beror förmodligen på att genusvetenskap främst omfamnats av den konservativa vänstern, som alternativhögern lärt sig att ogilla. Och mycket riktigt har intervjun lett till att Cathy Newman fått motta både hat och hot. Att man blir hatad är tyvärr inget konstigt, men alla har rätt att slippa hot, även efter en dålig intervju. Men tydligen måste det alltid bli en häxjakt och det är alltid någon som måste hängas! Det går inte att ha en diskussion där man tycker olika, speciellt inte i offentlighetens ljus och definitivt inte där den ene har idolstatus hos alternativhögern och den andre har fel.

Inget ansvar faller på Newman - hon har rätt att göra en dålig intervju. Inget ansvar faller på Peterson - han har rätt att driva sin agenda. Borde Galileo Galilei ha tagit ansvar för Katolska kyrkans illgärningar för att han utmanade den geocentriska världsbilden? Svaret är nej, även om det skulle visa sig att jorden verkligen är Universums center. Borde Charles Darwin ha tagit ansvar för Engelska kyrkans illgärningar för att han utmanade föreställningen att vi är skapade i vår nuvarande form? Svaret är nej, även om det skulle visa sig att vi faktiskt är skapade i vår nuvarande form. Man är inte ett offer för hur man hanterar sina medmänniskor, det är medmänniskorna som är ett offer för hur de blir hanterade, och i sällskap där man förmår att skilja på sak och person, är detta en icke-fråga. Den som utsätter Cathy Newman för illgärningar är den som är problemet, inte bara för Newman själv, utan för det fria samtalet. Och med det sagt, tycker jag att Jordan B Peterson är en frisk fläkt i debatten!

måndag 15 januari 2018

Gäst i "Lördag hela veckan"

Jag hade nöjet att få vara med i avsnitt 37 av podcasten "Lördag hela veckan" med Lou och Ade, som släpptes idag. Jag får försvara mina politiska åsikter, vi pratar ganska mycket musik och en hel del skepticism.


Lyssna här: Herr Hesselbom Är Skeptisk

söndag 14 januari 2018

Skattepolitiskt handlar valet 2018 om det minst dåliga

Både finansminister Magdalena Andersson (riksdagen 2016) och statsminister Stefan Löfven (i budgetdebatt 2017) använt skattehöjningar synonymt med skatteintäkter, vilket är en ideologisk föreställning. Om det verkligen vore så att högre skattetryck alltid ger högre skatteintäkter, så skulle ingen kommun behöva gå back och Svenska staten skulle inte behöva öka sin skuld till utlandet, eftersom offentlighetens finansiella problem skulle lösas av höjda skatter.

Företag inom den privata sektorn strävar efter så hög vinst som möjligt, då ett av de primära syftena med att driva företag är att tjäna pengar. Tänk en bokhandlare som säljer 100 böcker per månad som genererar 10 kronor i vinst på varje bok, vilket ger 1000 kr per månad. Han skulle kunna höja priset med 10 kronor, och helt plötsligt göra 20 kronor i vinst på varje bok, vilket skulle ge 2000 kr/månad. Och med ytterligare en höjning på 10 kr, genererar han 3000 kr i vinst per månad. Men tillslut når man en gräns när han helt inte längre kan sälja 100 böcker, och där varje ny prishöjning ger färre sålda böcker. Någon kund kanske vänder sig till en annan handlare, någon kund kanske avstår helt från att göra sitt inköp.

Löntagare har ett skattetryck som ligger på ungefär 32 procent som betalas av arbetsgivaren till kommunen man arbetar i. I Vellinge och Kävlinge är skatten knappt 29%, i Härnösand och Sollefteå är den drygt 34%. Politikerna i Vellinge har sina skäl att inte sänka skatten speciellt mycket mer, trots att det skulle göra kommunen mer attraktiv att bo i, eftersom kommunen behöver sina intäkter. Och även om Sollefteå behöver öka sina skatteintäkter (de är t.ex. en stor mottagare av det statliga utjämningsbidraget som Kävlinge och Vellinge kommun är stora betalare av) så har politikerna sina skäl att inte höja skatten för mycket, eftersom det t.ex. kan bidra till avbefolkning. Statlig skatt betalas mest av företagare, och inte heller här kan man höja skatten för mycket utan att påverka den internationella konkurrensen negativt.

Att betala skatt är viktigt eftersom det offentliga sköter många viktiga samhällsfunktioner, som t.ex. utbildning och sjukvård. Att företagsklimatet är gott är också viktigt, eftersom det mycket skattepengar kommer från företagen och deras anställda. Men regeringen väljer ändå inte att höja skatten för mycket, och när regeringen höjer skatten, vilket föreslogs i budgetpropositionen 2015, så sker det med viss eftertänksamhet: "De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något."

Om det inte är bra att ta ut för mycket skattepengar, varför använder vi skattepengar till så mycket annat än vår gemensamma välfärd? I Sverige idag finansieras särintressen, t.ex. religiösa organisationer, med skatt, och svenska staten bjuder en stenrik f.d. statskyrka på t.ex. insamlingen av medlemsavgiften, trots att de borde klara att samla in den själva, så som t.ex. Humanisterna måste göra. Jag tror att vi skulle kunna sänka skatten en aning, utan att skatteintäkterna påverkas negativt särskilt mycket - de kanske till och med ökar. Och genom att låta kommun och stat fokusera på det som är viktigt, kan vi minska behovet av skatteintäkterna en aning, och därmed sänka skatten ytterligare.

Själva sänkningen av skatten kan bidra till att minska klyftorna, genom att man sänker den för de ekonomiskt svaga, alltså de som skulle konsumera mer om konsumtionsutrymmet vore större. 32% skatt är trots allt mycket pengar för en städerska, men fullkomligt överkomligt för en datorprogrammerare, trots att datorprogrammeraren kanske betalar mer i kronor och öre - den sistnämnde har ju betydligt mer kvar i just kronor och öre, och det är faktiska pengar som är det som är värt något. Dessutom kan en lägre skatt öka konkurrenskraften med utlandet. Det gör att pengar kan skapas på försäljning av produkter och tjänster i högre utsträckning, och statsobligationer i lite lägre utsträckning.

Jag ser alltså bara fördelar med en förnuftig skattepolitik. Så varför är det så många i Sverige som vill ha höga skatter? Vad ser dessa för fördelar? Pengar är makt, och genom att staten samlar in medborgarnas pengar, flyttas makten från individen till staten. Staten kan leverera det sociala skyddsnätet, vilket är bra, och kan även punktmarkera sådant man tycker är bra. Dessutom kan bidrag ges till de som på grund av beskattningen inte har råd med sina förnödenheter. Ju hårdare man beskattar låginkomsttagare, desto fler behöver ha någon form av bistånd trots att de kanske rent av har en anställning, vilket skapar ett beroende till det parti partiet vars budget avsätter mycket pengar till bidrag.

Jag anser alltså inte att samhällets svaga med nödvändighet har mer att vinna ju högre skatterna är, utan att de har mest att vinna på att skattetrycket är rätt, eftersom det både är gynnsamt för kommunernas och statens intäkter, för marknaden och således för arbetskraften, och för de som står utanför, oavsett om det beror på oförmåga att jobba eller ofrivillig arbetslöshet. Idag är skattetrycket på Svenska företag 22%.

Att skära i statsbudgeten är inte svårt alls - staten har gott utgifter som är helt onödiga. Företagsskatterna är inte ett jättestort problem i Sverige. Jag som jobbar inom privata sektorn vet om att en mycket liten sänkning ger ett väldigt stort utrymme för nya investeringar och anställningar i landets medelstora företag, vilka är de företag som drar det tyngsta lasset. Men det är viktigt att sänka inkomstskatten med ett par procent, då den är orimligt hög. Det är dock inte lika enkelt att hitta onödiga utgiftsposter där - kommunerna är mer ansvarskännande än staten, förmodligen för att de är mindre enheter som står invånarna närmre.

Så även om jag tycker att regeringen missköter sitt jobb, så vill jag betona att Sverige inte sitter i sjön. Vi står stadigt, och ett exempel på det är vår utlandsskuld. Vi är skyldiga utlandet drygt 1200 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär 125 000 kr per invånare. Det kan jämföras med USA:s ständigt ökande utlandsskuld som 2015 var 20 biljoner dollar, alltså 62 000 dollar per invånare - ungefär en halv miljon kronor per invånare! Men å andra sidan har vi större skäl att vara försiktiga med att låna upp pengar, för räntan vi betalar är kopplad till utlandets framtidstro på Sverige. Vi kan garanterat inte komma undan med en skuld på en halv miljon per capita, och även om USA kan det, så kan inte heller de leva över sina tillgångar i all framtid.

Så det är med blandad förtjusning jag röstar blått i höst. Regeringen måste bort, men jag tror inte alternativet är speciellt mycket bättre. Det är själva maktskiftet som är viktigt, allt annat är en bonus. Det parti som vill ta ett omtag, kommer aldrig att vinna folkets sympatier - svenskarna vill förmodligen ha sina höga skatter.

tisdag 9 januari 2018

Jag tycker inte att Alexander Bard ska få sparken

Musikproducenten Alexander Bard sitter i juryn i talangjaktsprogrammet Talang i TV4. Häromdagen skrev Expressen att författaren Denise Rudberg vill att TV4 sparkar honom från programmet. Anledningen är att Bard "grovt kränker andra människor". På Instagramkontot "Tänkvärt" kan man läsa att Alexander Bard skriver att "Tänkvärt" är kontraproduktiva idioter, men framför allt har han kritiserat delar av kampanjen #MeToo, som jag personligen tycker är en alldeles utmärkt kampanj. Jag minns med fasa hur flera män utsatte 90 kvinnor för övergrepp i Köln på nyårsafton 2015-16, och hur misstrodda dessa kvinnor var. Att man nu pratar, är bra!

Rudberg tar "en annan profil" på TV4 (Martin Timell, min anmärkning) som exempel på en person som fick sparken, vilket får mig att tänka på de som hånskrattade under manifestationen mot våldtäkt i Fittja, december 2017.

Här har vi alltså att göra med tre män (varav den jag tog upp senast faktiskt är en grupp) som kan sägas "grovt kränker andra människor".

Fittjamännen har inte bara gett prov på avskyvärda åsikter, de har även konfronterat människor med dessa mot deras vilja. De har rent av stört en demonstration mot sexuella övergrepp. Även Timell har verkligen utsatt personer för saker mot deras vilja. Men säga vad man vill om Alexander Bard, han har ju inte gjort fel och aldrig (mig veterligen) utsatt någon för något sexuellt övergrepp. Ett klick på Twitters knapp märkt Unfollow, och man slipper höra hans åsikter.

Jag anser att rätt väg framåt är att säga vad man tycker om Bards åsikter, och varför. Inte bara på Twitter, utan gärna även i debattartiklar eller liknande. Jag erkänner att t.ex. nazister kan utgöra ett hot även när de inte bryter mot lagen, t.ex. genom subtila blickar och budskap, men från vad jag vet om Bard, så representerar han sina åsikter rättfram både på Twitter och från det jag har sett av honom i världen utanför.

Man har rätt att hålla med Bard, man har rätt att inte hålla med honom. Att ta till förminskande och stigmatiserande etiketter är alltid tveksamt, åtminstone när man själv är den som har rätt. Men att försöka förstöra för en person som inte gjort något fel, är dåligt, även när personen har fruktansvärda åsikter.

Om kontroversiella åsikter verkligen ger repressalier, som t.ex. att man får sparken, resulterar det i en osäkerhet i vilka av sina åsikter man törs uttrycka, vilket de facto innebär en åtstramning av yttrandefriheten för alla, inte bara för Alexander Bard. Därför försvarar jag gärna de som kritiserar Alexander Bard, men jag gillar inte att man uppvaktar hans arbetsgivare.

Uppdatering 2018-01-10: Mattias Svensson bjuder på civilkurage: "Jag vet var uppropsmakarna kan stoppa sin rättfärdighet. Jag vet bara inte om jag kan säga det längre utan att också mina uppdrag sägs upp."

fredag 5 januari 2018

Dags att förbjuda pornografi?

Både inom Feministiskt Initiativ och Centerkvinnorna diskuteras ett förbud mot pornografi. Dessutom kan man nu skriva på ett upprop om att "porrfilter" ska vara obligatoriskt i Svenska skolor. Jag är motståndare till förbud och filter, men jag talar inte i egen sak. Jag anser helt enkelt att man inte kan förbjuda sådant man inte gillar. Jag gillar inte att så många behöver göra aborter, men jag tror att man begår ett misstag om man anser att aborter därför ska förbjudas. Vi människor kan påverka varandra, bilda varandra och vara förebilder för varandra, och t.ex. kan aborter minska genom bra sexualundervisning och hög tillgänglighet av preventivmedel. Intresset för porr kan också påverkas, både i utsträckning och innehåll.

Om man lär sig att leva med sådant man inte gillar, kan vi få ett samhälle med mångfald, vilket är bättre och mer utvecklande än en konsensuskultur. Dessutom tror jag att den som vuxit upp i ett liberalt och frigjort samhälle inte har något vidare intresse av pornografi. Det är nog inte en slump att av de 8 mest porrkonsumerande nationerna är 6 muslimska. På första respektive andra plats ligger Pakistan och Egypten, alltså inte de mest liberala och frigjorda länderna man kan tänka sig.

söndag 31 december 2017

Radio Houdi 221

John och jag passar på att önska våra lyssnare ett gott nytt år, när vi hörs för sista gången i detta format. Lyssna här, mycket nöje!

torsdag 28 december 2017

Teologer har förutspått att Jesus är en hen?

Det är inte ofta som Svenska kyrkan uttalar sig om teologi, men ibland händer det. T.ex. har man konstaterat att judar och kristna tror på samma gud, medan muslimer tror på en annan gud. I november i år berättade ärkebiskopen att Gud inte är någon han utan en hen, och nu har även Jesus gått från att vara en han till en hen.


Från början var hen ett könsneutralt personlig pronomen, men idag används det även som en ytterligare könsidentitet, motsvarande t.ex. fae, per, ze och zie. Efter att ha följt kyrkans revidering av Jesus kön, är inget av alternativen solklara för mig, men i debatten har jag sett att kritik mot kyrkan i denna fråga lär bero på okunnighet. Det kan givetvis stämma, även om det jag läst inte gör att en sådan svepande anklagelse känns rättvis.

Jag kan tillåta mig att skoja om alltihopa, eftersom jag inte har någon religiös tro. Så efter att fadern blivit fadhen och sonen blivit sonhen, är naturligtvis den helige andhen en lågoddsare. Vad jag däremot inte gillar, är att bli klappad på huvudet av kyrkans företrädare.

Idag skrev Svenska kyrkan på Twitter, i en av många debatter om Jesus kön:
Jesus hade två pappor. Å andra sidan: Don’t we all? En himmelsk, en jordisk. Charlotte, präst
Jag kommenterade sakpåståendet:
Eventuellt är den "himmelska" fadern egentligen bara ett alterego man tillskriver gudomliga egenskaper. Ett slags vidskeplig föreställning, alltså.
Trosauktoriteten svarar:
Det är ju just det som är så fascinerande med tro. Det är just tro, inte vetskap. Men den kan vara fast rotad - och det kan ateism också vara.
Jag duckar för den sedvanliga "ingen tro är också en tro":
Det viktiga är väl inte hur fast man tror något (eller inte tror något) utan på vilka grunder. Först när det visar sig att en föreställning saknar grund blir den antingen avfärdad eller klassad som religion.
Charlotte, som ikväll sköter kyrkans Twitter-konto är anhängare av Stephen Jay Gould, och hon klappar mig på huvudet:
Religion bygger inte på vetenskapliga bevis. Men tro kan bygga på erfarenhetsmässiga bevis. Jag tror att Gud älskar mig - kan jag bevisa det? Nej, och inte att min man älskar mig heller. Men jag kan tro på mina erfarenheter som tyder på det. Charlotte, präst
Jag påpekar att jag noterat tilltaget, men får inget svar efter det.
Du har helt rätt i att religiösa föreställningar saknar vetenskapliga belägg, men kärlek är ett väldokumenterat och välbevisat fenomen, inte en religiös föreställning. Det hoppas jag naturligtvis att du vet, och därför bör du inte anta att jag inte förstår detta.
Skulle jag ha blivit imponerad?

Uppdatering 23:27: Staffan Dopping kommenterar klokt: "Det är verkligen som en reflex - detta att företrädare för kristendomen tycks vilja undvika att nämna namnet på livsåskådningar som inte innehåller en gudsgestalt. I stället älskar man att kalla dem 'ateister'. Det bidrar knappast till dialog."