fredag 1 augusti 2014

Överlag är Richard Dawkins klanderfri

Visst, Richard Dawkins är inte alltid speciellt smidig. Jag tänker definitivt inte böja mig för den kristna kritiken mot Dawkins påstådda brist på ödmjukhet i frågan om Guds existens. Har man rätt, måste man vara försiktig. Speciellt i dessa tider då vem som helst deltar i debatten, och speciellt i frågor där få personer är förmögna ta intryck eller anpassa sig, såsom i frågan om Gud. Handen på hjärtat, den säger att Dawkins hanterat frågan om Guds existens bristfälligt, är en dålig förlorare.

Men det finns andra frågor, där man ska tänka sig för. Nyligen har Dawkins blivit kritiserad för sitt påpekande det finns olika grader av sexuella övergrepp, och i stridens hetta har väl inte alla formuleringar varit helt korrekta eller önskvärda. Ur juridisk synvinkel ger en grov våldtäkt upp till sex års fängelse medan ofredande ger upp till två års fängelse. Detta är baserat på vilken skada som orsakas. Ingen ifrågasätter detta, och Dawkins påstår sig själv vara offer för någon form av milt ofredande, vilket han säger sig ha kommit över.

Så varför är detta känsligt? Frågan om Guds existens saknar moraliska implikationer. Ingen (med förnuftet i behåll, ska tilläggas) kan komma till slutsatsen att krigsguden Jahves uppenbara icke-existens skulle subventionera ett förkastligt handlande, men påpekandet det finns mindre grova sexuella övergrepp, kan (oförsiktigt yttrat eller övertolkat) bära sådana implikationer, även om det inte är syftet. Alla övergrepp är lika otillåtna, även om nu vissa lämnar olika djupa sår. Ska frågan kommenteras, ska det göras tydligt och korrekt, utan generaliseringar.

Hur är det med rasismen då? I den frågan, precis som i frågan om Guds existens, är det lätt att stå på Richard Dawkins sida. När dumheter som görs i islams namn kommenteras, så görs det hårt, sakligt och rättvist. Men så var det den här biten med Schubert.

Hur skulle du vilja att Jorden blir ihågkommen? Dawkins nämner sin uppskattning för Schubert, Darwin och Einstein. En vit man som gillar vita män borde tryggt kunna utmålas som rasist. Nej, Dawkins håller inte med, och ber om ett motförslag. Men det behövs inte, eftersom vita män som lyssnar på Schubert är rasister.

Det finns inget rätt och många fel när en person som vi placerar högst upp i maktstrukturen ska kommentera de övergrepp som han har utsatts för, och jag skulle aldrig någonsin själv göra det. Och nu när det är gjort, hade jag önskat ett ännu mer sofistikerat tillvägagångssätt. Generellt sett är kritiken mot Dawkins trams, men denna gång håller jag med.

måndag 28 juli 2014

Chemtrailskonspirationen skyddas av yttrandefriheten?

För en tid sedan planerade ABF att hålla en studiecirkel om chemtrails, som man valde att ställa in när det påvisades för dem att chemtrails blott är en grundlös konspirationsteori. Som reaktion på den inställda cirkeln publicerar Canal 2nd Opinion en text där man påstår att "flera" menar att detta är ett "stort ingrepp i lagen om yttrandefrihet" och att det bör "anmälas för rättslig prövning". (Tack för påvisandet, Carl Johan Åkerberg.) Det enda som är anmärkningsvärt är att ABF tänkte hålla denna cirkel från början. Jag menar, vilken grund har man egentligen för sin folkbildning?

Canal 2nd Opinion säger sig inte ta ställning om chemtrails eventuella farlighet, och nämner att en del väljer att kalla fenomenet för geoengineering, vilket avslöjar att man har en bild av syftet med det påstådda besprutandet. Ska man skratta eller gråta?

Vem bojkottas?

Min vän Tommy Dahlman skriver på sin blogg att man inte ska följa uppmaningen att bojkotta Israel, vilket jag tänker lyssna på. Jag har för närvarande inga sådana planer. Men sedan svävar Tommy ut.

I konsekvensens namn skulle man nämligen då också bojkotta Facebook. Men vad har Facebook med Israel att göra? Jo, Facebooks grundare Mark Zuckerberg är ateist från New York, men hans föräldrar var judar, och judendomen är en vanlig religion i Israel, alltså skulle Facebook ingå i en sådan bojkott. Tommy skriver att de nazistiska slagorden från 1930-talet ekar i sociala mediers korridorer - Kauft nicht bei Juden. Men som Tommy själv säger inledningsvis i sin bloggpost, så var det bojkott av Israel som var ämnet, inte judar. Eller ex-judar från New York, för den delen.

Uppdatering 2014-07-29: Jag har fått denna text påvisad för mig. Den gör samma poäng som Tommy, men utan sammanblandningen av ex-jude och israelit.

tisdag 22 juli 2014

Per Johansson försvarar kreationisten och sverigedemokraten Julia Kronlid

Sverigedemokraten Julia Kronlid har som bekant kommit ut som kreationist, och efter att hon kritiserats har en IT-konsult tagit henne i försvar, vilket jag kommenterar här.

Religiös galenskap 2014, halva året återstår

Maldivernas president säger att ett våldtäktsförbud är mot islam, vilket är ungefär lika galet som om motståndare till kyrkliga homoäktenskap skulle hänvisa till Bibeln.

Redan 2006 skrev Nyamko Sabuni om kvinnlig könsstympning, vilket orsakade protester. "Samhället ska inte lägga sig i." 2014 upptäcker man 60 könsstympade flickor bara i Norrköping.

Och så har vi våra kära religiösa riksdagspartier. 1999 vill Kristdemokraterna kriminalisera religionskritik, och 2014 vill Sverigedemokraten Margareta Larsson kriminalisera konst som innehåller naket, och pratar om fängelsestraff. Plus i kanten till Sverigedemokraterna som vågar stå för lite fin amerikansk creation science.

2008 skriver pr-konsulten och kristdemokraten Lars Adaktusson att Humanisterna vill förbjuda kärlek, och 2014 säger han att K:et är det viktigaste i KD. Med tanke på KD:s syn på hädelse kanske det inte räcker att säga att K:et är det viktigaste, man kanske ska vara tydlig med att D:et mest är där för syns skull.

Och som grädde på moset är konfessionella inslag i skolan en "seger för det sunda förnuftet". Tidningen Dagen skriver att "när man är gäst får man finna sig i att det är värd­folket som bestämmer hur festen anordnas" med anledning av välsignelse i kyrkan, och med den inställningen handlar det bara om att få dit barnen. För det är väl för prästens skull som vi firar skolavslutning?

Och så kan vi glädjas åt att Katolska Kyrkan håller ondskefulla demoner i schack.

söndag 20 juli 2014

Din tro är betydelselös

Den som praktiserar vetenskap har, åtminstone ibland, stor nytta av god fantasi, men det som gör att religion och vetenskap är varandras motsatser handlar om epistemologi. Religion handlar om godtro, vidskepelse och sanning medan vetenskap om skepticism, kunskap och förklaring. Som tur är, är världen mångfacetterad. Religionen lånar gärna från vetenskapen, och vetenskapen lånar gärna från religionen, men ingen av dem låter sig definieras av vad det lånat från den andre.

I den svenska översättningen av Koranen (21:30) står följande skrivet: "Inser de inte, de som vill förneka sanningen, att himlarna och jorden [för länge sedan] utgjorde en enda, sammanhållen massa och [att] vi skilde dem åt? Och att vi har låtit allt liv uppstå ur vatten?" Sedan har det hävdats att vetenskapen har bekräftat detta, dels genom Big Bang-teorin och genom kunskapen om vattnets betydelse för livets uppkomst. Man skulle alltså kunna tänka sig att den bokstavstrogne muslimen först håller fast vid att himlen och jorden var ett, och sedan anser att detta bekräftas av vetenskapliga framsteg.

Förfaranden som kan likna detta hittar vi inom vetenskapen. Det finns forskare som helt enkelt har hittat på en teori, som sedan blivit vedertagen efter att teorin har visat sig användbar, bekräftats av experiment, kompletterats, och så vidare. Så är religion och vetenskap verkligen varandras motsatser? Ja, absolut! Religion definierats inte av vad man lånat från vetenskapen, och vetenskapen definieras inte av vad man lånat från religionen. Snarare definieras de av vad som är utmärkande för sina olika områden, precis som olika vetenskapliga discipliner definieras av vad som skiljer dem från varandra.

Vi skulle lika gärna titta på vad som händer när man visar sig ha fel. Är verkligen fladdermusen ett slags fågel (3 Mos 11:13) och kan verkligen fyrfota djur flyta (3 Mos 11:21)? Den som verkligen inte vill höra talas om att det finns fel i Bibeln kan hänvisa till t.ex. översättningsmissar, vilket även går att applicera på extremt orimliga påståenden, såsom t.ex. att Jesus föddes av en jungfru. Men någonstans på vägen tar det stopp. Någonstans på vägen möter vi en dogm.

Någon kanske har väldigt lätt att tänka sig att fladdermusen är ett däggdjur, och att det blivit lite fel någon stans på vägen, men har absolut inte någon lust att höra talas om något annat än att Jesus är född av en jungfru, orimligheten till trots. Förr eller senare, blir alltså detta motsatsförhållande tydligt. Någon gång slutar en gudstroende att forma sin föreställningsvärld efter vad vi vet, och väljer istället att anta ad hoc-teorier för att få en föreställning man ogärna släpper att passa in. Någonstans på vägen, släpps det öppna sinnet. Som Lawrence Krauss så klokt påpekar: "Att vara öppensinnad på riktigt är att tvinga fantasin att anpassa sig efter vad verkligheten har att säga, inte tvärt om, vad vi än tycker om slutsatserna."

Och vi kan lika gärna gå på pudelns kärna och konstatera att gudstro inte kommer från upptäckten av ett gudomligt väsen, och vårdas inte av evidens eller goda argument. Nej, gudstro i sin bästa form är den som inte ifrågasätts, och i sin värsta form den som blivit ifrågasatt och försvarats med förkastliga argument. Jag själv är mycket fascinerad av hur dåliga argument vissa är beredda att använda för att bevara sina felaktiga föreställningar.

Om inte annat så syns det på religionens gärning. Jag skulle tro att vem som helst kan nämna ett framsteg i vår förståelse av vår omvärld som producerats av biologer de senaste 200 åren. Likaså ingenjörers framsteg, kosmologer och datavetares. Om man vill peka ut ett framsteg som härstammar från teologin, är detta sällan eller aldrig av sådan karaktär att det bidrar till vår förståelse. Om sådana framsteg finns, är det av annan karaktär, för när det kommer till kunskap är teologer inte bara sämst på att ha rätt, de är även sämst på att ha fel. ("Kontext! Översättningsmiss!")

Det finns ingen bildad gudstroende person som någonsin skulle acceptera skäl av den kvalité som ligger till grund för gudstro, som en grund att tro på något annat. Precis som andra förnuftiga människor, begränsas de av en lägsta standard, och låter sig inte imponeras av svårigheten att motbevisa förekomsten av enhörningar på månen, eller av att jag har en hemlig rund fyrkant som ingen får se. Men ändå känner sig kristna manade att hävda att religion och vetenskap är två sidor på samma mynt. Om religion bara vore kunskap på ett andligare och mer immateriellt plan, skulle beskrivningen av detta plan inte vara en motpol till vetenskapen, utan en utökning. En vän till mig beskriver denna motpol så här:

"För den historiska grunden i vetenskap är nämligen ifrågasättandet av dogmatiska påståenden. Det är enklast när man talar om naturvetenskapen, eftersom den har väldigt tydliga ideal definierade idag. Naturvetenskapen handlar om att observera, dokumentera och analysera saker på ett objektivt, värderingsfritt sätt. Därtill ska det vara falsifierbart och helst granskat och accepterat av expertisen inom området. Och proportionen gäller att extraordinära påståenden ska ha extraordinära bevis. Påstår du något som ändrar på många redan existerande påståenden så måste du ha goda bevis för ditt påstående, och även kunna förklara varför tidigare påståenden visade något annat. Hårda bud alltså.

Tro får inte finnas i detta av den enkla anledningen att då kommer jag försöka bevisa saker istället för att villkorslöst acceptera och dokumentera allt som jag observerar, även fakta jag inte ville se för att få rätt på min grundtanke. Den som tror att Gud skapade världen, kommer oundvikligen leta efter tecken på det och tyvärr missa eller medvetet undvika saker som visar på annat. Gud är ett villkor vi inte får ta bort så att säga."

Religiös tro är inte ett komplement när vi ger oss ut för att göra framsteg, det är ett hinder som står i paritet till hur starkt man tror och på vad. Trots att man ibland har rätt, såsom Koranen och vattnet som jag nämnde ovan. (Även om det råkar vara vetenskapen som bekräftade denna träff, inte religionen.) För vad är det egentligen värt att ha rätt, när förståelsen inte finns? Om Sven och Per har en springtävling, och eftersom Sven vet att Per är snabbast och att Pers mormor gått bort, så kan Sven hävda att den vars mormor gått bort kommer att vinna tävlingen. Om omständigheterna faller sig så att Sven vinner tävlingen och att Svens mormor, mot Svens vetande, också precis har gått bort, så är antagandet korrekt. Men vilken förståelse har Sven egentligen visat med sin slutsats?

lördag 19 juli 2014

Facebookgruppen Skapelsen sprider kreationistpropaganda

För en tid sedan publicerade facebookgruppen Skapelsen följande video:



I videon görs många uppenbart felaktiga påståenden, t.ex. att evolution inte är vetenskap för att det inte är observerat, att vetenskap bara sysslar med observerbara fenomen, att evolutionsteorin kallas för "teori" för att vi inte vet om den är korrekt, att termodynamikens andra huvudsats strider mot evolutionsteorin och att en tornado inte kan skapa en Boeing 747. (I videon nämns en bil, men i det klassiska kreationistargumentet är det alltså en Boeing som avses.) Jag presenterade ett kort videosvar för facebookgruppen Skapelsen:



Givetvis underkänns några punkter i mitt ytliga svar till Skapelsen, nämligen betydelsen av direkta vittnesmål och vetenskapens bortre gräns.

Först hävdas att det är processen som börjar med Big Bang ("den stora smällen"), som går via en urcell och som idag gett oss människan, som inte är observerad. Därefter påpekas att vetenskap verkligen är begränsat till direkt observerbara fenomen, genom att hänvisa till Science Daily som påstås skriva att den vetenskapliga metoden är "...based on ... the collection of data through observation and experimentation..." Här gör skapelsen misstaget att nämna sin källa, vilket ger mig möjlighet att läsa vad de egentligen påstår. Nämligen:

"Scientific method is a body of techniques for investigating phenomena, acquiring new knowledge, or correcting and integrating previous knowledge. It is based on gathering observable, empirical and measurable evidence subject to specific principles of reasoning, the collection of data through observation and experimentation, and the formulation and testing of hypotheses. Although procedures vary from one field of inquiry to another, identifiable features distinguish scientific inquiry from other methodologies of knowledge. Scientific researchers propose hypotheses as explanations of phenomena, and design experimental studies to test these hypotheses."

Precis som vi kunde vänta oss, är det evidensen som ska vara observerbara enligt Science Daily, där Skapelsen hävdar att det är fenomenen. Om vi skär upp magen på en haj, och finner en säl däri, så kan vi med Science Dailys definition, därifrån komma till slutsatsen att hajen har ätit sälen, medan Skapelsen menar att problemet är olösligt utan vittnen till själva händelsen. Och följaktligen, eftersom ingen såg Gud skapa Universum genom "den stora smällen", kan Gud inte ha skapat Universum genom "den stora smällen". Jag anser att Skapelsen har fel.

Jag personligen anser inte att "den stora smällen" behöver vara något problem för en skapelsetroende, eftersom Gud borde varit fullkomligt kapabel att expandera rumtiden på ett sådant sätt som kosmologer anser att det har gått till. Den som inte accepterar "den stora smällen" har dessutom tagit steget vidare från förnekande av modern biologi till att även förneka modern kosmologi, då evolutionsteorin inte syftar till att förklara Universums uppkomst.

Konstruerade dilemman syftar till att försvara förkastliga beteenden

Kyrkans Tidning rapporterar att juristen Lars Friedner ska utreda de juridiska konsekvenserna av omskärelse av pojkar. Så här beskriver han sitt uppdrag:

"...Här är det ju olika mänskliga rättigheter som kolliderar – barnets rätt till kroppslig integritet med föräldrarnas religionsfrihet. ..."

Som Gunnar Lundh påpekade, är detta ett dilemma som infinner sig när barnet inte längre är en individ, utan har reducerats till föräldrars ägodelar. Antingen har barnet ett egenvärde och egna rättigheter, och då finns inget dilemma, eller så går det bra att kompromissa på barns egenvärde och rättigheter, och då måste man ta ställning mellan föräldrarnas religionsfrihet och barnets intresse i denna fråga. Och förmodligen i alla andra tänkbara frågor där religion påbjuder ett förkastligt egenmäktigt förfarande.

Visst, även jag inser att barn inte kan ha samma skydd som vuxna, men om blotta tanken på att klippa förhuden av godtycklig vuxen person för att låta färga honom efter din religion, lyckas väcka betänkligheter, så har man tagit första steget mot att förstå varför även barn har rätt att slippa detta.

Det anmärkningsvärda uttalandet från Friedner har alltså egentligen inte något med omskärelse att göra längre, utan med hur vi ser på barn. Vi kunde alltså lika gärna prata om helt andra ingrepp eller gärningar som påbjuds av någon religion, och sitta och klura på var gränsen för vilka otillåtna gärningar som ska ses mellan fingrarna på, när föräldrarna är religiösa, precis som om religiösa skulle vara oförmögna att ändra sitt beteende.

Det är förbryllande att Friedner kan uttala sig som han gör, då religionsfrihet inte handlar om rätten att agera hur som helst i religionens namn.

Jag har använt en tveksam källa om våldtäkter

Igår skrev jag en bloggpost som där jag påstod att konspirationen som feminismen kritiserar, som bl.a. tar sig uttryck i ett "glastak", förmodligen existerar. Och i en kommentar kring våldtäktsstatistiken visade jag en bild från Washington Post som syftar till att visa hur få våldtäktsmän som faktiskt ställs inför rätta, och hur få falska anklagelser om våldtäkt som faktiskt levereras.

Tidningen Slate kritiserar bilden. Slate skriver att myten om att våldtäktsanklagelser har en viss sannolikhet att vara falska, bidrar till rädslan hos brottsoffret att inte bli betrott, och således bidrar till att våldtäkten inte polisanmäls. Men bilden är problematisk på tre punkter.

För det första finns det ingen koppling mellan antalet våldtäkter och antal våldtäktsmän på det sätt som bilden insinuerar, eftersom det inte är män överlag som våldtar. En stor majoritet av männen är inte våldtäktsmän, och en stor majoritet av våldtäkten som begås, begås av en liten andel män. Våldtäkterna är helt enkelt fler än våldtäktsmännen, och medan bilden ger sken av att visa våldtäktsmän, så visar bilden våldtäkterna.

För det andra är förmodligen de orapporterade våldtäkterna överdrivna. Enligt RAINN som jobbar med just denna fråga, uppskattas siffran till 54%. Bilden föreställer 1000 män, varav 873 stycken är flaggade som icke-rapporterade våldtäktsmän (87%). Överdriften skulle kanske kunna bero på att man inte skiljer på våldtäkt och våldtäktsman, på en bild som ger sken av att visa våldtäktsmän.

För det tredje, förskönar bilden antalet rapporterade falska våldtäktanklagelser. Bilden syftar till att visa hur våldtäktsanklagelser som är falska, men påstår siffran är högre än den egentligen är, genom en sammanblandning av "falsk anmälan" som är ett påstående om något som man blivit utsatt för (våldtäkt) och "falsk anklagan" som är ett påstående om en gärningsman (våldtäktsman). På just denna punkt är bilden alltså rent av kontraproduktiv.

fredag 18 juli 2014

Om feminism: Det finns en konspiration

Jag kritiserat feministiska tendenser förr, och jag kommer säkert göra det igen. Det grundläggande incitamentet för feminismen är korrekt: Det finns en konspiration. Det finns män som kliar varandras ryggar, som tar smällar för varandra och håller varandra bakom ryggen. Det innebär att kvinnor inte har tillträde överallt. Det gör att det finns ett glastak. Detta har jag ingen anledning att ifrågasätta. Denna illustration som kommer från Washington Post visar dessutom hur illa läget är när det kommer till frågan om våldtäkt:


Uppdatering 2014-07-19: Bilden ovan är inte helt oproblematisk.

På vissa punkter liknar våldtäkt andra grova våldsbrott, på andra punkter inte. Och som tur är, är just våldtäkt ett relativt ovanligt våldsbrott, och även om tar hänsyn till våldtäkt, är det oftast män som är offer för våldsbrott, speciellt på allmän plats. (De som betraktar våldtäkt som ett allvarligt brott, är de som betraktar falsk anklagelse om våldtäkt som ett allvarligt brott - vi lever i ett samhälle där våldtäkt inte är acceptabelt. För att citera tjejjouren.se: "Dagligen anmäls 46 sexualbrott mot kvinnor. Hälften av dessa rör våldtäkt eller våldtäktsförsök. De allra flesta brotten sker inomhus av en person som kvinnan känner.")

När man pratar om våldskultur, så menar man en kultur där våld accepteras. Här är männen en enorm bov i dramat. Ordet våldtäktskultur är förvillande, eftersom alla inser att vi uppenbarligen inte lever i ett samhälle som har det minsta förståelse för att våldtäkt begås. Vi lägger mycket pengar på att skydda dömda våldtäktsmän från andra män. Män accepterar inte våldtäkt, en majoritet av samhällets våldsbenägna är män. Därför definieras inte våldtäktskultur som en kultur där våldtäkt accepteras, utan istället används andra kriterier, som förvisso är nog så problematiska.

Enligt Wikipedia är victimblaming den första punkten, och den enda punkten som jag kan se spår av bland vuxna. Att ifrågasätta den som utsätts för brott, är givetvis vansinne! De övriga punkterna, är förmodligen fenomen som förekommer bland yngre män. 40% av de som begår våldtäkt är trots allt barn, och en förkrossande majoritet av de resterande sextio procenten är unga vuxna.

Och så var det frågan om konspirationen. Den finns, men den består inte av männen, den består av män. Som man, kan man lika gärna sitta längst ner på samhällets näringskedja, då man varken är välkommen i sällskapet som kliar varandra på ryggen eller har någon möjlighet att kvoteras in för sitt kön.

Jag vill också förtydliga att jag inte pratar i egen sak. Jag har förvisso ägnat hela mitt liv åt att jobba för ett bra jobb och en ordnad tillvaro, och har definitivt inte sluppit övergrepp på vägen, men det kan sägas om nästan alla som har en ordnad tillvaro i dagens hårda samhällsklimat. Men med det sagt, så erkänner jag konspirationens existens. Att chefer sitter och diskuterar potentiell personal och personalbyten i bastun, utan insyn utifrån, är fortfarande sant. Därför behövs (bl.a.) en korrekt informerad och arbetsvillig feministisk rörelse.

Denna rörelse måste vara konstruktiv, den måste skilja på vilka skillnader som är en konsekvens av könsdiskriminering och vilka skillnader som beror på att olika val görs i olika grupper som jämför varandra. Det finns t.ex. fortfarande familjer där man kommer överens om att mamman ska vara hemma med barnen, trots att det påverkar inkomststatistiken för män och kvinnor negativt. Det finns fortfarande familjer där mannen, med kvinnans välsignelse, väljer att jobba som ingenjör, trots det påverkar inkomststatistiken för män och kvinnor negativt.

Så länge konspirationen finns där, stöttar jag feminismen. I egenskap av man utan inflytande, är det inte mycket mer än så jag kan göra. Förutom att ge mina åsikter förståss.

Dåliga försök att legitimera religion, del 85 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den åttiofemte.

Jesus mor var jungfru, det ger en viss legitimitet. Detta försök att skapa legitimitet, handlar om att hänvisa till extravaganta anspråk. Ibland påpekas att Jesus mor, Maria, blev gravid utan att ha sex, men jag har också hört andra varianter av detta argument.

Om du resonerar som jag, så tänker du kanske att argumentationen är bakvänd. Rimliga anspråk kräver lite evidens, osannolika anspråk kräver mer evidens, orimliga anspråk kräver stark evidens och detta anspråk, som för den utan dogmatisk förankring i en populär fantasivärld är ett uttryck för galenskap, kräver vattentäta bevis. Det är viktigt att påpeka att denna fantasivärld är populär, för en föreställning som är mans galenskap, kan lika gärna vara mångas religion. Kom ihåg att det som skiljer föreställningen om jungfrufödsel från föreställningen att kunna prata med utomjordingar via armbandsuret, inte är föreställningens trovärdighet, utan antalet anhängare av föreställningen. Vem som helst med förmåga att se nyktert på frågan, inser att båda anspråken är falska. Uppenbart falska. Båda anspråken kräver religiös backning för att inte avfärdas helt, vilket bara den ena råkar ha fått genom kristendomen. (Sedvanliga ursäkter till scientologerna, ifall någon överbetald filmskådespelare råkar ha kontakt med en avlägsen värld i sitt armbandsur.)

Jungfrufödsel tror vi på. Bara i USA sägs 1/2 % av alla födslar vara just jungfrufödslar (vilket ger oss tiotusentals personer) och betydligt fler tror på fenomenet. Faktum är att det även finns män som tror att de blivit fäder trots att de inte har haft sex, vilket borde väcka tanken på antingen minnesluckor eller misstankar om otrohet. Men för den som går med Gud är inget omöjligt.

Så hur tänker man? Kan du inte styrka det du påstår, ta i så du spricker! En ung baptist förklarade för mig att om man ville ljuga, skulle man säga något som låter trovärdigt men är falskt. En jungfrufödsel är så orimlig, att det måste vara sant. En pastor tog detta ett steg längre och sa att Gud säger sig ha skapat universum, vilket ger legitimitet. Så om du tänker dig att extraordinära påståenden kräver extraordinär evidens, så tänker du som en skeptiker, men annars kan lika gärna det motsatta vara sant. Om substans saknas, kan man lika gärna skita i allt och ta i så att man spricker.

torsdag 17 juli 2014

Tänk dig 1500 personer som du tror ska förstå

Jag är en av 1540 personer som fått två exemplar av boken Being or Nothingness. Boken var mycket flådigt inslagen och förpackad, och innanför förseglingen hittade jag mitt handskrivna namn. Avsändaren är anonym, men Metro lyckades hitta honom, en religiös göteborgare som heter Per.


Per hävdar att han hittat manuset på en övergiven järnvägsstation i slutet av 1980-talet, och valt att ge ut det i bokform, vilket kostat honom en hel del pengar. Och eftersom boken bemötts med tystnad, ville han skicka den till personer som kanske skulle förstå dess innehåll. Per säger sig ha grävt lite var stans efter femtonhundra namn av dignitet, forskare, kulturpersonligheter eller människor som på något sätt har utmärkt sig, som han placerat på en rankinglista som slutat strax över 2500. Dessa är valda för att de kanske förstår boken, oavsett om de sympatiserar med Pers åsikter eller ej (jag själv är ju inte religiös, jag är religionskritiker).

Metro skriver att Per uppger att syftet med projektet är att kritisera fundamentalistisk kristendom, och modern kristendom som inte känns seriös, vilket glädjer mig eftersom jag uppenbarligen har åtminstone ett gemensamt med den religiöse Per.

Själva boken Being or Nothingness läser man igenom på några minuter, men med ökad förståelse kring projektet, ska jag läsa om den, grundligt. Per har visat att han inte svalt myten om att naturalister (som jag) skulle vara immuna mot t.ex. poesi, speciellt religiös sådan.

tisdag 15 juli 2014

Being or Nothingness

Jag fick två böcker skickade till mig för en tid sedan. De höll på att bli tillbakaskickade, för jag glömde nästan att hämta ut dem. Böckerna, två exemplar av Being or Nothingness, var numrerade. Jag, precis som många andra, fick nummer 27 tillhörande Alvar Ellegård, men också ett personligt exemplar, dedikerat till mig innanför förseglingen. Boken innehåller ett brev med en bakgrundsberättelse, några publicerade brev och religiösa texter.

Ett vykort med länken http://beaconoftherationalnow.com/ följde också med.

Detta var onekligen ett trevligt litet projekt, men jag funderar lite över urvalet av personer som fått denna. Utan att hänga ut någon, så tänkte jag sammanställa de som offentligt sagt att de fått en bok, på sociala medier eller liknande (publik facebook-grupp finns här). Hör gärna av dig med kompletterande information!

1154: Sven Otto Littorin
1161: Pia Nordung
1260: David Sumper
1263: Ann Heberlein (etiklektor)
1435: Per Gudmundson (journalist)
1488: Susanne Alfvengren (musiker)
1627: Paula Bieler
1730: Lena Halldenius (professor)
1872: Lise Nordin
1876: Agneta Lagercrantz (journalist)
1956: Bibi Rödöö (radioproducent)
1853: Pake Hall
1934: Henrik Brosenius (humanist)
2038: Patrik Lindenfors (forskare och författare)
2057: Stefan Berg
2075: Ludvig Lindelöf
2104: Ola Kronkvist (lektor polisvetenskap)
2125: Jonas Ransgård
2132: Anders Hesselbom (jag - programmerare och religionskritiker)
2219: Erik Halkjaer
2315: Richard Öhrvall
2317: Kerstin Alnebratt
2343: Katarina Plank
2365: Morgan Johansson (politiker)
2389: Sepideh Shahrokhi
2399: Lotta Edholm
2414: Ludvig Strigeus (programmerare)
2419: Kent Visti (präst)
2429: Sofia Camnerin
2449: Nicke Nordmark
2454: Elias Emanuel Ytterbrink
2503: Sophia Djiobaridis (reporter Uppdrag Granskning)
2509: Kristina Yngwe

Även dessa har offentligt uppgett att de fått böcker, men utan att ange sitt nummer:

Sanna Rayman (journalist)
Jack Werner (journalist)
Merit Wager
Christer Fuglesang (astronaut)
Ingela Wadbring
Ulf Bjereld
Jakob Mechler
Mattias Gardell
Christer Sturmark (humanist)
Clara Berglund
Ludvig Lindelöf
Gunnar Rehlin (filmkritiker)
Erik Engkvist
Sandra Nelhans
Max Andersson (politiker)

Jag undrar hur många böcker de måste sälja för att räkna in kostnaden för detta spektakel...

(Bloggposten uppdateras kontinuerligt.)

2014-07-17 skriver Metro om projektet vilket jag kommenterar här.

måndag 14 juli 2014

Eventuellt finns inga ateister

I söndags meddelade jag att det första vetenskapliga beviset för Guds existens var producerat. WIT hade hittat en bibelvers i vårt DNA. Eftersom jag har ett öppet sinne, så gillar jag när mänskligheten erhåller ny kunskap. Och eftersom jag själv varit kristen men är skeptiker idag, så skulle frågan om Bibelns gud vara en riktig skräll för mig. En vänlig läsare meddelade dock att sidan i fråga, WIT Science, är en satirsida. Nu när några dagar har passerat kan jag öppet erkänna att jag är genuint besviken. Och med det sagt, vill jag göra ett mycket viktigt klargörande:

Jag hade inte börjat tro på Gud, efter att ett vetenskapligt bevis för Guds existens producerats. Jag hade nöjt mig med att glädjas med de gudstroende. Eftersom det finns så extremt många konflikter mellan kristendomens anspråk och det vi faktiskt tror oss veta om verklighetens beskaffenhet, anser jag att skälen att anse att gudstro är ett kognitivt tillkortakommande, fortfarande väger tyngst. Men när våra teorier ritas om på ett sådant vis att ett gudomligt väsen passar in, kommer jag erkänna Guds existens med glädje! Jag lät mig luras av artikeln i fråga, men jag hade inte kapitulerat till gudstro. Jag förblir ateist.

...till den grad det verkligen finns ateister. Sidan Science 2.0 meddelar att trots att militanta ateister [sic] som Richard Dawkins är övertygade om att Gud inte finns på riktigt, så kanske det är ateister som inte finns på riktigt. Läs gärna artikeln här.

Ett par fotnoter:

Roger Alsing som påvisade artikeln om ateisters eventuella icke-existens för mig, har själv gjort en enorm insats för att bringa klarhet i frågan om huruvida en intelligent designer behövs för att skapa avancerade strukturer, och är upphovsman till en enkel och elegant evolutionär algoritm kallad Evolisa.

Ordet "militant" i kontexten "militant ateist" är förvillande. Det som åsyftas är konsekvens och ovilja att böja sig för vädjan. När man däremot pratar om t.ex. militanta kristna, militanta judar eller militanta muslimer, så åsyftas den traditionella betydelsen av ordet militant. När militanta judar bombhotade Eurovision Song Contest i Israel, används ordet för att påvisa metodernas karaktär, men när militanta ateister gör ett angrepp, så är det genom att påvisa felslut eller debunka pseudovetenskap.

lördag 12 juli 2014

En irreducerbar komplexitet?

I det sekulära USA är religiös påverkan i grundskolan inte tillåten, vilket betyder att religiöst grundade hypoteser inte får vara en del av undervisningen. Som en konsekvens av detta förbud mot religiösa inslag, kan man inte undervisa i kreationism. Alltså, man kan inte påstå att människan är skapad i sin nuvarande form, eftersom den föreställningen är religiöst motiverad. Fallet prövades i tvisten mellan guvernör Edwin W. Edwards och biologilärare Don Aguillard (1987), där biologiläraren vann och således fick erkännande för sitt påstående att kreationism är religion och således inte något man får undervisa i enligt USA's konstitution. I och med detta blev kurslitteraturen i kreationism, boken Of Pandas and People, obsolet.

Denna juridiska förlust provocerade fram en teori som skulle konkurrera med evolutionsteorin, Intelligent Design (ID). Det påstås utåt att ID är en vetenskaplig forskningsprogram och att det är en vetenskaplig teori, men det påstås inte att skaparen är Gud. Man håller frågan om skaparen öppen, eftersom man förstår att ett utpekande av den skapare som egentligen avses, knyter verksamheten till religionens domäner och således, enligt Edwards v. Aguillard, bannlyser ID från skolan.

Så vad säger denna "teori" om vårt ursprung? Officiellt accepterar man evolution som fenomen och att arterna har ett gemensamt ursprung, men man är kritisk till vissa komponenter. Man accepterar inte att det naturliga urvalet har en förklaringskraft som är tillräckligt stark för att ensamt vara evolutionens drivande process, det måste finnas "något mer". Man accepterar inte att alla förutsättningar för livet har ett naturligt ursprung, utan hävdar att vissa proteiner är irreducerbart komplicerade, och därför övernaturliga (bakterieflagellen). (Konceptet bakom irreducerbar komplexitet är ett feltänk, se nedan.) Den officiella beskrivningen av ID är alltså inte helt olik teistisk evolution, så när som att ID inte tillskriver skapandet till Gud.

Med antagandet om kopplingen mellan komplicerade strukturer och övernaturligt ingripande, ter sig detta "forskningsprogram" annorlunda från vad vi är vana vid. Istället för att försöka förklara det vi ser i syfte att skapa klarhet, är det oförklarliga fenomen som betraktas som framsteg. Tankesmedjan Discovery Institute publicerar gärna texter som rör avancerade biologiska koncept, med ett bakomliggande syfte att misstänkliggöra den naturliga förklaringen och bana väg för den övernaturliga.

Den lite mer interna beskrivningen ger en bild av ID som en polerad yta med ett ruttet inre. Ett läckt internt dokument avslöjar att Discovery Institute haft en kil-strategi som gick ut på att klä ut skapelsetro till vetenskap, för att komma åt skolan under falsk flagg. Dessutom, kurslitteraturen som syftade till att undervisa i ID, var fortfarande boken Of Pandas and People i en reviderad version. Inte reviderad till att säga att människan har ett gemensamt ursprung med andra arter, utan reviderad till att säga att den vetenskapliga teorin Intelligent Design säger att arterna är skapade i sin nuvarande form! Alltså, vi som har tillgång till den evidensen för ett gemensamt ursprung, får höra att detta är kompatibelt med ID, skolbarnen får höra att de är skapade.

Boken i fråga (som f.ö. är skriven av en fellow vid tankesmedjan Discovery Institute) hanterar Gud genom att säga att skaparen bör vara som en gud (sidan 77), men säger samtidigt att teorin inte tar ställning i frågan om den kristna guden Jahves existens (sidan 161). Alltså borde inte ID vara religion. Tammy Kitzmiller hade barn i en skola i Dover och var en av föräldrarna som reagerade på Of Pandas and People, och stämde sitt skoldistrikt.

Tvisten mellan Dovers skoldistrikt och Tammy Kitzmiller som utspelades hösten 2004 handlade huruvida ID var religion eller vetenskap. Tvisten beskrivs i en dokumentärfilm som kan ses gratis på nätet, och slutar till Kitzmillers fördel: Även Intelligent Design är religion, och således inte något som man får undervisa i. Sedan 2004 är ID inte längre en konkurrent till evolutionsteorin som närvarar i utbildningen, utan ett särintresse bland personer med religiösa invändningar. (Sorgligt nog brukar detta påpekande mötas med krav om ett förtydligande att inte alla religiösa människor har problem med vetenskapen, och inte alla religiösa föreställningar står i konflikt med vetenskapen, vilket givetvis borde vara självklart för alla.)

Kan en domstol avgöra vad som är vetenskap? Nej, det skulle vara ett uttryck för totalitarism och brist på intellektuell frihet. Men vägen till grundskolans naturorienterade utbildning går via vetenskapen, och ska inte kunna kilas in så som Discovery Institute gör. Vägen framåt för fortfarande öppen för Intelligent Design, trots att genvägen murades igen, "teorin" råkar bara inte ha passerat alla hinder och filter som (tack och lov) återfinns på vägen.

Vad är en irreducerbar komplexitet?
I korthet är strukturer som inte kan ha utvecklats från enklare föregångare irreducerbart komplicerade (IC). Därför finns det en konflikt mellan konceptet IC och hypotesen att biologisk evolution är en (rakt igenom) naturlig process, eftersom nuvarande strukturer måste ha sitt ursprung användbara enklare strukturer. En IC är en struktur som består av flera välanpassade interagerande delar, där samtliga delar är nödvändiga för att strukturen ska vara funktionsduglig. Professor Michael Behe anser att en råttfälla utgör ett bra exempel på en IC, eftersom en minimal förändring, helt tydligt kan göra hela strukturen helt oanvändbar. För att summera, i något evolutionärt stadium skulle råttfällan ha haft exakt noll värde, och således inte premieras eftersom dess kostnad inte är noll.

Under Dover v. Kitzmiller påvisade professor Kenneth R. Miller att hela idén med IC är ett feltänk. Miller har faktiskt poserat med en råttfälla som slipsnål (se klippet nedan), vilket är en lysande kritik mot Behe och en tjusig illustration av hans motpoäng: Innan alla delar är på plats, kan fortfarande en funktion finnas, även om funktionen inte med nödvändighet är densamma. (Apropå religion så är Miller katolik, och skeptikern Samuel Varg Thunberg hade vänligheten att fösa ihop oss för att diskutera Gud och evolution. Samtalet blev omnämnt på Panda's Thumb, som tagit sitt namn från en evolutionär adaption påvisad av Stephen Jay Gould.)

Vi kan backa så långt som till 1910-talet och ändå hitta artiklar som står i konflikt med Behes anspråk. H. J. Muller beskriver t.ex. en stenbro som skapats genom att stenar placeras på varandra i en hög, varefter ett valv skapas då stenar sedan försvunnit. Det som ser ut som en IC, skulle kunna vara en s.k. tvåstegsmullerian, alltså en struktur där en komponent först tillkommit, sedan blivit nödvändig.

Just bakterieflagellen förekommer i reducerad form som giftutmatare, vilket förklaras på 9 1/2 minuter i detta klipp, som till stor del innehåller klipp från dramadokumentären om Dover v. Kitzmiller. Millers bidrag till kritiken mot IC, var just att påvisa likheten mellan dessa två strukturer: Giftutmataren är flagellen, fast med färre proteiner.

fredag 11 juli 2014

Teodicéproblemets lösning

På Facebook finns "hemliga grupper" med samtalsforum där personer kan diskutera utan att störa andra användare. En grupp innehåller fria diskussioner oavsett ämne, och en tråd fick ämnet om ondskans problem. Ondskans problem, teodicéproblemet, är det som uppstår när man hävdar att Gud både är allsmäktig och god, eftersom det insinuerar att världen borde vara en bra plats utan lidande, men eftersom empirin säger emot vad som insinueras av anspråken, så finns ett logiskt problem. En kristen apologet (B) inledde ett meningsutbyte med mig (A), som flöt på ungefär så här:
B: Gud gav oss fri vilja, vi orsakar krig, svält och våld. Enligt Bibeln kan vi välja att göra gott eller vända oss bort från Gud. 
A: Förmågan att fatta beslut är fri, inte vad man vill göra. Vi kan inte rå för vad vi vill göra, bara vad vi beslutar oss för att göra. Om Gud verkligen vore allsmäktig och god skulle ingen ondska finnas, teodicéproblemet är bara ett problem om vi antar att Gud finns, inte om vi avstår det antagandet. 
B: Jag tänker inte säga något annat än att Gud är allsmäktig och har gett oss fri vilja. 
A: Ondskans problem löses genom att man släpper antagandet att Gud finns. Vi ser vad vi kan förvänta oss att se i en naturlig värld, inte vad vi kan förvänta oss av en värld styrd av en allsmäktig och god gud finns. 
B: Men jag tror att Gud finns. 
A: Därför har vi ondskans problem. Inget tyder på Gud finns, så teodicéproblemet är ett icke-problem. 
B: Det är DU som inte tror på Gud, och din åsikt är inte någon universell lag. 
A: Gud finns inte. Bevisen som är tillgängliga för dig, skulle annars kunna presenteras för mig. Och eftersom vi diskuterar ondskans problem, så löser vi frågan om guds passivitet genom att hänvisa till hans existens. Om Gud ska vara en parameter, måste hans existens styrkas. 
B: Jag är inte här för att övertyga dig om att tro. Jag har personligen bevis som jag själv har upplevt. Men vad tjänar det att berätta dem? Du kommer inte tro på en random internetsnubbe ändå, eller hur? 
A: Det spelar ingen roll vem som säger något, det är kvalitén på argumenten som räknas. Men givetvis spelar det ingen roll om du har en inre övertygelse om att Gud finns, någon annan att Gud inte finns, eller någon tredje att enhörningar finns. Jag frågade inte efter inre övertygelse, jag frågade efter evidens eller goda skäl. Hur som, då kan vi fortfarande lösa ondskans problem genom att hävda Guds icke-existens. 
B: Tills du själv får uppleva ett bönesvar, kommer du aldrig tro vad jag säger ändå. 
A: Fast upplevt bönesvar är inte relevant. Det kan vara confirmation bias, eller vad som helst. Om vi bildar vår uppfattning på vad vi tror oss uppleva eller känna, så skulle vi tro på mycket som är falskt och missa mycket som är sant. Det är därför du kan tro på Gud, trots att Gud inte finns på riktigt. 
B: Jag har ett öppet sinne. Just därför jag började tro. När man personligen har fått känna Jesus närvaro och se människor bli helade från både det ena och andra - då hat man inte mycket tvivel. Tills du upplever det, har du ingen aning. 
A: Jag kan lika gärna hävda att det är jag som har öppet sinne, och att det var därför jag slutade tro när jag läste om de psykologiska mekanismerna bakom gudstro. Hur som helst är detta ett attribut som handlar om ditt förhållningssätt, inte ett belägg för att Gud finns. 
B: Jag sa aldrig att mitt öppna sinne var ett bevis...? Asså snälla nån sluta göra halmgubbar.
Ovanstående replik är intressant, eftersom jag efterfrågade bevis, men mycket riktigt är inte det "öppna sinnet bevis", det är kort och gott irrelevant. Jag bekräftar att detta inte är bevis i min nästa replik...
A: Det är inte bevis "för dig", det är vad du nöjer dig med i frånvaro av bevis. Endast en existerande Gud kan styrkas.
...vilket får B att ändra sig. Det är bevis, av subjektiv karaktär.
B: Det är gott och väl bevis för min del. 
A: Jag inser det och det är därför jag säger dig att du inte kan hävda Guds existens i debatt, eftersom utanför dig finns vissa standarder. Om inte så, kan allt finnas och allt vara på riktigt. Jultomten, skogstroll, precis vad som helst. 
B: Du lyssnar ju inte? För mig är det bevis. För de hundratusentals andra som upplevt det, är det bevis. Det har jag sagt hela tiden. Men jag kan inte använda det som bevis för någon annan.
Notera att upplevelser används som objektivt bevis, trots demonstrerad förståelse för att det egentligen bara är en subjektiv tolkning och tillskrivning.
A: Ja, jag vet att det är bevis för dig. Men man kan inte åberopa en existens med personliga bevis, evidensen ska vara objektiv och tillgängliga för alla. Om "personliga bevis" skulle vara något värt, så kan man hävda precis vad som helst, men eftersom vi befinner oss i ett samtal där fler deltar, så är det evidens som är tillgängliga för andra som är relevant att lägga på bordet. Hur kan du t.ex. säkerställa att dina personliga upplevelser kommer från Gud, inte från ditt huvud, ett annat övernaturligt väsen, Satan, har andra naturliga förklaringar? Kan du inte säkerställa detta, så har vi inte att göra med annat än "bevis för dig", vilket inte kan räknas in.
Jag föreslår en annan grundlös lösning på teodicéproblemet, där personliga bevis är tillåtna:
A: Vi löser ondskans problem genom att säga att en Supergud bedriver utpressning på Gud, och tvingar honom att låta ondska finnas. Supergudens existens blir du tvungen att acceptera som komponent i ekvationen, eftersom det är sant för mig att han finns. Men varför inte bara applicera Ockhams rakblad och stryka både din Gud och min Supergud, så har vi löst ekvationen med ett minimalt antal övernaturliga hypoteser: Inga. Ok? 
B: Jag har aldrig försökt att använda mina upplevelser som bevis. Vi tycker olika, och du är en viktigpetter som försöker trycka ner dina åsikter i halsen på mig. Väx upp! 
A: Guds brist på ingripande beror på hans icke-existens. 
B: Nej, man kan tycka olika. 
A: Hur något är beskaffat är ingen åsiktsfråga. Om två personer har olika uppfattning har den ena eller båda helt enkelt fel. 
B: Och vi kommer aldrig kunna bevisa vem. Så vad käbblar du om? Vad vill du bevisa? 
A: Vi behöver inte bevisa något, eftersom jag inte tror på Gud. Du kan inte hänvisa till Gud i debatt, om du inte samtidigt kan säkerställa hans existens. 
B: Jag har aldrig hänvisat till Gud i någon debatt. Ni som inte tror på Gud är trångsynta, och borde ägna er åt något annat än att diskutera filosofi. 
A: Jag gör det jag vill göra, precis just nu. Men även om jag är trångsynt, så är det inte ett påstående som rör sakfrågan, det är ditt omdöme om mig. Ad hominem.
En annan debattör föreslår att det kan bero på en psykos att man tillskriver en upplevelse till ett övernaturligt väsen.
A: En psykos är faktiskt mer trolig än ett gudomligt ingripande, baserat på vad vi vet om världen. 
B: Så du menar att psykoser kan få folk att bli friska?! 
A: Nej, det är vad du tillskriver händelsen som är tveksamt, inte händelsen. Du har säkert blivit frisk, sådant har hänt förr, men du har inte säkerställt på ett övertygande sätt att det var just Gud som gjorde det. En annan person, med en annan bakgrund kunde vara med om samma sak och tillskriva det helt andra väsen, om några. Lite kvalitetssäkring skulle sitta fint. 
B: Jag tror inte att Gud skulle hela om man bad till fel väsen. 
A: Jag tror inte att Gud skulle hela även om man bad till rätt väsen. Hypotesen om psykos är troligare. 
B: Nu kommer vi inte längre. 
A: "Vi" kommer inte längre, men det behövs inte. Att du tror på något, säger inget om hur något är. Absolut inget. Gudar börjar inte existera för att någon tror på dem, och trosföreställningens påverkan på den objektiva verkligheten är noll. 
B: Att du inte tror, betyder inte att Gud inte finns. Kapische? 
A: Nej, men det spelar väl ingen roll, eftersom jag redan vet att jag inte kan hänvisa till sådant jag inte tror finns. Det är ju trots allt den som tror som har bevisbördan. 
B: Du får helt enkelt respektera att andra är av en annan uppfattning. Deal with it. 
A: Nu insinuerar du att jag inte respekterar att vi är av olika uppfattning, trots att detta är ett samtalsforum - jag diskuterar det. När du skriver, måste du fundera på om du adresserar det som vi är här för att diskutera. Och för all del, att du inte hävdar saker som du inte kan styrka. 
B: God natt.
Vi får smaka på lite av varje här.

Fire and forget, alltså när ett argument inte fungerar så släpps det till förmån för ett annat argument. Om ett argument betraktas som relevant, borde man stå på sig och förklara varför det är relevant, eller reflektera över varför det är undermåligt.

Vädjan, alltså när ett argument inte fungerar, så antas motdebattören brista i respekt.

Sammanblandning av åsikt och anspråk, alltså när ett anspråk visar sig vara felaktigt, så väljer man att hålla kvar anspråket under epitetet åsikt.

I detta fall verkar hela incitamentet att tro på Gud, hänga på ett upplevt mirakel - ett helande, vilket får mig att tänka på att vi alla förmodligen kan få prov på religiösa upplevelser ibland. Vissa tillskriver dessa till de övernaturliga väsen som tillhandahålls av den kultur man lever i, andra är rustade med förmågan att förhålla sig mer vetenskapligt till sina upplevelser, och förblir ateister även efter ett upplevt mirakel. Jag själv håller frågan om Guds existens öppen, vilket innebär att jag avvaktar med att tro i väntan på ett gott argument att tro.

Och beträffande sakfrågan, varför finns det så mycket lidande i den naturliga världen om den naturliga världen bevakas av en allsmäktig och god Gud? Lidande och svält är trots allt ett normaltillstånd. Om en art får synnerligen goda levnadsvillkor, kommer den att breda ut sig i sådan grad att konkurrenssituationen återuppstår. Om vi inte har någon anledning att tro att någon Gud finns, har vi ingen anledning att ha Gud som en parameter i ekvationen, och utan denna parameter går ekvationen att lösa, bl.a. tack vare Charles Darwins teori om det naturliga urvalet.

torsdag 10 juli 2014

Restriktiva regler för kvinnor är givetvis förtryck

Igår publicerade Sydsvenskan en artikel där professor Anne Sofie Roald beskrev förekomsten av ansiktsslöja som ett uttryck för kollektivt kvinnoförtryck, och att det i egenskap av sådant, inte borde vara tillåtet att bära slöjan. Jag håller med Roald om att tolerans mot extrema kulturella företeelser är dubbelmoral. Mycket riktigt kan en och samma person inta den feministiska hållningen när det gäller försvar svenska kvinnors rätt, för att i nästa andetag inta den kulturrelativistiska hållningen som försvarar kravet på slöja när det gäller kvinnor med en annan kulturell bakgrund.

Jag delar Roalds syn på problemet, men anser inte att ett förbud är en lösning att föredra. När vi tittar på våra inhemska exempel där kvinnor följer mer restriktiva direktiv, är det lätt att se problemet med förbud. Ska man kräva att män har bikinitop på sig när de besöker badhus, eller ska man kräva att kvinnor badar topless? Olikheten må vara ett uttryck för förtryck, men ett förbud är inte en väg framåt. Totte Löfström föreslog att inte heller män skulle gå med bar överkropp - han rent av hatar män som går med bar överkropp - men det tar oss snarare på en friktionsfri väg åt fel håll.

När det gäller lika rättigheter oavsett kön, vill jag istället slå ett slag för olydnaden, även om det inte alltid är den mest konfliktfria vägen framåt. Jag beundrar verkligen de iranska kvinnornas hijabupprop där de poserade utan slöja på sociala medier.

söndag 6 juli 2014

Det första vetenskapliga beviset för Gud!

Nu meddelar Wyoming Institute of Technology (WIT) att de kan ha hittat det första vetenskapliga beviset för Guds existens! Vetenskapsmän har lyckats översätta vårt DNA till text, och upptäckt att det som gömmer sig i vårt DNA är Första Mosebok! Eftersom vi vet att Bibeln är skriven av Gud, och eftersom en korrekt DNA-översättning korresponderar till Första Mosebok, måste givetvis vårt DNA också ha Gud som upphovsman! Inte nog med det, så har fler bibelverser hittats, och fler verser innebär ju som bekant ett säkrare bevis för Gud. Läs artikeln på WIT's hemsida.

Den goda generaliseringen

Generaliseringarna som accepteras eller uppmuntras i dagens samhällsdebatt, återfinns i en snårig labyrint , som är full av gränder där snarlika generaliseringar upplevs som extremt problematiska. De viktigaste parametrarna kan tyckas vara vem som angriper och vem som angrips, men egentligen handlar det om vilken grupp som angriparen och den angripne anses tillhöra, och vilken status gruppen anses ha.

Det finns ett klassiskt fall där en vuxen kvinna skriver på twitter "fan vad jag hatar 8-åriga pojkar", vilket kan applåderas om man tänker sig en maktanalys där pojken tillhör den förtryckande gruppen män, och skribenten tillhör den förtryckta gruppen kvinnor. Kommentaren i fråga, rör en händelse av barn som begår övergrepp på varandra, vilket givetvis är ett problem som förtjänar uppmärksamhet, och om en publicering ligger på rätt sida om vad som är effektsökeri kontra ett väl uppmärksammat samhällsproblem, så ser jag inga problem med formuleringen. När metadebatten om ordval tar mer plats än sakfrågan, kan man ha hamnat på fel sida.

Män misshandlar. Man kan skapa irritation över kommentaren att "inte alla män misshandlar". Väldigt få män misshandlar, men det finns en genuin risk att drabbas av våld, och den ökar om man är man eller är kvinna och umgås med unga män, avsides, om droger finns inblandat. Men är påpekandet "inte alla män" relevant? Igen, väldigt få män misshandlar, men det viktiga här är vad som definierar gruppen. Som man kan man inte minska risken för att medmänniskor utsätts för våld, genom att lämna gruppen män. Det man kan göra är t.ex. att föregå med gott exempel och inte själv begå några våldsbrott. Inte alla män. Generaliseringen "män misshandlar" är korrekt när man tittar på gärningsmän (de är män) men inte när man tittar på gruppen som anklagas (nästan inga män begår våldsbrott - speciellt inte äldre män).

Kristna misshandlar sina barn. Hur lämpligt är det att påpeka att "inte alla kristna misshandlar"? Det kan skapa irritation, men inte fullt så mycket, trots att det bara är marginellt enklare att lämna gruppen kristna än gruppen män. Men redan kan vi skapa irritation åt andra hållet - genom att undvika att nämna att inte alla kristna misshandlar sina barn. Generaliseringen är felaktig, men skulle kunna göras mer korrekt genom att säga t.ex. att kristna är mer benägna än humanister att misshandla sina barn.

Bilister kör ihjäl cyklister. Detta gäller inte alla bilister, vilket gärna får påpekas. Gruppen bilister är extremt lätt att lämna, det är bara att ringa taxi. Eller ta cykeln. Gruppen definieras av ett beteende som man antas bemästra och ha kontroll över. Generaliseringen är korrekt - det är bilkörandet som skapar problem.

Romer snattar. Generaliseringen är givetvis inte korrekt, men skulle åtminstone i teorin kunna göras korrekt genom att man ställer en grupp mot en annan. Om så, skulle förtydligandet "inte alla romer" vara extremt välkomnat. Det är i princip lika svårt att lämna gruppen romer som det är att lämna gruppen män.

Nyckeln till att förstå vad som pågår, heter maktanalys. Den som har en förkastlig debattmetod, kan placera den som ska kritiseras i en grupp som betraktas som högre placerad i en tänkt rangordning. Gruppindelningen är godtycklig och syftar till att gagna den som angriper, och rangordningen är godtycklig och varierar från analys till analys.

Tänk t.ex. på påståendet att det är farligt att möta mörkhyade män i en gränd. Sanningshalten är inte relevant, eftersom generaliseringen är så dum som den är. Men om man istället säger att det är farligt att möta vita män, så blir färre personer irriterade, trots att generaliseringen fortfarande är korkad. Nu går skiljelinjen vid hudfärg istället för vid kön, vilket fortfarande är bortom kontroll för individen. Men inte bara hudfärg och kön är bortom kontroll för individen, även den tänkta strukturen.

En person som aldrig någonsin fått åtnjuta några fördelar, kan vara en del av en grupp som tillskrivs en hög position enligt maktanalysen. Analysen är viktig för den som angriper, eftersom angreppen blir mer komplicerade att genomföra utan att man placerar motståndaren högre, och måste vara mer sakliga om inte generaliseringen får göras. Men för läsaren är generaliseringen ointressant, speciellt när den är så extremt grov att den alltid slår fel. Att prata om mörkhyade är marginellt mer specifikt än att prata om homo sapiens, och att prata om män är marginellt mer specifikt än att prata om mörkhyade. Ett angrepp som bärs upp av generaliseringar som är så extremt grova slår garanterat alltid fel, syftar till att gagna skribenten och andra som också vill generalisera.

fredag 4 juli 2014

Idag är rasifiering helt accepterat

Nabila Abdul Fattah skriver på Twitter idag att hon får en knut i magen av att se tre ljushyade män i Almedalen (under Almedalsveckan!), vilket är en maktanalytisk poäng.


Analysen är dock inget vidare. Män är ofarliga, åtminstone på allmän plats. Inget tyder på att hudfärg påverkar detta, åt något håll. Detta är rasifiering, vilket en bra karriärsväg för en kvinnlig krönikör med invandrarbakgrund. (Notera hur hennes rasifiering fick mig att rasifiera för att hitta ett försvar för hennes kommentar. Snyggt!) Den kulturrelativa aspekten kan alltid testas genom att vända på resonemanget - akta dig för mörkhyade män! - och jag får anta att Nabila använt detta filter och låtit resonemanget passera. Men om jag får vara kritisk, är detta inte speciellt sofistikerat, och det demonstrerar inte att man förstår var hoten egentligen finns. Undvik unga män, speciellt om de tagit droger och speciellt om mötet inte sker på allmän plats! Hudfärg irrelevant.