"Varför jag ser ateister som troende"

Den eftertänksamme och filosofiintresserade Mattias Eveborn gör upp med nyateismen i en bloggpost där han listar upp varför han anser att ateism är tro. Han skriver:

"Jag har tydligen lyckats trampa några ny-ateister på tårna när jag under på den ateiststinna twitter-tråden #swerel hävdade att ateister också är troende. . ."

Antingen trampade du nyateisterna på tårna, eller så hade du fel.

"Jag har fått en rad kommentarer där man retoriskt undrar om icke-tro på troll, tandfen osv också måste kategoriseras som tro."

Förmodligen lägger Mattias en större betydelse i icke-tro på något han själv tror på, för att ateister förhåller sig verkligen på samma sätt till både skogstroll och gudar, rent ontologiskt. Men om man tittar på troll och gudar ur andra perspektiv, så måste man som icketroende förhålla sig till det faktum att troll har mycket mindre makt i samhället än gudar. Trollens anhängare är inte lika många och har inte samma politiska inflytande.

"Därför väljer här att förklara varför jag ser ateister som troende och att de inte bör se det som en förolämpning."

Kanske att du är skapelsetroende, och anser att uppfattningen att verkligheten är en naturlig plats kräver mer tro?

"Se det istället som mitt bidrag i till Humanisternas kampanj för att få bilda trossamfund... ;-) En ateist tänker att man inte bör hålla för sant sådant som man inte har säker kunskap om."

En ateist kan tro så, ja. Men en ateist tror inte att några gudar finns på riktigt. Jag tror att det inte finns några gudar, eftersom evidensen tyder på att verkligheten är en naturlig plats. Därför skulle jag hellre säga att man inte bör hålla för sant sådant som inte verkar vara sant.

"De menar vidare att vi inte har säker kunskap om Guds existens och att vi därför inte bör hålla Guds existens för sant."

Nej. Jag drar alltid öronen åt mig när jag ska föreställa mig något tveksamt för att min meningsmotståndare ska kunna leverera sin argumentation genom exemplifiering. Men nu pratar vi om en eftertänksam filosof, så låt gå.

"Ett antal går längre och menar att vi har säker kunskap om att Gud inte existerar."

Jag tror inte att Gud, på samma sätt som jag inte tror att skogstroll existerar. Inget tyder på att något av dessa väsen verkligen finns.

"Nu behöver vi fråga oss då vad som är "säker kunskap". Det är en ständigt aktuell fråga inom filosofin."

Vi vet olika saker med olika säkerhet. Vi är t.ex. mycket mer säkra på att arternas mångfald förklaras genom evolution än vad vi kan vara säkra på att det inte finns några gudar. Men eftersom inga evidens om olika religioners gudar producerats, så kan man med viss försiktighet tänka att de snarare är religiösa konstruktioner än faktiska existerande väsen.

"Det är ytterst lite om något som vi kan ha absolut säker kunskap om. Hur kan vi till exempel vara säkra på att vi är i vaket tillstånd eller om vi bara drömmer?"

Sa filosofen. Det kan vi inte, men om vi antar att yttervärlden existerar och om vi antar att vi kan veta något om den genom att studera den, så finns ingen anledning alls att tro att några religioners väsen verkligen finns eller har funnits.

"Jag har inte funnit något absolut motbevis mot att vi endast drömmer. Vi måste välja om vi vill tro att vi drömmer eller tro att vi är vakna - vi är alla utlämnade åt tron!"

Det som här benämns som "tron" är de grundantaganden jag tidigare refererade till. Att vi inte kan veta allt om allt, legitimerar inte tron på övernaturliga väsen. Alls.

"Samma typ av frågor - där vi inte kan ha "säker kunskap" - dyker upp igen och igen. Till exempel frågan om den fria viljan."

Oavsett vad vi vill göra eller inte vill göra, är det möjligtvis hur vi agerar som vi kan bestämma över. Det är det som är fritt. Att vi kan välja vad vi ska vilja är inte lika självklart, det är snarare ganska osannolikt.

"Nu behöver inte tron vara godtycklig - man kan välja att tro på goda grunder. Inom filosofin använder man sig av begreppet "plausibel" - tillämpbar."

Så spännande! Kan det vara så att du tänker att eftersom vi inte kan veta allt om allt, så kan Gud finnas trots att vi inte kan styrka det?

"Jag kan inte motbevisa tesen att jag alltid drömmer - men hjälper mig inte att leva mitt liv och gör inte tillvaron mer begriplig. Därför väljer jag att tro att jag är vaken. Nå, är det "plausibelt" att tro på Gud?"

Du behöver inte motbevisa tesen att du drömmer. Du behöver inte styrka att verkligheten bara existerar i din fantasi. Jag accepterar grundpremissen att verkligheten finns.

"I mina tweets pekade jag på de fysikaliska konstanterna och hur det är oerhört finjusterade värden. Det räcker med mycket små avvikelser i en enda av dessa för att livet som vi förstår det skulle vara omöjligt."

Nu blandar vi in finjusteringsargumentet som går ut på att "verkligheten är så fantastisk att den måste vara övernaturligt instiftad". Jag accepterar inte det argumentet heller, men nu har vi två bollar i luften. Dessa är: 1) Vi kan inte bevisa allt, alltså finns utrymme för Gud. 2) Verkligheten är beskaffad på ett sådant sätt att den måste vara skapad av ett övernaturligt väsen.

"Ta till exempel förhållandet i dragningskraft mellan atomens kärna och elektronerna. Skulle dragningskraften vara något starkare skulle de inre elektronerna sugas in i kärnan och vi skulle endast ha tunga grundämnen kvar. Om dragningskraften skulle vara något svagare skulle de yttre elektronerna slunga iväg och vi skulle endast ha lätta gaser kvar. utifrån min erfarenhet och mitt kunnande är det "plausibelt" att tänka att en rationell varelse som jag kallar Gud har ordnat universum så att liv är möjligt."

Det ante mig. Men universums beskaffenhet kan förklaras med färre obevisade hypoteser, såsom t.ex. gudar. (Professor Lawrence Krauss jobbar med dessa frågor i Origins Project vid universitetet i Arizona.) Låt säga att jag tänker mig en bakomliggande kraft och kallar denna för "Gud", så återstår fortfarande argumenten som stärker anspråket att det faktiskt är Gud. Att hantera finjusteringsargumentet på detta vis, är att bolla tillbaka till det första argumentet ("vi kan inte bevisa allt, alltså finns utrymme för Gud") som faktiskt är ett mycket svagare argument.

"Andra förklaringsmodeller är att "det blev så av sig själv", "slupen fixade det" eller "det har alltid varit så". Jag finner dem mindre plausibla."

Men så har vi naturvetenskapen också. Jag finner den mer plausibel än din religion.

"Jag är knappast ensam om att vara skeptisk mot begreppet "säker kunskap"."

Det gör inget, den som har bäst teori vinner.

"Inom fenomeologin talar man om "tolkningshorisont". Pedagogen Lev Vigotskij säger att all kunskap är "situerad". Föra att vara konsekvent icke-troende måste man vara låta bli att ta ställning till en mängd grundläggande frågor som den om vi alltid drömmer eller inte. Jag har ännu inte mött någon som på allvar försöker leva efter ett sådant förhållningssätt."

Du har redan sparkat upp osäkerheten dörr, vilken genom du vill tränga igenom din Gud. Sparka inte för hårt, för då kan faktiskt även skogstroll och enhörningar slinka igenom.

"Därför vill inbjuda alla ateister som ännu inte gjort att komma ur garderoben till gemenskapen av alla oss andra "troende". Här kan vi dela erfarenheter och jämföra världsbilder – pröva olika modeller – för att se vad som är mest ”plausibelt”. Kommentera gärna."

Rent kunskapsmässigt förhåller jag mig fortfarande till troll och gudar på samma sätt. Du råkar bara ha en väldigt viktig plats i din världsbild för din gud, och har därför svårare att se att den är en mänsklig konstruktion.

"Mina påståenden tycks dock vara provocerande för några - jag publicerar endast kommentarer som argumenterar i sak utan tillmälen eller hån."

I sak har du inte argumenterat för din gudstro speciellt framgångsrikt, men du har förklarat hur du resonerar. Dåliga sakargument är för mig en signal om att vara försiktig, och jag ser ingen anledning att tro att några övernaturliga väsen finns över huvudet taget.

Dåliga försök att legitimera religion, del 46 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den fyrtiosjätte som handlar om tolkning.

Om kristendomen framstår som osympatisk så har du tolkat Bibeln fel. Om någon begår en handling som jag inte kan försvara med min tolkning av Bibeln, så har den personen tolkat Bibeln fel.

I Bibeln finns en text om en man, Lot, ämnar låta ett par män våldta sina döttrar istället för att ha sex med män. Lot belönades av Gud. Det finns till och med en text där Gud får för sig att utrota i princip allt liv, för att låta en man, Noa, rädda några enstaka individer ett antal olika arter till att befolka jorden på nytt.

De troende som känner till dessa texter och förhåller sig till dem, har lite olika strategier. En del tror att detta är verkliga händelser som dokumenterats ner. Andra anser att dessa berättelser är visar på god moral för sin tid. Ytterligare andra anser att berättelserna varken har hänt eller har något gott att säga oss, men att berättelserna bär på moraliska berättelser. Inget av dessa tre alternativ ställer religionen eller dess gud i någon speciellt god dager, men det tredje alternativet öppnar för tolkning.

I Bibeln finns även en text om en man, Onan, som blir straffad av Gud för att han inte vill göra sin brors fru gravid, och därför avbryter samlagen med henne i förtid. Med den vanliga reservationen kring teologi som tar hänsyn till att antalet trosinriktningar antagligen är lika många som antal troende, så törs jag ändå påstå att det är rätt vanligt att denna berättelse har tolkats som att Gud inte vill att man ska onanera. Alltså, att åberopa tolkning är ett krafttag som verkligen fungerar, eftersom det ger en auktoritet möjlighet att säga vad han anser vara rätt tro, och det ger den troende ett incitament att se på en skrupelfri gud som god.

Men att åberopa tolkning är ett dåligt försvar för religion, eftersom texter som behöver tolkas på ett sådant sätt att andemeningen blir helt motsatt det som kan utläsas ur texterna, kommer de budskapen och moraliska slutsatserna egentligen inte från texten, utan från tolkaren. Exemplet med Onan vill jag lyfta fram, eftersom det helt uppenbart inte handlar om onani, utan att Onan inte skulle avbryta samlaget. Och det finns otaliga exempel på där Gud beter sig som en självisk psykopat, medan de troende flamsar omkring och pratar om hans mysticism och behovet av tolkning, som om de vore den samling får som Jesus betraktar dem som.

Dåliga försök att legitimera religion, del 45 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den fyrtiofemte.

Du kan inte motbevisa Gud.

Det finns en populär föreställning om att man inte kan bevisa något negativt. Anledningen till att denna fått sånt gehör är att den ger ett bra skydd till de falska föreställningar man vurmar för. Tanken på att Gud finns, och ännu värre, att Gud älskar dig, är inte bara grundlös, den är helt befängd. Självklart är det bekvämt att ha ett påstående - "det går inte att motbevisa Gud" - att slänga fram som gör att det man tror på inte blir ifrågasatt.

Det går att bevisa negativa påståenden (som t.ex. Gud finns inte), men det finns ingen anledning att bevisa att Gud inte finns, eftersom inget tyder på att han finns. Att bevisa att Gud inte finns på riktigt är som att bevisa att jorden inte är platt, eftersom föreställningen att Gud finns är lika grundlös och lika inkompatibel med vad vi vet om verklighetens beskaffenhet som föreställningen att jorden är platt. Negativa påståenden bevisas på samma sätt som positiva påståenden. Att ett påstående är negativt gör ingen skillnad, och om det skulle göra det, kan man omformulera påståendet till ett positivt påstående, bara för att upptäcka både samma möjligheter och samma sårigheter kvarstår.

Påståendet att homeopati inte har mer effekt än placebo är ett negativt påstående och således ett påstående som inte kan styrkas enligt denna logik. Men om man istället funderar på om homeopati har en bättre effekt än placebo, är påståendet helt plötsligt positivt och testbart enligt den troendes egna logik.

Önskemålet om att Gud inte kan motbevisas handlar om ett oproportionerligt vurmande, speciellt i ljuset av att det är så uppenbart att han är den troendes mentala snuttefilt, inte ett potentiellt existerande väsen.

Dåliga försök att legitimera religion, del 44 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den fyrtiofjärde.

Universum kan inte uppstå från inget, alltså är min personliga föreställning om ett övernaturligt ursprung rimlig.

Tänk dig William Lane Craig (del 14) plus argumentum ad ignorantiam, då har du detta trams. Jag förstår inte, alltså min barnsliga låtsaskompis. Jag måste även tillstå att detta är lite av en falsk dikotomi, eftersom universum och dess ursprung är en diskussion som rymmer fler alternativ än en specifik gudstroendes människas föreställning om inget, kontra samma persons föreställning om övernaturligt ursprung.

Dåliga försök att legitimera religion, del 43 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den fyrtiotredje.

Den som avfärdar Gud förstår inte vetenskap.

Detta är en vädjan till de små nyanserna, det mystiska. Vetenskapen har inte alltid vetat allt, och vetenskapen kanske inte någonsin kommer att kunna ta reda på allt. Strängteori. Kvantfysik. Gud. De obevisade hypotesernas domän och fingertoppskänslan för naturens mysterier.

Jag skulle snarare säga att det är önsketänkandets, vidskepelsens och motsägelsernas bakgård. Det finns få saker som både är så befängda som monoteistisk religion, och ändå är så betrodda. Man kan t.ex. konstatera att föreställningen att gnomer själ strumpor från tvättmaskinen är likvärdigt befängd, men den föreställningen ställer inte till med några större problem, eftersom föreställningen inte har speciellt många anhängare. På Familjelivs diskussionsforum var det faktiskt en person som skrev att en småtomtepassage över en bilväg hade orsakat många trafikolyckor. Bilar hade bromsat sig av vägen eller kört på de små tomtarna som skulle passera. Precis som föreställningen att Gud finns, är denna föreställning om småtomtar osannolik. Men igen har vi att göra med en föreställning som inte orsakar några större problem, därför att få människor tror på föreställningen. Skulle någon på Trafikverket driva linjen om trafikfaran med småtomtar, skulle föreställningen antagligen leda till en del konflikter. Skulle alla på Trafikverket stå bakom denna föreställning, skulle den kanske skapa en del felaktiga investeringar, som t.ex. den tomtetunnel som skribenten på Familjelivs diskussionsforum föreslog. Gudstro är så pass utbrett att det skapar den typ av felinvesteringar som vi kan fantisera om i fallet med tomtar. Här är det redan är verklighet. En biståndsorganisation som finansieras med skattemedel "botar" AIDS med handpåläggning, trots att religiös healing inte alls är lika pålitligt som evidensbaserad vård. Präster anlitas av kommuner för att ge krishjälp åt krisdrabbade kommuninvånare, trots att präst inte är annat än en charlatan i en skeptikers ögon - och skeptiker har samma rätt till krishjälp som alla andra. Religiösa församlingar som t.ex. pingstkyrkan lyfter statliga finansiella bidrag i egenskap av livsåskådningssamfund, men inget livsåskådningssamfund som kvalificerar till detta bidrag har en naturalistisk världsbild. Vidskepelse, mirakeltro och falska föreställningar verkar vara ett krav. Genom ett snillrikt system av att ta ut kontanter från uttagningsmaskiner och donera dessa i form av "kollekt" klarar Livets Ord att omsätta miljoner kronor helt skattefritt, samtidigt som småföretag (som faktiskt gör nytta) måste redovisa i princip varenda krona som omsätts. Statliga tjänster som inte ens är tillgängliga för alla att köpa av staten, levererar staten kostnadsfritt åt Svenska Kyrkan, som t.ex. möjligheten att ta ut sin medlemsavgift genom skattsedeln. Livets Ord tillåts rekrytera medlemmar på svenska grund- och gymnasieskolor genom en elevorganisation (Ny Generation) som - du anar det - är beviljade bidrag från våra gemensamma medel baserat på antal medlemmar. Vi pratar alltså om en elevorganisation som i praktiken inte lever upp till kraven för bidragen som betalas ut, men klarar sig på att de är kristna. Många skolor låter sig väl smaka när Svenska Kyrkan bjuder på festligheter för eleverna i samband med skolavslutningarna. Svenska Kyrkans intresse för barn som ännu inte utvecklat sitt kritiska tänkande är lika utstuderat som beklämmande. Och inte minst, evidensbaserad vetenskap har i praktiken valts bort när ungjordskreationister får ansvara för leveransen av grundskoleutbildning, såsom t.ex. Hannaskolan i Umeå eller Plymouthbrödernas friskola, trots att vi kommit överens om att kunskap ska bottna i vetenskap - inte religiös tro. Det råder alltså inga tvivel om att frågan är viktig! Om Gud verkligen finns, skulle jag naturligtvis välsigna ovanstående, men det är inte styrkt.

Guds existens är alltså inte styrkt, så orsakerna bakom tro kan inte hämtas från den troendes skeptiska motiv. Gudstro och skepticism är inte kompatibla, och vetenskap och religion är fundamentalt olikt varandra. Att praktisera religion och att praktisera vetenskap är sällan snarlikt varandra, och ofta helt motsatt varandra. Ska naturalister och troende leva i harmoni, måste religionen skötas av de troende invånarna, inte av staten. Och religion får inte bedrivas på bekostnad av t.ex. en vetenskapligt grundad utbildning, såsom t.ex. Umeå Kommun gör. Unghumanisten Jessica Schedvin skriver angående detta att "i Sverige idag kan det tyckas vara en självklarhet att staten ska vara sekulär" och vidare att "lagar och regler ska vara neutrala och bygga på förnuft, mänskliga rättigheter och vetenskap". Givetvis!

Religiositet kan kanske härledas till en gammal evolutionär fördel i människans historia. Från vad vi vet idag, anser jag att det är mer troligt än att någon av de stora religionerna skulle visa sig vara korrekta i sina anspråk. Ett sådant anspråk inom kristendomen är "Gud finns", ett annat är "Jesus var hans son". Med religiositeten väl på plats, beror inte gudstron i sin tur på att någon har upptäckt Guds existens och fört den i bevis. Det är sociala och psykologiska faktorer som spelar in. Vissa religiösa anspråk, som att man kommer att överleva sin egen död, kan vara tilltalande. Vad man vill tro på, kan styra vad man faktiskt tror på. Men vad man vill tro på, påverkar inte hur det faktiskt ligger till. Det gäller alltså vara uppmärksam på logiska felslut och att ständigt förhålla sig skeptisk när man söker efter verklighetens beskaffenhet. Gudstro kan vara ett resultat av indoktrinering, från föräldrarna, från en elevorganisation, från Svenska Kyrkan, eller från någon annan. Gudstro kan vara ett resultat av att kommuner köper grundskoleutbildning från religiösa sekter, som helt sonika påstår att Gud finns. Gudstro kan dock inte härledas till att Gud faktiskt finns. Professor Peter Gärdenfors redogör för religion ur ett evolutionärt perspektiv i sin bok "Den meningssökande människan" och det är lätt att se varför vi utvecklats till religiösa varelser, helt utan att gudar och demoner faktiskt behöver existera. Allt som oftast finns en naturlig förklaring, och det gäller även denna gång.

Att acceptara en naturlig förklaring bakom gudstro, betyder att man accepterar en förklaring som harmoniserar med naturvetenskapen i övrigt, men att som gudstroende försöka rädda upp situationen genom att föreslå att Gud styrde evolutionen till att ge utrymme för en tro på han själv, är att blanda in premisser som inte behövs för att förklaringen ska fungera - det ger bara en massa mer som dessutom måste förklaras.

Den märkliga respekthunger som troende visar upp har flera orsaker. Bland dem som försvarar orimliga föreställningar, handlar det om att koppla sin föreställning till en annan föreställning, som i sin tur är mer normaliserad än den föreställning man själv besitter som blir ifrågasatt. Har du någon gång samtalat med en person, och det framgår att personen är kreationist? Om du då frågar honom, om han tror på berättelsen om Noaks ark, att jorden är 6000 år gammal, eller något annat som är förknippat med religiös fundamentalism, och han svarar "jag är kristen" eller "jag tror på Gud", då har du sett detta trick utföras mot dig i verkligheten. Du ställer en ja- eller nej-fråga, du får en association, uppåt i förtroendetrappan. Att man är kristen betyder nämligen inte alls att man med nödvändighet tror att jorden är 6000 år gammal, men folk i allmänhet respekterar gudstro i högre utsträckning än de respekterar ungjordskreationism, vilket ungjordskreationisten utnyttjar. Knepet borde inte fungera, för "jag tror på Gud" är inte alls ett vettigare uttalande än "jag tror att jorden är 6000 år gammal", ur ett intellektuellt perspektiv. Som konstaterat kan inte gudstro härledas till att Gud finns, utan till dina föräldrars tro, platsen du är född, din kultur, vilka föreställningar som normaliserats, vilken indoktrinering du blir exponerad för och till hur hjärnan fungerar. Föreställningen om den svenskkyrkliga, ickefundamentalistiska normen är alltså användbar för alla. Kristnormativa skeptiker, de svenskkyrkliga samt fundamentalisterna.

När troende resonerar med ateister om varför de tror på Gud eller varför någon annan inte tror, haglar missuppfattningar och logiska felslut. Exempelvis kan de anse sig tro för att de sympatiserar med Jesus, eller anse att en icke-troende är icke-troende för att han föraktar Gud.

Föregående - Nästa

Dåliga försök att legitimera religion, del 42 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den fyrtioandra.

Att Gud är ett mänskligt påhitt är inget problem. Allt är påhitt. Vetenskapliga hypoteser börjar som påhitt.

Att jämföra gudshypotesen med en vetenskaplig hypotes är ett misstag. Inom vetenskapen är man beredd på att en hypotes kan visa sig felaktig, vilket ger vetenskapen en viss rörlighet som religionen inte har. Religiösa föreställningar utvecklas genom åren, det råder inga tvivel om den saken. Men utvecklingen ser inte ut som utvecklingen för en vetenskaplig hypotes, och vetenskapen har ingen motsvarighet till t.ex. Domkapitlet i Svenska Kyrkan som bestämmer över vilka religiösa dogmer som till hör religionen.

Inom vetenskapen kan en obevisad hypotes leva länge och väl, precis som t.ex. gudshypotesen, men tids nog kommer en hypotes som varken kan styrkas eller tillföra något värde bildandet av teorier att tyna bort. Att någon skulle råka ha ett religiöst vurmande för teorin, spelar ingen större roll. Det är vad teorins anhängare lyckas ha teorin till, som är det viktiga. Dessutom, antaganden som av allt att döma är falska, betraktas som något som bör hanteras med försiktighet inom vetenskapen, med ökad bestämdhet inom religionen. Mer om detta i del 43.

Föregående - Nästa

Snälla Karl-Johan, gå ur!

Karl-Johan Karlsson skriver i Expressen under rubriken "Helvetet borde avskaffas":

"Visst, Svenska kyrkan ska förstås inte bokstavstolka Bibeln, men det finns en gräns för hur mycket man kan backa från sin grundidé utan att tappa trovärdighet. Ett bra exempel på det är synen på helvetet. Under avdelningen "Fråga prästen" ställer någon frågan "Finns helvetet?" och får det tydliga svaret att "Svenska kyrkan har inte "avskaffat" helvetet". Det blir därför väldigt intressant när en annan besökare undrar hur Gud kan skicka folk till helvetet. "För mig känns det väldigt konstigt hur en god Gud kan döma sina barn till helvetet", skriver signaturen Fredrik."

Eftersom SvK öppnat upp för att även ateister kan vara medlem i kyrkan, så kanske det skulle vara ännu modigare att avskaffa Gud? Jag skyller många av religionens baksidor på den egoistiske och maktgalne psykopat, som troende kristna behöver välja bort sin moraliska perception för att kunna älska. Och apropå baksidor, den geometriska representationen av religion skulle vara väldigt intressant att se, eftersom det finns så gott om just baksidor inom religionen.

Bäste Karl-Johan, gå ur kyrkan! Man har rätt att ha positiva föreställningar om religion även utan att vara med i en specifik församling. För de som inbillar sig att just den svenskkyrkliga kristendomen är något slags "kulturbärare" för den svenska nationalstaten, måste det kännas bra att veta att du betalar dyrt för den även utan att vara medlem. Som medlem finansierar du dessutom sådant som den "kristna tankesmedjan" Seglora Smedja, vilket inte kan kännas speciellt roligt - trots allt är det en "tankesmedja" som snarare tar sig uttryck i form av en förtalsmaskin.

Jag som inte är medlem i någon församling, skäms ändå för allt det stöd som jag bidrar med till Svenska Kyrkan, och i vissa fall även andra församlingar. Det minsta man kan göra som kompensation, är att kritisera det fenomen som förgiftar precis allt. Religionen. Om Gud verkligen fanns på riktigt, skulle många av de kamper som bedrivs åtminstone vara vettiga. T.ex. skulle debatten om skapelse kontra evolution vara betydligt mer intressant om den Gud som påstås ha skapat allt, åtminstone inte var en produkt av monoteisters fantasi!

Karl-Johan, jag hoppas att jag slipper läsa en liknande krönika nästa år!

PZ Myers är inte en skeptiker

PZ Myers är inte längre en "skeptiker", han är en vetenskapsman. PZ tycker sig se vissa problem med rörelsen, som gör att han inte vill vara en del av rörelsen. Jag förstår honom, jag uttryckte liknande åsikter för några år sedan. Det var länge sedan jag blev irriterad på skeptikerrörelsen. Själv är jag varken en vetenskapsman eller en skeptiker, men jag är skeptiker. Även om jag inte sympatiserar med alla dogmer som gäller i rörelsen, så är jag och alla andra som agerar i rörelsen en del av rörelsen. Även om jag inte identifierar mig som en skeptiker så är jag onekligen skeptisk till grundlösa påståenden om den objektiva verklighetens beskaffenhet. Men det i sig är inget märkvärdigt och kräver ingen speciell kompetens.

Vem som helst som exponeras för påståenden om sammansvärjningar kommer att undra hur personen som gör anspråket om sammansvärjningen har fått sin information. Och lekmannamässig kunskap om vetenskap, retorik och logik räcker för att man ska reagera över de felslut och det selektivt tänkandet som uppenbarar sig när man undersöker anspråkens ursprung. Vem som helst som exponeras för religiösa påståenden kommer att undra hur personen som gör det religiösa anspråket har fått sin information. Även här räcker lekmannamässig kunskap för att förstå att något inte stämmer. Skepticism och religion är varandras ovänner, kunskap och religion är varandras fiender.

Skepticism står inte i konflikt med självförhärligande, självgodhet, egocentrism eller dryghet. Det går alldeles utmärkt att vara skeptiker och uttrycka sig med meningar som börjar med fraser som "och hur tror du att..." eller "så hur hade du tänkt dig att...", alltså den typen av uttryck som vi kommit att förvänta oss från trängda alternativmedicinare eller pressade präster. För mig rimmar detta illa, eftersom slarvigt och otrevligt formulerande inlägg i debatt, brukar vara så starkt förknippat med undermåligt försvar av en sakfråga man vurmar för - alltså något som faktiskt inte är förknippat med skepticism, utan med woo-woo.

PZ Myers är inte en skeptiker, han är en vetenskapsman. Att kalla han för en skeptiker, är att kalla en författare för en stenograf, skriver han. Rent definitionsmässigt så är PZ naturligtvis fortfarande skeptisk, han önskar dock inte vara en del av en rörelse han inte sympatiserar med. Jag är gärna en del av rörelsen, men jag kritiserar den gärna, på grunder som liknar Myers. Det schizofrena förhållandet till religion har varit en outtömlig källa för kritik från min sida. Den nya Atheism Plus-rörelsen gör kritik mot skeptikerrörelsen om möjligt ännu lättare. De anser att skepticism ska vara kopplat till vissa politiska värderingar som kretsar kring respekt för sina medmänniskor. Jag har inget emot att man är snäll, kan uppföra sig korrekt och kan uttrycka sig artigt och sakligt. Jag har inget emot att man är pro choice i abortfrågan, jag har inget emot att man är antirasist, att man är feminist och så vidare. Jag råkar bara tycka att vetenskaplig skepticism handlar ontologi - inte om att bli populärast i klassen.

Religionskritikern Jakob Ståhle och ungdomspastorn John Ahlström håller på att utvecklas till något av ett radarpar när det gäller samtal i sakfrågan. De är varandras motsatser när det kommer till de ontologiska frågorna, men ingen av dem har för den sakens skull en dålig människosyn, en nedlåtande syn på varandra eller förakt för varandras person. Självklart inte! Sak är sak, person är person, skepticism berör sak, inte person. Jag tänker aldrig någonsin argumentera för att en person som jag betraktar som skeptiker ska uppföra sig som folk eller ha vettiga värderingar, jag avstår hellre att alliera mig med dem. Jag tänker inte kräva att mina meningsmotståndare ska uppföra sig, jag tycker att hur de uppför sig, i sig självt säger något om dem och deras agenda. Jag förstår PZ Myers.

Dåliga försök att legitimera religion, del 41 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den fyrtioförsta.

Jag känner att Gud finns.

Detta argument är ointressant när man ska legitimera sin religion. Eftersom acceptans för religion medför så stora problem som det gör, är det rimligt att ställa extra höga krav på att man kan bevisa det man påstår i sin religions namn - om det som sägs är grundlöst, finns det ingen anledning att acceptera religionen.

Låt mig illustrera detta med ett exempel. Tänk dig att någon påstår att han måste klippa av dig förhuden. Detta ska göras utan ditt samtycke, utan bedövning, av en person som saknar medicinsk kompetens. Hans gud vill ha det så. Jag påstår att det är rimligt att anse att du har rätt att slippa denna behandling.

Om situationen vore annorlunda på en enda punkt, nämligen att hans gud faktiskt finns, då är förfrågan om förhuden helt plötsligt relevant för diskussion. Vad är riskerna med ingreppet och vad är riskerna med att avstå?

Att försöka legitimera sin gudstro med att åberopa en "känsla" eller en "egen upplevelse" är inget som tilltalar en vetenskaplig skeptiker. Skeptiker anser att känslor och upplevelser kan uppstå inne i den troendes huvud, att anekdotisk bevisföring är undermålig och att förekomsten av gudomliga väsen skapar onödiga metafysiska antaganden. Bara detta räcker för att avfärda åberopandet av en känsla som en anledning att respektera någons religion.

Svenska Kyrkan, nya siffror för 2012

Svenska Kyrkan (SvK) redovisar 7 188 nya medlemmar under 2012, och 53 455 förlorade medlemmar, vilket ger en nettoförlust på 46 267. Dessa dokument (inträden och utträden) har en historik som sträcker sig från 2004 till 2012. Så här ser siffrorna ut.

År	Inträden	Utträden	Nettoutträde
2004	5 742	78 407	72 665
2005	5 905	68 629	62 724
2006	5 404	57 354	51 950
2007	5 937	56 343	50 406
2008	6 057	50 504	44 447
2009	6 578	73 595	67 017
2010	6 002	57 458	51 456
2011	7 440	52 534	45 094
2012	7 188	53 455	46 267

Alltså, med dessa in- och utträden får vi en nettoförlust på 46 267 medlemmar.

Enligt egen uppgift är 67,5% av Sveriges Befolkning medlemmar i SvK, och enligt Statistiska Centralbyrån var folkmängden 9 546 448. Vi kan då uppskatta att SvK anser sig ha 6 443 852 medlemmar. Antal medlemmar för 2011 var 6 519 889, vilket ungefär ger det tappet som rapporterades i dokumentet med utträden 2004 till 2012. Siffrorna som presenteras här har en felmarginal, men uppskattningsvis fortsätter SvK att tappa i den takt som skett under de senaste åren.

År	Nettoutträde	Befolkning	Medlemmar	Andel
2004	72 665	9 011 392	7 052 886	78,3%
2005	62 724	9 047 752	6 967 498	77,0%
2006	51 950	9 113 257	6 893 901	75,6%
2007	50 406	9 182 927	6 820 161	74,3%
2008	44 447	9 256 347	6 751 952	72,9%
2009	67 017	9 340 682	6 664 064	71,3%
2010	51 456	9 415 570	6 589 769	70,0%
2011	45 094	9 482 855	6 519 889	68,8%
2012	46 267	9 546 448	6 443 852	67,5%

Befolkning och medlemsantalet har alltså utvecklats så här från år 2004, med reservation för att medlemsantalet för 2012 är en uppskattning baserat på uppgiften om att 67,5% ska vara medlemmar:

Detta diagram visar medlemmar i SvK i procent av befolkningen från 2004 till 2012:

Den negativa trenden verkade hålla sig över 2012, vilket är positiva nyheter! Mer information finns här.

Dåliga försök att legitimera religion, del 40 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den fyrtionde.

Som religiös är man öppen för livets mysterium.

Ordet agnosticism kommer från grekiskan och refererar till att man saknar kunskap. De som kallar sig för agnostiker, brukar göra det som ett erkännande av det faktum att man inte kan veta huruvida Gud finns eller inte. Det skulle alltså vara en mer korrekt hållning än ateismen, eftersom agnosticismen gör ett korrekt (nåja) påstående om kunskapen vi har om Gud. Men ateismen står inte i konflikt med agnosticismen. Du kan både erkänna att vi inte kan veta om Gud finns (agnosticism) och inte tro att på honom (ateist). På samma sätt kan man kombinera agnosticism med teism (tron på gud), men det är inte så vanligt. De som tror på Gud, tenderar att tro sig vet att Gud finns, medan ateister tenderar att vara agnostiker.

Agnosticismen illustrerar så vackert att vi lever i ett kristnormativt samhälle. Alltså, att kristendomen är det normala, och det som allt annat ska förhålla sig till. Ordet ateist, när det yttras i Sverige, är avsaknaden av tro på specifikt den kristna guden Jahve, och agnosticismen är erkännandet att man inte vet huruvida den kristna guden Jahve existerar eller inte.

Nu delar inte jag den uppfattningen att man inte kan veta huruvida Gud finns eller inte, eftersom säkerheten om icke-existens är så hög som den ändå är, och dessutom anser jag inte heller att det är korrekt att rakt av förhålla sig agnostisk till sådant man inte kan veta huruvida det finns eller inte. Det är inte användbart att förhålla sig till sin omvärld på det viset, och givet det vi vet om hur världen är beskaffad, finns inga gudar. Till den grad man kan veta något över huvudet taget, är detta tämligen säkert. Det är mycket mer användbart att avfärda sådant som antagligen inte finns, bara man är beredd att ompröva sin hållning. Tillåt mig att genom ett exempel påstå att även agnostiker beter sig som ateister.

Tänk dig att du sitter i din bil och är sen till ett möte på en annan ort. I skogen du kör igenom, kan en portal finnas, som låter dig teleporteras från din nuvarande plats till den plats där du har mötet. Om du använde den portalen, skulle du slippa stressa och komma i god tid till mötet. Agnostikern erkänner att man inte kan veta om denna portal finns eller inte. Är detta förhållningssätt användbart?

Nästa gång du träffar någon som vandrar i skogen, kan det vara en bärplockare eller en agnostiker som läst denna text. Jag betraktar det som mer användbart och mer lönsamt, att avfärda portalen, med den lilla reservationen att man är beredd att ändra sig om det mot all förmodan skulle dyka upp något belägg för portalen, och någon information om var den finns och hur man använder den. Jag förhåller mig till portalen på samma sätt som jag förhåller mig till tandfén eller Jahve. Jag tror inte att de existerar, och jag ger ingen av dem något speciell status genom att förhålla mig agnostisk till den.

Professor Stefan Einhorn förespråkar det agnostiska förhållningssättet, och har författat ett agnostiskt manifest där han skriver sådant som ser mycket förnuftigt ut. Han lägger även ut texten i Vinter 2009, där han säger sig motverka troendes och ateisters fundamentalism, och det agnostiska manifestet är en del i det. Respekt är nyckelordet.

Ateister står inte på något fundament. Att konsekvent avfärda t.ex. Guds existens, är ett symtom på just konsekvens, inte fundamentalism. Så länge vi pratar om ateism som ett filosofiskt ställningstagande, är jag helt övertygad om att vilken ateist som helst som får trovärdiga belägg för Guds existens presenterade för sig, ger upp sin ateistiska hållning. Den som inte gör det, är snarare dumdristig är fundamentalist. Att inte anpassa sina föreställningar efter tillgänglig data, är något som utmärker gudstroende, och i viss mån även agnostiker, men det är inte alls något utmärkande drag hos ateister. Ett skeptisk synsätt på anspråken om gudars existens, ofrånkomligen leder till ateism.

Den som benämner sig som agnostiker, beskriver alltså ofta sitt förhållande till Jahve, kristendomens gud, vilket alltså redan där ger Gud en speciell status som han inte gjort sig förtjänt av. Kristendomens gud är den som jag själv förhåller mig till, mer än någon annan gud, eller några andra gudar, och jag finner stor anledning att förhålla sig skeptisk till agnostikers och gudstroende rökridåer som läggs runt att det är just Jahve som man förhåller sig till.

Jag är helt övertygad att Gud inte finns, men en puristisk vetenskapsfilosof kan med rätta argumentera för att vi inte kan utesluta att han finns. Vi kan inte heller utesluta att enhörningar finns. Dessutom, eftersom inte enhörningar står beskrivna i någon helig bok, har vi faktiskt svårare att avfärda dem, än att avfärda Gud själv. Vi har inte så mycket data att gå på när det gäller enhörningar. Någonstans kan de finnas, eller ha funnits. Eller utvecklas i framtiden. Vi kan inte veta. Man kan tycka att det innebär att jag bör förhålla mig agnostisk till enhörningar, men jag gör inte det. Jag har inte fattat ett enda beslut (vad jag vet) där enhörningars eventuella existens har varit en faktor. Jag har helt krasst avfärdat dem, som den aenhörningist jag trots allt är, och tänker fortsätta att göra det till dess att positiva belägg presenteras för mig. Positiva belägg för enhörningars existens, skulle förvandla mig till agnostiker i den frågan.

Problemet med definitionen är ganska marginellt, för det belastar inte någon som endast tror att Gud finns. Problemet belastar den som gör ett anspråk om hur världen verkligen är beskaffad, t.ex. genom att hävda att Gud faktiskt finns. En tydligare definition ger oss en plattform att avfärda gudens existens med ren logik, och det ger en ytterligare bevisbörda för den som gör anspråken om gudens existens. Hur kan du veta att Gud har dessa attribut? En svagare och mer subtil definition gör ett väsen svårare att nå för den som påstår att väsendet inte finns, men även för den som säger att väsendet finns. Gud. Att åberopa ovetbarhet är en dålig strategi för den som påstår sig veta något.

Både troende och agnostiker söker att göra sin tro mer plausibel, eller åtminstone mindre barock, genom att placera en rökridå kring vad de egentligen tror på. Detta sker ofta genom vanlig ekvivokation i stil med gud är kärlek, kärlek finns, alltså finns den gud jag tror på. Det är också mycket vanligt att Gud tappar alla sina attribut när han ifrågasätts. Utåt kan man säga att man inte tror på något övernaturligt alls, att man tror på "något", att man tror på Gud men inte som han beskrivs i Bibeln, eller att Gud inte är en skäggig gubbe. När den troende är riktigt trängd i debatt, kan Gud anta attribut som skulle göra hans existens helt identisk med hans icke-existens. Detta gör förvisso gudens existens mer rimlig, men det gör det ännu mera orimligt att gudens existens försanthålls. På vilka grunder kan man göra en intellektuellt hållbar förklaring till varför man tror att ett väsen, vars existens är så subtil att han lika gärna kan vara icke-existerande, faktiskt finns på riktigt? Om man går på en "känsla", hyr knyter man den känslan till ett väsen, och hur kunde väsendet förmedla den känslan?

Föreställ dig en nygrillad spädgris. Föreställ dig att den är placerad framför dig. Även en icke-existerande spädgris kan ha makt över dina tankar. Någon kanske tycker synd om små grisar som får sätta livet till i en så ung ålder, för att andra ska få en delikat måltid, på någon kanske det rent av börjar vattnas i munnen. Men detta är en tänkt spädgris, en icke-existerande gris. Det är ändå en gris med en viss makt, och en viss förmåga att påverka våra sinnen. Men att grisen har denna makt, påverkar inte det faktum att vi har att göra med en icke-existerande spädgris.

Ett exempel på att Gud kan ha ganska radikala åsikter är Marcus Birros utsaga att Gud håller på Sverige i fotboll. Han skriver på sin Expressenblogg att det var ett Mirakel med stort M att det gick bra för Sverige. Detta är ett mycket drastiskt uttalande, och förmodligen ett av de uttalanden som Birro skulle dra tillbaka direkt vid konfrontation - Birro brukar alltid dra tillbaka sina uttalanden för att slippa försvara dem i debatt, och gör istället om dem i text dagen efter. Finns det flera gudar? Den som Birro tror på, håller på Sverige i fotboll, men rimligen är inte alla överens om att Gud prioriterar Sverige. Nej, monoteister är noga med att påpeka att de tror på samma gud som muslimerna, och att både Allah och Jahve ska hålla på Sverige i fotboll, är ännu mindre sannolikt. Kanske att de troende är dåliga på att kommunicera med Gud? Tänk om Gud faktiskt håller på Schweiz, och Birro missuppfattade Gud? Eller, hemska tanke, tänk om det istället finns flera gudar - en gud för varje troende, och att dessa gudar inte alls är en del av den naturliga världen, utan en skapelse i den troendes huvud?

Jag har många invändningar mot strategin att klä av Gud alla sina attribut vid konfrontation. För att nämna några: Vi måste förstå att väldigt få som tror på Gud, anser sig vara betydelselös inför en Gud som blott är en subtil energi i himlen. En subtil Gud rimmar illa med Bibelns beskrivning av Gud. Gud har repliker, och hans handlande beskrivs. Och tar man avstånd från Bibeln, tar man också avstånd från Jesus, för samma bok som beskriver Gud, beskriver också Jesus. Tror man på Jesus, och läser om Jesus i Nya Testamentet, kan man konstatera att Jesus tror på i princip allt som står i Gamla Testamentet, och han borde verkligen veta - han är ju Guds son! Och han pratar med Gud! Alltså, avfärdande av Gamla Testamentet är ett avfärdande av det Nya Testamentet, och således av både Jesus Kristus och kristendomen. Accepterar den troende detta, diskuterar vi helt plötsligt något annat, nämligen vanlig simpel vidskepelse. Grundlösa föreställningar om att det skulle finnas ett medvetande i Universum, som skulle vara mer eller mindre intresserad av oss, mer eller mindre kärleksfull, mer eller mindre ansvarig för vår (och livets) uppkomst. Likt små barn tror de att ting kan vara besjälade. Att vara agnostiker till att detta verkligen skulle fallet med verklighetens beskaffenhet är grundlöst och intellektuellt lika upphetsande som att vara agnostisk till att fotografier har själar. Det är något som står i direkt konflikt med grundläggande skepticism.

Att ett anspråk görs om något som påstås vara ovetbart, betyder inte att anspråket per automatik har 50% chans att vara sant och 50% chans att vara falskt. Man kan alltid blanda in fler parametrar som faktiskt är kända, och väga in dessa. Alltså, om vi bjuder på att bortse ifrån det befängda i att förhålla sig till agnostiskt till något blott för sin ovetbarhets skull, så borde en skeptiker ifrågasätta giltigheten i påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd, i alla lägen.

Om en slant ska singlas, är det 50% chans att det blir krona och 50% chans att det blir klave. Jag erkänner dessutom att jag inte kan veta något om utfallet. Om en tärning ska kastas, är det närmare 17% chans att det blir en sexa, och jag erkänner att jag inte kan veta något om utfallet. På ganska goda grunder (ca 83%) kan jag säga att det inte blir en sexa, men jag blir inte chockad om utfallet verkligen blir en sexa. Att en krigsgud från öknen skulle visa sig existera, om än i subtil form, kanske har ungefär 0,00000000000001% sannolikhet. Och om det verkligen vore sant, skulle denne guds existens vara 100% identisk med dess icke-existens. Vi har alltså kort och gott att göra med något icke-existerande. Detta förhåller jag mig inte agnostisk till, på några villkor! Detta väsen avfärdar jag! Jag tar risken att ha fel i denna fråga, och jag kan tryggt ta den risken, eftersom den superkraft jag utrustades med, är förmågan att ändra uppfattning efter vad tillgänglig data säger.

I sitt agnostiska manifest säger förresten Stefan Einhorn att "varje människa har rätt att tro på och utöva sin andlighet/religion så länge det inte skadar vare sig dem själva eller annan part" och att "på samma sätt har varje människa rätt att tro på frånvaron av en metafysisk verklighet eller förhålla sig öppen till livets mysterium" (punkt 2 i det agnostiska manifestet, om respekt). Påståenden om verklighetens beskaffenhet, är alltså inte nödvändigtvis vetenskapliga påståenden enligt Einhorn, utan påståenden av annan karaktär. Att "öppenhet för livets mysterium" står i kontrast till "frånvaron av en metafysisk verklighet", säger mig också att Einhorn accepterar den kristna myten om den fysiska verklighetens trivialitet. En myt som odlas för att framställa modern fysik som platt, och försanthållandet av en Gud som "djupt", i syfte att skymma hur naivt det faktiskt är att tro på Gud. Det är lockande att tänka sig att om man tillsätter en övernaturlig dimension på verkligheten, så får man en "verklighet" som är ännu mer fascinerande, man kan istället tänka sig en naturlig verklighet som verkligen är ogripbart stor och komplicerad. Jag är inte imponerad.

Som Douglas Adams så klokt har sagt: "Räcker det inte att se att en trädgård är vacker utan att tro att det bor älvor i den också?"

Ateism - en öppen föreläsning

Välkomna till detta evenemang som arrangeras av Humanisterna i Kalmar:

"Ateism - en öppen föreläsning" 

En öppen och fri föreläsning av Anders Hesselbom som "bemöter argument till försvar av religion samt förmedlandet av att gudomer inte existerar". 

Anders Hesselbom var en av de drivande krafterna bakom den prisbelönta podcasten Skeptikerpodden och hörs numera i podradion Radio Houdi. Han skriver för debattmagasinet Bright och är redaktör på Evolutionsteori.se. 

Föreläsningen avslutas med en frågestund. 

Arrangören Humanisterna Kalmar hälsar alla hjärtligt välkomna till en intressant föreläsning.

25 maj klockan 15:00-17:00, Sjöfartshögskolan, Kalmar. Facebook-sida för evenemanget finns här.

Dåliga försök att legitimera religion, del 39 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den trettionionde.

Ateism bär på ett negativt budskap, ingen Gud som älskar dig. Stefan Gustavsson, Evangeliska Alliansen, har ställt sig frågan vad som händer med människan som får höra hur betydelselös hon verkligen är. Detta trams sträcker sig bortom argumentum ad consequentiam eftersom argumentet säger mycket mer än "du är betydelselös utan Gud, alltså finns Gud".

Tillåt mig presentera ett tankeexperiment. Om det verkligen vore så att vetenskapen beskriver verkligheten, och människan är en produkt av den naturliga värden, så vore det ett verkligt mirakel.

Det tjusiga är att om man tittar på evidensen, så verkar det som att de primitiva och vidskepliga förklaringarna som inkluderar gudar och övernaturliga fenomen verkligen är just primitiva och vidskepliga, medan de verkliga miraklen faktiskt sker. Om du vore en produkt av Stefan Gustavssons barnsliga låtsaskompis, vad har du då att leva för?

"Lilla gubben" ska inte "använda härskartekniker"

Dåliga försök att legitimera religion, del 38 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den trettioåttonde.

Ateister tror på sådant som inte kan försvaras rationellt, t.ex. nationalstaten. Att tro på Gud är som att tro på nationalstaten.

Mattias Irving säger att han tror sig se ett visst samband mellan en viss kunskapssyn och "ateistiska skeptiker" som vänder sig emot "kristna skeptiker". Alltså, sådana som jag har en konstig kunskapssyn (vilket avhandlasi del 29). Detta är inte helt lätt att kommentera, för vi måste först enas om hur det är skeptiskt att vara kristen? Om man måste ha ett undantagande ord framför ordet "skeptiker", vilka ord är rimliga att kunna ställa där, utan att begreppet urholkas? Hur är man skeptisk om man är t.ex. "kristallhealingtroende skeptiker"?

När jag säger att jag är skeptisk, menar jag att jag är en vetenskaplig skeptiker. Vetenskaplig skepticism säger något om hur man är skeptisk. En vetenskaplig skeptiker ifrågasätter giltigheten i påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd, vilket faktiskt säger något om huruvida man tror på Gud eller inte. Eller huruvida man tror på kristallhealing eller inte. Så om man avviker från vad som antyds av ordets betydelse, kan det vara frestande att justera hur man beskriver sig.

Denna form av etiketterande blir inte mindre problematisk om man bifogar ett ord som talar om något som man inte undantar från sin skepticism framför ordet. "Ateistisk skeptiker", "aenhörningistisk skeptiker" eller "icke-kristallhealingtroende skeptiker". Hos en skeptiker är föreställningar om gudar, om enhörningar och om att kristallhealing fungerar, tillkortakommanden som vilka som helst, och de är helt ointressanta att lyfta upp för att etikettera. Hos en skeptiker är icke-tro på gudar eller icke-tro på annat vi vet bara finns i fantasin något som förväntas, och därför helt ointressant att använda som etikettering när man beskriver sig själv.

Det är alltså att förklara exakt hur man är skeptisk om man tror på Gud och identifierar sig som skeptiker, som är det relevanta. Inte att lyfta fram ett specifikt tillkortakommande ("kristen skeptiker"), för ingen är fri från dessa tillkortakommanden.

Tillåt mig göra ett djärvt påstående om skeptiker. De ser gudstroende medmänniskor som arroganta. Och vissa kristnas fokus på sina motdebattörs ton eller påstådda otrevlighet, gör inte saken bättre.

Priset av att inte dela medmänniskors religiösa tro, är att man då och då blir klassificerad som arrogant, något som ateister helt enkelt måste svälja. Vi tycker givetvis att den som tror är arrogant när det kommer till frågor om Gud, men om vi slänger det i ansiktet på troende, har vi ytterligare ett icke önskvärt gemensamt attribut med det troende samhället.

Anledningen till att en kristen person accepterar t.ex. Jesus gudomlighet på tro, är bristen på evidens för påståendet. Av samma anledning accepterar man att Jesus överlevde sin egen död, och att Maria var jungfru. Att kalla dessa försanthållanden för "tro" är ett trick, som tyvärr är mer effektivt än det borde vara för den som lever bland anständigt intellektuella människor. Om denna form av "tro" verkligen vore intellektuellt legitim, skulle vi nöja oss med denna tro inom flera områden. På samma sätt som troende inte är besvärade av bristen på evidens för anspråken kring Jesus, skulle man kunna vara helt obesvärad av antroposofernas anspråk kring vaccinationer, i trons namn. Faktum är att ordet tro behövs för att legitimera föreställningar som under acceptabla former inte alls är acceptabla. Det är alltså en värdelös underkastelse.

Russels tekanna som skulle kretsa runt solen är fullt kompatibel med vad vi vet om hur universum är beskaffad. Om tekannan faktiskt finns där, så skulle ändå våra fundamentala kunskaper om verklighetens beskaffenhet överleva. Men som skeptiker, eller som en man av vetenskapen, måste man ställa sig frågan på vilken grund man skulle göra ett sådant anspråk?

Att Jesus är gudomlig och överlevde sin egen död, är inte alls lika kompatibelt med vad vi vet om verklighetens beskaffenhet. Det som är kompatibelt med dessa anspråk, finns att hitta religiös litteratur och i personliga föreställningar, inte i verkligheten. Man tar det på tro. Hur borde då en skeptiker, eller en man av vetenskapen, bemöta dessa anspråk? Jag tillhör den skara som generellt sett anser att det är bättre att ha en så korrekt förståelse om verkligheten som möjligt, och ser därför med förvåning på mångfalden av åsikter kring denna fråga bland skeptiker.

Att bekräfta föreställningar som man enkelt kan avfärda som falska, är arrogant, men att i ett meningsutbyte påpekar detta, är inte konstruktivt. Förmå att ge korrekta argument när gudar och demoner kommer på tal!

Låt oss titta på begreppen. En skeptiker är en frågeställare och en sanningssökare. En vetenskaplig skeptiker ifrågasätter giltigheten i påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd. I praktiken innebär detta att den vetenskapliga skeptikern förespråkar undersökningar av påståenden om den objektiva verkligheten med hjälp av vetenskapliga metoder, i syfte att finna evidens för eller emot dessa påståenden. Den vetenskapliga skeptikern anser att resultaten av de bäst administrerade testerna, är av tyngre vikt än motstridiga påståenden som saknar evidens. Att man är vetenskaplig skeptiker, säger något om varför man håller vissa saker för sant, men inte andra. Det som är bortom räckhåll att undersökas, är också bortom räckhåll för att hållas för sant.

Det vi tror om verklighetens beskaffenhet sätter avtryck i den värld som vi gemensamt ska leva i. Det vi håller för sant, eller håller för osant, har alltså en praktisk betydelse. Ett exempel på detta är att vi använder skattemedel för att bota tuberkulos med antibiotika, men att vi samtidigt undviker att använda skattemedel till att behandla samma sjukdom med homeopati. I nuläget finns ingen evidens för att homeopatiska behandlingar är effektiva mot tuberkulos, och i skeptisk anda anser vi då inte att vi kan hålla homeopatens anspråk för sann. Det som är bortom räckhåll för att undersökas och hållas för sant, ska inte accepteras som en sanning som ska konsumera gemensamma resurser.

Även anspråket att Gud finns är ett påstående om den objektiva verkligheten. Även föreställningen att Gud finns, sätter avtryck i den värld vi lever i. Vi använder gemensamma medel för att tillgodose särskilda behov hos människor som tror att Gud finns. T.ex. samlar staten in Svenska Kyrkans medlemsavgifter. Personer som anser att rymdvarelser med flygande tefat besöker jorden, har också speciella krav men får inte samma stöd. Vad är skillnaden?

Både påståendet att Gud finns och påståendet att rymdvarelser besöker oss med flygande tefat, är påståenden om den objektiva verkligheten, som den vetenskapliga skeptikern inte kan acceptera utan att detta undersöks med hjälp av vetenskapliga metoder. Detta kan resultera i att vi kommer fram till att påståendet rimligtvis är korrekt, rimligtvis är inkorrekt eller ett påstående som inte kan göras. Att säga att man är vetenskaplig skeptiker, är alltså att säga något om hur man förhåller sig till sådant vi har rimliga anledningar att hålla för sant, hur man förhåller sig till sådant vi har rimliga anledningar att hålla för falskt, och hur man förhåller sig till påståenden som vi egentligen inte kan veta något om.

Därför behöver vi inte ordet "ateist" - att säga att man är vetenskaplig skeptiker, betyder att man säger något om hur man förhåller sig till sådant vi har rimliga anledningar att hålla för sant, hur man förhåller sig till sådant vi har rimliga anledningar att hålla för falskt, och hur man förhåller sig till påståenden som vi egentligen inte kan veta något om. Att säga att man är vetenskaplig skeptiker, är att säga att man inte tror att Gud finns som en del av den objektiva verkligheten.

Istället för att tro på saker, bör man med fördel välja att acceptera sådant som kan styrkas. Istället för att vara emot alla gudar och alla övernaturliga väsen, vill jag gärna belysa att jag är för de olika vetenskapliga förklaringarna till de naturliga och sociala fenomen som omger oss. Dessa kan vara nog så vackra, om inte alltid lika enkla att förstå. Men de är enkla att tycka om, eftersom de är förnuftiga och eftersom de håller ihop. Man måste dock vara beredd att ändra sig, för vetenskapen är inte lika statisk som bibeltro. Eller gudstro.

Men varför kritiserar då inte skeptiker personer som håller på olika fotbollslag? Det finns ingen rationell grund för att tycka att det är bättre att ett lag vinner än ett annat. Mattias Irving igen:

Vad vi "tror" på är ofta rätt absurda saker. Tanken på en nationalstat som ska firas med särskilda dagar kan knappast försvaras rationellt (men motiveras som ett utslag av människans irrationella sidor). Likväl är vi fast med denna ad hoc-lösning och tenderar att betrakta mänskliga handlingar som rätta eller orätta utifrån nationalstatens perspektiv.

Likadant är det med bruket att stödja ett lag i fotboll, när det ju är uppenbart att alla lag delar samma grundförutsättningar och det ena vore lika gott som det andra. Varför kritiseras det så sällan av skeptiker?

Jag kan inte tala för alla skeptiker, men jag tror att två saker är viktiga.

Görs ett påstående om verklighetens beskaffenhet? I så fall är det intressant ur ett vetenskapligt skeptiskt perspektiv. Exempel på sådana påståenden är: Evolution förekommer. Evolution förekommer inte. Gud finns. Gud finns inte. Troll finns. Troll finns inte. Homeopati fungerar. Homeopati fungerar inte.

Ger föreställningen avtryck på samhället? I så fall är det intressant ur ett vetenskapligt skeptiskt perspektiv och ur ett politiskt perspektiv. Om någon påstår att homeopati kan användas för att bota diverse sjukdomar, är detta en utsaga om verklighetens beskaffenhet, och en intressant fråga ur ett skeptiskt perspektiv. Om nu samhället dessutom ska betala för antroposofisk sjukvård, är frågan också politiskt intressant. Givet att homeopati inte fungerar, och att krav som ställs på att samhället ska köpa antroposofisk sjukvård med gemensamma medel, är frågan politisk.

Att det ska spelas fotboll är därför mer en politisk fråga än en skeptisk fråga. Fotboll förekommer i de offentliga rummet, det kräver i viss mån ett visst engagemang från personer som kanske inte alls är fotbollsintresserade, på gott och ont. Varmkorvsförsäljare och poliser är exempel. Det samma gäller nationaldagsfirandet.

Civilminister Stefan Attefall är inne på samma linje. Han frågade mig, klart irriterat, varför jag inte protesterar när idrottsföreningar får pengar, när jag klagade över församlingarnas ökade anslag. Fotboll är helt enkelt inte gudstro.

Det finns en grundläggande konflikt mellan religiös tro och vetenskaplig skepticism. Religiös tro handlar om vurmandet för en specifik vetenskaplig fråga - frågan om Guds existens är ett typiskt exempel för de vars religiös tro är kristendom - medan den vetenskapligt skeptiska istället handlar om ett intresse av att verkligen förstå hur verkligheten är beskaffad. Och när det gäller de frågor som måste tas på tro, utmärker sig dessa genom att vara helt ointressanta när de betraktas med ett vetenskapligt skeptiskt öga.

Den som helt enkelt är beredd att ta saker på tro, kan tro på precis vad som helst. Bristen med att vara beredd att ta saker på tro yttrar sig genom att precis vad som helst kan bli betrott. Pseudovetenskapliga anspråk som chemtrailskonspirationen eller föreställningar om homeopatikas verksamhet eller en allsmäktig guds existens är helt oproblematiska för den som gärna tar något på tro. Samtidigt är det helt oproblematiskt för en vetenskaplig skeptiker att avfärda chemtrailskonspirationen som en falsk konspirationsteori, homeopati som placebo och föreställningar om en allsmäktig gud som missriktad tolkning av religiösa upplevelser.

Problem uppstår först när man både vurmar för en fråga som måste tas på tro och försöker förhålla sig skeptisk till anspråk om den objektiva verkligheten som saknar grund. Då uppstår en kognitiv dissonans som ibland hanteras genom att rökridåer målas upp mellan det man tror om verklighetens beskaffenhet och hur man representerar sina föreställningar.

Enligt Wikipedia en kognitiv dissonans en "(obehaglig) känsla som uppstår när man har flera motsägelsefulla idéer samtidigt. Teorin om kognitiv dissonans är att människan har en drift att minska sin dissonans genom att ändra sina attityder, åsikter och handlingar. Dissonansen minskar genom att människan motiverar, klandrar och förnekar saker. Kognitiv dissonans är ett av de mest inflytelserika och omfattat undersökta områdena inom socialpsykologi." Man kan alltså nästan säga att vi har att göra med undanflykter istället för anpassning när argumenten inte håller.

De som tror på chemtrails, använder kanske just en konspirationsteori som förklaring till varför allmänheten inget vet. Även för som tror på homeopati, ligger det nära till hands att föreställa sig en konspiration, typ Big Pharma. (Termen Big Pharma myntades av journalisten Jacky Law i en bok som handlade om hur de stora läkemedelsbolagen bestämmer över vilka sjukdomar som ska behandlas. Uttrycket används av alternativmedicinare för att insinuera att evidensbaserade läkemedel är framtagna av ekonomiska skäl främst.) Men riktigt intressant blir det när gudstro kolliderar med vetenskaplig skepticism. De mest primitiva yttringarna för att få detta att gå ihop brukar handla om att i sin enkelhet hävda att föreställningen om Guds existens inte är en föreställning om verklighetens beskaffenhet och därför inte en fråga för vetenskapen, till att låta Guds egenskaper genomgå transformationer i olika situationer. Ett exempel på det är att påstå att Gud inte är "en skäggig gubbe som sitter på ett moln" när gudstron ifrågasätts, men hantera Gud exakt som en himmelsk auktoritet när religionen praktiseras.

Frågan om Guds existens är en vetenskaplig fråga som alla andra, och problemet med att kombinera gudstro och vetenskaplig skepticism är att man då fortfarande hanterar Gud som om han vore "en skäggig gubbe som sitter på ett moln". På samma sätt, om du vore homeopatitroende och vetenskaplig skeptiker och ändå köper och intar din homeopatika istället för att genomgå behandlingar som faktiskt fungerar, hanterar du homeopati som om det vore verksamt.

Föregående - Nästa

Dåliga försök att legitimera religion, del 37 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den trettiosjunde.

Du är ateist för att du inte vill ha några konsekvenser av ditt handlande. Precis som tanken att man är ateist för att man hatar Gud (del 36), är detta inne och nosar på felslutet argumentum ad consequentiam, alltså vädjan till konsekvenser.

Argumentum ad consequentiam kan förklaras på detta vis: Om X är falskt blir jag ledsen, alltså är X sant. Problemet är givetvis att min eventuella sorg inte med nödvändighet är ett hinder för att X ska vara falskt.

Många förstår både att och varför uttrycket är problematiskt, så det är givetvis en intellektuell förolämpning när någon annan tillskriver dig detta tankefel. Om någon säger till dig att du är ateist för att du inte vill ha några konsekvenser av ditt handlande och agerande, så säger personen ju faktiskt också följande:

"Jag tror att du, precis som jag, är så okunnig att du och jag kan vara överens om att en vädjan till konsekvenser är relevant när man bildar sig en uppfattning om verklighetens beskaffenhet."