Hem      |      Om      |     RSS     |      YouTube      |      Twitter      |      Podcast      |     Hall of fame     |      Länkar

lördag 21 mars 2020

Den enklaste samhällsinsatsen!

I Sverige har staten en viktig roll när det gäller allt från styrning, fördelning och stöttning. För finansiering av staten har vi i Sverige satt vårt förtroende till små och medelstora företag, eftersom dessa utgör en dryg miljon av våra 1,2 miljoner bolag. Om dessa går dåligt, drabbar det främst den som hålls under statens vingar, vilket innefattar t.ex. stöd till idrottsföreningar och kultur. Om dessa bolag går omkull förvandlas en statlig inkomst till en kommunal utgift, och i förlängningen ett försvagat samhälle. Själv tänker jag på Provinum som primärt levererat högklassigt vin till flygindustrin och restauranger.

Provinum har ett antal artiklar på Systembolagets beställningssortiment, så nu har du ett utmärkt tillfälle att avnjuta ett bra och prisvärt vin samtidigt som du gör en samhällsinsats - du bidrar till att rädda en privat investering som kommer det allmänna till godo!

"Druvig, mycket frisk smak med sötma, inslag av päron, honung, persika, mineral och lime. Serveras vid cirka 8°C som sällskapsdryck eller till fisk- och skaldjursrätter, gärna med heta eller asiatiska inslag."

"Nyanserad, mycket frisk, något utvecklad smak med inslag av gula äpplen, rostat bröd, nougat och mandarin. Serveras vid 8-10°C som aperitif eller till rätter av fisk, skaldjur eller ljust kött."

"Fruktig smak med inslag av päron, gula äpplen, örter, mineral och citron. Serveras vid 8-10°C till rätter av fisk och skaldjur, eller som aperitif."

Stort tack för din betydande insats!

fredag 6 mars 2020

Skämtet som blev en sanning: Är Sverige fullt?

Det skojas om att "Sverige är fullt" trots att så inte är fallet. I denna kommentar talar jag inte i egen sak (för min del kan vi släppa in hur många människor som helst i landet) utan försöker förklara vad politikerna menar. Sedan ett par år har politiker från alla håll, inte minst i regeringen, gått ut med att Sveriges förmåga att ta emot flyktingar har närmat sig en smärtgräns. Magdalena Andersson hänvisar tydligt till svårigheter att integrera och brist på bostäder. Det hela urartade till ett ironiskt skämt om att Sverige är fullt, gärna illustrerat med stora vackra vidder. Folktomma vidder. Så hur kommer det sig att regeringen vill minska flyktingmottagningen när vi har så mycket fysiskt utrymme?


Sverige är inte fullt. Jag ser inga problem med att asfaltera varenda skrymsle till förmån för moderna bostäder åt krigsdrabbade människor. Men inte bara själva byggandet av bostäder, utan även integrationsprocessen, kostar pengar och tar tid. En mer framgångsrik integrationspolitik hade tolererat ett högre inflöde av människor, men nu står vi där vi står enligt ansvariga politiker. Om man pratar om att "Sverige är fullt" så handlar det alltså egentligen inte om fysisk plats, utan om kapacitet i förhållande till inflödestakt. När vi fått ordning på politiken och hittat fungerande strategier, kommer vår kapacitet att ta emot människor i nöd återigen kunna öka. Det är alltså ett politiskt misslyckande vi hanterar, inte en platsbrist.

Viktor Barth-Kron: Ska man se elak eller snäll ut när man stänger flyktingarna ute?

söndag 1 mars 2020

Politiker i regeringen gör public service en björntjänst

I Sverige har vi tre bolag inom statligt finansierad public service-media, Sveriges Radio (SR), Sveriges Television (SVT) och Utbildningsradion (UR). De producerar inte fri media, utan media som är hårt reglerad för att vara bred, kvalitativ och opartisk media i allmänhetens tjänst. Det hela kostar 8,5 miljarder kronor, fördelat på människor med inkomst, 1300 kr per person och år.

SR anser inte att begreppet public service bara säger något om innehållet, utan att det även definieras av vem som producerar media. Det blir public service om ägaren är en stiftelse och om avgiften är obligatorisk, men man betonar också att det material som SR, SVT och UR är opartiskt. Denna hållning är egentligen inte alls speciellt bra. Avgiftens storlek och vem som ska betala, är en politisk fråga, och bolagen i stiftelsen tenderar att tycka bättre om politiska partier som vill utöka anslagen än de tycker om partier som vill minska dem. Detta speglas av opartiskheten, som tenderar att uppfattas av anhängare av partier som vill utöka anslagen, men inte av anhängare av partier som vill minska den. Vilka åsikter som antas vara objektiva och neutrala styrs nämligen väldigt hårt av vilka åsikter man själv har.


Det finns många goda skäl att kraftigt banta ner SR och SVT. Om dessa aktörer är mindre, lämnas fler marknadsandelar år fri media, vilket kan ge fler infallsvinklar i rapporteringen. Det ger en helt annan form av objektivitet. Istället för att en aktör ska avgöra vad som är objektivt, kan konsumenten ta in fler infallsvinklar han skapar sig en bild. Det synliggör den subjektivitet som faktiskt alltid finns, och låter istället konsumenten stå objektiviteten, vilket liknar hur det i bästa fall fungerar när det kommer till det skrivna ordet i Sverige (tidningar, bloggar och liknande).

Att skära ner public service gynnar inte bara röster som konkurrerar om att göra media av public service-karaktär, utan det gynnar även underhållningsbranschen. Några företag lever gott på att ha staten som kund när de levererar varor och tjänster till t.ex. Doobidoo eller Melodifestivalen. Men marknaden skulle givetvis må bättre av att alla tävlar på lika villkor utan att en aktör ska få pengar av staten för att arrangera jippon. Tänk på företagen i Söderhamn som hyr ut byggmaskiner, där en av uthyrarna, Arento AB, har staten i ryggen. Statens närvaro raserar företagsklimatet, och statlig underhållning är inget vi behöver, som vi således enkelt kan välja bort.

Jag skulle gärna se att man lade ner P3 och SVT2, och jag skulle vilja att pengar används till kärnverksamhet, nämligen programproduktion. Det är inte rimligt att andelen av bolagens anslag som används till programproduktion har minskat medan andelen som används till administration har ökat sedan 70-talet, trots att man redovisar viss administration som "programproduktion". Dessutom ska programmen vara av public service-karaktär. För mycket irrelevanta program i public service, gör givetvis public service-bolagen irrelevanta, och det ger luft under vingarna för de politiker som vill avveckla svensk public service, vilket inte vore speciellt bra. Vissa program bör produceras trots att de marknaden kanske varken kan eller vill göra det.

Även jag vill alltså gärna ha en skattefinansierad aktör i mediemarknaden, men dels måste det vara odramatiskt att diskutera den (precis som det måste vara odramatiskt att diskutera gemensamma utgifter i alla andra sammanhang) och man får inte börja hacka på konkurrensen. Att till och med politiker argumenterar på ett sätt som signalerar att minsta reformation leder till att demokratin avskaffas, är ett problem. Att hot mot oberoende journalister, som t.ex. Joakim Lamotte, förminskas av politiker i regeringsställning är ett annat. Om man vill rädda public service, kan man inte agera på ett sätt som raserar allmänhetens förtroende för konceptet, för det ger snarare luft till röster som vill lägga ner det. Och av någon anledning måste detta alltid sägas: Man kan vara mot hot och våld mot en journalist som princip - det betyder inte att man gillar (eller ens tar del av) den specifika journalistens material.

Apropå Lamotte, här är ett klassiskt klipp från programmet Eftersnack som han ledde i SVT.

fredag 28 februari 2020

Svensken längtar tillbaka till den starka staten

När Lars Vilks ritade en karikatyr av "profeten" Muhammed var det många som reagerade med förskräckelse. Religionsfriheten är ett tveeggat svärd där både den som tror på gudar och demoner får praktisera sin tro, och den som inte tror får trotsa religiösa regler, utan hänsyn till begränsningar. I ett fritt samhälle kan man inte tillåta det ena utan att tillåta det andra. Att någon förfaras över att man får driva med, eller rent av riva ner, konceptet med en profet som företräder Universums skapare, är inte konstigare än att jag förfäras över att folk fortfarande ansluter sig till tvivelaktiga religioner. Och det är något bra - det är när idéer möts som man lär sig nya saker. Men jag är inte riktigt lika imponerad över de som anser att religionsfriheten kommer med ett underförstått ansvar att inte praktisera den. Alltså tanken på att man får kritisera religion, men endast om man väljer att avstå. Och jag är direkt förfärad över de röster som säger att man får skylla sig själv om man så gör - har man ritat en karikatyr av Muhammed så kommer man utsättas för våld "och jag är trött på att betala för Lars Vilks skydd".

Svensken är van att staten äger informationsflödet, och endast i modern tid har mångfalden i ljud och bild varit så stor som vi upplever den idag. Alldeles nyligen (sent 1980-tal) släpptes privata aktörer in i radio- och tv-marknaden och sedan dess har även Internet möjliggjort spridandet av i princip vad som helst i form av ljud och bild. Detta har resulterat i ett fullkomligt legitimt förfärande av nya infallsvinklar, som aldrig någonsin skulle ha lyfts av mediemonopolet. Men det finns en oroväckande tendens, som vuxit ur myllan av avskaffandet av informationsmonopolet. Den f.d. public service-journalisten Joakim Lamotte har kommit på att han kan nå en betydligt större publik genom att producera material på Facebook istället för på SVT, men för att göra det måste han appellera till andra säljargument än vad SVT gör. Han har hittat ett narrativ som fungerar ur kommersiell synvinkel, vilket innebär att han idag har en betydligt större publik för sina inslag än vad SVT har på sina - med mycket god marginal.

Den som inte drar alla medhårs får många fiender, och Joakim Lamotte råddes av polisen att bära skyddsväst när han utför sitt arbete. För att detta skulle uppmärksammas valde han att fortfarande bära skyddsvästen i en direktsänd tv-debatt. Detta genererade (med rätta) många nedlåtande kommentarer, men återigen blottades svenskens problem med frihet och mångfald. Vissa uttrycker att fri journalistik bygger på att denna frihet ska avstås och lämnas till staten, andra att Lamotte får skylla sig själv att han utsätts för hot - han är inte objektiv. Det finns lika många objektiva vinklar som det finns mediekonsumenter, då objektivitet i bästa fall används synonymt med "medhåll". Men egentligen är det mångfalden av nyhetsurval, narrativ och infallsvinklar som skapar objektivitet, eftersom konsumenten då kan jämföra dessa mot både varandra och sin egen kunskap. Det är inte den som längtar tillbaka till monopolet som är objektiv, den är subjektiv sitt förhållande till den rådande maktbalansen.

söndag 23 februari 2020

En vidrig text om förnedringsrån i dagens Nerikes Allehanda

Dagens ledartext i Nerikes Allehanda av Sofia Mirjamsdotter är cynisk till den grad att man funderar på vad som egentligen rör sig i huvudet på henne. Texten handlar om förnedringsrånen, och börjar att med hånfull ton förminska hela fenomenet.
På senaste tiden är det som om hela Sverige hamnat i en masspsykos vad gäller ungdomsrån. Det pratas om dem, skrivs artiklar, delas filmer där ungdomar förnedrar något stackars offer.
Om man tycker att förnedringsrån är ett samhällsproblem är man en del av en masspsykos. De "stackars" offren ska inte vara fokus utan förmodligen är det grisens smink vi ska se, inte grisen. Sen görs två poänger: Det var värre förr och idag har vi en högre medvetenhet om mobbing, och därför förfäras vi.
Ungdomsrånen har ökat de senaste åren. Men om man går tillbaks till nittiotalet är det tydligt att de var vanligare då. Jag upprepar: ungdomsrån var vanligare i slutet av 90-talet än de är i dag. Det är bra att det finns statistik när minnet sviker.
Det första påståendet skriver Mirjamsdotter utan täckning. Vi vet att brott av olika karaktär har olika anmälningsbenägenhet, och att brott med hög skamfaktor har låg anmälningsbenägenhet. Ett exempel på det är att de allra flesta våldtäkter aldrig ens blir anmälda. Anmälda brott kan inte växlas in till utförda brott, utan vi behöver förlita oss på de undersökningar som görs. Den kategori av förnedringsbrott som som det skrivits om på sista tiden kan inte heller växlas in mot ungdomsrån generellt. Och även om man bortser från dessa faktum, ger det dåligt stöd till tanken att vi inte har något problem. Tvärt om, brott som sker på allmän plats där offer och gärningsman inte känner varandra, är allvarliga hot mot samhället som helhet.
I dag är det inte så. I dag vet vi bättre, och det finns en medvetenhet i hela samhället om hur mobbning och förödmjukelser påverkar en människa för resten av livet. Därför motarbetar vi den sortens beteende.
Jag törs påstå att 70- och 80-talets satsningar i skolan inte har varit förgäves. Det gäller inte bara mobbning, utan även t.ex. rökning. Det har alltid funnits ett visst rättsmedvetande, och de flesta låter sig fortfarande tack och lov uppröras. Förändringen handlar inte om att det allmänna medvetandet, möjligtvis undantaget Mirjamsdotter själv, helt plötsligt vaknat till liv, utan att gärningsmännen nu kan skryta om sina dåd på sociala medier, för andra att ta del av dem. Men även om denna rättsmedvetenhet verkligen är något nytt, så är den något bra.

söndag 9 februari 2020

Tre skäl att acceptera religion

En av anledningarna till att religion är så farligt är att religiösa idéer är omgivna av vita riddare som försvara både idéernas bärare och idéerna själva från kritik. Det skapar exakt det klimat som krävs för att medborgare ska kunna se mellan fingrarna på t.ex. islam samtidigt som man (med rätta) förfäras över nazism - endast med kännedom om den sistnämnda ideologins historiska meriter. Intellektuella personer tenderar att både kunna och vilja avfärda dåliga idéer om de är sekulära, trots att de samtidigt både är oförmögna och ointresserade av att ens vilja identifiera dåliga idéer som förvaltas inom epitetet religion. Förmodligen för att man gillar religion.

Intellektuellas kärlek till religion kommer egentligen inte från kärleken till farliga dogmer, utan från en maktanalys där man ser ner på religiösa och således vill skydda dem från kritik, vilket i sin tur leder till att man försvarar vansinniga idéer - antingen på grund att man blivit ideologiskt förblindad eller att man gjort en katastrofalt dålig konsekvensanalys. Ingen av dessa förklaringar är särskilt orimliga för människan tenderar att både tro på sådant man gillar och ha svårt att följa ett logiskt resonemang. Denna begränsning i människans förmåga att tänka rationellt övervinns inte av att hon placeras i en maktsituation, vilket i sin tur innebär att religiöst motiverad vidskeplighet ger enorma juridiska fördelar. Man skulle kunna fylla en hel bok med fri- och rättigheter som kan härledas från tron på en himmelsk låtsaspappa eller nackdelar som kan härledas från bristen därav.


Det intellektuella haveri som ligger bakom acceptansen för religion blir uppenbar när man ställer deras resonemang bredvid normala vetenskapliga kriterier. Det i sig själv är inte speciellt konstigt, om det inte vore för att många som försvarar religionens roll i samhället själva är ateister! Enligt neurologen och filosofen Sam Harris har dessa tusentals år av religionskritik resulterat i tre kategorier av försvar.

1. Någon specifik religion kanske råkar vara sann.

2. Religion eller någon specifik religion kan vara bra för samhället.

3. Ateister är arroganta.

Är man över huvudet taget intresserad av vetenskap, är endast skälen bakom det första påståendet relevant. En vetenskaplig skeptiker är en person som begränsar sin skepticism till beskrivningar av verkligheten (första kategorin - vetenskap), helt utan att behöva ta ställning i politiska frågor ("religion är bra") eller sociala frågor ("ateister är arroganta"). Men ingen av dessa tre kategorier håller egentligen någon bäring.

Tanken på att någon specifik religion kanske råkar vara sann, kommer att skicka den troende till helvetet på rent statistiska grunder. Om hinduismen är korrekt, är således varken islam eller kristendomen korrekt, och alla muslimer och kristna är således skyldiga till brottet avgudadyrkan och har själva tjänat ihop till sitt eviga straff - det finns tusentals religioner att välja bland. Är man fortfarande osäker, går det alldeles utmärkt att titta på den föga smickrande meritlista som just den religion du själv gillar har i vetenskapliga frågor. I Sverige tenderar kristendomen och islam ha en särställning. Kristendomen för att Svenska kyrkan "gör goda ting" och islam för att idéer gärna bedöms genom en maktanalys av dess bärare. Det mest patetiska försvarat till den första kategorin kommer från Stephen Jay Gould som menar att om något är falskt och religiöst så kan det få passera genom filtret genom en klausul om "magisterium", som är ett slags kontext där motsägelser har en fristad. Men oavsett om man pratar om att en specifik skrift är helig eller om att man har en personlig relation med Universums skapare, så är evidensen efter alla dessa år fortfarande diskutabel. I en modern är inte jungfrufödsel längre ett stärkande argument utan bara ytterligare ett påstående som behöver beläggas.

Tanken på att religion har positiva effekter, följer inte till att religionens anspråk är korrekta. Så om man över huvudet taget bryr sig om vad som är sant eller falskt, har man redan tagit ställning mot religion. Men de flesta, tvärt emot vad de påstår om sig själva, skiter i vetenskap, och har därför skäl att ta argumentationen vidare. Resonemanget här brukar gå ut på att vi är oförmögna att förstå konsekvenserna av vårt handlande, och således oförmögna att veta vad som är rätt och fel om inte en välmenande gud styr vårt beteende genom hot om helvetiskt straff eller gudomlig belöning efter vår död. Men vi vet att nettoeffekten av religion är negativ. Att detta är ett obekvämt faktum betyder inte att det inte är ett faktum. Religion leder ofrånkomligen till negativa handlingar eller i bästa fall till goda handlingar av helt sinnesförvirrade orsaker - löften om himmeln, hot om helvete eller kanske lockelsen av 72 postuma sexslavar. Så även om det finns en placeboeffekt, är tanken att den muslimska dogmen om martyrskap eller föreställning att homosexuella måste avrättas offentligt, något dom bidrar till min poäng att summan är negativ.

Beträffande det tredje argumentet så har jag full förståelse för föreställningen trots att jag inte accepterar det som något giltigt argument. Jag har t.ex. sett hur personer som accepterar planetteorin beter sig bland plattjordare (alltså människor som tror att gravitation är en konspiration och att jorden är platt). Jag kan alltså acceptera att ateister är svin, utan att behöva acceptera föreställningen att de har fel, för det har de inte.

Ett genomgående tema verkar vara att det man vill ska vara sant också är sant, oavsett om det handlar om framgångsrika företagare som tror att sin personliga guru har magiska krafter eller om en flykting från ett muslimskt land som behöver avrätta otrogna. Och av någon märklig anledning skriver detta övernaturliga ting böcker. Film, tv, mjukvara eller musik är av för oss ogreppbara anledningar irrelevant. Som troende, ställ dig gärna frågan om du verkligen tror att du har rimliga skäl bakom dina föreställningar, eller om du egentligen inte är t.ex. någon "kristen skeptiker" utan bara en vanlig hederlig vidskeplig människa som råkar gilla det vetenskapliga sammanhanget.

onsdag 29 januari 2020

En liten invändning mot uttalandet om slöja på barn

Förbundet Humanisterna har gjort ett officiellt uttalande om sin hållning i frågan om slöja på barn, och överlag tycker jag att man har gjort ett bra jobb! Jag håller med om det mesta som sägs, och jag landar i samma slutsats: Man kan inte förbjuda allt man ogillar. Det stämmer, men jag saknar en del aspekter i frågan, särskilt med tanke på att vi redan är på god väg att förbjuda uttryck vi inte gillar.

Först och främst vill jag påminna om att symboler har betydelse. För en priviligierad svensk är slöjan något fint och exotiskt från svunna tider som på nytt populariserats av Den islamska revolutionens väktares armé sedan Iran i slutet på 70-talet blev "Islamiska republiken Iran".
Vad gäller slöjan som symbol så kränker både slöjtvång och slöjförbud barnets rätt till religions- och övertygelsefrihet, eftersom båda innehåller tvång.
Det finns ett fall från 2018 där en man fälldes för att ha målat ett hakkors på sin hund. Jag är inte för förbud av hakkors heller, speciellt inte sedan jag fick min första hinduistiske vän, men poängen är att man mycket väl kan förbjuda sådant man inte gillar om man tar hänsyn till vad olika symboler representerar.

Så när får hunden sin uttrycksfrihet och när får skolflickor sin? Jag skulle säga att var sak har sin plats. Barn är formbara, och det är inte speciellt svårt att sätta upp ett påbud om hur man ska (eller inte ska) klä sig i skolan, vilket t.ex. skulle kunna innefatta att huvudet är bart, utan att man kränker barnets rätt att uttrycka religion, eftersom detta påbud endast gäller under skoltid i skolan. Det är inte konstigare än att hunden får ge uttryck för sina nazistsympatier när han är hemma. Men så länge vi kan acceptera att symboler bär på värderingar, är det inte självklart lämpligt att man manifesterar allt alltid. Detta är Karl Poppers toleransparadox.

Men med denna lilla invändning yttrad, vill jag påminna om att jag delar slutsatsen: Man kan inte förbjuda allt man ogillar, och något slöjförbud vill jag inte förespråka. Möjligtvis ett påbud om hur man ska eller inte ska klä sig under den tid man är i skolan, eftersom man då är bland andra människor, t.ex. de som flytt Den islamska revolutionens väktares armé.

söndag 26 januari 2020

Diskussionen om jordens form pågår fortfarande

Jag har under en kort tid varit medlem i facebookgruppen Flat Earth Sweden - Platt Jord (jag kan tyvärr inte länka dit), men blev dessvärre avstängd när jag började ge repliker. Jag tror verkligen inte att föreställningen att jorden är platt beror på att pannkaksfolket sitter på någon speciell evidens, utan att föreställningen kommer från psykologiska faktorer. Två ting som utmärker nästan alla plattjordare är 1) att de tror att den amerikanska regeringen konspirerar mot dem och 2) att jorden är skapad i sin nuvarande form av ett gudomligt väsen. Min karriär i facebookgruppen i fråga tog slut när jag försökte ge uttryck för detta, och jag har lärt mig läxan. På Radio Houdis facebooksida finns ett par dagsfärska skärmbilder från gruppen, och dessa kanske kan bättra på min bild av hur plattjordare tänker. Dessutom finns ett och annat naturvetenskapligt anspråk insprängt replikerna. Skärmbilderna är alltså inte mina, utan är ärligt stulna från min gamla podcasts facebooksida.

Om jorden verkligen snurrar, skulle centrifugalkraften slunga ut oss i rymden.


Står man nära jorden, är gravitationskraften starkare än centrifugalkraften, men ju längre från jorden man står, desto svagare blir gravitationskraften. Rent teoretiskt, om man fäster ett tillräckligt långt rep i jorden och sträcker ut det från jorden så skulle man kunna klättra på repet upp i rymden, för om repet är långt nog, kommer centrifugalkraften kunna ha ett starkare grepp om repet.

Hur tjock är jorden och vad finns därunder?


Anhängare av planetteorin behöver inte fundera på detta eftersom frågan för oss istället är: Vad finns utanför jorden? Nu ska jag i ärlighetens namn säga att ungefär 85% av det som finns utanför jorden fortfarande är ett mysterium, och även om vi fortfarande har fel om mycket, så är vi säkra på vissa saker: Utanför jorden finns ett vakuum, och andra solar med planeter. Resten kallas för tillfället för "mörk materia". I plattjordsmodellen vilar jorden på pelare. Fram till nyligen ansåg man att jorden vilade på sköldpaddor och elefanter, men numera anser man att jorden vilar på pelare. Det är dock en onödig hypotes.

Innan vi verkligen vet att jorden vilar på pelare (vilket vi aldrig kommer att komma fram till) har vi ingen anledning att blanda in några pelare, eftersom man då flyttar problemet från "vad vilar jorden på?" till "vad vilar pelarna på?" - pelare vars egenskaper vi inte vet något om!

Avslutningsvis vill jag säga att det finns en vädjan om att man ska börja om från början. "Är det möjligt att du har haft fel om precis allt du tror dig veta?" Så är det naturligtvis, men som skeptiker gör vi antagandet att saker och ting är som de ser ut att vara - för att det verkar fungera!

måndag 13 januari 2020

Swishhora - anklagan och försvar

Den 27/12 2019 diskuterades nyord i Sveriges Radio P4 Stockholm, och ett ord som togs upp var "swishjournalist". Den manliga programledaren förklarade ordet så här:
Swishjournalist skulle jag säga att det är någon som säger sig vara journalist och som då inte tillhör ett mediehus men som tar in pengar eh... på... via Swish, alltså då att man... man tigger pengar helt enkelt för att få fortsätta och... och verka. Jag kallar dem ju swishhora... eh... för att jag tycker att det är någonstans... jag tycker inte att dom är... man kan vara journalist visserligen utan och arbeta i något mediehus, men det här är ofta åsiktsmaskiner som inte då skulle jag kalla journalister utan debattörer istället.
Det är inget fel att journalister har narrativ, eller att man kallar journalister för debattörer - ovanstående citat visar att även skattefinansierad journalistik bedrivs med ett narrativ. Däremot har inte alla i Sverige samma möjlighet att få höras eller synas i etermedia och alla får inte anslag från staten, och då får man ta betalt via andra kanaler. Vissa förlitar sig på frivilligfinansiering (t.ex. swishjournalister), andra på abonnemang, andra på reklam, andra på pay per view, och så vidare. Men det alla dessa har gemensamt med skattefinansierad journalistik är att har man det som jobb, behöver man troligtvis få betalt för sin insats. Affekten från Sveriges Radio beror förmodligen egentligen inte på Swish som sådant, utan på Internet: Vem som helst kan konkurrera om konsumenternas tid. Detta borde dock inte vara ett hot, för Sveriges Radion har alla möjligheter i världen att konkurrera med vilken swishjournalist som helst i kvalité, leveranssäkerhet och leveranstäthet.

Kanalchef Sofia Taavitsainen kommenterar händelsen så här:
Språkbruket var ytterst olämpligt. Redaktionen står inte bakom vare sig ordvalet eller resonemanget om swishjournalistik som fördes i morgonsändningen i fredags.
Staffan Dopping skriver på sin Facebook-sida:
En programledares nedlåtande epitet om journalister som finansierar sitt arbete  med frivilliga bidrag har idag kommenterats av dennes chef, P4 Stockholms kanalchef Sofia Taavitsainen. Det framstår som att a) ledningen anser att det här var en allvarlig förlöpning av medarbetaren och b) att grunden till att programledaren kallade vissa journalister för swishhoror var missförstånd och "dålig påläsning". Vidare: c) Att den andra programledaren fnissade och höll med sin kollega i studion har inte kommenterats från ledningshåll.
Jag ställer mycket högre krav på det material som Sveriges Radio levererar än på det som t.ex. reklam- och abonnemangsfinansierade Dagens Nyheter, eftersom finansieringen av Sveriges Radio både är dyr och obligatorisk. Vad swishjournalisterna gör eller inte gör, för mig inte i ryggen. De agerar på en fri marknad och de tar inte mina pengar. Däremot har alla skäl att vara ytterst besvärade av vad vi gör mot dem. Det finns till och med exempel där fria journalister utsatts för fysiskt våld.

söndag 12 januari 2020

En kort beskrivning av magisteriumkonflikten

Vetenskap och religion är inte samma sak. Båda gör anspråk på att beskriva hur verkligheten är beskaffad, men på helt olika sätt. Dessutom är religion så mycket mer än bara ett alternativ till vetenskap när det kommer till att beskriva verkligheten, men eftersom både religiösa och vetenskapliga anspråk beskriver samma verklighet så finns det en konflikt.

De mest grundläggande antaganden en vetenskaplig skeptiker gör, är att yttervärlden existerar och att vi kan lära oss något om den genom att studera den. Allt annat och alla andra teorier följer från detta. Ett enkelt sett att säga samma sak är att en vetenskaplig skeptiker antar att världen är som den ser ut att vara, inte för att han exakt vet det, utan för att det tycks fungera. Därför tror inte vetenskapliga skeptiker på gud. Gud är inte en premiss för oss och vi har ännu inte något som producerat något som tyder på att gud finns. Och eftersom gudars närvaro fäller väldigt mycket av det vi tror oss veta om verkligheten, letar vi inte aktivt efter gudar.

Kristna gör antagandet att gud finns, och från det finns ingen väg framåt. Med en övernaturlig aktör på bordet är precis allt möjligt (Matt 19:26), och om allt är möjligt går det inte att göra några förutsägelser. Resonemang behöver inte sitta ihop, logiska regler kan brytas, för gud är större. Man kan inte riktigt veta om ett utfall är ett resultat av inomvärdsliga orsaker eller övernaturliga dito.

Om inte ett påstående bara är ett påstående, när blir då ett anspråk religiöst? Faktum är att alla påståenden om verklighetens beskaffenhet som inte är uttryckligen religiöst motiverade är vetenskap. De kan vara dålig vetenskap, det kan vara felaktigt, men beskriver man verkligheten sysslar man antingen med vetenskap eller så konkurrerar man med vetenskapen. Albert Einstein trodde att Universum var statiskt, vilket visade sig vara felaktigt, men det var fortfarande vetenskap. Svaret på frågan hänger på vad som händer sedan. Om vi vet att något inte stämmer, avfärdas det normalt. Gör man inte det, kanske på grund av de dogmer man bär på, har vi att göra med religion.

Att människan är skapad i sin nuvarande form, var vetenskap förr. Idag vet vi att så inte är fallet, och endast religiösa inriktningar där dogmatiska skäl att fortsätta påstå det, fortsätter att försanthålla det. Anledningen att kreationister kallar evolutionsteori för religion, är att de inte anser att evolutionsteori är en korrekt förklaring av arternas mångfald. Religion är mycket mer än en beskrivning av verkligheten, men det är en beskrivning av verkligheten som per definition är felaktig.

Att använda religiösa referenser för att styrka en religiös poäng, går inte utanför det religiösa magisteriet, eftersom vetenskap fungerar helt annorlunda. Teorier om Jesus, teorier om verklighetens beskaffenhet, teorier om olika väsens beskaffenhet, kan endast säljas in om man fäster det vid något annat vi redan tror oss veta. Endast inom religion kan man referera till Bibeln, andra religiösa anspråk, eller annan trostradition, för utanför accepteras inte religiösa metoder för att beskriva verkligheten, annat än tron själv.

måndag 6 januari 2020

Nästa intellektuella haveri från Svenska kyrkan

Ärkebiskop Antje Jackelén och Svenska kyrkan upphör aldrig att förvåna och förfära i deras kamp om själar och deras pengar. Häromdagen skrev hon i Svenska Dagbladet, med anledning av trettonhelgen och med hänvisning till barnkonventionen att religiösa budskap från Svenska kyrkan är inte propaganda och att barn har rätt till en andlig utveckling. Om trettonhelgen skrev hon (läs med din löjligaste röst):
Till Trettondedag jul hör berättelsen om de tre vise från österlandet som hade färdats långt för att uppvakta den nyfödde Jesus. De satte barnets bästa i centrum inte bara genom sina värdefulla gåvor utan också genom att ta en annan väg hem, för att inte avslöja barnets vistelseort för kung Herodes som traktade efter barnets liv.
Och om att rekrytera barn till sin religion skrev hon:
När barnhälsovården informerar tas det inte för propaganda som behöver neutraliseras utan ses som bidrag till barnhälsan. När kyrkan berättar julens berättelse för barn kan det framställas som att en intresseorganisation bedriver propaganda som bör neutraliseras – och inte som ett bidrag till barns andliga och existentiella hälsa.
Sen lämnas läsaren att tänka att andlighet med nödvändighet handlar om monoteistisk tro, och som en harkling nämner Jackelén barnkonventionens artikel 27:
Konventionsstaterna erkänner varje barns rätt till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling.
Det blir så tokigt när religiösa hänvisar till skrift. Jesus var god, för han sa si och gjorde så. Men slår man upp saker och ting i sitt sammanhang, faller det ofta platt. Barnkonventionen är inte något undantag. Artikel 14:
Konventionsstaterna ska respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
Hoppsan, det var alltså barnet som skulle få utveckla sin religion på sina villkor med stöd från den vuxne – religionsfrihet inte religion. Om det enda verktyg man har är en hammare, ser alla utmaningar ut som spikar, och så hamrar man på om gud och Jesus. Men även om man kan tro att andligheten i ovanstående citat från artikel 27 handlar om att dela Svenska kyrkans religiösa dogmer, så ska man veta att andlighet kan vara så mycket mer, något så mycket större än en naiv religion, och definitivt något mycket större än Antje Jackélens religion. Hon driver en kyrka vars finansiella intäkter minskar från år till år, trots ett enormt stöd från staten i sin rekrytering av nya själar. För den moderna människan behöver inte någon religiös auktoritet för sin andlighets skull. De andliga behoven kan tillgodoses genom litteratur, konst, musik, vetenskap eller var som helst som ger vidgade vyer utan att man behöver fantisera om en låtsaspappa i himlen.
En del av de problem unga vuxna brottas med i dag hänger samman med brist på andlig utveckling.
Ja, och där bär kyrkan en skuld.

lördag 4 januari 2020

SVT byter ut Qassem Soleimanis titel

Natten till igår dödades Qassem Soleimani i en amerikansk drönarattack. Soleimani var generalmajor i Islamiska revolutionsgardet. När SVT rapporterade om händelsen igår kl. 18:00 gav man Soleimani titeln "toppgeneral", vilket förmodligen är journalistspråk för generalmajor.


Men redaktionsmötet efter sändningen är något som får mig att sörja över bristen på insyn i skattefinansierade verksamheter, för i 19:30-sändningen av rapport har man utsett Qassem Soleimani till diplomat.


Att USA dödar en diplomat är naturligtvis en betydligt snaskigare nyhet än att man dödar en iransk militär, men någon diplomat var aldrig Soleimani. En rättelse vore på sin plats. Och en kommentar om varför Iransk militär dödas i Iraks huvudstad Bagdad.

onsdag 1 januari 2020

Det regressiva årtiondet är äntligen över

Med ny teknik sker förändringar, och med förändringar kommer moralpanik. Teknikutvecklingen under 1900-talet har var varit fantastisk. Det var under 1900-talet vi fick tillgång till tv- och radiosändningar, som båda hade en så pass stor genomslagskraft att regeringen snabbt förbjöd dem båda – staten och endast staten skulle ges en röst i dessa farliga medier.

I och med att teknikutvecklingen fortsatte kunde konsumenter på 80-talet komma åt andra tv-sändningar än statens, t.ex. genom parabolantenner som fångade upp signaler från satelliter från främmande länder, och till slut såg sig staten besegrad och "avreglerade" radio- och tv-marknaden. Förvisso kom avregleringen med en hel drös av restriktioner och förhållningsorder, men det spelade ingen större roll, för i och med den fortsatta teknikutvecklingen har dessa medier förlorat relevans.

För det första fortsatte staten att sabotera balansen i marknaden genom att kräva dyra licenser av de privata aktörer som ville verka där, och för det andra plöjde man ner miljarder i egna mediabolag som konkurrerade med de stackars satar som höll sig framme.

Det var på 2010-talet som maktbalansen gjorde en helomvändning då gemene man skaffade sig var sin ständigt internetansluten portabel superdator som man alltid bar med sig – den "smarta telefonen". Och i sina enheter skaffade man sig datorprogram som möjliggjorde kommunikation med i princip vem som helst. Sociala medier. Inget har vitaliserat demokratin och det fria ordet så mycket som detta. Som exempel har en privatperson från Göteborg, Felix Kjellberg, över hundra miljoner prenumeranter på sin kanal på videoplattformen YouTube, vilket kan jämföras med The New York Times som har ungefär fyra miljoner. Den makt som traditionell media en gång åtnjutit, är idag helt borta.

Med maktförskjutningen har också narrativet och agendan förändrats, enligt många till det sämre.

Sedan gemene man fick en röst, har vi lärt oss mycket om svensken, mycket som vi inte velat veta. Jag vill ge tre exempel på obehagliga sanningar.

1. Det dödliga våldet har minskat, och generellt sett ser utvecklingen positiv ut. Men i och med att alla har en röst, måste gammelmedia berätta om det våld som faktiskt sker, för att undkomma anklagelsen om en driva en agenda. Detta ger i sin tur gemene man uppfattningen att samhället är våldsamt och regeringen saknar kontroll över läget. Det orsakar en förskjutning även av den politiska makten, som traditionellt tillhör socialdemokratin.

2. Trots att socialdemokratin vill allas väl, är 80% av alla röstberättigade beredda att rösta på något annat parti, och 25% är beredda att rösta på ett nationalistiskt parti med rasistiska rötter: Sverigedemokraterna.

3. Svensken är beredd att betala av sina surt intjänade och skattade pengar för agendadriven journalistik, som spelar på folks känslor. Journalister som Tim Pool och Joakim Lamotte beskriver Sverige som ett land där det finns problem, ett land som hade kunnat styras bättre och där alla inte har tillgång till tryggheten att röra sig fritt när som helst eller överallt.

Dessa tre punkter säger oss att svensken är ond i ett gott land, och är långt ifrån förtjänt att tala fritt. Samtalet ska regleras, och bråkstakar ska stängas ute. Makten ska tillbaka till ledarskribenterna.

Tio år har gått, och dramatiken är över. Så här ser 2020-talet ut:

1. Gammelmedia har berövats redan sin makt, och relevansen kommer inte längre försöka erhållas genom att svartmåla sociala medier eller konkurrenter. De kommer bli relevanta för sin nyhetsbevakning.

2. De problem som faktiskt finns i Sverige kommer att upphöra att vara problem när de förutsättningslöst får diskuteras, utan att någon på vänsterkanten anser att man bara vill svartmåla en felfri regering eller att någon på högerkanten kan påstå att regeringen mörkar rådande situation.

3. Det fria ordet kommer att hyllas. Den fantastiska mångfald av åsikter och infallsvinklar som vi inte ens visste fanns före sociala mediers intågande, och som orsakade kalabalik, åsiktspolisande och i vissa fall till och med avsked från jobbet, kommer framöver att betraktas som en tillgång. Att idéer, hur gamla de än må vara, får utmanas, ifrågasättas och testas, kommer leda till att de sämsta idéerna avfärdas och att de bästa idéerna sprids.

Jag tror att vi lämnar det regressiva och utvecklingsfientliga bakom oss, och att vi går en ljus och progressiv framtid till mötes.

måndag 23 december 2019

Nu har DN:s ledarredaktion helt tappat förståndet

På temat "alla som inte tycker som jag är Hitler" låter Dagens Nyheter (DN) självaste Sverigedemokraterna (SD) företräda sekularismen i gårdagens ledartext. SD är ett kristet parti som anser att kristendomen ska ha en särställning i Sverige, medan Humanisterna, som faktiskt är sekulära, anser att alla religioner ska samexistera på lika villkor. Oavsett vilken religion någon har, om någon alls, har alla människor samma rättigheter och samma skyldigheter inför både sina medmänniskor och samhället de verkar i. Ingens religion ska begränsa någon annan, ingens religion ska legitimera egenmäktighet över någon annan. Inte riktigt SD:s syn, va? Jag har slutat hoppats att någon på DN ska ta reda på vad orden de använder betyder, jag har slutat hoppats att någon på DN inte är helt likgiltig inför sant och falskt eller rätt och fel, och texten i övrigt är ett slags dumhetens triumf - med en underton som signalerar föreställning om att ha rätt, avfärdas mer nyanserade hållningar som "religiös dyslexi". Tillåt mig bjuda på några höjdpunkter:
Att vara troende är ingen mössa du tar på dig i vissa sammanhang men lyfter av i andra, som en tomteluva på julafton. Det är - åtminstone om du tar din tro på allvar - något som präglar hela ditt liv.
Som vi alla vet är de troende som tenderar att fungera med andra människor i ett mångfacetterat samhälle, de som inte tar sin tro på för stort allvar. En troende som i all enkelhet föreställer sig personlig relation med ett övernaturligt väsen är, åtminstone vad religionen beträffar, till mindre besvär än den som säkrar sin tillgång på unga sexslavar efter sin död genom att spränga icke-muslimer (eller vad de anser vara feltroende muslimer, för den delen). Men även om du låter din tro prägla hela ditt liv, så betyder inte det att du för den sakens skull kan göra vad du vill, bara det görs in din religions namn. Det är t.ex. inte säkert att en anhängare av Det missionerande kopimistsamfundet kan dela upphovsrättsskyddat material på Internet utan risk för repressalier, och det är inte säkert att du som troende pastafarian får ha ett durkslag på huvudet på körkortsbilden. Det är inte ett hot mot religionsfriheten eller din rätt att tro, det är blott begränsningar som implementerats för att skydda andra medborgare. Dessa begränsningar är inte ens huggna i sten, utan kan påverkas via den demokratiska processen. Och så redan i nästa mening skriver man något som skulle kunna vara hämtat direkt från SD:s partiprogram:
Att en judisk pojke enligt traditionen föddes denna dag för två tusen år sedan har kanske mer än något annat på gott och ont format den värld vi i dag lever i.
Det man däremot inte känner till på DN är att mycket har reformerats genom åren, att guds makt över den Sveriges lag över åren har krympt och att det är något bra.

För att parafrasera Eric Berntsson (SD) som sagt att "din religion får du sköta på fritiden", skriver man att ingen skulle säga att "ateist får du vara på fritiden". Jag är nyfiken på vad man tror att ateism egentligen är. Att man är ateist betyder nämligen inte att man inte är religiös, att man är ateist betyder inte att man inte är vidskeplig, att vara ateist betyder inte att man är sekulär, att man är ateist betyder inte att man har vissa värderingar. Gudstro är en komponent i många religioner, och ateism är bara ett ord för att man saknar föreställningen att en gud finns. Om det är vetenskaplighet och upplysning som DN försöker angripa, så är det vetenskaplig skepticism som avses, som är en del av sekulärhumanismen, och som har ateismen som del i sig själv. Men att inte tro på någon gud (ateism) är bara en komponent bland många i detta sammanhang, och många som inte tror på någon gud kan tro på spöken, på en platt jord, eller på vilket ovetenskapligt trams som helst.

SD:s religiöst motiverade krig mot islam har inget med sekularism att göra. Vi Humanister är betydligt bättre företrädare för sekularismen, och bland våra medlemmar har SD inte speciellt mycket stöd.

söndag 22 december 2019

Produktionskostnad/vinst-förhållandet för misslyckade uppföljare

Det är ofta ett säkert kort inom filmindustrin att göra en uppföljare, eftersom man kan spela an på en framgång. Det blir ett slags varumärkesexploatering som inte alltid utnyttjar sin fulla potential. Ibland blir inte uppföljaren lika bra som sin föregångare, och här är tre exempel på hur budget förhåller sig till bruttointäkt i filmserier som inte lyckades följa upp sitt original. De filmer som inte når upp till 1,0 har alltså inte dragit in pengarna de kostade att producera, och här är tre exempel på "dåliga uppföljare". Så här ser en flopp ut:

Highlander, inspelningsbudget och bruttointäkt (miljoner dollar):


Förhållande, inspelningsbudget och bruttointäkt:


Stålmannen, är en filmserie som varit igång sedan 1940-talet, men för de tidigaste filmerna är det inte riktigt känt vilka pengar som var inblandade, så här är inspelningsbudget och bruttointäkt (miljoner dollar) en bit in i serien, när Christopher Reeve klev in i serien:


Förhållande, inspelningsbudget och bruttointäkt:


Här ser vi exempel på där pengarna som står på spel varit så extremt framgångsrik i sitt ursprungsförfarande, så att jag var tvungen att introducera en decimal. Och trots att uppföljaren var en total flopp, så har den så pass stöd från sitt varumärke att siffrorna framöver varit svarta. Precis som i fallet med Stjärnornas krig, så har vi inte riktigt facit för filmserien än, för fler filmer är planerade i serien.

Alla helgons blodiga natt, inspelningsbudget och bruttointäkt (miljoner dollar):


Förhållande, inspelningsbudget och bruttointäkt:


"Upphovskvinna" är inte ett bra ord

En upphovsman är en person (oavsett kön eller könsidentitet) som skapat ett självständigt verk, som t.ex. en bok, ett datorprogram, en film eller ett stycke musik. Ordet "man" är på sätt och vis lite problematiskt, eftersom det kan betyda både "människa" och "människa av hankön". Det är sällan speciellt svårt att förstå vad som åsyftas när sammanhanget är känt, men de två orden är, isolerade från sin mening, helt identiska. Som exempel, vad betyder ordet "man" i detta sammanhang?

"Man får vara försiktig."

Är det ett könsneutralt pronomen, likt "du" eller "jag", som syftar på en människa, eller är det en specifik människa av hankön som ska vara vara försiktig? De flesta klarar nog att se skillnad, men en och annan kan ändå förfäras över ordets likhet med det könsfärgade ordet "man" (substantivet).

En lösning på detta problem (till den grad det ö.h.t. är ett problem) som har anammats av statens mediebolag, är att anta att ordet "man" alltid är könsfärgat, och därför har man börjat säga t.ex. "upphovsman eller upphovskvinna". Detta är inte bra, för det introducerar ett nytt problem.

Det var inte länge sedan man ville komplettera språket med ett könsneutralt pronomen, "hen", som kunde användas istället för "han" och "hon" när kön var okänt eller oviktigt, vilket berikade språket för den som ville använda det. Här har man gjort tvärt om, genom att könsfärga ett ord och därmed skapa behovet av att förtydliga. Istället för att gå från "han eller hon" till "hen" så går man här från "upphovsman" till "upphovsman eller upphovskvinna".

Dessutom måste man nu helt plötsligt börja tänka på könsidentitet och genus, för det kan väl inte vara en fråga om kromosomer som avgör hur upphovsinnehavet ska beskrivas? Ett verk har numera en "upphovsman, upphovskvinna eller upphovsperson av annan könsidentitet". Det råder inga tvivel om att man gjorde svenska människor, kvinniskor eller andra, en större tjänst när man introducerade "hen" än när man introducerade könsfärg på tidigare könsneutrala ord.