tisdag 30 september 2014

Dåliga försök att legitimera religion, del 89 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den åttionionde.

Istället för att utrota religion, ska folk få bra utbildning så att de kan välja vad de ska tro på.

Både i del 33 och 47 nämner jag att (ny)ateister antas vilja utrota religion. Inom vissa religiösa kretsar är ateisters önskan att utrota helt vedertagen, vilket en apologet lät mig förstå under samtal. Som ett litet konstruktivt tips till mig, föreslog han att jag kanske skulle låta folk tro vad de vill, istället för att försöka utrota religionen.

Önskan att låta folk tro vad de vill och önskan att låta folk få tillräcklig kunskap att dra sina egna slutsatser är inte olika formuleringar av samma sak. Om man nu antar att apologeten i fråga förstår att vad man tror inte har någon inverkan på hur något är, så brukar en önskan om att låta folk tro vad de vill, vara ett uttryck för föreställningen att vissa frågor inte är vetenskapliga frågor, vilket innebär att man kan tro vad man vill i religionens namn, utan att man för den sakens skull har fel i någon vetenskaplig fråga (non-overlapping magisteria).

Innan jag kommenterar dessa skillnader, vill jag bara säga att det inte spelar någon roll för frågan om Guds existens att många tror att Gud finns. Gud finns inte bara för att många tror det, och Gud förblir icke-existerande även om t.ex. en prominent vetenskapsman börjar tro på honom. Det som möjligtvis kan vara intressant att diskutera i ett samhälle där många tror på Gud, är t.ex. till vilken grad staten ska subventionera gudstroendes uttolkningar av Guds vilja. Förre civilministern, kristdemokraten Stefan Attefall, sörjde för att gemensamma medel avsattes för att tillgodose monoteismens religiösa behov, och drev frågan om ökade anslag till församlingar som odlade en viss form av tro. Beloppet vi är beredda att betala för att tillgodose troende, är givetvis öppen för diskussion.

Att låta någon tro (eller inte tro) vad man vill, är en fråga om tankefrihet. Men när denna frihet åberopas av en apologet, brukar det snarare handla om t.ex. deras rätt att påstå saker om Gud inför sina (i bästa fall) eller andras barn. Vad tycker Gud om dig? Vad tycker Gud om homosexualitet? Varifrån kommer människan? Det brukar också handla om deras rätt att slippa få svar på tal.

Att låga någon bli tillräckligt informerad för att kunna dra egna kvalificerade slutsatser, låter vackert när vi pratar om objektiv leverans av information till individer stora nog att ha utvecklat förmågan att tänka kritiskt. Men i kyrkans värld handlar det snarare om en ensidig och subjektiv vädjan till barn. Kyrkans barntimmar, söndagsskola och konfirmation. Kyrkans fokus på barn kan förklaras dels av insikten att man måste rekrytera till sin religion och dels om att det är lättare att rekrytera någon som kan lita på auktoriteter. Att få en vuxen människa att börja tro på ett övernaturligt väsen, är ett mycket tuffare företag.

Och varifrån kommer människan, förresten? Jo, vi är skapade i vår nuvarande form, åtminstone tills vi förmår att ifrågasätta det.

Nassim Nichol Taleb skrev följande på Twitter: "What fundamentalists & atheists have in common is a literal, nonmetaphorical, epistemic, categorical interpretation of religion." Och visst har han rätt, men problemet är att detta kan sägas om vilket mytologiskt väsen som helst. "What fundamentalists & aunicornists have in common is a literal, nonmetaphorical, epistemic, categorical interpretation of mythology." Trots allt, den som betraktar älvor som ett väsen som är så pass subtilt och så pass svårt att detektera, att deras existens är identisk med en icke-existens, kan mycket väl beskriva älvor som verkligen existerar. Gud är inte ett unikt mytologiskt väsen - rökridåer skapas lite var stans.

måndag 29 september 2014

Restaurerad och sanerad Pippi

SVT rapporterar att tv-serien Här kommer Pippi Långstrump från 1969 är restaurerad, och att man även passat på att städa bort ett par detaljer som kan uppfattas som rasistiska. Pippis pappa är numera kung, inte negerkung, och en kinesisk stereotyp är bortklippt. Hade originalversionen inte funnits kvar, hade jag förmodligen varit ganska upprörd över detta tilltag, men nu handlar det om att bjuda dagens barn på en rolig tv-serie, inte på någon historielektion. Barnen är förmodligen lika glada utan det som klipptes bort.

Jag är själv lite för gammal för att tillhöra tv-seriens målgrupp, och om jag skulle se serien idag, så är det av kulturhistoriska skäl. Jag skulle välja den rasistiska, oklippta versionen. Jag som är vuxen, kan nämligen tillåta mig att vara en dålig människa. Jag kan se på film med våld och naket, jag kan spela sexistiska dataspel och läsa rasistiska Tintin-album. Men jag finner inga skäl att ha några åsikter om att man klipper om en av mina favoritserier från barndomen, för att en ny generation ska få glädje av den, utan att den känns alldeles för verklighetsfrånvänd.

lördag 27 september 2014

Aldrig en kritisk fråga om vidskepelse

Denna gång rapporterar Nerikes Allehanda (NA) att en Cilla Eriksson utvecklat en relation till ett övernaturligt väsen från bronsålderns Mellanöstern. Därifrån kom ingivelsen att hon skulle cykla omkring och samla in pengar till kampen mot människohandel. Frågor på det?


Fast varför ska NA ställa frågor? Jag menar, vad kan någonsin vara fel här? Som läsare har man ingen aning om hur Cilla resonerade för att säkerställa att det är just Gud hon fått kontakt med. Det är ju inte helt omöjligt att Cilla felaktigt kopplat sin känsla till ett väsen, och om det verkligen är ett mytologiskt väsen som kontaktat henne, hur vet NA att det är just Gud, utan att ställa en enda kontrollfråga till Cilla?

fredag 26 september 2014

Mattias Irving bör frikännas

Häromdagen ställdes Mattias Irving inför rätta efter att ha visat ohörsamhet inför ordningsmakten. Irving är, på nästan alla tänkbara sätt, min meningsmotståndare. Jag delar definitivt inte hans åsikter om speciellt mycket. Just denna gång handlade ohörsamheten i fråga om att störa en nazistdemonstration med bl.a. psalmsång. Hur meningsmotståndare bör bemötas, är en av de frågor där vi verkligen går isär och denna gång var det nazisterna som var meningsmotståndaren. Både Irving och jag är antinazister, men jag dök inte upp för någon motaktion, det gjorde Irving. Han tog en kula för oss.


Civil olydnad är en balansgång, och inte alltid är meningsmotståndaren just nazister. Vem du föraktar, beror på vem du är. Eftersom t.ex. ateister är lika föraktade som nazister i vissa läger - det finns vissa kristna sällskap som odlar myten att Hitlers ateism ledde honom till förintelsen - bör man ha ett system där spelreglerna är konsekventa. Det viktiga är inte vad man protesterar mot, utan hur passionerat motståndet är och hur motståndet tar sig uttryck. Att man känner starkt att något är fel, är ett incitament, hur man låter det ta sig uttryck är potentiellt straffbart, men ska förmildras om övertygelsen är stark.

Jag kan inte se någon förmildrande omständighet i att den man vänder sig emot är nazist, antidemokrat eller något annat, eftersom det snarare säger något om vem du är. Vissa kallas felaktigt för nazister, andra tycker att nazism är något bra. Genom att bortse från nazismen, kan man ha en standard som både är konsekvent och fungerar. Med tanke på hur starkt Mattias Irving känner att det han protesterar mot är fel, och med tanke på hur ringa hans brott ändå är, bör passionen för frågan väga tyngre än att agerandet är olagligt. Han har ju trots allt inte kastat gatsten mot polisen, eller ens hotat om att göra något sådant.

Så även om jag rent principiellt förespråkar allas rätt att höras och synas, så inser jag hur viktigt det är med en viss nivå av civil olydnad. Så länge den är civil. Och proportionerlig. Det vore en helt annan sak om Mattias Irving vore t.ex. folkvald politiker, då skulle jag avkräva millimeterkorrekt uppträdande. Men nu är det inte så. Han är en medborgare som anser sig ha gjort en insats. Som sagt, även jag är antinazist, men jag vill hellre förespråka ett system där jag har rättigheter oavsett om någon anser mig vara en representant för den dåliga sidan. Om än inte i detta fall, så är jag Irvings meningsmotståndare och han är min. Här har Mattias Irving gjort oss en tjänst. Uppsåtet att förstöra för sina medmänniskor verkar inte finnas.

Bör goda intentioner bestraffas lika hårt som ett elakt uppsåt? Jag är tveksam.

onsdag 24 september 2014

Sveriges riksdag diskriminerar den största livsåskådningen

Den 30 september ska ceremonin för riksmötets öppnande firas, och som vanligt bjuder Storkyrkan till gudstjänst, och som sig bör erbjuder Humanisterna ett sekulärt alternativ även i år, alltså för tredje året. På pappret är Sverige ett sekulärt land, men vägen dit är otroligt lång och snårig. Som bekant kan man inte lära en gammal hund sitta, och riksdagen är i detta fall en mycket gammal hund. I sitt officiella program gör man reklam för Svenska Kyrkans evenemang, men nämner inte Humanisternas. Detta är inte bara en diskriminering på grund av livsåskådning, det är även genant för Svenska Kyrkans räkning, att de hanteras som något slags stadskyrka, som ett eko från gamla tider. Jag har bett Svenska Kyrkan om en kommentar via Twitter, och tänker givetvis kommentera deras svar här på bloggen.

Denna bloggpost uppdateras kontinuerligt med min dialog med Svenska Kyrkan, nedan.


Uppdatering 2014-09-28: Vi uppmärksammar kyrkans ovilja att ta prata diskriminering i avsnitt 99 av Radio Houdi.

Dåliga försök att legitimera religion, del 88 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den åttioåttonde.

Det är människan som är problemet, inte religionen.

Ibland gör sig religionens antagna okränkbarhet påmind genom ett mycket märkligt ställningstagande, gärna i samband med rapporter om religiöst motiverat våld. Vissa människor verkar ha ett behov av att påpeka att religion är något oproblematiskt, men att människor inte är det. Ett typiskt exempel kan vara att när media rapporterar om en förälder som begått illgärningar mot sina barn i tron om att de agerar i enighet med Guds vilja, så finns det alltid någon "moderat troende" som lite hurtigt säger att det inte är religionen som är problemet, det är människan.

Hur heligt får ett fenomen som religion egentligen vara? Givetvis finns det människor som begår illgärningar mot sina barn på grund av andra övertygelser än religiösa, eller helt enkelt för att det är något fel på dem. Men det finns absolut ingen naturlag som säger att ett påbud är positivt för att det är religiöst motiverat, eller att en åsikt är god för att den är religiöst motiverad, vilket skulle vara fallet om det inte är religion som är problemet. Religiösa påbud kan vara både positiva eller negativa. Fysikern Steven Weinberg uttrycker sig så här apropå religiöst motiverade gärningar, fritt översatt från essän A Designers Universe:

Religion förolämpar människans värdighet. Goda människor gör goda ting och onda människor gör onda ting, med eller utan religion. Men för att goda människor ska göra onda ting, krävs religion.

För mig är det rent förbryllande att man hellre skyller religionens tillkortakommanden på dess anhängare än på religionen som sådan. Den som betraktar sig som "moderat troende" delar förmodligen vissa antaganden med naturalisterna och ateisterna, som t.ex. att Gud inte ingriper, inte utför några mirakel och, framför allt inte pratar med sina undersåtar. Vi, de moderata och ateisterna, kan alltså lugnt enas om att Gud befinner sig någonstans mellan en tankekonstruktion och ett transcendent väsen. Den som tror något annat, är per definition inte "moderat troende" utan snarare vidskeplig. Däremot är det inte säkert att vi delar synen på religionen, vilket ställningstagandet att det "inte är religion som är problemet" ger uttryck för.

Tänk den person som är uppvuxen i en miljö där det finns postulat som säger att Gud kan kommunicera med sina undersåtar, och att Guds vilja är lag. Den person som accepterar dessa postulat, kommer att vara fullt kapabel att begå illgärningar i religionens namn på grund av faktorer som det snarare är personens föräldrar som borde ställas till svart för. Den personen vill jag hellre fria än fälla, men om man friar, så skyller man ju faktiskt problemen med religion på just religionen - detta okränkbara fenomen. Därför vill man skylla på människan. Att inta hållningen att det finns några rötägg i en annars perfekt värld, är bekväm. Feg men bekväm.

Men som vi redan konstaterat i del 47 och 87 så har religionen problem som både är allvarliga och direkt exklusiva, och precis som allt annat ska religion dömas för vad som utmärker det, inte för vad de med ansträngning lyckas imitera.

Föregående - Nästa

lördag 20 september 2014

Pjäs om ateisters fundamentalism

Nerikes Allehanda skriver om något så märkligt som en pjäs på temat religion, där ateisten är fundamentalisten. Detta känns som ett måste, men när man läser artikeln så svalnar intresset en aning. Det som börjar som en känsla av nyfikenhet, växlar till en känsla av att man vill se pjäsen för att få reda på vilka fördomar författaren eller regissören odlar. Jag har markerat ett stycke i texten, som säger att karaktären naturvetaren "Agneta vägrar till och med att kalla sig ateist, själva ordet i sig förutsätter existensen av just det hon försöker förneka, tycker hon." Karaktären Agneta har ett mycket rimligt önskemål. För varför ska man vara ateist för att man inte tror på Gud, men inte vara aenhörningist för att man inte tror på enhörningar? Vi som inte tror på sådant som inte finns på riktigt, får etiketter som snarare säger något om samhället vi lever i.


Men så säger regissören något intressant. "Jag är personligen inte troende och blir lätt upprörd över alla dumheter som har med religion att göra, men jag blir lika misstänksam när det är tvärsäkert åt andra hållet." Och det är precis detta som av någon märklig anledning är så svårt att begripa för en kristnormativ person, ateist eller teist: Vi som blir beskyllda för ateistisk fundamentalist antas vara alldeles för säkra på vår sak, när vi blir betraktade för vårat förhållande till Jahve, men får sällan kritik för att vi inte tar tillräcklig hänsyn till andra mytologiska väsen, som t.ex. Hydra. Detta är dubbla standarder! Detta beror på vad andra tror, inte på att Jahve kanske finns, medan Hydra kanske inte finns.

Är det något jag anser att man kan kräva i ett upplyst samhälle, är att skillnaden av avkrävd hänsyn till en idé kopplas till evidensens och argumentens kvalité, inte andra människors vidskepelse och dåliga omdöme.

fredag 19 september 2014

Att be sig frisk

Den vetenskapliga grunden för bön haltar rejält. Därför är det ganska lätt att raljera över bön, vilket satirsidan Mrs. Betty Bowers, America's Best Christian visar väldigt tjusigt.


Det påstås att bön är ett sätt att insinuera inför Gud att han är lite lat, att det finns lite brister i hans gudomliga plan för dig, och att han är snål. För att bön ska fungera måste händerna knäppas, och bönen avslutas med "amen". Således är "amen" kristet lingo för "abrakadabra".

Detta diagram är också lite av en klassiker när det kommer till raljerande om böner:



Och jag kan inte undanhålla detta briljanta diagram som korrekt och rakt på sak illustrerar Guds insatser för människan vid sjukdom:


Man skulle kunna tänka sig att det viktiga med bön inte är pseudovetenskapen utan meditationen, upplevelsen eller någon annan positiv (sido-)effekt. Men med tanke på hur många källor det finns att välja på för den som söker upplevelsen, vill jag slå ett slag för att valet ska hamna på något som inte kräver att man accepterar godtyckliga postulat. Varför?

Först och främst har vi ärlighet mot andra. Om man beskriver bön om förbättring som en process som involverar en yttre faktor - Gud? - så har man inte representerat bön på ett sanningsenligt sätt.

Sedan har vi ärlighet mot sig själv. Detta är inte en moralisk fråga, såsom frågan om ärlighet mot andra. Att vara ärlig mot sig själv skulle snarare kunna vara ett strategiskt val för den som försöker vara öppensinnad.

Sist men inte minst, religiösa dogmer är religiösa för att de saknar verklighetsförankring. Greta Christina skriver under rubriken The Top One Reason Religion Is Harmful: "Religion is ultimately dependent on belief in invisible beings, inaudible voices, intangible entities, undetectable forces, and events and judgments that happen after we die. It therefore has no reality check." Du själv kan säkert hantera din religion. Den som verkligen begår illgärningar i religionens namn, är inte den som på gamla dagar hittat Gud, utan den som vuxit upp och fått höra att religion och verklighet är samma sak.

onsdag 17 september 2014

Jag vill försvara Phil "Thunderf00t" Mason

Forskaren Phil Mason är avstängd från Twitter, och han riktar sig anklagande mot Anita Sarkeesian i ett uttalande på YouTube säger Mason bl.a:

"First of all you [Anita Sarkeesian, min anm.] try the open marketplace of ideas. And when you [ohörbart] get your ass handed to you in the open marketplace of ideas, you try to shift the goalposts. [...] And then when you get call on your professional victimhood, what have you got left? What can you have left?"


Jo, att stänga av folk från social media, enligt Mason.

Att Mason förhåller sig till Sarkeesian beror förmodligen på att han hårt kritiserat Sarkeesians påståenden om kopplingen mellan datorspel och sexism. Men jag som betraktare känner inte att jag har någon som helst anledning att tror att Sarkeesian har något att göra med att Masons konto är avstängt.

Eftersom Twitter har stängt av Mason, anser Twitter att något av följande är sant: Mason har påstått sig vara någon annan än han är, han har gjort varumärkesintrång, han har publicerat någons privata information, han har hotat någon, han har uppmanat till brott och/eller missbrukat Twitters officiella märken.

Anita Sarkeesian kan inte lastas för att vissa av hennes anhängare inte praktiserar fair play, och agerat för att få Mason avstängd, och jag vet inte ens om det är vad som har hänt. Det enda jag vet är att Mason är avstängd om att han riktar anklagelser mot Anita Sarkeesian. För allt jag vet, kan det vara grupp med människor på mer eller mindre nogräknade grunder vill sabotera för Mason.

Jag vill absolut betona att det hat som Sarkeesian fått utstå, är en tragedi som inte har med Masons avstängning att göra. Enligt vissa feministiska åsiktsinriktningar är detta hat relaterat till Sarkeesians kön, men jag accepterar inte den hypotesen. Jag tror snarare att det handlar om hennes relevans. Vi vet att män som vågar ställa sig där det blåser, lika föredömligt som Anita Sarkeesian, också får ta emot hat, och vi vet att inte alla kvinnor får ta emot hat. Nej, hatet som riktas mot dig, står i proportion till vilket intryck du lämnat, och om du är en person som märkts av, kommer hatet att vara massivt.

Att inte Phil Mason längre twittrar är också tragiskt. Jag stöttar bådas rätt att driva sakfrågan utan att behöva utsättas för näthat, och när det sistnämnda inte går att undvika, så stöttar jag fortfarande bådas rätt att driva sakfrågan.

Och när det gäller sakfrågan, har jag bestämt mig för att jag ska ta ställning. Jag själv minns debatten från 1980-talet när Margareta Persson hävdade att datorspelande ledde till våldsyttringar, och det finns betydligt mer vetenskapliga artiklar på kopplingen mellan våldsbenägenhet och datorspel än kopplingen mellan datorspel och sexism, vilket är Sarkeesians tes. Men artiklarna kan vara överförbara, jag vet verkligen inte.

Jag själv kanske aldrig har räddat prinsessan Peach i egenskap av Mario, men jag har blivit uppläxad efter att ha svingat ett svärd mot en Schwarzenegger-kopia i Barbarian: The Ultimate Warrior. Och det tycker jag kan vara nog så meriterande, eftersom man räddade en kvinna även där. Hon råkar bara inte vara prinsessa. Om du vill följa Anita Sarkeesian i arbetet mot sexism i datorspel, så heter kontot Femenist Frequency. Fortsättning följer!


tisdag 16 september 2014

Dåliga försök att legitimera religion, del 87 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den åttiosjunde.

Det finns ett andligt underskott i vårt moderna samhälle. Religion behövs!

Jag vill absolut inte stänga dörren till denna utan att erkänna en viss god intention i detta försvar. Det är bra att man kan syssla med sådant man trivs med, och om någon använder sin religion för att ge sig själv (och andra?) en meningsfull fritid, så borde allt vara i sin ordning. Samtidigt går det inte att ducka för att detta försvar är otroligt enkelt att riva ner.

En positiv andlig upplevelse kan komma från religion, men den kan komma från precis vad som helst, som t.ex. bra musik eller psykedeliska droger. Jag har själv varit troende kristen, så jag vet vad religionen kan ge. Och när jag läser hur passionerat Richard Dawkins pratar om Schubert, så känner jag igen mitt eget förhållande till Pink Floyd. Det välbehag jag får av att sitta och aktivt lyssna på låtar som "Echoes", "Shine on you crazy diamond" eller "Atom heart mother" kan inte utan vidare avfärdas till förmån för någon annans andliga upplevelse genom religion.

Finns det några betänkligheter här? Nej, jag kan inte se några. Om tid finns och lusten infinner sig, ser jag inga problem i att man lägger pickupen på sitt favoritvax för att drömma sig bort i någon timme. Om vi istället (eller dessutom) tar psykedeliska droger såsom LSD, så finns en hel del betänkligheter. Även om vi för ögonblicket glömmer de rent juridiska aspekterna - det är trots allt förbjudet att framställa, överlåta och inneha LSD - så finns det problem som inte minst visar sig i den långsiktiga användningen. Alltså, hur bra än mår i "själen", så kan det ändå finnas problem associerade med att få sina "andliga upplevelser" från LSD, vilket kan påpekas utan att man behöver tycka att det är något fel att skaffa sig sådana upplevelser.

Fördelarna med religion, som t.ex. känslan av gemenskap, ritualer och andlighet, är inte exklusiva för religion. Vi behöver alltså bara känna till problemen som är associerade med religion, för att förstå varför man inte kan hänvisa till en icke-exklusiv fördel i syfte att försvara religion. På samma sätt behöver vi bara känna till problemen med LSD, för att förstå var man inte kan hänvisa till en av drogens icke-exklusiva fördelar i syfte att försvara den. Jag har hänvisat till dessa problem tidigare (del 47), men jag har inte sagt mycket om vilka dessa problem egentligen är. Det ligger utanför denna texts avgränsning, men jag berör det lite ytligt sist i del 100.

Så även om allt har för- och nackdelar som måste vägas mot varandra när man bestämmer hur man ska agera, så liknar behovet av religion andligt tillgodoseende ungefär behovet av att köra bil utan bälte för att tillgodose behovet av spänning. Att åka berg- och dalbana har liknande fördelar och färre nackdelar, potentiella eller faktiska. Och med tanke på vilka attribut som utmärker världsreligionerna, vill jag betona att en andlig upplevelse kan uppnås utan att man måste acceptera falska premisser om verklighetens beskaffenhet. Det verkar ju trots allt som om inga gudar finns på riktigt, och det verkar ju trots allt som om eventuella historiska förebilder till Bibelns Jesus verkligen hade en biologisk icke-gudomlig far.

Föregående - Nästa

lördag 13 september 2014

Vad utmärker en ateist?

Neil Carter är en skeptiker som lever mitt i det amerikanska bibelbältet. Carter har en historik som kyrklig och kristen, och bloggar idag om utmaningen att vara ex-kristen och ateist i en kristen subkultur. I början på augusti kommenterade Carter hur ateister framställs i den amerikanska filmen "God's not dead", vilket är särskilt relevant för honom vars familj och vänner är evangelister. I vårt sekulära land går det inte att legitimera spridandet av stereotyper om ateister, men Carter lever i en miljö där hans familj och hans vänner betraktar honom genom den lins som även används i filmen.


Evangelisten Willie Robertson (bilden ovan) har en biroll i filmen, och dyker upp i filmens klimax med en uppmaning att skicka budskapet om Guds goda hälsa till alla dina vänner, och Robertson är redan igång att marknadsföra nästa kristna storfilm, "Left Behind" med Nicolas Cage, och jag ser fram emot att se hur den förhåller sig till ateister.

Så vad har "God's not dead" lärt oss? Carter tar upp tio punkter, som jag har kortat ner från bloggposten i fråga.

1. Ateistiska professorer verkar för att alla ska bli ideologiska kloner av dem själva. Fritänkande och de fria konsterna är okända koncept för filmmakarna.

2. Ateister är självupptagna, och gör inget för någon annan.

3. Ateister är kaxiga och förälskade i sin egen överlägsenhet, och kan t.ex. håna sin flickvän utan betänkligheter.

4. Ateister levererar hot helt ogenerat. De tar sig stora ansträngningar att du ska få veta hur arg han din tro gör honom.

5. Ateister är inte kapabla att älska. Se punkt 2.

6. Ateister saknar etiska gränser. De kan t.ex. dejta studenter, men inte för att de älskar dem utan för att de är snygga. Se punkt 5.

7. Givetvis beror frånvaron av gudstro på ett personligt trauma, aldrig på ett intellektuellt ställningstagande.

8. Ateister är arga på Gud. Ateister kanske påstår att ateism är frånvaron av gudstro, men kristna vet bättre.

9. Ateister är bittra för deras liv saknar mening. Det är obegripligt att de ens går upp på morgonen.

10. En ateist har ingen moralisk grund. Filmens kristna hjälte avslöjar för tittaren i slutet av filmen att ateister saknar skäl att följa regler, vara ärlig eller göra gott.

Jag, precis som Carter, har svårt att se varför just ateister är en grupp man kan uttala sig generellt om i frågor som handlar om karaktär. Som jämförelse utgörs gruppen kristna av människor som har antagit en identitet, och som eventuellt på något sätt förhåller sig positivt till något eller några antaganden, och är således något som mer liknar en grupp, vilket inte kan sägas om ateister. Kristna är alltså en grupp på ungefär samma sätt som religionskritiker, naturalister, humanister eller muslimer. Men jag hoppas att vi kan vara överens om att gruppen innehåller alldeles för mycket mångfald för att över vi över huvudet taget ska kunna säga något om medlemmarnas karaktärsdrag. När vi pratar om ateister, är detta problem om möjligt ännu större. Ateister kanske gillar Johnnie Walker Black, men eventuell kausalitet kommer inte från frånvaron av kristendom eller gudstro, utan möjligtvis av något annats närvaro. Inflytande från vänner, från religionskritiker generellt, eller från Christopher Hitchens specifikt.



Se gärna trailern ovan, och för all del, köp gärna filmen! Jag själv klarade 10 minuter, vilket förmodligen gör mig till en av Internets mer förlåtande ateister.

måndag 8 september 2014

Fredrik Nielsen om Fi's partiprogram

En bloggpost med rubriken "Hej alla som röstade på Fi men glömde läsa partiprogrammet" har anklagats för att vara osaklig och partisk. Bloggposten listar 55 punkter från programmet som benämns som viktiga, och jag har valt ut några stycken för kommentar. Varje textrad som inleds med en punkt, är alltså direkt hämtad bloggposten i fråga, författad av Fredrik Nielsen.

BNP-måttet ska innefatta oavlönat hushållsarbete (s. 7)

Nej, allt obetalt arbete ska innefattas. Hushållsarbete är bara ett exempel. Detta underminerar tyvärr betydelsen av BNP-måttet.

Arbetsmarknadsstatistiken ska ersättas av ”beräkningsgrunder som synliggör kvinnors villkor” (s. 8)

Jag vet inte vad detta betyder, men vi vet att Fi vill låta vem som helst byta juridiskt kön, så detta kan lika gärna vara ett uttalande om män.

En uppförandekod för arbetsmarknaden ska upprättas (s. 9)

Jag ser inga problem med detta.

Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön införs på alla arbetsplatser (s. 10)

Jag kan inte riktigt se att marknaden växer lika stadigt som befolkningen, och tror därför att vi skulle behöva ha en lönesänkning tillsammans med arbetstidsförkortningen.

Positiv särbehandling ska införas i arbetsliv och utbildningsväsen så att personer med sämre kvalifikationer ska kunna tilldelas tjänster och studieplatser pga. att de tillhör en viss grupp (s. 10)

Redan idag gäller olika villkor beroende på vilken grupp man tillhör, t.ex. expertskatt. Jag betraktar detta som förkastligt.

Arbetslöshetsersättningen ska vara på maxnivå utan tidsbegränsning (s. 12)

Det som avses är 80 procent av lönen, utan bortre gräns. Detta kan vara ett mycket olyckligt förslag, men jag känner inte till hur t.ex. krav på motprestation eller finansiering ser ut. Det kan vara jättebra när alla korten ligger på bordet, men det ser inte så bra ut precis.

Kvinnor ska få lättare att beviljas banklån för dåliga affärsidéer (s. 12)

Denna punkt är kryddad av en viss värdering av Nielsen. Om olika villkor gäller på grund av kön, är det bara de lån som utgör själva kvoten som kommer gå till sämre idéer, inte de som beviljas lån för sin företagsidé allena. Men samtidigt, med möjligheten att välja juridiskt kön kan en man kvoteras in som kvinna.

Fler än två personer ska kunna ingå äktenskap (s. 14)

Bra! En glimt liberalism!

Förskolan ska bli avgiftsfri (s. 16)

Om finansieringen är löst, är inte detta något problem. Jag har inga problem med att dagis är en tjänst som samhället erbjuder gratis, eftersom tjänsten behövs.

Alla skolor och förskolor måste ha köttfria måndagar (s. 16, 17)

Några köttfria dagar är inga problem för min del, genom förädlade växter (genmodifierad mat) kan detta vara både nyttigt och miljövänligt. Det galna i kråksången är att vi pratar om måndagar.

Skoldagens längd i både grundskola och gymnasium ska begränsas till högst sex timmar och läxor och betyg innan gymnasiet ska avskaffas (s. 17, 20)

Jag har inga invändningar om tiden. För min del räcker det med 10 minuters skoltid, så länge eleverna lär sig vad de behöver kunna. Det är nämligen det som är viktigt, inte tiden.

Veganmat ska införas på alla skolor (s. 17)

Bra att alternativ finns! Genom förädlade växter kan detta vara både nyttigt och miljövänligt.

Ett tredje kön införs och man ska kostnadsfritt och utan några som helst krav kunna byta (juridiskt) kön (s. 22, 30)

Om politiken gagnar juridiska kvinnor, är det bra att alla är välkomna in i gruppen.

Möjligheten att avskaffa (juridiskt) kön helt och hållet ska utredas (s. 23)

Skulle så ske, är kvinnors politiska fördelar per automatik även mäns politiska fördelar.

Alla ”grupper som tar samhällsbyggande beslut” ska bestå av exakt hälften kvinnor och hälften män (s. 42)

Längst ner på sida 22 står att Fi aktivt ska verka för ett tredje juridiskt kön, och på sida 42 klargörs att detta kön inte är välkommen till samhällsbyggande beslut, eftersom det då inte längre skulle vara 50% män och 50% kvinnor i grupperna som tar samhällsbyggande beslut.

Inkomstskatten ska sänkas (s. 47)

Bra! Finansiering är givetvis viktig.

Kollektivtrafiken ska bli avgiftsfri (s. 49)

Detta har utvärderats i Örebro, och därför anser jag att billig kollektivtrafik är bättre än gratis kollektivtrafik.

Genmodifierad mat ska totalförbjudas (s. 50)

Ett sådant förbud kommer att leda till humanitära katastrofer. Växtförädling är absolut nödvändigt för att undvika svält.

Positiv särbehandling ska tillämpas inom rättsväsendet (s. 53)

Ett dåligt förslag, men grundlagen sätter tack och lov stopp för detta.

Upphovsrätten ska avskaffas (s. 54, 71)

Upphovsrätten bör begränsas, men absolut inte avskaffas. På en bra nivå, främjar upphovsrätten konkurrensen.

Jag håller alltså inte med om att Feministiskt Initiativs partiprogram är framställt i speciellt dålig dager Fredrik Nielsen, och jag räknar med att partiets väljare verkligen sympatiserar med programmet. Av någon anledning nämnde inte Nielsen att Fi vill satsa på alternativmedicin, vilket är en viktig showstopper för mig.

lördag 6 september 2014

Hundratusen dollar om Gud inte finns?

Den 25 augusti utfärdade pastor Joshua Feuerstein en utmaning:

"Jag är här för att utfärda ateistutmaningen - 100 000 dollar till vem som helst som kan tillhandahålla bevis eller evidens att Gud inte finns. Det är löjligt att det länge funnits personer som säger att Gud inte finns, de är orustade eftersom de har noll evidens och noll bevis. Hur skulle detta någonsin kunna hålla för en rättslig prövning [använt som liknelse, min anm.]?

Roligt nog så pratade jag med en ateist häromdagen som sa att han inte tror på några absoluta sanningar. Jag frågade om han verkligen tror så, varpå han svarade 'absolut ja', och därför håller han absoluta sanningar. Om du absolut tror att det inte finns någon absolut sanning... det är precis vad det är. Du lever i en dikotomi, ett paradigm, ett problem och ett paradox. Du förstår, om vi skulle titta på absoluta sanningar, om vi skulle titta på den totala kunskapen, alla vetenskapliga fakta, allt, och om vi kunde rita en cirkel som representerade den, skulle det se ut ungefär så här:


Bred, expansiv och stor. Och vidare, om du skulle rita en cirkel som representerade allt som du själv vet, varje erfarenhet, varje vetenskapliga faktum som som du någonsin lärt dig, oavsett om det är i skolan eller genom studier, skulle den förmodligen se ut ungefär så här:


Tycker du inte att det är ironiskt att det finns människor som har levt i den där lilla cirkeln i hela sina liv, som försöker påstå att det inte finns någon Gud bortom deras kunskap? Därför, för att de aldrig erfarit Honom, så finns han inte.

Problemet med sanning, absolut sanning, tror jag är att nuvarande generation inte gillar konceptet, eftersom det skulle innebära närvaron av moraliska lagar, det skulle innebära att det finns något som de i framtiden kommer ställas till svars inför. Faktum är, att om du skulle fråga en ateist, så tror inte jag att han är förmögen att fördöma förintelsen och avrättandet av miljoner och åter miljoner oskyldiga människor. Varför inte? För han tror att de utgör en olycka, de är blott någon molekylär struktur, att de är del av något vetenskapligt som kallas 'evolution' - överlevnaden av de bäst anpassade.

I så fall, hur var inte Hitler den bäst anpassade? Hur kan du någonsin fördöma något sådant? Faktum är att du ska få följande utmaning: Om du skulle se dig om runt om i världen, i vilket samhälle som helst, i nästan vilket land som helst med vilken uppsättning av lagar som helst, så är mord något olagligt. Varför är mord universellt olagligt? För att människan vet att det är fel att mörda någon annan! Om vi blott vore något biologiskt koncept i egenskap av människa, hur skulle vi kunna veta detta, om det inte vore för att Gud, enligt Bibeln, har skrivit dessa föreskrifter i våra hjärtan.

Hur kommer det sig att alla samhällen är överens om att mord är fel? Faktum är att jag kan garantera att om det inte finns några lagar, eller någon regering, så skulle det ändå kännas fel på insidan att döda någon. Varför? För att Gud har skrivit det i våra hjärtan. Det är därför Jesus är den absoluta sanningen. Han är vägen, sanningen och livet, och jag utmanar dig idag att ha en ärlig konversation med honom. Kanske har du inte tänkt på Jesus på länge, för att tanken på att en Jesus finns, kan innebära att det finns en himmel och ett helvete. Det kanske finns någon Bibel, någon lag, någon bok eller något regelverk som du förväntas leva upp till.

Men jag utmanar dig idag, om din evighet står på spel, att undersöka frågan. Att ha en ärlig konversation med Gud, och be honom uppriktigt att visa sig om han finns. Att han låter dig känna honom. Jag lovar dig att med min ringa erfarenhet [i hänvisning till den lilla cirkeln] har jag upplevt den kärleken, nåden och välviljan, och jag unnar dig detsamma. Så Gud välsigne dig!"

Feuerstein är inte övertydlig med sina krav på evidensen, men skylten med beloppet hundratusen dollar, hålls synlig genom hela presentationen. För att toppa detta låter DeadState hälsa att det finns 1018 dollar - alltså mycket mer - att hämta från dem, för den som kan styrka att Ganesha inte finns.

The Thinking Atheist, Seth Andrews, påpekar att man inte kan utgå från sådant som inte kan motbevisas. Då har man en för låg standard - en så pass låg standard att inte bara gudar utan också älvor måste accepteras. Personligen gillade jag att Andrews påpekande att denna låga standard även öppnar för att Universum befolkas av tidsresande nallebjörnar, men en mer relevant kommentar förhåller sig till metaforen om "rättslig prövning": Ut ett vetenskapligt perspektiv förhåller man sig till positiva anspråk, och deras evidens. Vi förhåller oss hellre till nollhypotesen än en påstådd ilska mot Gud.

Signaturen Wasted McSpacian antar utmaningen, och börjar med att anspela på ondskans problem. HIV! Cancer! Därefter avkräver han evidens genom bön! Va? Är detta postulat som vi kan förhålla oss objektivt till? Wasted McSpacian förtjänar inte några hundratusen dollar.

Även Nathan Hovey antar utmaningen, och påpekar att den lilla cirkeln lika gärna kan representera den kunskap som finns att hämta från Bibeln, medan den stora cirkeln representerar en bildad persons växande kunskap. Hovey bemöter påståendet att ateister saknar moralisk grund, och bekräftar att det finns ateister som är helt befriade från empati. Jag gillar att påminner om detta, eftersom en allsmäktig Gud borde vara förmögen att skriva ner moraliska lagar även i ateisters hjärtan, vilket Feuerstein säger i sitt anförande. Jag vill ge ett extra plus i kanten för hur Hovey förklarar relativ moral genom en berättelse om två apor. Otroligt tydligt i sin enkelhet.

Hoveys svar är seriöst, men vinner han prissumman på hundratusen dollar? Nej! Inte en chans! Joshua Feuerstein nämner avslutningsvis att han omvänt tusentals ateister, vilket enligt all rimlighet inte bara innebär att utmaningen inte bemästrats, utan även att hans anförande varit betydelsefullt för många människor. Tusentals. Förmodligen är dessa tusentals människor mer intresserade av vad som känns bra, än vad som är korrekt. Åtminstone hoppas jag det, då Feuerstein trots allt inte är speciellt övertygande med sin negativa evidensbörda. Jag själv skulle inte heller klara Feuersteins utmaning, eftersom jag skulle vilja se hans evidens för att över huvudet taget kunna producera någon motevidens.

fredag 5 september 2014

"Inte bara nynazister"

Gamla synder ska inte grävas i. Samma personer som gladligen (och med rätta) exponerar Sverigedemokraterna för de rasister de trots allt är, har en mer nyanserad syn om gärningsmannen tillhör "de goda". Låt mig exemplifiera med en feminist som kallar sig för Lady Dahmer. Jag har tidigare nämnt henne i ett inlägg som handlar om att visa upp sin kropp och ett i inlägg som handlar om den inhumana stämningen på Umeå Universitet. (Jeffery Dahmer är amerikansk massmördare, kannibal och nekrofil.)

Gång på gång används ordet "nazister" om Sverigedemokrater, vilket är korrekt ur ett historiskt perspektiv. Hela incitamentet bärs upp av gamla initiativ - det som idag är främlingsfientlighet härstammar från nazism i form BSS. Lady Dahmer är en föredömlig motståndare mot främlingsfientlighet, och jag vill göra absolut klart att jag både uppskattar och sympatiserar med Lady Dahmer på den punkten.

Men av någon anledning är skeptiska gräv problematiskt ibland. Av någon för mig okänd anledning, är det ibland olämpligt att göra efterforskning. Skepticism är bara önskvärt i rimliga doser.

När Esra Hacimehmet skriver att hon vill skjuta pilar i huvudet på folk, ska vi tänka på hur rädd hon måste vara nu. Så här skriver Dahmer till Emanuel Karlsten när han i egenskap av journalist vill rapportera om händelsen:

"Det var dumt gjort av henne men fan, hon är ung och utsatt och jag kan bara föreställa mig hur rädd hon är nu."

Sveriges Radios Kakan Hermanssons rant om polismorden i Malexander där två polismän sköts till döds av nynazister, marginaliseras genom att hänvisa till att Kakan även påpekat att "All Cops Are Bastards", vilket givetvis är en rimlig och fullt tillåten åsikt - jag håller inte med, men det är fullt tillåtet att tycka så. Rent specifikt skriver Lady Dahmer till journalisten Karlsten:

"Varför riva upp gammalt skit? Vad är syftet?"

Ja, vad är syftet med research? Ska vi lämna över landet till tokfeminister och rasister, eller ska vi unna oss lite kritisk granskning? Målet helgar medlen?

tisdag 2 september 2014

Motarbeta förföljelse genom att försvara nationalstaten?

Kristna Värdepartiets riksdagskandidat Christina Hedlund skriver en intressant artikel som till synes syftar till att få ett slut på förföljelsen av kristna i Irak. Läget i Irak är mycket allvarligt på grund av jihad-gruppen Islamska Staten. Jag delar Hedlunds önskan, och har själv deltagit i demonstration i stöd för förföljda kristna. Men jag delar inte alls Hedlunds syn på Sverige, och jag förstår verkligen inte kopplingen mellan motstånd mot förföljelse och kristendom. Antivåld har länge varit centralt inom humanismen, och motstånd mot förföljelse behöver inte ta spjärn i någon specifik religion för att vara giltig. Ett argument blir inte mer relevant för att man ger meningen ett prefix i stil med "som kristen tycker jag att...".


Sverige är inte uppbyggt på kristna värderingar, utan på värderingar som har exakt samma ursprung som humanistiska värderingar, som resultat av samtal, debatt, argumentation och omröstningar. Sverige har länge varit ett kristet land, men det moderna Sverige har inte låtit sig präglas av något som kallas för kristendom, utan snarare av rörliga värderingar som kan accepteras av (bl.a.) kristna. Att en värdering av någon betraktas som kristen (t.ex. att staten ska bestämma hur ett äktenskap ska eller inte ska se ut) är inte till någon hjälp när värderingen ska antagas, annat än möjligen som positiv association hos entusiastiskt kristna.

Vår forskning härstammar definitivt inte från kristendomen, utan från en kunskapskultur som bl.a. kristna har bidragit till. Med dagens progressiva syn på forskning, är vetenskap och kristendom snarare olika intressen som kan samsas mer eller mindre. Omfånget sträcker sig från den som fullt ut kan hålla isär vetenskap och religion, till knäppgöken som tror att människan är skapad i sin nuvarande form för 6000 år sedan.

Och viktigast av allt, jag och Christina Hedlund kommer sedan flera generationer tillbaka från Sverige, men vi delar inte etnicitet för det. Drömmen om en nationalstat där alla landets invånare delar religiös tro och värderingar är varken önskvärd eller realistisk. Anledningen till att Hedlund betonar att Sverige är ett kristet land, är att det är kristendom hon vill att vi alla ska assimileras med. Men vi behöver inte fira jul på samma sätt, dela livsåskådning eller ens fira samma högtider för att kunna samexistera. Bortom grundvärderingarna och underkastelsen av gällande lagar, är annan samklang varken nödvändig eller önskvärd. Jag kan lika gärna ha mer gemensamt med en tysk än med Hedlund, och jag förstår inte vad syftet med en nationalstat skulle vara.

Jag kan vara motståndare till förföljelse på grund av religion, helt utan att själv tillhöra religionen vars anhängare förföljs. Även humanister håller religionsfriheten och tankefriheten högt, och om man ska tro den inhemska debatten: Mycket högre än Kristna Värdepartiet gör. Men jag vill uppriktigt önska partiet all lycka att få bort Kristdemokraterna från riksdagen - eller som Mats Selander lite skämtsamt säger: Judasdemokraterna.

söndag 31 augusti 2014

Typiskt ateister

Den mest inkluderande definitionen av ordet ateist, innefattar personer som, med eller utan skäl, eller utan grund, på dåligt grund eller på god grund, saknar gudstro. Den mest inkluderande definitionen avfärdas ofta som meningslös, eftersom den inte specifik pekar ut dem som tagit ställning i frågan om Guds existens, utan låter vem som helst som inte tror på Gud, kvalificera som ateist.


Därför är det intressant att smalna av definitionen i syfte att kunna kritisera ateister. En person som fått idén om en Gud presenterad för sig, och avfärdat, bör utmanas, kritiseras och ifrågasättas. Givetvis. En sådan person är (såvida han inte börjat tro på andra gudomliga väsen) en ateist. Men om vi låter frånvaron av gudstro räcka för att man korrekt ska kunna kallas för ateist, så är det helt orimligt ateism i sig är föremål för kritik. Det är som att kritisera en hjälmargös för att den inte kör BMW. Det som gör Richard Dawkins till ett lovligt byte, är att han förhåller sig teism.

På samma sätt kan troende kristna rapportera att de inte känner igen sig i religionskritiken, och som kritiker måste man känna till att det inte finns någon unison föreställningsvärld inom kristendomen. Det som för den ene är en reell dogm, är en obegriplig missrepresentation för den andre. Man kan alltså inte påstå att man kritiserar kristendomen när man kritiserar något specifikt inom kristendomen, eller tvärt om, man kan inte påstå att man kritiserar ateismen när man kritiserar något specifikt avståndstagande från religion, vilket kan illustreras med lite mindre träffsäker satir.


Delar man premissen att ateism är ett lära och att teism följer till skapelsetro, är texten jätterolig. Men texten parodierar egentligen inte ateism, utan någon form av föreställning som t.ex. en ateist kan besitta. En så enkel sak som en korrekt rubrik, skulle laga detta trasiga skämt.

Tänk att kritik mot föreställningen att Jesus förvandlade vatten till vin presenteras som kritik mot kristendomen, genom t.ex. följande mening: "Kristendomen är uppenbarligen en falsk religion, eftersom det är en fysisk omöjlighet att förvandla vatten till vin." Även om det första påståendet är rimligt och det andra är odiskutabelt korrekt, så följer inte det ena till det andra. Och det går alldeles utmärkt att vara kristen och inse att Jesus givetvis aldrig förvandlat något vatten till vin, och - hemska tanke - det går att tro att vatten kan förvandlas till vin utan att vara kristen.

För att göra parafras på ett kreationistiskt argument som syftar till skapa misstänksamhet mot vetenskap: Om Jesus förvandlade vatten till vin, varför finns det vatten idag?


Om det är något som verkligen aldrig faller i god jord i samtal med troende, så är frågor syftar till att illustrera en icke ovanlig naturalistisk hållning: Jag tror inte på Gud. För inte finns det väl någon militant ateist som inte tror på Gud? De pratar ju om Gud hela tiden!

Tänk dig att du vore kristen, och levde i en hypotetisk nation där scientologin är den religion som staten förhåller sig till. Verksamheter som bejakar scientologiska premisser har större rörelsefrihet enligt lagen, och kan söka statliga bidrag som inte kristna har rätt att söka. Skolavslutningen firar man genom att missakta psykiatrin och genom att prata om rymdkejsaren Xenu som planterat oss på jorden. Och så vidare.

Varför skulle en kristen, som inte ens tror att Xenu finns på riktigt, ha något att klaga på? Frågan är givetvis felställd. Det man bör fundera på, är varför en kristen över huvudet taget vill underkasta sig en rymdkejsare som han inte tror på. Kritik mot scientologin, har då alltså inte sitt ursprung i en hemlig tro på Xenu, utan i vad scientologin lägger på bordet.

Och vad betyder att "inte tro" i detta sammanhang, förresten? Den som inte tror på Gud, förhåller sig till Gud och till älvor på samma sätt. Man låter varken hänsyn till Gud eller hänsyn till älvor, påverka sina vardagsbeslut. Men är inte det nedlåtande? Nej, faktiskt inte. Om en gudstroende och en ateist debatterar, har den gudstroende allt att vinna på att veta vad icke-tro är, eftersom det ger en fingervisning om hur argumenten bör utformas. Ett argument som inte får en gudstroende att börja tro på älvor, kan inte förväntas ha någon större effekt om det istället används om Gud på en ateist.

Det har sagts till mig att följande bild beskriver mig:


Ateisten säger att den troende är en idiot som hatar vetenskap och tror att jorden har ett magiskt ursprung. Den troende försöker svara genom att förklara Thomas Aquinas rörelseargument. Om argumentet i sig är dåligt förankrat, så finns åtminstone något för ateisten att återkomma till eftersom upphovsmannen är namngiven. Ateisten levererar en rant med anklagelser som innefattar Det Flygande Spaghettimonstret, varpå den troende tröttnar och ateisten anser sig ha vunnit.

Jag undrar vilken ateist som bildens upphovsman har stött på? Hur som, jag fick denna skickad till mig efter att ha sagt att min tro på Gud inte är starkare än någon annans tro på älvor. Och jag sa som jag gjorde för att locka fram ett starkt argument, gärna ett som slutade med "...och därför är det rimligt att tro att Gud finns", men fick istället veta att jag inte tog Gud på tillräckligt stort allvar, trots att det var motståndarsidans åtagande - inte mitt.

Som så ofta när amerikanska kristna representerar kristna och ateister, är Guds roll i alltings existens viktig för den troende, medan ateisten bär den värsta tänkbara symbolen, nämligen darwinfisken - en symbol för biologisk evolution.

fredag 29 augusti 2014

Tack för allt, Brasse!

Tack för allt, Brasse (1945 - 2014)!

Är Gud farlig i skolan?

Med anledning av prästen Helén Lindbäcks fråga huruvida Gud är farlig i skolan, finns det anledning att ytterligare en gång försöka kommunicera poängen med en sekulär skola. Lindbäck inleder med att konstatera att det nu kan bli tillåtet med en konfessionell skola, vilket stämmer tack vare lobbyingarbetet sekularism som bl.a. Seglora Smedja har bedrivit mot utbildningsministern. Lindbäck gör framförallt fyra poänger i sin text:

Kyrkor är så gamla att stenarna har en klang av det gudomliga, vilket jag förmodar är ett sätt att säga att välsignelsen blott är en samklang. Rektorn kommer då inte längre behöva ha kontroll över skolandakterna, vilket underförstått är en makthungrig handgnuggning. Människan längtar efter den form av andlig utveckling som Svenska Kyrkan kan bistå med, och eftersom denna utveckling av någon märklig anledning måste ske på skoltid, kan eleverna få frivillig närvaro på avslutningen.

Låt mig börja med att svara på den retoriska frågan som ställs i rubriken. Är Gud farlig i skolan? Svaret är nej, men frågeställningen är inte en förnuftig motfråga i debatten om huruvida skolan ska vara sekulär, konfessionell eller något däremellan. Men frågan är klurig. Kanske att vi humanister har en dold agenda? Vi kanske egentligen inte eftersträvar objektivitet, vi kanske bara är missnöjda över att kyrkan varit mer framgångsrik i sin infiltration av utbildningsväsendet?

Jo, kyrkan har varit mer framgångsrik på den punkten, men i egenskap av sekulärhumanist har jag inga ambitioner att tävla. Jag anser att den kontakt med religion och livsåskådning som skolan erbjuder ska vara saklig och objektiv, den ska inte favorisera någon livsåskådning. Jag själv är mycket stolt över att ibland få besöka gymnasieskolan för att representera humanismen, vilket innefattar bl.a. kritiskt tänkande. Speciellt älskar jag att redogöra för varför jag är så pass säker på att inte spöken, andar, Gud eller naturväsen finns på riktigt, trots att man i strikt mening egentligen inte kan veta. Jag är inte helt säker, men jag tror mig kunna tysta den raljerande ateisten som bullrar fram med tveksamma argument och jag tror mig kunna befria några öppensinnade från religionens bojor. Detta är givetvis något positivt, trots att min representation är subjektiv. Andra livsåskådningar blir också representerade för eleven, och lärarens roll i elevernas arbete är att vara den objektiva kunskapsförmedlaren.

Så tillåt mig måla upp en bild där den sekulära ambitionen är lagd på hyllan och min personliga och högst subjektiva livsåskådning var den som gällde i skolan. Detta skulle innebära att när det väl blev skolavslutning, så skulle inte barnen samlas för att bli välsignade av Gud, de skulle istället i positiva ordalag få höra att Gud är en illusion och att vi egentligen inte är begränsade av hans påstådda vilja. De skulle få höra att synd inte existerar, utan att det är gärningarnas konsekvenser som avgör om de är lämpliga. De skulle höra att de inte behöver acceptera motstridiga eller uppenbart falska påståenden, utan att de äger full tankefrihet. Och så vidare, allt förpackat i ett härligt rosa skimmer, allt presenterat i en kontext där kritiska motfrågor anses "förstöra stämningen".

Borde jag vara nöjd? Borde jag svara mina kritiker med en retorisk motfråga om huruvida verkligheten är farlig i skolan?

I ärlighetens namn skulle det inte alls kännas bra. Religion gifter samman stämningsfulla riter med ett postulat som inte alla delar. Det är alltså varken Gud eller exponeringen för avvikande livsåskådningar som är farligt, problemet är en livsåskådnings särstatus. Att denna livsåskådning dessutom ibland kan vara ganska verklighetsfrånvänd, är inte huvudproblemet. Speciellt inte om skolelevernas kontakt med denna livsåskådning sker kritiskt och balanserat.

Jag vill även kommentera Helén Lindbäcks påståenden.

Stenarnas gudomliga klang är en metafor för att prästen inte kan vara objektiv i en miljö som påminner om honom om kristendomen. För den sekuläre är detta ett argument mot att över huvudet taget använda kyrkan som lokal. Man skulle lika gärna kunna säga att en annan lokal är byggd av stenar med en förnuftig klang (som kontrast till en gudomlig klang) men det är ett argument mot den lokalen av samma skäl.

Att prästen tar kontrollen över festligheten från rektorn, borde inte göra mig speciellt otrygg, om det inte användes i ett inlägg som syftar till att argumentera mot sekularism och för en konfessionell skola. Jag vet ju om hur agendan ser ut.

Att människan längtar efter andlig utveckling, är varken allmängiltigt eller något som måste tillgodoses på en skolavslutning, där alla elever ska känna sig inkluderade i avtackning och terminsavslut. Ta era egna barn till kyrkan, för guds skull! Bjud in grannfamiljen att följa med! Av samma skäl är elevernas frivilliga närvaro en usel lösning på något som inte behöver vara ett problem i en religiöst neutral skolavslutning.

Dåliga försök att legitimera religion, del 86 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den åttiosjätte.

För varje tokigt bibelord finns det 100 kloka bibelord.

Som konstaterat i del 49 så framställer Nya Testamentet Jesus som en osympatisk och manipulativ sektledare. Som gudstjänstbesökare så vet man att de texter som läses kommer från ett snävt urval ur Bibeln, gärna något från Marcus, Lukas, Matteus eller Johannes, och anmärkningsvärt är att texterna aldrig riktigt placeras i sitt sammanhang, utan får en bifogad godtycklig förklaring eller reflektion.

Om det är tillåtet att uttrycka sig som en advokat: Denna hantering av texten, gör Bibeln rättvisa. Eller snarare: Ett bisarrt budskap, kan styckas upp och presenteras i ett rosa skimmer, om man bara skär bort tillräckligt mycket och tolkar budskapet tillräckligt välvilligt. Jag älskar att falla tillbaka på en mycket extrem text från Gamla Testamentet, nämligen den om Noaks ark. Hur kan någonsin en berättelse om hur Gud mördar i princip allt liv på jorden, inklusive alla människor utom en enda familj, vara något annat än ett vittnesmål om en blodtörstig Gud? Detta måste väl vara en återvändsgränd även för dem mest välvillige tolkaren?

Nej, berättelsen syftar till att skänka oss tacksamhet! Eftersom berättelsen bekräftar att Gud är en potentiell massmördare som när som helst kan agerar på sin blodtörst, förväntas vi vara tacksamma för varje tillfälle där lusten inte faller på. Alltså, man kan välja en förklaring som bekräftar att Gud är en psykopat, t.ex. i syfte att kunna påvisa att bibelorden inte är tokiga. Visst är Noaks Ark ett extremt exempel, men det är också min poäng. Allt är positivt om Gud definierar vad som är positivt - det gäller bara att tolka rätt.

Mer tolkning innebär att vi landar längre ifrån vad som faktiskt står, och således förmodligen längre ifrån vad författaren vill förmedla. Någon global översvämning har aldrig skett och någon ark har aldrig byggts, och berättelsen om arken finns i Bibeln av en orsak annan än att återge en historisk händelse. Berättelsen är skriven med intentionen att den ska tolkas. Möjligen kan summan på den understa raden vara att man ska visa sin tacksamhet mot Gud, men den landar där tillsammans med underlägsenheten. Och vi kommer dit via Guds demonstration över vilka dåd han är kapabel att göra om vi inte behagar honom.

Jag kan inte låta bli att tänka på mördaren som hotar att skjuta ihjäl sitt nästa offer, där offrets tacksamhet för varje extra ögonblick hon får leva, fullkomligt drunknar i önskan att mördaren helt enkelt skulle släppa sitt hot och avlägsna sig. Ett mycket bättre försvar av Bibelns texter, skulle vara att betrakta Bibeln som ett monument över kristendomens tillstånd i historien - en beskrivning av en medeltida gudsbild. Bibeln må vara tokig, men religionen har evolverat över tid.

Föregående - Nästa