torsdag 12 september 2019

Rationella skäl att vara kristen?

Denna fråga kommer upp titt som tätt i debatt. Du kan vara ateist av flera olika skäl. För att du inte blivit tilldelad någon religion, för att du på vansinniga grunder avfärdar en religion, eller för att du av helt rationella skäl avfärdar kristendomens anspråk. Men hur ser det omvända ut? Kan man, av rent rationella skäl, tro att jorden är platt och himlen en kupol? Tro på gud? Tro att arterna är skapade i sin nuvarande form? Tro att en fe förvandlar tappade tänder till femkronor?

Vi vet att intelligenta människor tenderar att vara oförmögna att veta vad som är upp och ner på saker och ting. Mensa, vars medlemmar kommer från de två mest intelligenta procenten av befolkningen, kryllar av personer som odlar galna konspirationsteorier och föreställningar om övernaturliga fenomen som t.ex. demoner och själar i limbo. Att en intelligent person tror något, beror inte på att det är sant. Det beror på att IQ primärt definieras av förmågan att identifiera mönster, vilket reflekteras av inträdesprovet på Mensa, och vidare på intelligenta personers övertro på sina egna föreställningar.

Finns det någon rationell grund att tro på gud? Den som svarar ja på den frågan måste kunna lägga sina föreställningar på hyllan och kunna beskriva hur en värld utan gudar skulle se ut och kunna påvisa att världen ser ut på ett annat vis. Det är inte en slump att man säger att vi har skäl att tro på planeten Jupiter men inte på spöken, att vi har skäl att tro på sparvar men inte drakar, där "tro" betyder att man tror att något finns. Givet någon känd och betydelsefull definition av "finns" och "gud", den mening som slutar med "...alltså finns det rimliga skäl att tro att det kan finnas gudar" har antingen felaktiga premisser eller följer inte till slutsatsen.

Det finns såklart invändningar mot att guds existens ska mätas med samma mått som existens överlag.

Jag tror att en värld utan gudar skulle vara som en död öken, som månen eller som mars. Påståendet är onödigt, eftersom det bara flyttar problemet ett steg bakåt. Jag tror att gud finns är ett grundlöst påstående, jag tror att jorden skulle vara ett ökenlandskap utan gud är ett annat, ungefär som jag tror att öl skulle smaka fisk om det inte vore för de osynliga enhörningarna. Det kan vara så, men detta är inte skäl att tro, det är påståenden. Det som kan påstås utan bevis kan också avfärdas utan bevis, och en hypotes vinner på att blanda in så få andra obevisade hypoteser som möjligt.

När man försöker legitimera sin egen tro ("jag har rationella skäl att tro på gud") vädjas det ofrånkomligen till just tro, vilket är fullkomligt rimligt för den som redan tror. Men om man ska övertyga någon som inte tror, måste argumenten vara starkare. Vilket argument, skulle få dig själv att börja tro på något du inte tror på? Använd det argumentet på gud.

onsdag 28 augusti 2019

Amineh Kakabaveh utesluts ur Vänsterpartiet



Debattinlägg 2018: "Många inom Vänsterpartiets topp har tidigare anklagat Amineh för ryktesspridning när Amineh påpekade de växande problemen med hedersförtryck och religiös fundamentalism i förorterna. Många ledande vänsterpartister har velat föra en helt annan politik än Amineh gällande frågor som till exempel hedersförtryck och därmed motarbetat henne."

Artikel 2018: "Till en början hade hon helt petats från listan av valberedningen, men efter en medlemsomröstning fick hon en plats, dock en bra bit från valbar plats. Bakgrunden var en konflikt mellan Kakabaveh och partiledningen de senaste åren som rörde kränkningar av kvinnors rättigheter och hedersförtryck i förorterna, en konflikt som splittrade partiet."

söndag 25 augusti 2019

Svar till Joel Halldorf: Religion är platt, tomt och andefattigt

Joel Halldorf beklagar sig i Axess om bristen på religiös allmänbildning, och ger några exempel på vad som går förlorat om kunskapen om kristendomen försvinner. T.ex. blir våra helgdagar ett mysterium. Vad har granar och grisstjärtar med Jesu födelse att göra? Vad har harar och ägg med hans avrättning att göra? Den som tror att t.ex. kulturhistorien skulle kunna kasta ljus över dessa frågor misstar sig enligt Halldorf, för här krävs "kristen allmänbildning".


Som exempel på "kristen konst" nämns t.ex. Michelangelo, upphovsman till målningen i Sixtinska kapellets tak och till skulpturen David, föreställande karaktären med samma namn i Gamla testamentet. Det förstnämnda var ett beställningsjobb från Katolska kyrkan, och är därmed bara en fråga om vem som hade pengar, men låt oss bortse från det medan vi granskar tankegången om kristendomens konstnärliga djup. Båda verken producerades under tidigt 1500-tal.

Är man född i Italien under det sena 1400-talet så är man katolik. Kyrkan var en maktfaktor, någon religionsfrihet fanns inte och upplysningen hade inte ens börjat. Precis som nu, fanns det bra konstnärer och personer som inte var konstnärer, men till skillnad från nu, så var man där och då katolik. Detta är inte något jag skriver för att jag vill opponera mig mot religionskunskap, tvärt om! Ju mer man vet om religion, desto större chans har man att frigöra sig från religionens bojor. Religion är inte en kompetens, det är en institutionaliserad vidskepelse.

Att 520 år gammal italiensk konst är religiös är inte konstigare än att en 520 år gammal italiensk bro är byggd av religiösa, för det fanns inga alternativ. Och idag ser vi att stora konstnärer inte alls behöver vara troende. Rockmusikens avantgardemästare Pink Floyd har släppt ifrån sig några av de vackraste samtida verken, och deras låtskrivarpar (Roger Waters och David Gilmour) är uttalade ateister. Ibland handlar texterna om religion, ibland handlar texterna om politik, men stor konst vilar inte på vidskepelse.

En manlig troende muslim som dör, hoppas på ett efterliv i ett eget harem med 72 jungfrur till sitt förfogande att njuta av. Om jag hade trott att jag skulle överleva min egen död, skulle jag vara betydligt mer bekymrad över tillgången på konst och kultur. Men man antas vara andefattig för att man saknar en specifik vidskepelse. Som tur är, har de flesta kommit längre i sina tankar.

tisdag 20 augusti 2019

Skolan bör inte digitaliseras så som det görs idag

Inom skolvärlden blir man, mer än någon annan stans, utsatt för lekmäns tyckande och gissande. Jag förstår självklart att det skapar irritation, men det har sina skäl: Alla har gått i skolan och har således en personlig bild, hur subjektiv den än må vara, av vad som är bra. Alla som har ett jobb tar ganska mycket av sina egna pengar ur fickan för att finansiera andras barns utbildning. Det är alltså egentligen inte speciellt konstigt att skolsystemet exponeras för lekmäns tyckande. Efter detta erkännande bjuder jag glatt på min egna åsikt om Skolverkets digitaliseringsplan och hur digitaliseringen av skolan tar sin form. För att göra en lång historia kort, så är jag opponent. Och jag är opponent baserat på mina subjektiva åsikter och baserat på det jag vet om modern informationsteknologi. Digitalisering är inte i sig självt av ondo, men så som det sker nu tycker jag mig se problem.

Diskussionen kan spåras tillbaka till den tid då kalkylatorn var en ifrågasatt lyx, eftersom man, som det hette då, ändå aldrig kommer bära med sig en miniräknare. Ibland slår kritiken mot tekniken fel, men ibland slår den rätt. Den högst subjektiva poäng som jag vill göra, kan summeras i denna bild. Det är så här min arbetsplats i hemmet ser ut. Förutom ölen och en NUC (som tangentbordet är kopplat till) så äger jag en mobiltelefon med en mjukvarudriven miniräknare (som jag ogärna använder) och en hårdvarudriven miniräknare.


Poängen är att även om alla idag, tvärt emot lärarkårens samlade bedömning på 80-talet, faktiskt bär med sig en miniräknare i sin smarta telefon, så är den inte bara en miniräknare. Det är fortfarande en potentiellt Internet-ansluten enhet som potentiellt kan notifiera dig om att någon tilltalar dig, att någon tycker något om något du delat på sociala medier, och så vidare. Eleven förväntar alltså kunna koncentrera sig på ett potentiellt tråkigt räkneproblem medan hon rent av kanske håller i den enhet som sköter alla hennes lättsamma kontakter och som bjuder på kortsiktiga nöjen i form av bilder och s.k. likes (som är ett slags bekräftelsegest från de andra uppkopplade vännerna).

Av den anledningen anser jag även att tryckta böcker är bättre än e-böcker som läses på laptop, surfplatta eller mobiltelefon, åtminstone om de tryckta böckerna läses när mobiltelefonen ligger i fickan eller i ett annat rum, annars spelar det ingen större roll. Oavsett det gäller läxläsning, skönlitteratur eller facklitteratur, finns det många som tänker på annat när själva enheten gör sig påmind.

Under min skolgång på 80-talet använde vi datorer som inte var uppkopplade till Internet eller några sociala medier.

ABC 80. Foto: Ellinor Algin

I en datorsal hade vi ABC 80-maskiner som körde BASIC, och i en annan hade vi sammankopplade COMPIS-datorer som körde CP/M. På den förstnämnda lärde vi oss BASIC, på den andra lärde vi oss grundläggande CP/M-kommandon, lite nätverk och Comal-programmering, vilket i båda fallen kunde ske utan att maskinerna dessutom gjorde anspråk att sköta våra sociala relationer eller ge några andra notifikationer. Men man kunde såklart inte använda dem som uppslagsverk. I brist på Google och Wikipedia hade vi istället skolbibliotek.

Skolbiblioteken är dessvärre på väg att försvinna, kanske främst för att det kostar för mycket att ha dem, vilket till viss del faktiskt beror på att inte alla studenter idag vet vad som gäller. Böckerna är till låns och måste lämnas tillbaka. Studerar man dem på plats så gör man det i tysthet, och så vidare. Den totala informationsmängden i ett bibliotek tenderar att vara lägre och det fanns en större tröghet i att få ut ny information, men informationen håller ändå ganska god kvalité. Och så fanns skönlitteraturen! Att sjunka ner i en skön fåtölj och avnjuta ett skönlitterärt verk från en bok som inte pockar på din uppmärksamhet på något annat vis, är inte bara en fantastisk upplevelse, det är faktiskt också bildande. Man lär sig språk, man får uppleva andra människors synsätt och man kan få besöka både verkliga och fiktiva platser.

Så om en digitalisering ska ske, anser jag att man inte fullt ut ska ersätta de tryckta böckerna, och till den grad det är möjligt använda sig av dedikerade maskiner för olika uppgifter, och i så låg utsträckning som möjligt använda sig av mobiltelefoner i skolarbetet. Och om jag fick önska, skulle skolbiblioteken få vara kvar. Förresten, min hårdvarudrivna miniräknare levererades med en heltäckande manual, vilket redan där gjorde den mer användbar än miniräknarapplikationen i mobiltelefonen.

torsdag 15 augusti 2019

Haram-slakt

Den åsikt jag hyser som med god marginal genererat mest ryktesspridning, förtal och näthat genom åren är min syn på halalkött. Fortfarande. Det började med att jag kritiserade en poäng på ämnet yttrad av en svensk YouTube-kock. Gissningsvis har kocken i fråga eldat på frågan, för när så sker pingas han in med bifogat berömfiske. Det fanns många bimeningar i det som sades av kocken, t.ex. att religion är fint och värdigt och att att halal skulle ha med religionsfrihet att göra, men det jag främst opponerade mig emot var påståendet att det inte finns någon skillnad på halal-slaktat kött och haram-slaktat kött, och att det därför inte spelar någon roll att köttet är halal-slaktat eller ej, vilket i sin tur innebär att det är onödigt att kritisera halal-slakt.

Min invändning går inte ut på att kocken i fråga har direkt fel, utan att en slutsats var lite halvdan. Dessutom tillhandahöll jag en egen poäng.

Att det inte finns någon skillnad mellan halal-kött och haram-kött stämmer, och därmed avfärdar kocken med rätta den falska hypotesen att haram-kött berövar en avliden man ett efterlivsharem bestående av 72 jungfrur. Ingen man får något eget harem av Allah efter sin död, och därmed skillnaden mellan de olika typerna av kött avskriven, ända ner på molekylär nivå. Så långt är vi överens.

Blir det därmed oviktigt huruvida köttet är haram-slaktat eller halal-slaktat? Svaret är nej. För den som faktiskt tror att en evig tillvaro i ett harem står på spel, är frågan jätteviktig. Och av någon anledning kan frågan vara lika viktig för vissa ateister.

Jag minns när Miljöpartiets Nils Karlsson skrev på Twitter att det är vansinnigt att skolor serverar något annat än halal. Hur är det att visa respekt för sina medmänniskor? Tillåt mig att vända på steken:

Man kan servera haram-fläsk till muslimer, bara de tror att det är halal-kött. Det kommer garanterat inte att påverka Allahs syn på dem, och det kommer garanterat inte att påverka hur många jungfrur de får frottera sig med efter sin död. Men frågan handlar om ärlighet och om respekt. Alla kan inte bli tillgodosedda med att sin köttbit ska komma från en religion där sin schaman har kastat sin trollformel över djuret, men man har rätt att få veta varifrån djuret kommer, förutsättningarna det har levt under och hur slakten har gått till. Till viss del för att vissa faktiskt går och väntar på sina 72 jungfrur, men självklart framför allt för att människan har rätt att ha kontroll över sitt liv och sina val. Det gör livet lättare även för t.ex. miljövänner.

lördag 10 augusti 2019

onsdag 7 augusti 2019

Därför står jag till höger ekonomiskt

På förekommen anledning vill jag förklara varför jag står till höger på den politiska skalan. Jag tror den viktigaste skiljelinjen mellan höger och vänster handlar om vems väl man helst sörjer för, individen eller staten? Men det handlar också om frihet.

Den finansiellt starke tjänar väldigt lite på att få behålla några extra procent av sin lön, trots att en procent i skatt för en höginkomsttagare handlar om betydligt fler kronor och ören än en procent i skatt för en låginkomsttagare. Men det inbyggda problemet med procentuell skatt är att en extra tusenlapp för en höginkomsttagare betyder mindre än en extra hundralapp betyder för en låginkomsttagare. Orsaken är att en liter mjölk kostar ett fast antal kronor, inte en procent av lönen. Det innebär i sin tur att en liter mjölk är dyrare för en låginkomsttagare räknat i procent av lönen. En låg skatt innebär alltså att låginkomsttagare får kontroll över sitt liv i betydligt högre utsträckning än när skatten är hög. Så igen, vems väl sörjer man för, individen eller staten?

Staten kan såklart göra bra saker, som t.ex. ge bidrag för glasögon till en barnfamilj som annars inte skulle ha råd med glasögon till barnen. Men det behöver faktiskt inte förändras bara för att de som annars inte skulle ha råd är få. Även i en mer viral välfärdsstat kan staten göra gott, med den skillnaden att de som är beroende av bistånd är färre. I sin tur innebär det att skatterna kan vara lägre, eftersom kravet på skatteintäkter är lägre om utgifterna är lägre. Sänkta skatter kan, åtminstone i teorin, leda till högre skatteintäkter, men framför allt så ökar det anställningsutrymmet för företag och således fler i arbete, och ökad rörelsefrihet för låginkomsttagare.

Sverige har ganska hög skatt, och ändå har vi personer som inte får den assistans som behövs från samhället. Det kan mycket väl vara så att en skattesänkning kan öka statens inkomster, men framför allt ska pengarna man faktiskt tar in, gå till våra gemensamma intressen och till att sörja för samhällets utsatta. Varje onödig post är en stöld från folket, även om varje individuell onödig post är liten. T.ex. ska man som muslim inte få betalt av staten för att man är för demokrati. När Sveriges unga muslimer förlorade sitt bidrag uppstod en bisarr diskussion om bevisbördan att de inte respekterar demokratin. Men givetvis borde medlemmarna försörja sin organisation!

Det är alltså solidariteten för samhällets utsatta som säger mig att gemensamma medel ska läggas där, och det är också den som gör att jag vill att gruppen ska vara så liten som möjligt. Och med fler köpstarka personer uppstår en annan form av frihet: Fri kultur. Om det blir billigare att producera en bio-film tack vare att produktionsbolaget får större finansiell rörelsefrihet genom lägre skatt, och om medborgaren har mer köpkraft tack vare lägre skatt, öppnar det för att fler filmproducenter kan ta sig fram utan statligt stöd. Och är man inte mottagare av statligt stöd, behöver man inte underkasta sig några motkrav. Men den som måste ansöka om statliga bidrag för att kunna producera sin film, kan bli bortvald om inte myndigheten som står för bidraget tilltalas. Den som spenderar gemensamma medel har ett ansvar gentemot fler än den tilltänkta bio-publiken.

Jag tycker mig alltså se en koppling mellan liberalismen och den finansiella högern. Och på samma vis tycker jag mig se en koppling mellan totalitarismen och den finansiella vänstern. När staten tar för mycket av folkets pengar, ökas medborgarens beroende av stöd, och med beroende av stöd kommer krav på underkastelse. Respekterar Sveriges unga muslimer demokratin eller inte? Hur stor andel av skådespelarna i nästa teaterproduktion är transpersoner? Och så vidare.

torsdag 1 augusti 2019

Leder "Darwins läror" till nazism?

I dagens Nerikes Allehanda nämndes det i en debattartikel att darwinismen "befrämjar elimineringen av svagare individer för att stärka den egna starka rasen". Jag har skickat in ett kort svar i egenskap av ordförande för Humanisterna i Örebro, och här följer min generella ståndpunkt:



Jag har dessutom svarat, men eftersom jag bjuder på ett stickspår, är det inte säkert att de publicerar svaret. Här är manuset jag skickade in:
Charles Darwin var inte socialdarwinist och nazismen är inte något fullföljande av hans läror. I egenskap av vetenskapsman konstaterade Charles Darwin att de individer i djurriket som var bäst anpassade till miljön de lever i, också var de individer som generellt sett överlevde länge nog för att få chansen att föra sitt arvsanlag vidare. Detta är inte så mycket hans åsikt, som det är hans övertygelse baserat på vad vi tror oss veta om naturen. Darwin ville kasta ljus över frågan om arternas mångfald, inte kommentera hur civiliserade samhällen ska hantera sina medmänniskor. Jan Forslund beskriver det han kallar för "Darwins läror" som att den "befrämjar elimineringen av svagare individer för att stärka den egna starka rasen", men bortsett från att darwinistiskt urval inte är någon instruktionsbok för samhället, så premierar urvalet anpassning till miljö, inte nödvändigtvis styrka. Det finns mycket svaga och sköra varelser med en lång evolutionär utveckling bakom sig, och det finns exempel i naturen där styrka är en nackdel. Att utveckla ett starkt skal är kostsamt för en snigel, så "anpassning" för en snigel handlar om att balansera vad energi investeras. Detta är inte något aktivt val för snigeln, utan den individ som råkar ha en fungerande balans har större chans att föra sitt arvsanlag vidare. Ett luftburet virus som drabbar snigeln låter sig inte besväras av att snigeln kanske dör, men ett sexuellt överfört virus kan manipulera snigeln till att lägga oproportionerligt mycket energi på ett starkt skal. Man kan alltså inte ersätta "bäst anpassad" till "starkast" utan att förvanska darwinistiskt urval, och skulle man översätta hans teori till hur samhällen ska skötas, vilket aldrig var tanken, så kan vi konstatera att framgångsrika samhällen är de som tar hand om sina utsatta på ett bra sätt. 

tisdag 30 juli 2019

Superhjälten ligger i tiden

Hur kommer det sig att Svante är så bra på matematik? Det beror på att han har övat. Hur kommer det sig att Mone Hattori är så bra på violin? Det beror på att hon har övat. Men hur kan det komma sig att Rick Wakeman är så bra på piano? Det beror faktiskt på att han har övat. Personligen har jag ett ganska akademiskt förhållande till min elbas. Hur bra jag är på ett gig kopplar jag väldigt starkt till hur mycket jag har tränat och repeterat.


Men jag har inte alls samma rationella relation till mitt trumspel. Jag kan spela in ett spår på en låt, och därefter konstatera att jag är en medioker trumslagare. Men om jag ska vara ärlig, så har jag faktiskt aldrig övat. Aldrig! Jag har lånat ett trumset när helst jag har behövt det, om det så har handlat om att kompa ett band eller spela in en demokassett. Jag har hört på inspelningarna att jag är medioker, och jag har konstaterat att andra är bättre, och därför borde andra ha någon slags gåva från gud som de förvaltar? Eller så har de övat.

Idag lever vi i en tid av snabb återkoppling. Någon lägger ut en bild på sina plutande läppar och stora bröst, någon annan lägger ut en bild på sina söta barn och ytterligare någon annan visar upp sin beställda ryska kaviar och exklusiva vodka. I samtliga fall genererar det gott om återkoppling på sociala medier i form av "likes", och just sociala medier är hårdvaluta för det personliga välmåendet.

Ett fantastiskt konststycke på piano - kort och effektivt - hade genererat samma positiva återkoppling, men till ett mycket högre pris: För att bli bra på piano måste man öva, vilket innebär att dagar, veckor, månader och år måste spenderas utan belöning.

Jag har konstaterat att jag är en medioker trummis genom att agera trummis. Jag har förresten också konstaterat att jag är en medioker pianist genom att agera pianist. Men jag är en ganska skicklig datorprogrammerare, och därför har jag funnit det ganska tillfredsställande att programmera datorer, något jag försörjt mig på i nära på 30 år nu.

Eller så hankar jag mig fram som kodknackare av den anledningen att jag erhållit kunskap tack vare den tid jag investerat (vilket faktiskt inte var någon konst, eftersom det skedde under en tid då varken smarta telefoner eller sociala medier ö.h.t. fanns som konkurrent om min tid). Jag förväntade mig inte någon direkt återkoppling i form av "likes" på Instagram, Twitter eller Facebook, så jag hade tid att förkovra mig.

Idag betraktas t.ex. kunskap inom matematik som något extraordinärt, som något mystiskt, givet av gud eller naturen. Och visst har olika människor olika förutsättningar. Men spetskompetens kommer inte ens idag av gud, det kommer av tålmodiga studier och övningar, något som inte vem som helst är beredda att satsa på. Att bli expert är som att läsa en bok - man måste investera tiden innan man får återkopplingen. Men när återkopplingen väl kommer, så är det värt mycket mer än ett "like" på Facebook, vilket påminner om en gammal myt om att det kräver tiotusen timmar för att bemästra något, oavsett om det är pianospel eller datakoder. Det stämmer inte, eftersom det för någon kan krävas betydligt fler eller färre timmar, men det är ändå ett ganska hoppfullt påstående.

En konsekvens borde vara att personer med talang är superhjältar, och att superhjältar med övernaturlig talang borde vara Hollywood-hjältar, vilket jag tycker mig se. En annan konsekvens borde vara att vuxna på en social tillställning för vuxna, i händelse av att man tröttnat på medföljande barn, hellre ger barnen varsin "padda" istället för att låta dem gemensamt betrakta ett program på tv, spela något spel tillsammans eller låta dem leka med andra närvarande barn.

Jag lyckades föda upp två barn innan varken YouTube eller "paddor" (bärbara datorer utan tangentbord, typ iPad) fanns, vilket såklart innebar en större insats. Men som hjälp hade man andra föräldrar. När vi var trötta på våra barn, kunde vi fösa ihop dem med våra gästers barn i ett rum med kortspelet Uno, ett par VHS-kassetter och ett chinaschack, vilket barnen uppfattade mer som en belöning än som ett straff. Insatsen är såklart högre än dagens go-to-lösning att köpa en padda, men återkopplingen är så mycket högre.

När det handlar om att skapa minnen, så är det sådant som skiljer sig ifrån att sitta framför skärmen som kommer att fastna. Jag minns t.ex. när bröderna Herrey vann Eurovision Song Contest år 1984, eftersom vi var flera barn som "delade skärm" - det fanns sociala intryck, lukter, med mera. Men det finns t.ex. ingen doft som kan återkalla något minne av att jag satt inlåst på mitt rum 1982 och lärde mig programmera på min Sinclair ZX81 - det enda jag minns från den tiden är de gånger min vän Michael var med, och dessa minnen initieras av att jag träffar honom eller hans familj idag. Så trots att tv-skärmar var inblandade både när jag lyssnade på "Diggiloo Diggiley" och när jag, ett par år tidigare, lärde mig BASIC, så är det vad som finns bortom skärmen som mina minnen hängs upp på. Det som är en superkraft idag, är bara investerad tid för 30 år sedan.

lördag 27 juli 2019

Kort replik om Humanisterna och sydsvenska klädkrav på kvinnor

Politikern Hanif Bali delade en text från Sydsvenskan på Twitter, som handlade om Amanda, som inte fick åka med det kommunala bussbolaget på grund av att hon hade shorts och linne, vilket var för lite kläder. Texten nämner inte om chauffören som nekade Amanda tillträde var muslim eller ej, men det är såklart inte omöjligt att religiös extremism, t.ex. fundamentalistisk islam, var chaufförens drivkraft i frågan. Bali kommenterade texten på ett sätt som insinuerade att chauffören var arab, men jag vet inte vad chauffören hade för motiv.

En annan användare på Twitter kommenterade detta med att Humanisterna inte har agerat på grund av att vi egentligen bara hatar kristna. Jag kommenterar gärna detta i egenskap av sekulärhumanist, utan att företräda förbundet - det lämnar jag till förbundsstyrelsen.

Som sekulärhumanist hatar man varken kristna eller muslimer. Det är inte ens säkert att man över huvudet taget ogillar religion, som t.ex. kristendom eller islam. Jag gör det, men det räcker egentligen att man anser att någon religion inte ska diktera vad som är sant eller falskt, och att man anser att ingen ska behöva underkasta sig någon annans religiösa regler, för att man ska dela sekulärhumanistens syn på religion. Och eventuellt kan det ha varit det som har inträffat här: Att chauffören var en religiös galning som vill styra andra på grund av sin egen vidskepelse. Men innan vi vet, kan jag bara kommentera principen, inte den specifika händelsen, och principen är att man får tro på precis vad man vill, så länge man inte kräver att andra ska underkasta sig eländet.

Och när vi väl finner skäl att kritisera något religiöst fenomen, så kommer vissa alltid att säga "men islam då" om fenomenet är kristet, och andra kommer att säga "men kristendomen då" om fenomenet rör islam, för det är så människor fungerar. Man har en selektiv bild, antingen för att man inte brytt sig om att komplettera den, eller för att man över huvudet taget bara reagerar på vissa saker istället för andra, och så klagar man utifrån sin bias.

Så utan att känna till några detaljer i detta specifika fall, så anser jag som sekulärhumanist att man ska få åka buss i kortbyxor, oavsett om chauffören är ett religiöst nutcase eller ej. Hans jobb är att köra bussen, inte att engagera sig i passagerares klädval, och vill han (av religiösa skäl eller ej) engagera sig i klädsel, så får han börja med sig själv.

söndag 21 juli 2019

Leder avreglering till försämring?

Det cirkulerar ett roligt inlägg i sociala medier i form av en bild med följande text:

Vad folk beklagar sig över:
- Försämrad posthantering
- Försämrad tågpunktlighet
- Försämrad medicintillgång
- Försämrad skola
- Försämrad sjukvård

Exempel på avregleringar:
- Post
- Järnväg
- Apotek
- Skola
- Sjukvård

Givetvis en slump, så för all del - KEEP GOING.

Det roliga i inlägget ovan antas vara att eftersom svenska staten är den bästa aktören inom ovannämnda områden, borde svenska staten vara den enda legala aktören inom ovannämnda områden. Jag vill först kommentera dessa fem exempel, och sedan göra ett principiellt uttalande.

Posten, som tidigare delade ut post i Sverige, ägdes av svenska staten. Idag har Posten uppgått i Postnord som endast ägs av svenska staten till 60%. Resterande 40% ägs av danska staten. Fram till år 1993 har Posten haft monopol på utdelning av post, men sedan dess finns fler aktörer på marknaden. Och i och med att Posten nu konkurrerar om lönsamma kunder, antas det förklara den upplevt försämrade kvalitén.

SJ, som kör tåg, är fortfarande helägt av svenska staten, men sedan 2009 är det tillåtet för andra aktörer än staten att köra persontåg på svenska statens järnvägsnät, vilket antas orsaka försämrad kvalité. Samma sak gäller Apoteket - det är fortfarande ett helstatligt företag, men konkurrensutsatt sedan 2009.

Skolan kommunaliserades år 1991 och friskolereformen genomfördes 1992, så med tanke på hur svenska elevers skolresultat har dalat, skulle det kunna vara just friskolereformen. Andra faktorer skulle kunna vara pedagogiska förändringar och fler elever från utsatta områden, men friskolereformen skulle kunna vara en viktig bov i dramat.

När det gäller vården så har vi länge haft att göra med flera aktörer. Kommuner har sjuksköterskor anställda på t.ex. vårdhem, men primärt är det staten (genom landstingen) som bedriver vård, avlastat av privatägda institutioner. Eventuellt kan den offentliga vården ha fungerat bättre om även de patienter som söker privat vård istället också hade vänt sig till den offentliga, men det är absolut inte självklart.

Visst gör staten vissa saker riktigt bra. Clocks statliga hamburgare var bättre än McDonalds privata hamburgare, maskiner som hyrs från ett bolag vars aktiekapital kommer från skattebetalarna kan hyras ut billigare än vad bolag vars aktiekapital kommer från privat riskade och lånade pengar kan göra och Sveriges Television producerar bättre tv för skattepengar än vad TV4 gör för betydligt mindre pengar de måste dra in själva. Så allt borde vara frid och fröjd?

En aspekt är att konkurrens nästan alltid är bra. Systembolaget har kvar sitt alkoholmonopol men har sedan 90-talet infört självbetjäningsbutiker och ett bredare utbud då svensken hittat andra sätt att köpa alkohol bortom svenska statens kontroll, t.ex. privatimport via Internet. Vi vet inte ens vad privata aktörer skulle erbjuda för slags butiker, om de fick chansen. Kvalité är ett konkurrensmedel! När det gäller media så öser man in oproportionerligt mycket skattepengar i statlig radio och tv att det kanske rent av har hämmat de privata aktörerna, som har betydligt mindre pengar att röra sig med. Vi vet inte.

Men var vi vet är att frihet kräver en fri marknad, att frihet är viktigt för många invånare och att staten egentligen finns för invånarnas skull. Om du satsar dina pengar på att bygga upp ett företag genom att riska lånade pengar, skulle det vara surt att konkurreras ut av någon annan som gjort samma sak, men det skulle rent av kännas orättvist om du konkurreras ut genom att skattepengarna du betalar in vänds emot dig. Statlig inblandning har en hämmande inverkan. Vad skulle nya mediebolag kunna åstadkomma om konkurrensen från SR, SVT och UR vore mer resonlig? Och hade SVT varit lika bra som de är idag utan det fria informationsflödet mellan länder - alltså den konkurrens som är bortom svenska statens kontroll.

Slutligen bör man tänka på att statens överlägsna förmåga att föra fram ett tåg inte innebär att staten över lag är bättre än sina skattebetalare, och det går att hitta exempel på det motsatta. T.ex. när staten skulle bygga ett digitalt autentiseringssystem som aldrig såg dagens ljus, trots att projektet var både statligt och dyrt. Idag är det privata alternativet Bank-ID snarare en standard. Man bör fråga sig varför en tjänst finns: För att generera pengar eller för att utgöra en grundläggande service till sin befolkning? En stat som inte är allt för stor är inte så dyr att försörja, vilket innebär att det blir mindre betungande för företagen att betala in sin skatt som ska gå till vård, skola och omsorg. Börjar draken växa sig för stor, börjar den gnaga på den hand som föder den - företagen. När det sker, är det alltid de utsatta som får betala det högsta priset. Det är därför de högsta skatterna inte med nödvändighet leder till den bästa servicen åt invånarna.

A$AP Rocky borde ha gett dem sin telefon och sina pengar

En rappartist, A$AP Rocky, med tillhörande livvakt blev trakasserad av ett par ungdomar som ville dra av dem prylar. Länge och väl blev ungdomarna bestämt avvisade, men det olyckliga slutet på historien blev att Rocky spöade upp dem rejält. Rocky sitter nu häktad, och givetvis har USA uttryckt sin önskan att få hem honom. Samma påtryckningar som Sverige bedriver när en svensk arresteras, gärna för något helt oprovocerat brott, hånas nu när de kommer från USA.

Svenska Dagbladet frågar hur vi skulle ställa oss om det vore Zara Larsson som arresterats i USA efter att ha försökt att försvara sig?

Idag är det ganska hög sannolikhet att ett barn bär värdesaker, vilket har orsakat att rån mot barn ökat i Sverige. Det har i sin tur fått den statliga televisionen att instruera barn, både i Lilla Aktuellt och i Barnkanalen, hur man ska agera i händelse av rån: Lämna ifrån dig telefon och pengar! Rockys chans till upprättelse i Sverige kanske skulle vara att göra en raplåt om att inte göra motstånd i händelse av rån.

tisdag 16 juli 2019

Sverige är inte alls sekulärt

Man brukar säga att Sverige är ett sekulärt land med hänvisning till att Svenska kyrkan bara är en statskyrka i praktiken och inte på pappret, eller med hänvisning till att relativt få tror på gud. Men Sverige är i allra högsta grad ett land har religiöst motiverade lagar, myndigheter och regler.

Att Svenska kyrkan sedan år 2000 på pappret är en frikyrka, spelar ingen roll så länge som kyrkan i praktiken fortfarande har kvar sin myndighetsstatus. Medlemsavgiften är en skatt på lönen som drivs in av staten för en kostnad som alla - medlemmar eller ej - betalar, och Svenska kyrkan har kvar samma arbetsuppgifter som de typ alltid har haft. Ingen har egentligen hänt annat än att kyrkan rent formellt inte är en myndighet, men dess reklam är fortfarande "samhällsinformation" som inte stoppas av en skylt på postlådan som avböjer reklam. Och utanpå detta delar en förvaltningsmyndighet (SST) ut pengar till andra trossamfund för att de ska bidra till att "upprätthålla och stärka grundläggande samhällsvärderingar", för när grundläggande samhällsvärderingar ska upprätthållas är det endast sekulära stater som lyfter blicken från kyrkan - inte Sverige.

Hur många som tror på gud är inte relevant i frågan om huruvida staten är sekulär. För även om relativt få tror på gud (uppskattningsvis 60% identifierar sig som kristna och 2% muslimer enligt Pew Research Center 2017) så är det väldigt få som har några invändningar mot Svenska kyrkans roll i samhället, som har invändningar mot religiösa uttryck i det offentliga rummet, som opponerar sig mot t.ex. böneutrop eller liknande. Även personer som inte tror på gud betalar plikttroget sin medlemsavgift till Svenska kyrkan, och de som har gått ur har sällan några problem med bidragen Svenska kyrkan får, de tjänster staten bjuder dem på, att staten köper tjänster av dem eller att andra församlingar och religiösa sammansättningar skattefinansieras.

En stat som är sekulär ger inte religiösa någon särställning. En sekulär stat öronmärker inte pengar så att de är tillgängliga för religiösa, religiösa församlingar eller religiösa organisationer. I en sekulär stat har en person samma skyldigheter och rättigheter helt oavsett vilken religion man tillhör, om någon. I en sekulär stat är "religiösa skäl" inte någon förmildrande omständighet inför lagen, för en sekulär stat betraktar både troende och skeptiker som fullvärdiga medborgare med samma rättigheter och skyldigheter, och där är vi inte. Jag är inte ens säker på att vi strävar dit.

måndag 15 juli 2019

Om kristen skepticism (2/3): Jultomten och hans skägg

Vi kan inte veta allt, men vi kan ändå bilda oss en uppfattning om det mesta. Är jorden t.ex. en planet som kretsar kring solen eller är jorden en gigantisk skiva som solen cirkulerar ovanför? Dessa frågor är ytterst konkreta och kontrollerbara. Om man skulle gradera frågan om jordens form på en skala där den vänstra sidan representerar det vi enkelt kan ta reda på och den högra representerar sådant som verkar vara ovetbart, skulle den frågan hamna långt till vänster. Vi kan ställa oss frågan om vilken form jorden har, ta reda på svaret och avskriva ärendet, vilket utmärker frågor som hör hemma på skalans vänstra sida. Men om frågan istället handlar om guds existens, då skulle en intellektuell kristen hävda att det i princip är helt omöjligt att veta om gud finns eller inte, vilket placerar frågan om guds existens till höger på skalan.


Till vänster hittar vi frågor vars anspråk innehåller en tydlig skillnad i konsekvenser som följer från att anspråket är sant och till höger hittar vi frågor vars anspråk har ungefär samma konsekvenser oavsett om anspråket är sant eller falskt – oftast inga konsekvenser. Mycket kan falsifiera påståendet att jorden är en planet som kretsar kring solen, men väldigt lite antas kunna falsifiera påståendet att gud finns. Istället för att bara lyfta blicken och gå vidare, antas vi tro att det är skvatt omöjligt att greppa de mest grundläggande föreställningarna om tillvaron. Har en kristen en personlig relation med Universums skapare eller inte?

En tydlig skillnad mellan religion och vetenskap är att ett påstående om tings varande som görs inom ramen för vetenskap anses vara svagare om det inte är falsifierbart, medan ett påstående om tings varande som görs inom ren religiösa sfären anses vara starkare om det inte kan falsifieras. Alltså, om jag som skeptiker påstår något om verklighetsbeskaffenhet, skulle jag kunna hävda att "om X så Y" och sedan "Y alltså X" eller möjligtvis "inte Y alltså inte X". Men om jag som kristen eller muslim hävdar att en viss vetenskaplig artikel ger stöd för hypotesen att gud finns, så finns gud även om den artikeln skulle falsifieras. Stephen Jay Gould kallar detta för non-overlapping magisteria, men hur man än försvarar skillnaden mellan vetenskapliga och religiösa påståenden, måste man ändå förhålla sig till att den andliga världen ska reflektera den fysiska världen, att metafysiken ska följa fysiken, och så vidare.

Den som vurmar för en hypotes som visar sig vara falsk, kan alltid konstruera ett andligt universum där hypotesen är sann, men det förändrar inte det faktum att hypotesen är falsk, och det bästa exemplet i modern tid är gud förväntas finnas ännu längre bort i ljuset av att han finns på riktigt. "Om X i så fall Y, men om inte X i så fall Y."

Del 1.

söndag 14 juli 2019

Kommer datorer någonsin få ett medvetande?

Nu när datorers eventuella medvetande härjar som bäst mellan dem som säger att de aldrig kommer att få något och att vi har ett överhängande hot om att datorer ska bli medvetna och ta över jorden, tänkte jag försöka reda ut lite begrepp utifrån min begränsade kunskap.

Det finns olika typer av medvetande, och det finns olika medvetandenivåer. Olika arter har olika typer av medvetande, och bland människor finns olika grader av medvetande. Vissa typer av medvetande är väldigt enkla. En dator kan "veta" att tangentbordet används eller att en minnesbit är satt. När man designar datorsystem så pratar man gärna om olika beståndsdelars behov av att veta saker, vilket då handlar om deras rätt att hålla minnesadresser till andra beståndsdelar och kanske få information om de andra delarnas tillstånd. Detta är såklart en ytterst primitiv form av medvetande, men det borde vara den insikten som behövs för att man ska kunna erkänna att det finns olika typer av medvetande.


Skulle vi titta på en väldigt avancerad form av artificiellt medvetande, som han hantera och värdera många intryck och bilda sig en ganska god bild av sin omvärld, skulle vi ändå inte tycka att vi kommit närmre det som förmodligen menas när följande fråga ställs: Kommer datorer någonsin få ett medvetande?

Svaret på den frågan är tyvärr nej, eftersom hur avancerat medvetande datorer än får, så kommer datorer aldrig få människans medvetande. Människa och maskin ligger på helt olika utvecklingsträd, och en hjärna är inte en "vidareutvecklad microprocessor" utan en komposition som fungerar annorlunda. Och så länge den mänskliga formen av medvetande är det man förhåller sig till, kommer svaret på frågan att vara nej.

Redan idag är datorer duktigare än människor på att ta in vissa typer av intryck, att förstå vissa typer av data, och de blir snabbt bättre på det. Redan idag kan en handhållen dator (som av historiska skäl gärna benämns mobiltelefon) betrakta en blomma och artbestämma den bättre än många människor. Men dess inlärningsstrategi liknar inte människans speciellt väl, och den underliggande hårdvaran är fundamentalt olik. Datorer kommer därför inte kunna vidareutvecklas till människor.

tisdag 9 juli 2019

Greta Thunbergs arvode?

Jag tänker inte anlita miljöaktivisten Greta Thunberg, och om jag skulle intressera mig för henne så är det nog vad som sägs och på vilka källor som är det intressanta, inte hennes person, hennes pengar eller något annat. Men det är svårt att blunda för att precis allt som omger henne är infekterat. Precis allt. Hennes anhängare är ganska tanklösa personer som planlöst hyllar allt hon säger och gör, och angriper allt som ens skulle kunna liknas vid kritik, vilket lockar folk att leta fel lite var stans. Senast var det arvodet som var lite för högt för att det skulle få passera. 10-20.000 dollar.

Men först och främst, enligt egen uppgift: Greta Thunberg tar inte betalt för sina föredrag och hon har inga kopplingar till firman som påstår sig erbjuda henne som föredragshållare. Eventuella inkomster från t.ex. bokförsäljning skänks bort till välgörenhet.

Den här gången var det firman All American Entertainment som påstod sig ha Greta Thunberg i sitt stall, för just 10-20.000 dollar. Bloggaren Rebecca Weidemo Uwell plockade upp detta, och blev snabbt upphovsman till ursprungspåståendet hos Thunbergs följare. När historien väl bubblat upp kom sanningen som ett brev på posten: All American Entertainment har på egen hand påstått sig ha Thunberg i sitt stall, annonsen om henne plockades ner, och fansen fick något att skriva i affekt om, på sociala medier.

Felet Rebecca Weidemo Uvell begår, är att hon sprider påståenden som om de vore sanningar. Uppenbarligen behövde påståendet om Thunbergs arvode uppmärksammas för att All American Entertainments bluff skulle bli avslöjad, men om man förväxlar påståenden som sanningar, tappar man i trovärdighet när det handlar om påståenden som inte är sanningar. Jag själv försöker bidra till folkbildningen genom att sprida påståenden, även när de är uppenbart falska, men det gäller så klart att vara tydlig med att det är det man gör. Och även om man är tydlig, så brukar både de som tycker att informationen är skadlig höra av sig - vilket ofta är den som gjorde påståendet (som generas över att behöva stå för det) och de som tycker sig vara duktiga när de hävdar att endast samma påståenden får spridas (helt oavsett om poängen som läggs ovanpå ett påstående är att det sprids trots att det är okontrollerat eller rent av falskt).

Greta Thunberg är i förtroendebranschen. Jag skulle gärna vilja veta mer om hur hon får sin information, men om jag gör ett påstående om henne, så kollar jag gärna med henne om det är sant först. Hon har inget att vinna på att inte dementera en fråga om ett graverande påstående om henne. Tvärt om, det kommer ta veckor innan upprördheten över Weidemo Uvell lägger sig på sociala medier, vilket håller Thunberg kvar i det kollektiva medvetandet och ger Weidemo Uvell sin så viktiga besökstrafik till sin blogg. Att ha fel om Greta Thunberg är inget man gör obemärkt.

lördag 6 juli 2019

Miljövänner hanterar inte miljöfrågan väl

Först och främst: Inte alla miljövänner. Många miljövänner är engagerade i att skapa en bättre värld för framtida generationer, och jag tror definitivt att både t.ex. Greta Thunberg och David Attenborough hör dit. Men många miljövänner drivs definitivt inte av någon kunskapshunger eller något önskemål om att förbättra världen, utan snarare av personkulten kring t.ex. Greta Thunberg.

Jag är inte en del av miljörörelsen och min kontakt med den är ganska sporadisk. Jag är redan miljövän, och agerar redan efter konstens alla regler. Källsortering, mest växtbaserad föda, kött från gårdar som jag känner till och vet att de bidrar till den biologiska mångfalden, återanvänder plastpåsar, inget okynnesåkande i min miljöbil, duschar sällan och snabbt, ingen okynnesanvändning av servrar som t.ex. streaming av tv-serier eller musik, använder de få kläder jag äger i minst 10 år, inget okynnesköpande av elektronik som mobiltelefoner, förespråkar kärnkraft, och så vidare. Jag sköter mig, jag är miljövän, men jag är inte engagerad i miljörörelsen. Den lilla kontakt jag faktiskt har, beror snarare på det fria åsiktsutbytet på sociala medier.

På sociala medier finns alla nivåer av Graham's hierarchy of disagreement representerade. Lite högre på skalan hittar vi ett tanken på att väder och klimat inte är samma sak, såvida inte vädret är varmt (eftersom det passar in i den bild av klimatet som säljs). Om någon tycker att det är kallt, är alla rörande överens om att väder och klimat absolut inte är samma sak. Men väder och klimat är aldrig samma sak. Att en individuell dag är så varm så att det aldrig någonsin skulle ha kunnat vara så varmt utan finlandskryssningar, tv-seriestreaming och flygresor är något vi vet för att vi tittat på långsiktig data.

När vi klättrar neråt på Grahams skala så passerar vi irritation över att streaming av musik belastar miljön mer än vad skivor gör, att e-handel är sämre än snabbköp, att flyg inte är det mest förkastliga sättet att resa, att litiumbrytning skapar livlösa dagbrott, att det egna engångslocket på latten är gjort av samma sorts plast som ungjävlarnas sugrör, och så vidare.

Längst ner hittar vi den sekt som utgör Greta Thunbergs embarrassing allies. Om t.ex. en Rebecca Weidmo Uvell (som jag tyvärr inte har någon koll på annat än att hon är gift med apologeten Markus Uvell) har fel om Thunberg, så förväntas alla spelregler sättas ur spel - dåliga argument för den goda sidan är trots allt argument för den goda sidan. Och vem vill i det läget höra gnäll om Grahams skala?

Vill du verkligen vara den som skapar osämja? I ett sekteristiskt klimat är nämligen kritik i sak väldigt irriterande och osämjeskapande. Problemet med det resonemanget är naturligtvis att den som står utanför den sekt som betraktar Rebecca Weidmo Uvell som ond och Greta Thunberg som god, inte kan förstå varför så är fallet när de argument som förväntas påvisa detta är undermåliga. Som t.ex. detta:


Finns det någon som har ännu fler följare på Twitter? Finns det andra citat om dem? Finns det andra informationskällor eller flera sätt att tolka dem? Det är dessa frågor som ligger till grund för Kringlan Svenssons utlåtande i podcasten Crazy Town: "Skeptiker är den sämsta sortens människor" - men i långa loppet vinner goda argument över dåliga för att det är dessa som berättar för mig vem som har har rätt och vem som har fel, och att Greta Thunberg är bättre än den sekt som följer henne.

fredag 28 juni 2019

Nyamko Sabuni är humanist

År 2012 hade Humanisterna den stora äran att ge sitt Hedeniuspris till Liberalernas nu nyvalda partiledare Nyamko Sabuni för sitt engagemang mot hedersvåld och tvångsäktenskap. Motivationen nämner hennes "outtröttliga arbete för att barn och ungdomar oavsett ursprung eller religion ska ha tillgång till samma mänskliga rättigheter" - allas lika värde ur ett barnperspektiv helt enkelt. Och idag valdes hon alltså till partiledare för Liberalerna, vilket gör henne till den första afrosvenska partiledaren för ett riksdagsparti. Det är i sin tur en indikation på att Sverige inte är ett speciellt rasistiskt land i jämförelse med många andra, men de problem som verkligen finns här, har bubblat upp rejält i och med att hon blev partiledare. Allt från de mest subtila anklagelser om att hon "inte är liberal" till anklagelser om att ingå i ett underjordiskt samarbete med Sverigedemokraterna.


Anklagelsen att någon "inte är liberal" kommer ofta från personer med väldig starka (men totalt omotiverade) föreställningar om vad som är rätt och fel, gott och ont, som seglar under falsk flagg som "liberal" som ett slags täckmantel framför sin väldigt bestämda uppfattning om hur världen ska vara och vad en "utlänning" tycka och hur hon ska bete sig. Anklagelsen är givetvis falsk.

Och falsk är den snällaste beskrivningen som kan användas för att beskriva anklagelserna om samarbete med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna - en anklagelse som ironiskt nog gärna kommer från Socialdemokraterna, det parti som systematiskt och utstuderat använder passivt stöd från Sverigedemokraterna så snart chansen finns, under devisen att "passivt stöd inte är samarbete" (vilket ingen heller hävdar). Men det känns inte det minsta otryggt att lova att varken S eller L kommer bilda allians med varken SD eller V, då både S och L är anrika partier som funnit sin plats långt från både rasism och populism.

Bland fotfolket kommer däremot invandrare som inte följer självutnämnda liberalers naiva förväntningar alltid att mötas med glåpord. För dem finns ett citat av Jan-Olof Strandbergs karaktär i I väntan på Godot: "Folk? De är ena arslen." Jag gratulerar gärna Nyamko Sabuni till sitt nya uppdrag!

lördag 22 juni 2019

Godhet och ondska eller bara olika åsikter?

Vissa brukar säga att högern betraktar vänstern som meningsmotståndare medan vänstern betraktar högern som fiender – inte sällan ondskefulla fiender. Jag köper det inte, eftersom jag vet att det finns många intellektuella även på vänster planhalva, men fenomenet förekommer, inget snack om saken. Skillnaden mellan höger och vänster är jag och vi. Jag har hjärtat till vänster för att jag har ett hjärta. Och så vidare. Därför är det lika bra att det återigen påpekas: Politik handlar om viljan att göra världen bättre.

Vänstern vill konfiskera så mycket som möjligt av folks pengar, för att lämna tillbaka en del av dem, öronmärkt. Behöver någon nya glasögon så ska hon få nya glasögon. Behöver någon annan läsa en bok, ska boken finnas i bibliotekets låneutbud. Och så vidare. Detta är naturligtvis inte ondska, utan en fördelningspolitisk teori som syftar till att förbättra för utsatta.

Högern vill konfiskera så lite som möjligt av folks pengar. I ett välfungerande samhälle ska vem som helst kunna tjäna ihop till sitt uppehälle och kunna köpa både glasögon och böcker till sina barn. Drömmen om individens makt över sin egen tillvaro må vara en ouppnåelig utopi (vilket jag inte tror att det är) men det handlar definitivt inte om ondska, utan blott om ett annat recept för välstånd.

Lösningen är givetvis att samtala. Om man förskräcks över sänkt moms på e-böcker, kanske kommunikation och meningsutbyte är en bättre väg till samförstånd än vad domedagsprofetior om statens minskade makt är. För en stark stat som vet vårt bästa och föreskriver vårt agerande är bara en väg till välstånd – det är vänsterns strategi. Frånvaron av detta är egentligen inte ett uttryck av ondska. Högerns strategi handlar om att ge samhällets svaga makt över sin situation, vilket inte med nödvändighet innebär öronmärkta bidragspengar till glasögon, utan kanske förmågan att köpa glasögon. Det är helt rimligt att förespråka det ena eller det andra, men det är inte det minsta rimligt att vara omedveten om dem flora av åsikter som florerar, samtidigt som man hävdar att man själv står i det goda lägret, eftersom det är vad meningsmotståndaren anser sig göra. I bästa fall: Också.