söndag 29 maj 2016

Radio Houdi 169

Hur ser Veronica Maggio och Kristoffer Triumf på religion? Det och mycket annat i senaste Radio Houdi! Lyssna här, mycket nöje!

fredag 27 maj 2016

Svenska kyrkans attitydproblem

Den 23/5 skrev Gunnar Sjöberg, kommunikationschef på kyrkokansliet, en text som kanske var lite väl avslöjande när det kommer till attitydproblemen mot andra livsåskådningar som förpestar Svenska kyrkan. Denna gång är det Humanisternas traditionella evenemang vid riksmötets öppnande som skapar irritation - det är en sekulär högtid, alltså en högtid där inte Gud står i centrum.
"Att måla in Gud i ett hörn är ett sorgligt försök att förstora sig själv. Ungefär som när humanisterna leker härmaleken med hela kristenheten. Andliga övningar hjälper oss att komma närmare Gud. Musik, konst, meditation, gudstjänst….öppningarna till Gud är så många. Sekulära övningar hjälper oss rimligen att komma bort från Gud. Helt ok, det låter bara så oändligt tråkigt och destruktivt. Andefattigt."
Det är ytterst pinsamt när någon ger uttryck för vanföreställningen att en viss vidskepelse är "djup", medan mer naturalistiska världsbilder skulle vara "andefattiga". Verkligheten är en fantastisk plats, oavsett om Gunnar Sjöberg vet om det eller ej.

Sjöberg försvarar sig i kommentarsfältet genom att påpeka att han inte förnekar någon rätten att inte vara kristen, vilket är lite av ett villospår. Låt oss för argumentets skull säga att invändningen mot påståendet att "muslimer är tråkiga och andefattiga" är "jag förnekar ingen rätten att vara muslim", så har man visat att man inte förstår enkla resonemang.

Medlemsavgiften man betalar till Svenska kyrkan kan bäst beskrivas som en "frivillig skatt" på drygt en procent. Den som har en normal tjänstemannalön betalar alltså kanske 4-500 kr per månad till denna organisation. Den som istället väljer att vara medlem i Humanisterna betalar 365 kr per år, och får familjerabatt om fler i familjen är medlemmar. Att byta bort fördomsfull vidskepelse till förmån för förnuft och goda värderingar, är alltså en bra deal för den disponibla inkomsten!

Humanisternas förbundsordförande Christer Sturmark har skrivit ett öppet brev till Antje Jackelén, och jag kan bara hålla med honom att det absolut minsta man kan kräva från ärkebiskopen är en formell ursäkt! Sturmark fångar vår hållning mycket bra:
"Antje Jackelén, varför vill inte den kyrka du leder bejaka en mångfald av livsåskådningar i vårt land, varför vill ni inte bejaka att den sekulärhumanistiska livsåskådningen har många värderingar gemensamma med Svenska kyrkan och istället samverka med oss i de sakfrågor där vi står enade?"
Men visst, jag erkänner utan omsvep att Christer Sturmark är mer tolerant än jag, och har en bättre människosyn än mig.

Om du vill läsa mer om religion kontra sekularism:

Mats Olofsson, 2014-11-18: Religionsfrihet är inte hygienregler
Andreas Creutz, 2015-10-07: Religion är ett hinder för etik, Joel Halldorf

måndag 23 maj 2016

Nu är det vänstern som vill ha "god ton"

Det var länge sedan den svenska vänstern ropade efter "god ton" sist. Man har snarare gjort ett nummer av att man minsann uttrycker sig som man behagar, då vägen till helvetet antas vara kantad av god ton. 2014 var Gunnar Hökmark en "jävla skithög" enligt Marita Ulvskog. 2015 var journalisten Niklas Svensson en jubelidiot enligt Fredrik Virtanen. Men igår klagade Anders Lindberg (som eventuellt själv hade varit socialdemokratisk yrkespolitiker om tonen vore bättre) i Aftonbladet på tonläget i den debatt där han själv utgör en betydande del. Tore Kullgren noterade denna förändring. Han skriver på twitter:
"Ledarvänstern 2015: 'Fuck god ton, vita män ska dö. Husblattar är smutsiga'
Ledarvänstern 2016: 'Uääh, högern har dålig ton'"
Lindbergs gnäll på Hanif Bali och hans ordval kan tyckas lite märkligt, när man har så otroligt mycket att vinna på att sopa upp framför egen dörr. Men om man ändå ska gotta sig i tonläget, vill jag påminna om hur partikamraterna inom svensk socialdemokrati beskriver varandra: Daniel Schützer anser att Morgan Johansson är så dum så att klockorna stannar och blommorna vissnar. Det kommer förmodligen bli en händelserik tid fram till nästa val.

söndag 22 maj 2016

Radio Houdi 168

Idag handlar Radio Houdi bl.a. om självbiografier, mobilstrålning och Edelweiss. Lyssna här, mycket nöje!

fredag 20 maj 2016

Maktspråket gynnar inte samtalet

Maktspråk brukar användas när man av olika skäl vill bättra på sin ställning i en debatt. Det behöver inte handla om att har slut på argument, man kanske bara är trött på debatten. Men på Internet är närvaron frivillig. Man behöver inte ge replik, speciellt inte om man inte är tilltalad. Och apropå det, om inte Marcus Dunberg påstår att Gud finns, så slipper han konfronteras med mitt svar: Jag tror inte det. Att svara är nyateism. Gamla ateister som helt enkelt höll käften, betraktas som bra ateister. Eller åtminstone bättre än de som pratar - bra är ett starkt ord i detta sammanhang.

För att kunna utveckla detta, vill jag betona skillnaden mellan en vetenskaplig skeptiker och en vetenskapsskeptiker. En vetenskaplig skeptiker ifrågasätter giltigheten i påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd (bl.a. Marcus Dunbergs gud) medan en vetenskapsskeptiker (eller woo-woos) helt enkelt inte litar på vetenskap. Här antas vetenskapen inte kunna svara på allt, vilket förvisso är sant, helt utan att vara ett skäl att tumma på precisionen, eller att rent av vända sig till den absolut sämsta kunskapskällan: Religionen.

Jag tog mig friheten att kommentera Dunbergs text på min blogg häromdagen. Mest för att det roar mig. Alla var väl inte jätteimponerade av varken mitt eller andra skeptikers svar, vilket också roar mig. En Martin L. Fällman klagar över att skeptiker använder personangrepp, vilket givetvis stämmer, men skeptiker nyttjar inte personangrepp i samma grad som woo-woos gör. Och i detta fall var det Marcus Dunberg som drog det kortet ur leken, genom att t.ex. beskriva ateister som malliga - ett ord som angriper personen som inte tror.

Martin L. Fällman är alltså av en annan åsikt än mig. Nazister och Sverigedemokrater i all ära, det är [vetenskapliga] skeptiker som är problemet.
"Jag har bråkat med nazister. Med SDare. Med wikileaks. Men inga av dessa blir riktigt så oresonligt personangreppiga som skeptiker."
(Nazister och Wikileaks? Jaja, det finns förmodligen en historik av otur i debatt hos Fällman som jag inte känner till.)

Så hur bör man vara istället? De som känner Dunberg sedan gammalt vet förmodligen att han gärna pekar ut andra personer än sig själv som goda förebilder för ett positivt beteende, och storheten i försvaret från Martin L. Fällman har jag inte lyckats pricka in. Mycket dumt har sagts både till och av Fällman, men väljer vi att titta på just personangrepp har Fällman själv absolut ingen talan - att påstå något annat vore vansinne.
"Eftersom ni har så kul åt den märkliga "malliga ateister"-krönikan i SvD idag vill jag bara påpeka att kontentan är sann: fuck modern ateism

Fuck era "flying spaghetti monsters" och ateistiska författare. Finns det inte plats för religion i ett modernt samhälle är det barbariskt.

Kul för er att ni är "för smarta för att vara religiösa". Ta er smarthet och gör nåt i världen som faktiskt spelar roll."
Men är det något som jag, alla mina tillkortakommanden till trots, lärt mig att identifiera, så är det maktspråk. Det är svårt att leva sitt liv som vit medelålders man utan att utveckla ett relation till just maktspråket. När jag inte drog jämt med föreningen Vetenskap och Folkbildnings (VoF) kunskapssyn antogs jag "hata VoF" - inte för att jag givit någon några skäl för någon att tro att jag verkligen hatar VoF, absolut inte. Min gissning är att detta kommer från personer som ogillar mig, och legitimerar sitt ogillande med att det egentligen är jag som hatar dem. Tillåt mig citera en Alexander Stagnell. Jag har inte gett honom några anledningar att tro att jag är "kränkt" över något, men så här skriver han i replik till Kjell Häglund:
"Nu menade jag att kombinationen liberal och skeptiker skapar förutsättningar för en extremt hög grad av lättkränkthet."
Och:
"Jag menar att kränktheten ligger i ideologin. Sen har vissa en fetischerande distans till skept., men de är fortfarande lättk."
Och i replik med övriga:
"[Vill du säga a]tt jag är en dålig människa för att jag inte diskuterar med varje lättkränkt skeptiker här?"
Och:
"[Anders Hesselbom] och hans fanboys skulle absolut ge Birro en match i lättkränkthet."
I övrigt låter han sina tweets varva mellan att berätta för dem som tilltalar honom vilka som är deras tillkortakommanden, och små monologer om problembilden.
"Vet. skepticism och liberalism är farsoter som får dumma människor att tro att de är smarta för att de kan ord som bevis, evidens och frihet"
Trots detta finns det ett enkelt sätt att slippa diskutera religion - man behöver inte påstå saker. Men med det sagt, vill jag uppmuntra debatten. Jag anser inte att troende är malliga för att de påstår saker om religion, och när detta nu sker, så försvarar jag de vetenskapliga skeptikernas rätt att svara. Jag är så gammal att jag sedan länge lärt mig att man kan tycka olika utan att tycka illa om människan eller "vara kränkt".

måndag 16 maj 2016

Marcus Dunberg är värdelös på att recensera skeptiker

Efter att ha läst lördagens krönika om ateism i Svenska Dagbladet signerad Marcus Dunberg, är det nog rätt tryggt för mig att leva mitt liv som om jag redan sett det dummaste jag någonsin kommer att få se.

Först konstaterar Dunberg att ateister blir mer och mer sturska och högljudda. Att vara öppen med sin syn i frågor som traditionellt faller under religion, är en rättighet som religiösa traditionellt anser tillfaller dem själva, men inte skeptiker. Förfärad över att troendes rätt att påstå saker inte har starkare skydd än skeptikers rätt att svara, och oförmögen att försvara varför skeptiker inte bör ha någon talan, angriper Marcus Dunberg skeptikern istället för argumenten. Detta är en vedertagen teknik bland religiösa galningar. Ordet nyateist används som etikett på den skeptiker har fräckheten att kommentera religiösa anspråk, i syfte att stigmatisera skeptikern. För en motfråga antas inte behöva besvaras om den som ställer frågan är en ondskefull nyateist.

Dunberg väljer att använda ordet gudsförnekare istället för ateist, alltså någon som förnekar Gud snarare än någon som bara inte tror. Det ger honom ett slags övertag i kredibiliteten. Om vi skulle diskutera något annat övernaturligt fenomen eller väsen, t.ex. homeopati, så är det givetvis en fördel för försvararen att kalla skeptikern för homeopatiförnekare. Uttrycket håller en värdering om att den som är skeptisk är dogmatisk, har förutfattade meningar eller är oförmögen att ta intryck, trots att det som vi skeptiker absolut inte får göra, är att ta intryck av vad den troende säger, och värdera det utifrån våra referenser.

Marcus Dunberg fick en känsla av trygghet av att be en bön tillsammans med sina föräldrar när han var liten. Det fick jag med. Men frågan är om känslan av trygghet verkligen är större hos den vars godnattsagor levereras med en undermedveten premiss om att de inte alls är sagor, utan verklighet. Jag själv läste Astrid Lindgren för mina barn när de var små. Någon av hennes sagor innehåller samma typ av anspråk som Sagan om Ringen, t.ex. Ronja Rövardotter. Andra innehåller samma typ av anspråk som Bibeln, t.ex. Bröderna Lejonhjärta. Men tryggheten som Dunberg fick från sin bön, behöver inte vara mindre värd för att Astrid Lindgren aldrig gjorde något egentligt sanningsanspråk - det var bara sagor, och det var gott nog. Det bästa man kan säga om Dunberg när han berör sakfrågan, är att han är förvirrad och att han svamlar.

Men som jag sa inledningsvis, så kokar det (som alltid) ner till person istället för sak. Då Dunberg har fel i sak (det finns trots allt inga gudar på riktigt) och är oförmögen att förhålla sig öppensinnad inför att verkligheten inte ser ut som han vill att den ska göra, så ligger det nära till hands att han pratar illa om sina medmänniskor.
"Jag kan inte släppa tanken på att de malliga gudsförnekarna är samma människor som aldrig råkat ut för något allvarligt i livet. Inga trauman och inte allt för mycket motstånd."
På andra änden av skalan finns de som säger ateister har tappat förtroendet för Gud på grund av de trauman och det motstånd man upplevt i sitt liv. Men Dunberg är nog anhängare av hypotesen att ateister är privilegierade för att det passar hans föreställningar - en uppsättning idéer som han är offer för. Oförmögen att ompröva eller att förstå var de brister.

Fast att man skriver om religion som om man vore en idiot, betyder inte att man är en idiot. Religion är ett kognitivt virus som förgiftar vår förmåga att tänka. Det är därför personer som annars är smarta, kastar ut huvudet genom fönstret när religion kommer på tal. Jag är övertygad om att Marcus Dunberg är en intelligent och begåvad person, som helt enkelt förlorar sin förmåga att tänka rationellt när religion kommer på tal - plötsligt finns inte tillstymmelse till skepticism, och den som tänker skeptiska tankar är "otrevlig". Vi pratar om detta i Radio Houdi avsnitt 167 (17 minuter och 10 sekunder in).

söndag 15 maj 2016

Radio Houdi 167

Denna vecka avsätter vi givetvis nästan all tid i Radio Houdi åt ateistkrönikan i SvD. Lyssna här, mycket nöje!

tisdag 10 maj 2016

Hallå, Public Service?

Idag vid lunchtid visade SVT Forum ett samtal om näthat, där bl.a. Martin Aagård närvarade. Han har nyligen tagit parti för att det ska vara tillåtet att missakta människor på Twitter, och lyckats få igenom ett prejudikat i den frågan. Men här argumenterade han för att man inte ska få angripa hur som helst. Twitter måste ta ansvar för vad han själv skriver där, var budskapet.

Det är inte helt utan att man funderar på hur journalisterna ser på sin roll. Det visste jag redan, eftersom jag lyssnade på Medierna i P1 i lördags. Där nämner man i förbifarten t.ex. att sociala medier, som Facebook, skulle vara innehållslöst om det inte vore för journalister. Jag är inte den ende som är frustrerad över hur klena gräv dagens journalistkår kommer dragandes med, samtidigt som jag är en av landets oräkneliga bloggare, poddare, videoproducenter och programmerare, som matar sociala medier med innehåll.

Men det är klart, jag är inte journalist.

måndag 9 maj 2016

Inte min livlina

I april skrev Johan Lindqvist en bedrövlig nöjesspalt i Göteborgs-Posten. Provocerad av att Ivar Arpi tycker att artister tenderar att skriva dåliga debattartiklar, kliver Lindqvist in och påpekar att dessa kändisar är "våra" moraliska livlinor. Vissa får sin moral från Gud, andra från Thåström och Nina Persson. Oavsett vilket, lever dessa människor farligt. Jag, som inte får min moral från Thåström, utan från samma källa som Thåström - genom att resonera och analysera konsekvenser - är bättre rustad för hastiga svängar i Thåströms yttranden, som rent av kan vara uttryck för humörsvängningar. Jag beundrar dem som har civilkurage och vågar ta ställning i politiska frågor och uttrycka dessa i text. Men de har långt ifrån påverkat mig så mycket att de kan sägas vara mina moraliska livlinor. Jag har haft humanistiska värderingar redan innan jag läste Thåström eller Nina Persson. Och när det kommer till Gud är situationen än mer problematisk, då han har tveksamma värderingar och dålig kvalitetssäkring i kommunikationen med sina undersåtar - en grupp som kanske inte alltid är de vassaste knivarna i lådan.

söndag 8 maj 2016

Radio Houdi 166

Idag pratar vi bl.a. om elallergi, religion och skepticism. Lyssna här, mycket nöje!

lördag 7 maj 2016

Miljöpartiet stjäl showen

Efter en tids uppehåll, här kommer min senaste YouTube-kommentar:

tisdag 3 maj 2016

Lite kvinnliga former på KTH

Adelina Eriksson och Hanna Thenór Årström är två KTH-studenter som noterat att ingenjörsutbildningarna brister i sitt genusperspektiv. Eriksson och Årström skiljer på teknikens maskulina och feminina attribut, och igår skrev de på Ny Tekniks opinionssida:
"Som kvinnliga ingenjörsstudenter på KTH tycker vi att det är oförståeligt att det först i årskurs fyra tillhandahölls en föreläsning kring genus kopplat till teknik och design på vår utbildning. Under tre års tid hade ämnet överhuvudtaget inte nämnts eller diskuterats. 
I vår kontakt med studenter och lärare på civilingenjörsprogrammen Maskinteknik samt Design och produktframtagning har vi insett att den här felaktiga uppfattningen av teknik är djupt rotad på KTH. Majoriteten av uppgifterna handlade om att utforma fordonsdelar som motorer, kolvar och bromsskivor. Alla dessa komponenter har en uppenbar koppling till funktion med utmärkande maskulina attribut. 
De andra studenterna hade inte reflekterat kring detta, vilket tyder på att ämnet genus och teknik inte har tagits upp i utbildningen. Vi upptäckte även att ingen av lärarna som vi var i kontakt med ansåg att uppgifterna var neutrala från ett genusperspektiv - ändå var det inget som de verkade jobba aktivt med att förändra eller uppmärksamma i utbildningen. 
Vi förstår inte vad som förhindrar att teknik även ska innefatta formgivning, inte heller varför teknik med feminina attribut fortfarande undervärderas eller utesluts."
Jag är inte genusvetare, och det är kanske därför jag uppfattar det som lite stereotypt att påstå att ett funktionellt ting är manligt och ett vackert ting är kvinnligt. Samtidigt handlar texten om just ingenjörsutbildningar, vilket borde ursäkta att fokus ligger på ingenjörskonst. Givet att Eriksson och Årström är genusvetare, är det självklart att de vill få in genusvetenskap i ingenjörsutbildningarna - jag själv är programmerare till yrket och anser att alla borde ha förmånen att lära sig att tänka algoritmiskt, och helst även att programmera. Vi lever trots allt i en tid där precis vem som helst har mer datorkraft i fickan (eller kanske till och med på armen!) än vad jag själv kunde drömma om att ha i min dator när jag började programmera.

Det är inte helt utan att jag kommer att tänka på kreationisterna som vill att biologiutbildningen ska balanseras upp genom att läraren även tar upp någon mytologisk förklaring till arternas mångfald: Gud har skapat oss! Med tanke på hur lite tid vi investerar i att utbilda elever i evolutionsteori så kan jag tycka att detta är en bra idé, givet att halva söndagsgudstjänsten används till att utbilda i skepticism och vetenskapsteori.

Men det lär inte hända.

Och apropå den moderna kunskapssynen, läs gärna texten "Vi är en nation av experter och vinnare" av Susanna Mannelin.

söndag 1 maj 2016

Nej, inte bara idioter tror på Gud

Jag har stött på flera invändningar mot skepticism den senaste tiden. En av dessa är att eftersom bara idioter tror på Gud, ska man inte ödsla tid på att debunka anspråk om Gud eller Guds existens. Gud må vara en korkad hypotes, men inte alla som tror på Gud är korkade. Att vara intelligent och ha hög utbildning korrelaterar förvisso med ha större tilltro till vetenskap än till religion, men även bland de mest intelligenta och välutbildade hittar vi gudstroende människor, om än med en aningen mer sofistikerad gudsbild. De negativa konsekvenser vi ser av gudstro finns ju här helt oavsett om troende verkligen är idioter eller ej, allt från hur det påverkar vår kognitiva förmåga (t.ex. acceptans av undermåliga argument), vår moral (t.ex. homofobi) eller vårt samhälle (t.ex. hur religiösa samfund får statligt bidrag som skeptiker inte har rätt till). Jag accepterar alltså inte att bara idioter tror på Gud som invändning mot skeptiskt arbete.

Att en troende har en "mer sofistikerad gudsbild", betyder inte att gudsbilden är sofistikerad. Det betyder bara att den är mer sofistikerad i relation till andra gudsbilder. Och när vi pratar om Gud är det nästan så att man kan använda ordet "luddig" synonymt med "sofistikerad". Att påstå sig inte veta, är det som nästan alltid hänvisas till som sofistikerat, med blandad framgång. Låt mig ta ett exempel från ett samtal som S:ta Katharinastiftelsen publicerade på sin YouTube-kanal häromdagen om Gud och moral. Eva Ekselius berättar att hon anser att ateister har en tydligare gudsbild än troende. Knappt 9 minuter in i klippet säger hon:
"De som säger att de inte tror på Gud, de brukar vara ganska säkra på vad de menar med det, och vad Gud är för något. Och de som ser sig som troende eller religiösa, de är ganska säkra på att 'just det tror de i alla fall inte på'. "
Och vidare:
"...hur Gud ser ut eller vad Gud egentligen är, det vet vi ingenting om. Det ligger liksom i sakens natur, och det är därför vi talar om det som 'tro'."
Troende skulle alltså blott vara anhängare av hypotesen att detta påstått odefinierbara finns, men inget annat.

När man pratar med troende så är det helt uppenbart att även om den minsta gemensamma nämnaren är just att detta som kallas Gud finns, så är inte troendes påstådda kunskap om Gud begränsad till detta. Präster, pastorer och apologeter predika vitt och brett om vad Gud är, vill, inte vill, tycker och tänker. Ekselius har alltså helt fel när hon påstår att föreställningen att man besitter mer specifik kunskap om Gud, återfinns hos just ateister, och hon demonstrerar detta under sin öppningsreplik. Drygt 14 minuter in gör hon på ett kort tid ett flertal påståenden: Gud är transcendent, Gud är kraften bakom skapelsen, det går inte att dölja något för Gud. Det sistnämnde påstås ligga i själva gudsbegreppet, trots att hon inledningsvis menade att endast ateister kunde beskriva Gud.

Nej, tvärt om vad som påstås, många som tror på Gud har en uppfattning om vad de tror på. Många som inte tror på Gud, tror inte på något övernaturligt oavsett hur det definieras, utan avvaktar goda skäl att tro.

Radio Houdi 165

I veckans avsnitt av Radio Houdi handlar det mest om kungen och om skepticism. Lyssna här, mycket nöje!

lördag 30 april 2016

SD-rasismen och MP-rasismen

Det kommer alltid att finnas krafter som arbetar för vår frihet, och det kommer alltid att finnas de som arbetar mot. Jag är en notorisk anhängare vår rätt att vara fria, och även om jag vet ungefär vilka som opponerar sig människans frihet, kommer jag aldrig någonsin kunna visa någon som helst förståelse. Jag anser helt enkelt att vi i långa loppet mår bättre av att vara fria.

Traditionellt har vi sett en korrelation mellan vidskeplighet och frihetsskepticism. Inom både Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har man problem med kristen fundamentalism, och inom Miljöpartiet har man problem med islamism. Och mycket riktigt, inom både SD och MP har man nyligen argumenterat för problemet med granskande journalistik, och inom MP och KD har man nyligen argumenterat för problemet med religionskritik - den förstnämnde med hänvisning till sin islamism, den sistnämnda med hänvisning till sin kristendom.

Tack vare både vår och många muslimers teokratiska historia, är det lätt att hitta en plausibel förklaring till varför man önskar bort sin frihet - man vill skydda sin Gud. Man tror helt enkelt på en Gud som inte tål kritik, eller över huvudet taget någon form av skepticism.

Beträffande religion, Kristdemokraternas Tuve Skånberg verkar för att kriminalisera hädelse och Miljöpartisten Mehmet Kaplan anser inte att kritik mot islam kan omfattas av yttrandefriheten, som en invändning mot storheter som Salman Rushdie och provokatörer som Lars Vilks. Beträffande journalistik, både Mehmet Kaplan och ett flertal sverigedemokrater har gnällt över journalistisk granskning den senaste tiden, som en invändning mot de få journalister som fortfarande bemödar sig med att ställa motfrågor.

Men så finns det även ett nytt motstånd mot våra fri- och rättigheter. I USA har man diskuterat kriminalisering av att håna universitetens safe spaces ("trygga rum") och i Turkiet finns krafter som verkar för kriminalisering av satir som drabbar sittande president. Nu när det inte längre är på modet att åberopa att man är kränkt, har nya strategier för att tillgodose problemet med frihet utvecklats.

Kanske att den som kritiserar islam i själva verket är xenofob? Eller rent av rasist? Är den som vill kritisera universitetens postmodernism kanske misogyn?

Den som är anhängare av en ideologi, tenderar att antingen vara en entusiastisk försvarare av att ideologin kritiseras, vilket ger dem en chans att växa i sin övertygelse eller uppdatera den, eller en lika entusiastisk anhängare av tanken på att kritik mot ideologin kriminaliseras, vilket är skolboksexemplet på den fundamentalism som Kaplan och Skånberg uppvisar.

Både Kristdemokraterna och Miljöpartiet är i grund och botten demokrater. Men när man säljer sin själ till rasism och fundamentalism för några få röster, borde väljarna kunna svara genom att välja ett annat parti - inte med att utveckla förklaringar kring varför detta egentligen inte är något problem. Att polera fasaden är inte ett sätt att städa upp, det är ett knep för att slippa ta itu med de verkliga problemen.

onsdag 27 april 2016

Senaste skörden av MP-skandaler

Miljöpartiet är verkligen partiet som aldrig slutar att förvåna. Vad sägs t.ex. om att man bjuder in Usama bin Ladins mentor, salafisten Salman al-Ouda, att föreläsa?

Expressen skriver idag om Derya Uzel Senir, som trots allt rabalder kring Mehmet Kaplan, väljer att likt han förneka armeniska folkmordet? Hon skriver att "Miljöpartiet kommer att arbeta för att beslutet [att erkänna folkmordet] inte ska verkställas i regeringen" och att hon kommer driva frågan personligen.

Och det kan faktiskt löna sig! SVT är fortfarande (!) underordnad Miljöpartiet, och som Sydsvenskan rapporterar, är historierevisionism en fullkomligt rimlig väg i Sverige.

Spontant skulle man kunna tänka sig att partiet själv tycker att kontakterna med extremhögern är problematisk, men att äta middag med "idioter" är tydligen normalt inom MP. Grön ungdoms språkrör festar t.ex. gärna med våldtäktsmän, vilket vi andra definitivt inte tycker får normaliseras.

Lite mer läsning:

tisdag 26 april 2016

Troende är inte resonabla

Journalisten Emanuel Karlsten skrev ganska raljerande om handskakning på Twitter, i syfte att försvara islamisten och Erdoğan-anhängaren Yasri Khan. I samband med en tv-intervju ville inte Khan ta journalisten i hand, eftersom hon var kvinna. Khan skulle inte behöva ta seden dit han kommer, han har rätt till sitt safe space. Låt oss följa den logiken i ett annat exempel.

En ateist går in i en kyrka för att betrakta en gudstjänst, och vägrar att ta av sig hatten. Även här är det självklart att man får bjuda till och anpassa sig - man bör ta av sig hatten. Kommer Karlsten konsekvent sätta sig på tvären? Som jag tidigare så många gånger sagt, verkar gudstroendes förmåga att tänka rationellt lysa rejält med sin frånvaro när det är religion som diskuteras. Törs man gissa att Karlsten nu skulle göra en helomvändning och inte längre försvara opassande egenheter, utan helt enkelt tycka att man bör ta av sig hatten?

Inte bara Karlsten, utan även Torbjörn Jerlerup visar upp detta märkliga fenomen. Även han är en intelligent person, som utan att blinka slänger ut huvudet genom fönstret när det är religion som diskuteras. I debatt med mig har han sagt "[a]teism [inte är] bara 'icke tro på Gud' lika lite som religion bara är 'tro på Gud'", vilket inte följer. Detta styrks med att "[a]lla ateister [Torbjörn Jerlerup] känt eller känner har en hel livsåskådning som är kopplad till sin ateism". Det är väl fullkomligt självklart att de som inte tror på tandfen inte behöver göra ett nummer av sin icke-tro förrän någon hävdar att tandfen finns! Det samma gäller gudar, eller vilka imaginära väsen som helst! Dessutom, att vissa egenskaper korrelaterar med skepticism, betyder naturligtvis inte att detta förhållande är kausalt - att tillskriva egenskaper till personer som saknar en vidskepelse är ytterst tveksamt, och Jerlerup resonemang håller inte. Igen, hade vi diskuterat något annat, är jag övertygad om att jag skulle ha Jerlerup på min sida, eftersom hans sinne då inte skulle vara fördunklat av det kognitiva virus som religion trots allt är.

Läs gärna Nima Dervishs briljanta text på ämnet: Vi ska bryta normer – men ni ska slippa

Apropå miljöpartiet, läs även Rebecca Weidmo Uvell: Follow the money

Och på temat lustiga präster, som präst riskerar man sitt jobb om man sätter mänskliga önskemål framför gudomliga, men att skicka sex-sms till en kollega är inte fullt så allvarligt.

söndag 24 april 2016

IO9 är kanske inte din bästa filosofiauktoritet

IO9 presenterar åtta filosofiska frågor som vi (kanske) aldrig kan besvara. Dessa är:

1. Varför finns det något snarare än inget? Varför-frågor är inte vetenskapliga, de är religiösa. De tillhör alltså ett domän där logiken inte gäller och alla medel är tillåtna. Är man verkligen nyfiken på vårt ursprung bör man hålla sig uppdaterad med vad vi faktiskt vet. Att läsa Lawrence Krauss är en bra start. Att vi inte har någon slutgiltig sanning, beror lika mycket på kunskapsteori som på att vi har mer att lära.

2. Existerar yttervärlden, eller är verkligheten en föreställning? Lever vi i den verkliga världen eller i något överlägset väsens datorsimulation? Här är jag personligen enig med IO9-skribenten - vi vet inte. Jag som programmerare har lätt att lockas in i föreställningar som till viss del bärs upp av magiskt tänkande, vilket jag presenterar här i form av tre teser: 1) Det liv vi själva simulerar, saknar medvetande om sin egen existens. 2) Simulerat liv är per definition mer primitivt än programmerarens liv. 3) Gränsen mellan liv som är komplicerat nog att förstå att det existerar ligger mellan programmerarens liv och livet i programmerarens simulator. Alla dessa punkter är rimliga för mig som sjösätter liv, men kan inte omsättas till den programmerare som simulerar mig, om någon. Men han kan ändå ha bildat en liknande uppfattning!

3. Har vi fri vilja? Nej, vad vi vill eller inte, beror på omständigheter som vi inte kan rå för. Men det finns inga skäl att vara ledsen för det - vi har möjlighet att fatta beslut som stämmer med vår, inte helt fria, vilja.

4. Finns Gud? Nej, naturligtvis inte. Väx upp!

5. Kommer vi överleva vår egen död? Nej. Man kan lika gärna fundera på om astrologi finns. Vi vet varför vi lever, och vi är inte döda förrän vi per definition inte längre lever.

6. Kan man verkligen uppfatta något på ett objektivt sätt? Det är denna problematik som är själva orsaken till att vi använder naturvetenskap för att förstärka våra sinnen - alltså, metoder för att kvalitetssäkra våra intryck!

7. Vilket är det bästa moralsystemet? Denna fråga håller vi tvångsmässigt som omöjlig att besvara, på grund av de obehagliga implikationerna som följer med svaret. Men när man ställer saken på sin spets, kommer de flesta göra samma bedömning om man ställer två gärningar mot varandra, baserat på dess konsekvenser. Det må vara svårt att förutse många steg av konsekvenser, men det är mer ett argument för forskning än ett argument för ovetbarhet. Annars skulle inte heller teoretisk fysik vara vetenskap, enligt samma logik.

8. Vad är tal? En konstruktion för att beskriva kvantitet.

Om vi hävdar att ovanstående frågor aldrig kommer besvaras, kan man lika gärna hävda att vi aldrig kommer kunna lära oss något alls om den verklighet vi uppfattar oss leva i. Jag tror inte att vi är förmögna att hitta något slutgiltigt svar på någon fråga alls om tings varande, och att fråga ett och sju är hyfsade exempel på detta, men att vissa frågor görs svåra för att vi inte gillar deras enkla svar. Det är uppenbart i och med fråga fyra.

Tips på läsvärda artiklar:
The Guardian: The phantom menace of militant atheism av Nick Cohen (2014)
DN: Livet är ingen trygg zon av Erik Helmerson (2015)

Facebook: Teaching machines to see and understand: Advances in AI research av  Mike Schroepfer (2015)
The Spectator: Atheism may be fashionable, but most intelligent people believe in God av Taki (2015)
TED: What happens when our computers get smarter than we are? av Nick Bostrom (2015)
DN: Pseudoteorier jämställs med etablerad vetenskap av Ulf Danielsson (2016)
SR: Fackförbund satsar tiotals miljoner på pseudovetenskap (Vetenskapsradion, 2016)