Hem      |      Om      |     Blogg/RSS     |      YouTube      |      Twitter      |      Podcast      |     Hall of fame     |      80-tal      |      Länkar

fredag 15 november 2019

Om naken hud

Följande video innehåller mitt kåseri om nakenhet från Manspodden, 2018-02-12.

fredag 8 november 2019

Minskar bilbränderna kraftigt i storstäderna?

Häromdagen publicerade Motargument en bild på Twitter där man påpekar att bilbränderna minskar kraftigt i storstäderna och på bilden förekommer lite siffror om bilbränder per capita. Bilden uppger MSB som källa, så alla siffrorna kan kontrolleras.


Det totala antalet avsiktliga bilbränder har minskat från 1280 år 2009 till 1259 år 2018 (år 2016 hade vi 1641 insatser gällande avsiktliga bilbränder). En blygsam minskning alltså, om än aningen mer imponerande presenterad per capita, eftersom landets befolkning också har ökat sedan 2009. Men den kraftiga minskningen rör storstäderna enligt påståendet på bilden. Jag hittar inte statistik per kommun varken på länken som anges eller på BRÅ:s hemsida, och på bilden anges endast insatserna mot anlagda bränder per capita över åren, vilket blir aningen vilseledande eftersom befolkningen också ändrats över perioden som avses. Men eftersom någon minskning knappt skett i antal, så kanske bilbränderna har flyttat ut på landet? Det är väl inget att vara stolt över! Sen beror ju allt på vilka år man tittar på. Expressen hävdar att bilbränderna ökar kraftigt, med hänvisning till "endast" 843 stycken år 1998, medan SVT hävdar att bränderna minskar, med hänvisning till samma siffror som i bilden i fråga. Oavsett vilket, så handlar det inte om någon kraftig minskning, endast 1,6%. Det är definitivt inte fel att presentera siffrorna per capita, men en minskning per capita behöver faktiskt inte vara en minskning över huvudet taget. Om en mördare skaffar en sambo, har andelen mördare i hushållet minskat med 50%, men antalet är fortfarande 1. Eventuellt handlar inte bilden egentligen om bilbränder, utan om att misstänkliggöra regeringskritik. Om någon är missnöjd med att det brinner bilar, så har man lite väl valda siffror att vifta med.

torsdag 31 oktober 2019

Fler starka åsikter om SVT, denna gång från Bjarne Lind

Igår publicerade Nerikes Allehanda en insändare av Bjarne Lind från Lindesberg om public service och Sveriges Television (SVT). Texten är ett passionerat försvarstal för att SVT måste få kosta pengar. Mycket pengar. I vanlig ordning är det mest tyckande och missuppfattningar som kommer fram, och jag har redan sagt det mesta som jag vill ha sagt. Men här kommer ändå några kommentarer till den specifika texten.

Först ondgör sig skribenten om högersidan i svensk politik. I detta sammanhang är det faktiskt relevant, eftersom SVT är skattefinansierat och högern vill att gemensamma medel tillfaller behövande - inte stora mediebolag.

Därefter konstaterar Lind att inget är gratis. Det är lite oklart vad som åsyftas, men han kanske tror att högern tror att kommersiell tv är gratis. Kommersiell tv är inte gratis, men det tror jag inte att någon tror. Alla typer av finansiering är finansiering. Inte ens ideell tv är gratis, för även om programskaparna bjuder på sin tid, måste det ändå till elektricitet, utrustning, sändning, och så vidare. Det är en annan fråga, men låt mig förtydliga att när jag pratar om fri media, menar jag alltså inte gratis media utan media som inte hindras av regleringar, som t.ex. pressfriheten.

Sedan påpekas att 70% av svenska folket gillar SVT. Men vi vet inte vad svenska folket skulle tycka om utbudet vi skulle få om marknaden avreglerades, och den del av den fria marknaden som idag äts upp av dinosaurien SVT fylls med annat innehåll.

Det konstateras att SVT inte har reklam. Nej, det är inte speciellt mycket reklam i SVT. SVT får knappt 5 miljarder kronor i anslag och drar bara in drygt 37 miljoner kronor i sponsring (2018). Men fri (som i frihet, inte gratis) media betyder inte att det måste finnas reklamavbrott. Vissa finansieras med reklamavbrott, andra finansieras med reklam mellan programmen, vissa finansieras genom betalning efter konsumtion (pay per view), vissa finansieras genom prenumerationer, vissa finansieras genom donationer, vissa finansieras på andra sätt eller i kombinationer. Bjarne Lind skulle veta detta om han tittat på CMore, på Netflix, lyssnat på Spotify eller varit på bio.

Programmen på SVT håller hög kvalité. Det är väl rimligt att det är svårt att konkurrera med en aktör som dels får sina pengar gratis, och som (därför) har mycket mer pengar att röra sig med. Om staten skulle starta en tidning, och låta den få en budget som är fem gånger så stor som den idag näst största tidningen, skulle kvalitén sjunka hos dem som förlorar andelar (och intäkter). Men det finns andra sätt att uppnå kvalité, t.ex. goda konkurrensvillkor. Men med det sagt, om man skär bort t.ex. några av underhållningsprogrammen, frigörs medel som kan komma medborgarna till godo genom t.ex. sänkt avgift och ännu bättre public service-program.

Avslutningsvis säger Bjarne Lind att han hänvisar till fakta. Att någon tror att jorden är platt, betyder förvisso att det är ett faktum att denne tror att jorden är platt, men det betyder inte att jorden faktiskt är platt.

fredag 25 oktober 2019

Religion är så mycket

Det blir glesare och glesare mellan mina kritiska inlägg om religion. Det beror absolut inte på att jag håller på att tröttna på min jakt efter sanningen, utan på att det religiösa lägren sällan producerar några nya argument. Jag, som föredrar filosofi och vetenskap när jag försöker förstå världen, följer ett ganska föränderligt magisterium (ursäkta ordvalet), men religion tenderar att vara trögrörligt, vilket många följare lägger en viss stolthet i. Det antas signalera pålitlighet. Men när jag nu råkade hamna i dispyt med en religiös person, vill jag, på det ärligaste och mest öppensinnade vis jag förmår, försöka redogöra var jag står.

Först vill jag påminna om att religion och vetenskap konkurrerar med varandra inom många olika områden. Man har åsikter om naturvetenskap ("jag tror på gud"), på samhällskunskap ("gudstro är något bra") och psykologi ("religion inspirerar till goda gärningar"). Det innebär att jag tenderar att stå ganska långt från vilken gudstroende person som helst, trots att denne t.ex. inte är kreationist ("gud skapade människan"). Jag har investerat en hel del förtroende i vetenskapen och metodik är viktigt för mig. Det är alltså inte vad man tror eller vet som är viktigt, utan varför, för mig.

Ibland blir jag konfronterad, och nu har hänt med anledning om att jag (som företrädare för Humanisterna) tagit ställning för barnperspektivet i omskärelsefrågan. Centerpartiets partiledare Annie Lööf har sagt att hon trotsar partistämmans beslut att verka för att förbjuda omskärelse på religiös grund, vilket fick Dana Pourkomeylian att lämna deras ungdomsförbund. Om det var därför, så var det väl lika bra det, men eventuellt var detta droppen som fick bägaren att rinna över. Härmed tänker jag kommentera vad som sades till mig på efter att jag påpekat att Barnkonventionen (som snart blir lag i Sverige) inte är speciellt populär.

Barnkonventionen ger Lööf rätt om omskärelse. Nej. När det finns en konflikt mellan guds intressen och barnets intressen, tar Barnkonventionen barnets sida. Som namnet antyder, tillhandahåller den barnperspektivet. Beroende lagarna som kommer ur den, så ger den eventuellt utrymme för att tillåta religiöst motiverad omskärelse, men det är inte konventionens syfte. "Barn har rätt att utöva vilken religion de vill, eller ingen alls."

Barnkonventionerna ger föräldrar rätt att uppfostra barnet inom sin religion och tradition. Nej, det är FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som ger den rättigheten. "Denna rätt innefattar frihet att /// offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor." Men det är inte självklart att uppfostran är synonymt med fysiska ingrepp.

Man kan vaccinera barn mot sin vilja. Vaccination går inte riktigt att jämställa med omskärelse eftersom det är medicinskt motiverat och inte ger några synliga konsekvenser. Men det råder inga tvivel om att både vaccination och omskärelse av barn ska vara tillåtet när det är medicinskt motiverat. Centerstämman tog ställning till religiöst motiverad omskärelse.

Vi gör mycket mot barns vilja, som t.ex. serverar grönsaker. Vidare konstateras att barn inte är mogna att fatta egna beslut, vilket jag anser är själva anledningen till att man bör agera vuxet. Det finns medicinska skäl att vaccinera, det finns medicinska skäl att äta allsidigt.

Militant ateism, såsom Sovjetunionen, vill förbjuda religion, vilket är förtryck. Detta är en anklagelse som är mycket svår att bemöta, så jag ska göra mitt yttersta. Att vara ateist betyder att du saknar gudstro. Det har de mest timida gemensamt med både aggressiva frihetskämpar och diktatorer. Att förbjuda religion är ett politiskt ställningstagande, men att vara teist eller ateist säger något om hur du tror att verkligheten är beskaffad. Att man inte tror på gud, följer till att man har en annan syn på hur verkligheten är beskaffad. Att man vill kriminalisera religion, beror på att man är motståndare till tankefrihet, religionsfrihet, mötesfrihet, och så vidare. Men igen, jag har full respekt för att detta är en komplicerad fråga.

Du tycker alltså att man kan begå övergrepp om någon anser att skälen är de rätta? Nej, inte ens åtgärder av medicinska skäl ska vara godtyckliga. Ska man göra något över huvudet taget, måste det finnas både vetenskapligt stöd och ett politiskt mandat. Religiöst motiverad omskärelse har ett starkt politiskt mandat, men (rätt eller fel) så argumenterar jag för att det inte räcker.

Ateister tror på vetenskap, och vetenskapen trodde på rasbiologi. Nej, ateism innebär bara att man inte tror på gud. Sekulärhumanism innebär att man tror att vetenskapen har de bästa förklaringarna till hur omvärlden fungerar. Det innebär att man måste vara beredd att ändra sig i ljuset av ny information, vilket är bra. Det är kritiskt granskande som kan leda oss till slutsatsen att vi har fel, och således är kritiskt granskande något bra. Men kritiskt granskande är inte ateism, kritiskt granskande är vetenskaplig skepticism, och en del av sekulärhumanismen. Ateism är frånvaron av gudstro.

Gud är större än vitaminer och mineraler, han kräver omskärelse! Då rekommenderar jag omskärelse! Barn växer, och innan du vet ordet av, kommer barnet vara stor nog att ge sitt konsensus. Det centerstämman opponerade sig emot, var religiöst motiverad omskärelse där samtycke inte kan säkerställas. Detsamma gäller Barnkonventionen.

Ateister ser sig som mer upplysta. Det är upp till var och en att formulera övertygande teorier. Även den som inte förmår att driva sin tes, kan ha rätt. Jag stänger inte dörren för att gud finns och att han kräver ditt barns förhud. Jag stänger inte ens dörren för att en majoritet av Sveriges befolkning håller med, men jag är inte övertygad, och försöker därför ha ett öppet sinne.

Jag har som sagt inget nytt att säga, men jag kommenterar gärna reaktionerna på mina svar.

tisdag 22 oktober 2019

Behöver vi statlig underhållning för relevansens skull?

Nu efterlyser jag bättre argument för att fortsätta ösa kopiösa mängder pengar ner i det svarta hål vi kallar "public service" - ett namn som känns mindre och mindre rättvisande för varje dag som går. För några dagar sedan skrev Mats Örbrink en mycket bra text som utmanade just den extrema kostnad som är kopplad till SVT, SR och UR och igår kommenterade kulturministern Amanda Lind frågan i en politisk ordväxling i Aktuellt.

Örbrink skriver att smala program ska produceras även framöver och Amanda Lind säger att smala program behövs i ett försvar av den höga kostnaden. Men varför måste t.ex. SVT ha en svulstig nöjesavdelning för att sända smala program?

Örbrink skriver att man brukar hänvisa till relevans. Om inte SVT sänder breda program, så är avsändaren irrelevant även för de smala programmen. Han avfärdar sedan argumentet om relevans så här:
Med samma logik skulle Kungliga Operan låta Håkan Hellström regelbundet sjunga för att institutionen skull vara relevant för breda delar av befolkningen, och Dramaten då och då visa buskis med Stefan och Krister.
Dramaten skulle verkligen bli mer relevant om den visade buskis med Stefan och Krister. Fler skulle engagera sig, och fler skulle prata om den i sociala medier, och Dramaten skulle vara mindre elitistisk. Frågan är bara varför Dramaten måste vara relevant ur det perspektivet? Kulturministern säger att relevansen inte får tappas, och att den hängs upp på "det breda", vilket alltså underförstått är program som inte har karaktären av just public service, utan nöje.
Om vi ska värna uppdraget som är public service då måste vi värna det breda uppdraget. Annars riskerar public service att tappa i relevans.
Varför behövs den relevansen? Till den grad lätt underhållning leder till relevans, kan jag inte förstå varför just SVT ska stå för leveransen, när den privata marknaden lika gärna kan axla det ansvaret. Jag tror att typiska public service-program bär på en egen relevans, som inte alls behöver hängas upp på Doobidoo eller Tro, hopp och kärlek.

Dramaten är relevant för sina dramaföreställningar, och att inte alla är intresserade av dem, behöver inte vara elitism. Ett program som gör Sveriges Television relevant som leverantör av public service-tv är t.ex. Snillen spekulerar (som från början leddes av den nyligen bortgångne Bengt Feldreich, och som idag leds av den nästan otroligt skärpta och charmiga Zeinab Badawi). En annan programserie som jag gärna lyfter fram som exempel när jag pratar med fördelen med SVT och public service-tv är Dokument utifrån. Att tro att man måste hala in tittare till dessa program via Kronérs sommargäster är en elitistisk tanke - de båda programmen delar säkert en viss andel publik, men båda programmen kan stå på sina egna ben. Det ena kanske för att det rimmar väl med SVT:s uppdrag, det andra kanske för att det bär på en kommersiell gångbarhet.

Kommersiell tv behöver inte vara reklamfinansierad, det har prenumerationstjänsterna (t.ex. Netflix och HBO) visat. Kommersiell tv behöver inte heller vara speciellt dålig, vilket t.ex. TV4 har visat med Solsidan. Men den behöver vara just kommersiellt gångbar, vilket är bra för konsumentmaktens skull. För resten har vi public service.

söndag 13 oktober 2019

Varför spara på sådant som är gratis?

Jag är skriven i Örebro, en ort som är mottagare av kommunernas utjämningsbidrag med 12 000 kronor per invånare och år. Det är relativt lite pengar, de flesta får mer. Riktigt oroväckande är att Malmö får knappt 17 000 kronor per invånare och år eftersom det är en så pass stor stad, men t.ex. Filipstad tar emot hela 25 000 kronor per invånare och år! Pengarna kommer främst från Danderyd, Solna, Lidingö, Täby, Stockholm och från svenska staten.

Med tanke på att vi ändå tar emot en ganska bra peng kan det vara intressant att ha reda på vart pengarna går. Örebros vänsterstyre uppmärksammas ofta för att hemtjänsten har det tufft eller för att olika funktioner stängs ner, t.ex. Larmgruppen. Pengarna som kommunen spenderar presenteras i procent på hemsidan, och äldreomsorgens 21% och grundskolans 23% skapar ett intryck av att pengarna går till rätt saker. Resten, 56%, är bara småposter, och bland dessa småposter vi hittar t.ex. utgiftsposten "Kultur och fritid" (5%). Men med det sagt, när någon utgiftspost skenar, "Kultur och fritid" inkluderat, är det betydligt lättare att skära i äldreomsorgen med sina 21% än det är att skära i infrastrukturen med sina futtiga 5%. Och det är betydligt lättare att skära i grundskolans 23% än det är att skära i politiken med sina futtiga 1%.

Jag tänkte försöka sätta ord på varför jag blir så oerhört provocerad över att det alltid slutar med att det är där man skär. Det skola och äldreomsorgen har gemensamt är att de båda är väldigt viktiga och båda är väldigt underfinansierade. Kommunen kan lösa detta utan att höja skatten genom att omallokera pengar dit, och staten kan bistå utan att höja skatten genom att omallokera pengar till kommunerna. Politik är prioriteringar och det är alltså ett politiskt val att skolan ska ha det tufft, inte av nödvändighet. För regeringen är kompetent, regeringen har gjort det bättre för oss! Våga inte ifrågasätta Den Svenska Maktens ofelbarhet där Sveriges Radios journalistik serveras gratis!

Själva ordet "gratis" är inte helt oproblematiskt. På SVT använder ordet synonymt med "gemensamt finansierat", vilket de flesta såklart begriper, men det skolbarn som kanske inte förstått att skolan faktiskt inte alls är gratis, utan väldigt dyr, skulle säkert värdera den högre. Och förresten, till råga på allt kommer personlig assistans landa hos kommunerna. Men om inte staten längre har råd med sådant som är gratis, hur gratis är det då? Och hur bra har regeringen förvaltat staten?

lördag 12 oktober 2019

Religionsfrihet i Sverige?

Den här videon är drygt fyra år gammal, men frågorna som tas upp har ännu inte avhandlats.

måndag 30 september 2019

Klent försvar av religiös omskärelse

Centerstämman har beslutat att Centerpartiet ska verka för att förbjuda omskärelse som inte är medicinskt motiverad, vilket alltså innefattar religiöst motiverad omskärelse. I Sverige är detta inte ett speciellt vanligt fenomen, men när det förekommer är det vissa anhängare av islam (ungefär 3000 ingrepp per år) och lite mer extrema judar (ungefär 40 ingrepp per år). Ungefär hälften av ingreppen står sjukvården för.

Vi i Humanisterna är (givetvis) bestämda motståndare till omskärelse som inte är medicinskt motiverat. Vi tror att envar ska ha rätt att bestämma över sin kropp, speciellt när det gäller irreversibla ingrepp och ingrepp som stämplar individen med en tillhörighet. Jag personligen har inget emot att omskärelse utan medicinska skäl sker, men den som ska omskäras måste ge sin tillåtelse. Det innebär att jag delar uppfattningen att man inte ska omskära spädbarn som inte kan ge sin syn på saken (vilket kan förekomma t.ex. inom judendomen) och att man inte heller ska omskära ungdomar som uttryckligen säger att de inte vill (vilket kan förekomma t.ex. inom islam).

Försvaret för religiöst motiverad omskärelse återfinns ofta i grupper som inte själv praktiserar det, och jag vill bemöta två försvarsaspekter som presenterats för mig under de senaste dagarna.

Förbud mot omskärelse innebär att judar inte längre kan leva i Sverige. Detta stämmer inte. Omskärelse är inte speciellt populärt bland judar, och den judiska religionen och kulturen är så pass mångfacetterad att den inte raderas med omskärelsen. Att judar trakasseras på öppen gata om de bär judiska symboler är ett större problem.

Förbud leder till att omskärelsen sker ändå, utanför sjukvården. Förbudet är för barnets skull, och det är om möjligt ännu viktigare att vårdnadshavare till de som inte omskärs av sjukvården kan ställas till svars (vilket redan idag är de flesta). Ibland används detta argument så slarvigt att man får intryck att många verkligen tror att religiösa personer inte går att resonera med, vilket naturligtvis inte stämmer.

Som liberal vill jag inte stå i vägen för den som tänker klippa av sin förhud, men varje individ måste äga makten att bestämma över sin egen kropp. Min kropp, mitt val, mina rättigheter. Religionsfriheten är alltså inte ett skydd för det religiösa kollektivet, utan ett skydd för individen.

torsdag 12 september 2019

Rationella skäl att vara kristen?

Denna fråga kommer upp titt som tätt i debatt. Du kan vara ateist av flera olika skäl. För att du inte blivit tilldelad någon religion, för att du på vansinniga grunder avfärdar en religion, eller för att du av helt rationella skäl avfärdar kristendomens anspråk. Men hur ser det omvända ut? Kan man, av rent rationella skäl, tro att jorden är platt och himlen en kupol? Tro på gud? Tro att arterna är skapade i sin nuvarande form? Tro att en fe förvandlar tappade tänder till femkronor?

Vi vet att intelligenta människor tenderar att vara oförmögna att veta vad som är upp och ner på saker och ting. Mensa, vars medlemmar kommer från de två mest intelligenta procenten av befolkningen, kryllar av personer som odlar galna konspirationsteorier och föreställningar om övernaturliga fenomen som t.ex. demoner och själar i limbo. Att en intelligent person tror något, beror inte på att det är sant. Det beror på att IQ primärt definieras av förmågan att identifiera mönster, vilket reflekteras av inträdesprovet på Mensa, och vidare på intelligenta personers övertro på sina egna föreställningar.

Finns det någon rationell grund att tro på gud? Den som svarar ja på den frågan måste kunna lägga sina föreställningar på hyllan och kunna beskriva hur en värld utan gudar skulle se ut och kunna påvisa att världen ser ut på ett annat vis. Det är inte en slump att man säger att vi har skäl att tro på planeten Jupiter men inte på spöken, att vi har skäl att tro på sparvar men inte drakar, där "tro" betyder att man tror att något finns. Givet någon känd och betydelsefull definition av "finns" och "gud", den mening som slutar med "...alltså finns det rimliga skäl att tro att det kan finnas gudar" har antingen felaktiga premisser eller följer inte till slutsatsen.

Det finns såklart invändningar mot att guds existens ska mätas med samma mått som existens överlag.

Jag tror att en värld utan gudar skulle vara som en död öken, som månen eller som mars. Påståendet är onödigt, eftersom det bara flyttar problemet ett steg bakåt. Jag tror att gud finns är ett grundlöst påstående, jag tror att jorden skulle vara ett ökenlandskap utan gud är ett annat, ungefär som jag tror att öl skulle smaka fisk om det inte vore för de osynliga enhörningarna. Det kan vara så, men detta är inte skäl att tro, det är påståenden. Det som kan påstås utan bevis kan också avfärdas utan bevis, och en hypotes vinner på att blanda in så få andra obevisade hypoteser som möjligt.

När man försöker legitimera sin egen tro ("jag har rationella skäl att tro på gud") vädjas det ofrånkomligen till just tro, vilket är fullkomligt rimligt för den som redan tror. Men om man ska övertyga någon som inte tror, måste argumenten vara starkare. Vilket argument, skulle få dig själv att börja tro på något du inte tror på? Använd det argumentet på gud.

onsdag 28 augusti 2019

Amineh Kakabaveh utesluts ur Vänsterpartiet



Debattinlägg 2018: "Många inom Vänsterpartiets topp har tidigare anklagat Amineh för ryktesspridning när Amineh påpekade de växande problemen med hedersförtryck och religiös fundamentalism i förorterna. Många ledande vänsterpartister har velat föra en helt annan politik än Amineh gällande frågor som till exempel hedersförtryck och därmed motarbetat henne."

Artikel 2018: "Till en början hade hon helt petats från listan av valberedningen, men efter en medlemsomröstning fick hon en plats, dock en bra bit från valbar plats. Bakgrunden var en konflikt mellan Kakabaveh och partiledningen de senaste åren som rörde kränkningar av kvinnors rättigheter och hedersförtryck i förorterna, en konflikt som splittrade partiet."

söndag 25 augusti 2019

Svar till Joel Halldorf: Religion är platt, tomt och andefattigt

Joel Halldorf beklagar sig i Axess om bristen på religiös allmänbildning, och ger några exempel på vad som går förlorat om kunskapen om kristendomen försvinner. T.ex. blir våra helgdagar ett mysterium. Vad har granar och grisstjärtar med Jesu födelse att göra? Vad har harar och ägg med hans avrättning att göra? Den som tror att t.ex. kulturhistorien skulle kunna kasta ljus över dessa frågor misstar sig enligt Halldorf, för här krävs "kristen allmänbildning".


Som exempel på "kristen konst" nämns t.ex. Michelangelo, upphovsman till målningen i Sixtinska kapellets tak och till skulpturen David, föreställande karaktären med samma namn i Gamla testamentet. Det förstnämnda var ett beställningsjobb från Katolska kyrkan, och är därmed bara en fråga om vem som hade pengar, men låt oss bortse från det medan vi granskar tankegången om kristendomens konstnärliga djup. Båda verken producerades under tidigt 1500-tal.

Är man född i Italien under det sena 1400-talet så är man katolik. Kyrkan var en maktfaktor, någon religionsfrihet fanns inte och upplysningen hade inte ens börjat. Precis som nu, fanns det bra konstnärer och personer som inte var konstnärer, men till skillnad från nu, så var man där och då katolik. Detta är inte något jag skriver för att jag vill opponera mig mot religionskunskap, tvärt om! Ju mer man vet om religion, desto större chans har man att frigöra sig från religionens bojor. Religion är inte en kompetens, det är en institutionaliserad vidskepelse.

Att 520 år gammal italiensk konst är religiös är inte konstigare än att en 520 år gammal italiensk bro är byggd av religiösa, för det fanns inga alternativ. Och idag ser vi att stora konstnärer inte alls behöver vara troende. Rockmusikens avantgardemästare Pink Floyd har släppt ifrån sig några av de vackraste samtida verken, och deras låtskrivarpar (Roger Waters och David Gilmour) är uttalade ateister. Ibland handlar texterna om religion, ibland handlar texterna om politik, men stor konst vilar inte på vidskepelse.

En manlig troende muslim som dör, hoppas på ett efterliv i ett eget harem med 72 jungfrur till sitt förfogande att njuta av. Om jag hade trott att jag skulle överleva min egen död, skulle jag vara betydligt mer bekymrad över tillgången på konst och kultur. Men man antas vara andefattig för att man saknar en specifik vidskepelse. Som tur är, har de flesta kommit längre i sina tankar.

tisdag 20 augusti 2019

Skolan bör inte digitaliseras så som det görs idag

Inom skolvärlden blir man, mer än någon annan stans, utsatt för lekmäns tyckande och gissande. Jag förstår självklart att det skapar irritation, men det har sina skäl: Alla har gått i skolan och har således en personlig bild, hur subjektiv den än må vara, av vad som är bra. Alla som har ett jobb tar ganska mycket av sina egna pengar ur fickan för att finansiera andras barns utbildning. Det är alltså egentligen inte speciellt konstigt att skolsystemet exponeras för lekmäns tyckande. Efter detta erkännande bjuder jag glatt på min egna åsikt om Skolverkets digitaliseringsplan och hur digitaliseringen av skolan tar sin form. För att göra en lång historia kort, så är jag opponent. Och jag är opponent baserat på mina subjektiva åsikter och baserat på det jag vet om modern informationsteknologi. Digitalisering är inte i sig självt av ondo, men så som det sker nu tycker jag mig se problem.

Diskussionen kan spåras tillbaka till den tid då kalkylatorn var en ifrågasatt lyx, eftersom man, som det hette då, ändå aldrig kommer bära med sig en miniräknare. Ibland slår kritiken mot tekniken fel, men ibland slår den rätt. Den högst subjektiva poäng som jag vill göra, kan summeras i denna bild. Det är så här min arbetsplats i hemmet ser ut. Förutom ölen och en NUC (som tangentbordet är kopplat till) så äger jag en mobiltelefon med en mjukvarudriven miniräknare (som jag ogärna använder) och en hårdvarudriven miniräknare.


Poängen är att även om alla idag, tvärt emot lärarkårens samlade bedömning på 80-talet, faktiskt bär med sig en miniräknare i sin smarta telefon, så är den inte bara en miniräknare. Det är fortfarande en potentiellt Internet-ansluten enhet som potentiellt kan notifiera dig om att någon tilltalar dig, att någon tycker något om något du delat på sociala medier, och så vidare. Eleven förväntar alltså kunna koncentrera sig på ett potentiellt tråkigt räkneproblem medan hon rent av kanske håller i den enhet som sköter alla hennes lättsamma kontakter och som bjuder på kortsiktiga nöjen i form av bilder och s.k. likes (som är ett slags bekräftelsegest från de andra uppkopplade vännerna).

Av den anledningen anser jag även att tryckta böcker är bättre än e-böcker som läses på laptop, surfplatta eller mobiltelefon, åtminstone om de tryckta böckerna läses när mobiltelefonen ligger i fickan eller i ett annat rum, annars spelar det ingen större roll. Oavsett det gäller läxläsning, skönlitteratur eller facklitteratur, finns det många som tänker på annat när själva enheten gör sig påmind.

Under min skolgång på 80-talet använde vi datorer som inte var uppkopplade till Internet eller några sociala medier.

ABC 80. Foto: Ellinor Algin

I en datorsal hade vi ABC 80-maskiner som körde BASIC, och i en annan hade vi sammankopplade COMPIS-datorer som körde CP/M. På den förstnämnda lärde vi oss BASIC, på den andra lärde vi oss grundläggande CP/M-kommandon, lite nätverk och Comal-programmering, vilket i båda fallen kunde ske utan att maskinerna dessutom gjorde anspråk att sköta våra sociala relationer eller ge några andra notifikationer. Men man kunde såklart inte använda dem som uppslagsverk. I brist på Google och Wikipedia hade vi istället skolbibliotek.

Skolbiblioteken är dessvärre på väg att försvinna, kanske främst för att det kostar för mycket att ha dem, vilket till viss del faktiskt beror på att inte alla studenter idag vet vad som gäller. Böckerna är till låns och måste lämnas tillbaka. Studerar man dem på plats så gör man det i tysthet, och så vidare. Den totala informationsmängden i ett bibliotek tenderar att vara lägre och det fanns en större tröghet i att få ut ny information, men informationen håller ändå ganska god kvalité. Och så fanns skönlitteraturen! Att sjunka ner i en skön fåtölj och avnjuta ett skönlitterärt verk från en bok som inte pockar på din uppmärksamhet på något annat vis, är inte bara en fantastisk upplevelse, det är faktiskt också bildande. Man lär sig språk, man får uppleva andra människors synsätt och man kan få besöka både verkliga och fiktiva platser.

Så om en digitalisering ska ske, anser jag att man inte fullt ut ska ersätta de tryckta böckerna, och till den grad det är möjligt använda sig av dedikerade maskiner för olika uppgifter, och i så låg utsträckning som möjligt använda sig av mobiltelefoner i skolarbetet. Och om jag fick önska, skulle skolbiblioteken få vara kvar. Förresten, min hårdvarudrivna miniräknare levererades med en heltäckande manual, vilket redan där gjorde den mer användbar än miniräknarapplikationen i mobiltelefonen.

torsdag 15 augusti 2019

Haram-slakt

Den åsikt jag hyser som med god marginal genererat mest ryktesspridning, förtal och näthat genom åren är min syn på halalkött. Fortfarande. Det började med att jag kritiserade en poäng på ämnet yttrad av en svensk YouTube-kock. Gissningsvis har kocken i fråga eldat på frågan, för när så sker pingas han in med bifogat berömfiske. Det fanns många bimeningar i det som sades av kocken, t.ex. att religion är fint och värdigt och att att halal skulle ha med religionsfrihet att göra, men det jag främst opponerade mig emot var påståendet att det inte finns någon skillnad på halal-slaktat kött och haram-slaktat kött, och att det därför inte spelar någon roll att köttet är halal-slaktat eller ej, vilket i sin tur innebär att det är onödigt att kritisera halal-slakt.

Min invändning går inte ut på att kocken i fråga har direkt fel, utan att en slutsats var lite halvdan. Dessutom tillhandahöll jag en egen poäng.

Att det inte finns någon skillnad mellan halal-kött och haram-kött stämmer, och därmed avfärdar kocken med rätta den falska hypotesen att haram-kött berövar en avliden man ett efterlivsharem bestående av 72 jungfrur. Ingen man får något eget harem av Allah efter sin död, och därmed skillnaden mellan de olika typerna av kött avskriven, ända ner på molekylär nivå. Så långt är vi överens.

Blir det därmed oviktigt huruvida köttet är haram-slaktat eller halal-slaktat? Svaret är nej. För den som faktiskt tror att en evig tillvaro i ett harem står på spel, är frågan jätteviktig. Och av någon anledning kan frågan vara lika viktig för vissa ateister.

Jag minns när Miljöpartiets Nils Karlsson skrev på Twitter att det är vansinnigt att skolor serverar något annat än halal. Hur är det att visa respekt för sina medmänniskor? Tillåt mig att vända på steken:

Man kan servera haram-fläsk till muslimer, bara de tror att det är halal-kött. Det kommer garanterat inte att påverka Allahs syn på dem, och det kommer garanterat inte att påverka hur många jungfrur de får frottera sig med efter sin död. Men frågan handlar om ärlighet och om respekt. Alla kan inte bli tillgodosedda med att sin köttbit ska komma från en religion där sin schaman har kastat sin trollformel över djuret, men man har rätt att få veta varifrån djuret kommer, förutsättningarna det har levt under och hur slakten har gått till. Till viss del för att vissa faktiskt går och väntar på sina 72 jungfrur, men självklart framför allt för att människan har rätt att ha kontroll över sitt liv och sina val. Det gör livet lättare även för t.ex. miljövänner.

lördag 10 augusti 2019

onsdag 7 augusti 2019

Därför står jag till höger ekonomiskt

På förekommen anledning vill jag förklara varför jag står till höger på den politiska skalan. Jag tror den viktigaste skiljelinjen mellan höger och vänster handlar om vems väl man helst sörjer för, individen eller staten? Men det handlar också om frihet.

Den finansiellt starke tjänar väldigt lite på att få behålla några extra procent av sin lön, trots att en procent i skatt för en höginkomsttagare handlar om betydligt fler kronor och ören än en procent i skatt för en låginkomsttagare. Men det inbyggda problemet med procentuell skatt är att en extra tusenlapp för en höginkomsttagare betyder mindre än en extra hundralapp betyder för en låginkomsttagare. Orsaken är att en liter mjölk kostar ett fast antal kronor, inte en procent av lönen. Det innebär i sin tur att en liter mjölk är dyrare för en låginkomsttagare räknat i procent av lönen. En låg skatt innebär alltså att låginkomsttagare får kontroll över sitt liv i betydligt högre utsträckning än när skatten är hög. Så igen, vems väl sörjer man för, individen eller staten?

Staten kan såklart göra bra saker, som t.ex. ge bidrag för glasögon till en barnfamilj som annars inte skulle ha råd med glasögon till barnen. Men det behöver faktiskt inte förändras bara för att de som annars inte skulle ha råd är få. Även i en mer viral välfärdsstat kan staten göra gott, med den skillnaden att de som är beroende av bistånd är färre. I sin tur innebär det att skatterna kan vara lägre, eftersom kravet på skatteintäkter är lägre om utgifterna är lägre. Sänkta skatter kan, åtminstone i teorin, leda till högre skatteintäkter, men framför allt så ökar det anställningsutrymmet för företag och således fler i arbete, och ökad rörelsefrihet för låginkomsttagare.

Sverige har ganska hög skatt, och ändå har vi personer som inte får den assistans som behövs från samhället. Det kan mycket väl vara så att en skattesänkning kan öka statens inkomster, men framför allt ska pengarna man faktiskt tar in, gå till våra gemensamma intressen och till att sörja för samhällets utsatta. Varje onödig post är en stöld från folket, även om varje individuell onödig post är liten. T.ex. ska man som muslim inte få betalt av staten för att man är för demokrati. När Sveriges unga muslimer förlorade sitt bidrag uppstod en bisarr diskussion om bevisbördan att de inte respekterar demokratin. Men givetvis borde medlemmarna försörja sin organisation!

Det är alltså solidariteten för samhällets utsatta som säger mig att gemensamma medel ska läggas där, och det är också den som gör att jag vill att gruppen ska vara så liten som möjligt. Och med fler köpstarka personer uppstår en annan form av frihet: Fri kultur. Om det blir billigare att producera en bio-film tack vare att produktionsbolaget får större finansiell rörelsefrihet genom lägre skatt, och om medborgaren har mer köpkraft tack vare lägre skatt, öppnar det för att fler filmproducenter kan ta sig fram utan statligt stöd. Och är man inte mottagare av statligt stöd, behöver man inte underkasta sig några motkrav. Men den som måste ansöka om statliga bidrag för att kunna producera sin film, kan bli bortvald om inte myndigheten som står för bidraget tilltalas. Den som spenderar gemensamma medel har ett ansvar gentemot fler än den tilltänkta bio-publiken.

Jag tycker mig alltså se en koppling mellan liberalismen och den finansiella högern. Och på samma vis tycker jag mig se en koppling mellan totalitarismen och den finansiella vänstern. När staten tar för mycket av folkets pengar, ökas medborgarens beroende av stöd, och med beroende av stöd kommer krav på underkastelse. Respekterar Sveriges unga muslimer demokratin eller inte? Hur stor andel av skådespelarna i nästa teaterproduktion är transpersoner? Och så vidare.

torsdag 1 augusti 2019

Leder "Darwins läror" till nazism?

I dagens Nerikes Allehanda nämndes det i en debattartikel att darwinismen "befrämjar elimineringen av svagare individer för att stärka den egna starka rasen". Jag har skickat in ett kort svar i egenskap av ordförande för Humanisterna i Örebro, och här följer min generella ståndpunkt:



Jag har dessutom svarat, men eftersom jag bjuder på ett stickspår, är det inte säkert att de publicerar svaret. Här är manuset jag skickade in:
Charles Darwin var inte socialdarwinist och nazismen är inte något fullföljande av hans läror. I egenskap av vetenskapsman konstaterade Charles Darwin att de individer i djurriket som var bäst anpassade till miljön de lever i, också var de individer som generellt sett överlevde länge nog för att få chansen att föra sitt arvsanlag vidare. Detta är inte så mycket hans åsikt, som det är hans övertygelse baserat på vad vi tror oss veta om naturen. Darwin ville kasta ljus över frågan om arternas mångfald, inte kommentera hur civiliserade samhällen ska hantera sina medmänniskor. Jan Forslund beskriver det han kallar för "Darwins läror" som att den "befrämjar elimineringen av svagare individer för att stärka den egna starka rasen", men bortsett från att darwinistiskt urval inte är någon instruktionsbok för samhället, så premierar urvalet anpassning till miljö, inte nödvändigtvis styrka. Det finns mycket svaga och sköra varelser med en lång evolutionär utveckling bakom sig, och det finns exempel i naturen där styrka är en nackdel. Att utveckla ett starkt skal är kostsamt för en snigel, så "anpassning" för en snigel handlar om att balansera vad energi investeras. Detta är inte något aktivt val för snigeln, utan den individ som råkar ha en fungerande balans har större chans att föra sitt arvsanlag vidare. Ett luftburet virus som drabbar snigeln låter sig inte besväras av att snigeln kanske dör, men ett sexuellt överfört virus kan manipulera snigeln till att lägga oproportionerligt mycket energi på ett starkt skal. Man kan alltså inte ersätta "bäst anpassad" till "starkast" utan att förvanska darwinistiskt urval, och skulle man översätta hans teori till hur samhällen ska skötas, vilket aldrig var tanken, så kan vi konstatera att framgångsrika samhällen är de som tar hand om sina utsatta på ett bra sätt. 

tisdag 30 juli 2019

Superhjälten ligger i tiden

Hur kommer det sig att Svante är så bra på matematik? Det beror på att han har övat. Hur kommer det sig att Mone Hattori är så bra på violin? Det beror på att hon har övat. Men hur kan det komma sig att Rick Wakeman är så bra på piano? Det beror faktiskt på att han har övat. Personligen har jag ett ganska akademiskt förhållande till min elbas. Hur bra jag är på ett gig kopplar jag väldigt starkt till hur mycket jag har tränat och repeterat.


Men jag har inte alls samma rationella relation till mitt trumspel. Jag kan spela in ett spår på en låt, och därefter konstatera att jag är en medioker trumslagare. Men om jag ska vara ärlig, så har jag faktiskt aldrig övat. Aldrig! Jag har lånat ett trumset när helst jag har behövt det, om det så har handlat om att kompa ett band eller spela in en demokassett. Jag har hört på inspelningarna att jag är medioker, och jag har konstaterat att andra är bättre, och därför borde andra ha någon slags gåva från gud som de förvaltar? Eller så har de övat.

Idag lever vi i en tid av snabb återkoppling. Någon lägger ut en bild på sina plutande läppar och stora bröst, någon annan lägger ut en bild på sina söta barn och ytterligare någon annan visar upp sin beställda ryska kaviar och exklusiva vodka. I samtliga fall genererar det gott om återkoppling på sociala medier i form av "likes", och just sociala medier är hårdvaluta för det personliga välmåendet.

Ett fantastiskt konststycke på piano - kort och effektivt - hade genererat samma positiva återkoppling, men till ett mycket högre pris: För att bli bra på piano måste man öva, vilket innebär att dagar, veckor, månader och år måste spenderas utan belöning.

Jag har konstaterat att jag är en medioker trummis genom att agera trummis. Jag har förresten också konstaterat att jag är en medioker pianist genom att agera pianist. Men jag är en ganska skicklig datorprogrammerare, och därför har jag funnit det ganska tillfredsställande att programmera datorer, något jag försörjt mig på i nära på 30 år nu.

Eller så hankar jag mig fram som kodknackare av den anledningen att jag erhållit kunskap tack vare den tid jag investerat (vilket faktiskt inte var någon konst, eftersom det skedde under en tid då varken smarta telefoner eller sociala medier ö.h.t. fanns som konkurrent om min tid). Jag förväntade mig inte någon direkt återkoppling i form av "likes" på Instagram, Twitter eller Facebook, så jag hade tid att förkovra mig.

Idag betraktas t.ex. kunskap inom matematik som något extraordinärt, som något mystiskt, givet av gud eller naturen. Och visst har olika människor olika förutsättningar. Men spetskompetens kommer inte ens idag av gud, det kommer av tålmodiga studier och övningar, något som inte vem som helst är beredda att satsa på. Att bli expert är som att läsa en bok - man måste investera tiden innan man får återkopplingen. Men när återkopplingen väl kommer, så är det värt mycket mer än ett "like" på Facebook, vilket påminner om en gammal myt om att det kräver tiotusen timmar för att bemästra något, oavsett om det är pianospel eller datakoder. Det stämmer inte, eftersom det för någon kan krävas betydligt fler eller färre timmar, men det är ändå ett ganska hoppfullt påstående.

En konsekvens borde vara att personer med talang är superhjältar, och att superhjältar med övernaturlig talang borde vara Hollywood-hjältar, vilket jag tycker mig se. En annan konsekvens borde vara att vuxna på en social tillställning för vuxna, i händelse av att man tröttnat på medföljande barn, hellre ger barnen varsin "padda" istället för att låta dem gemensamt betrakta ett program på tv, spela något spel tillsammans eller låta dem leka med andra närvarande barn.

Jag lyckades föda upp två barn innan varken YouTube eller "paddor" (bärbara datorer utan tangentbord, typ iPad) fanns, vilket såklart innebar en större insats. Men som hjälp hade man andra föräldrar. När vi var trötta på våra barn, kunde vi fösa ihop dem med våra gästers barn i ett rum med kortspelet Uno, ett par VHS-kassetter och ett chinaschack, vilket barnen uppfattade mer som en belöning än som ett straff. Insatsen är såklart högre än dagens go-to-lösning att köpa en padda, men återkopplingen är så mycket högre.

När det handlar om att skapa minnen, så är det sådant som skiljer sig ifrån att sitta framför skärmen som kommer att fastna. Jag minns t.ex. när bröderna Herrey vann Eurovision Song Contest år 1984, eftersom vi var flera barn som "delade skärm" - det fanns sociala intryck, lukter, med mera. Men det finns t.ex. ingen doft som kan återkalla något minne av att jag satt inlåst på mitt rum 1982 och lärde mig programmera på min Sinclair ZX81 - det enda jag minns från den tiden är de gånger min vän Michael var med, och dessa minnen initieras av att jag träffar honom eller hans familj idag. Så trots att tv-skärmar var inblandade både när jag lyssnade på "Diggiloo Diggiley" och när jag, ett par år tidigare, lärde mig BASIC, så är det vad som finns bortom skärmen som mina minnen hängs upp på. Det som är en superkraft idag, är bara investerad tid för 30 år sedan.

lördag 27 juli 2019

Kort replik om Humanisterna och sydsvenska klädkrav på kvinnor

Politikern Hanif Bali delade en text från Sydsvenskan på Twitter, som handlade om Amanda, som inte fick åka med det kommunala bussbolaget på grund av att hon hade shorts och linne, vilket var för lite kläder. Texten nämner inte om chauffören som nekade Amanda tillträde var muslim eller ej, men det är såklart inte omöjligt att religiös extremism, t.ex. fundamentalistisk islam, var chaufförens drivkraft i frågan. Bali kommenterade texten på ett sätt som insinuerade att chauffören var arab, men jag vet inte vad chauffören hade för motiv.

En annan användare på Twitter kommenterade detta med att Humanisterna inte har agerat på grund av att vi egentligen bara hatar kristna. Jag kommenterar gärna detta i egenskap av sekulärhumanist, utan att företräda förbundet - det lämnar jag till förbundsstyrelsen.

Som sekulärhumanist hatar man varken kristna eller muslimer. Det är inte ens säkert att man över huvudet taget ogillar religion, som t.ex. kristendom eller islam. Jag gör det, men det räcker egentligen att man anser att någon religion inte ska diktera vad som är sant eller falskt, och att man anser att ingen ska behöva underkasta sig någon annans religiösa regler, för att man ska dela sekulärhumanistens syn på religion. Och eventuellt kan det ha varit det som har inträffat här: Att chauffören var en religiös galning som vill styra andra på grund av sin egen vidskepelse. Men innan vi vet, kan jag bara kommentera principen, inte den specifika händelsen, och principen är att man får tro på precis vad man vill, så länge man inte kräver att andra ska underkasta sig eländet.

Och när vi väl finner skäl att kritisera något religiöst fenomen, så kommer vissa alltid att säga "men islam då" om fenomenet är kristet, och andra kommer att säga "men kristendomen då" om fenomenet rör islam, för det är så människor fungerar. Man har en selektiv bild, antingen för att man inte brytt sig om att komplettera den, eller för att man över huvudet taget bara reagerar på vissa saker istället för andra, och så klagar man utifrån sin bias.

Så utan att känna till några detaljer i detta specifika fall, så anser jag som sekulärhumanist att man ska få åka buss i kortbyxor, oavsett om chauffören är ett religiöst nutcase eller ej. Hans jobb är att köra bussen, inte att engagera sig i passagerares klädval, och vill han (av religiösa skäl eller ej) engagera sig i klädsel, så får han börja med sig själv.