tisdag 2 september 2014

Motarbeta förföljelse genom att försvara nationalstaten?

Kristna Värdepartiets riksdagskandidat Christina Hedlund skriver en intressant artikel som till synes syftar till att få ett slut på förföljelsen av kristna i Irak. Läget i Irak är mycket allvarligt på grund av jihad-gruppen Islamska Staten. Jag delar Hedlunds önskan, och har själv deltagit i demonstration i stöd för förföljda kristna. Men jag delar inte alls Hedlunds syn på Sverige, och jag förstår verkligen inte kopplingen mellan motstånd mot förföljelse och kristendom. Antivåld har länge varit centralt inom humanismen, och motstånd mot förföljelse behöver inte ta spjärn i någon specifik religion för att vara giltig. Ett argument blir inte mer relevant för att man ger meningen ett prefix i stil med "som kristen tycker jag att...".


Sverige är inte uppbyggt på kristna värderingar, utan på värderingar som har exakt samma ursprung som humanistiska värderingar, som resultat av samtal, debatt, argumentation och omröstningar. Sverige har länge varit ett kristet land, men det moderna Sverige har inte låtit sig präglas av något som kallas för kristendom, utan snarare av rörliga värderingar som kan accepteras av (bl.a.) kristna. Att en värdering av någon betraktas som kristen (t.ex. att staten ska bestämma hur ett äktenskap ska eller inte ska se ut) är inte till någon hjälp när värderingen ska antagas, annat än möjligen som positiv association hos entusiastiskt kristna.

Vår forskning härstammar definitivt inte från kristendomen, utan från en kunskapskultur som bl.a. kristna har bidragit till. Med dagens progressiva syn på forskning, är vetenskap och kristendom snarare olika intressen som kan samsas mer eller mindre. Omfånget sträcker sig från den som fullt ut kan hålla isär vetenskap och religion, till knäppgöken som tror att människan är skapad i sin nuvarande form för 6000 år sedan.

Och viktigast av allt, jag och Christina Hedlund kommer sedan flera generationer tillbaka från Sverige, men vi delar inte etnicitet för det. Drömmen om en nationalstat där alla landets invånare delar religiös tro och värderingar är varken önskvärd eller realistisk. Anledningen till att Hedlund betonar att Sverige är ett kristet land, är att det är kristendom hon vill att vi alla ska assimileras med. Men vi behöver inte fira jul på samma sätt, dela livsåskådning eller ens fira samma högtider för att kunna samexistera. Bortom grundvärderingarna och underkastelsen av gällande lagar, är annan samklang varken nödvändig eller önskvärd. Jag kan lika gärna ha mer gemensamt med en tysk än med Hedlund, och jag förstår inte vad syftet med en nationalstat skulle vara.

Jag kan vara motståndare till förföljelse på grund av religion, helt utan att själv tillhöra religionen vars anhängare förföljs. Även humanister håller religionsfriheten och tankefriheten högt, och om man ska tro den inhemska debatten: Mycket högre än Kristna Värdepartiet gör. Men jag vill uppriktigt önska partiet all lycka att få bort Kristdemokraterna från riksdagen - eller som Mats Selander lite skämtsamt säger: Judasdemokraterna.

söndag 31 augusti 2014

Typiskt ateister

Den mest inkluderande definitionen av ordet ateist, innefattar personer som, med eller utan skäl, eller utan grund, på dåligt grund eller på god grund, saknar gudstro. Den mest inkluderande definitionen avfärdas ofta som meningslös, eftersom den inte specifik pekar ut dem som tagit ställning i frågan om Guds existens, utan låter vem som helst som inte tror på Gud, kvalificera som ateist.


Därför är det intressant att smalna av definitionen i syfte att kunna kritisera ateister. En person som fått idén om en Gud presenterad för sig, och avfärdat, bör utmanas, kritiseras och ifrågasättas. Givetvis. En sådan person är (såvida han inte börjat tro på andra gudomliga väsen) en ateist. Men om vi låter frånvaron av gudstro räcka för att man korrekt ska kunna kallas för ateist, så är det helt orimligt ateism i sig är föremål för kritik. Det är som att kritisera en hjälmargös för att den inte kör BMW. Det som gör Richard Dawkins till ett lovligt byte, är att han förhåller sig teism.

På samma sätt kan troende kristna rapportera att de inte känner igen sig i religionskritiken, och som kritiker måste man känna till att det inte finns någon unison föreställningsvärld inom kristendomen. Det som för den ene är en reell dogm, är en obegriplig missrepresentation för den andre. Man kan alltså inte påstå att man kritiserar kristendomen när man kritiserar något specifikt inom kristendomen, eller tvärt om, man kan inte påstå att man kritiserar ateismen när man kritiserar något specifikt avståndstagande från religion, vilket kan illustreras med lite mindre träffsäker satir.


Delar man premissen att ateism är ett lära och att teism följer till skapelsetro, är texten jätterolig. Men texten parodierar egentligen inte ateism, utan någon form av föreställning som t.ex. en ateist kan besitta. En så enkel sak som en korrekt rubrik, skulle laga detta trasiga skämt.

Tänk att kritik mot föreställningen att Jesus förvandlade vatten till vin presenteras som kritik mot kristendomen, genom t.ex. följande mening: "Kristendomen är uppenbarligen en falsk religion, eftersom det är en fysisk omöjlighet att förvandla vatten till vin." Även om det första påståendet är rimligt och det andra är odiskutabelt korrekt, så följer inte det ena till det andra. Och det går alldeles utmärkt att vara kristen och inse att Jesus givetvis aldrig förvandlat något vatten till vin, och - hemska tanke - det går att tro att vatten kan förvandlas till vin utan att vara kristen.

För att göra parafras på ett kreationistiskt argument som syftar till skapa misstänksamhet mot vetenskap: Om Jesus förvandlade vatten till vin, varför finns det vatten idag?


Om det är något som verkligen aldrig faller i god jord i samtal med troende, så är frågor syftar till att illustrera en icke ovanlig naturalistisk hållning: Jag tror inte på Gud. För inte finns det väl någon militant ateist som inte tror på Gud? De pratar ju om Gud hela tiden!

Tänk dig att du vore kristen, och levde i en hypotetisk nation där scientologin är den religion som staten förhåller sig till. Verksamheter som bejakar scientologiska premisser har större rörelsefrihet enligt lagen, och kan söka statliga bidrag som inte kristna har rätt att söka. Skolavslutningen firar man genom att missakta psykiatrin och genom att prata om rymdkejsaren Xenu som planterat oss på jorden. Och så vidare.

Varför skulle en kristen, som inte ens tror att Xenu finns på riktigt, ha något att klaga på? Frågan är givetvis felställd. Det man bör fundera på, är varför en kristen över huvudet taget vill underkasta sig en rymdkejsare som han inte tror på. Kritik mot scientologin, har då alltså inte sitt ursprung i en hemlig tro på Xenu, utan i vad scientologin lägger på bordet.

Och vad betyder att "inte tro" i detta sammanhang, förresten? Den som inte tror på Gud, förhåller sig till Gud och till älvor på samma sätt. Man låter varken hänsyn till Gud eller hänsyn till älvor, påverka sina vardagsbeslut. Men är inte det nedlåtande? Nej, faktiskt inte. Om en gudstroende och en ateist debatterar, har den gudstroende allt att vinna på att veta vad icke-tro är, eftersom det ger en fingervisning om hur argumenten bör utformas. Ett argument som inte får en gudstroende att börja tro på älvor, kan inte förväntas ha någon större effekt om det istället används om Gud på en ateist.

Det har sagts till mig att följande bild beskriver mig:


Ateisten säger att den troende är en idiot som hatar vetenskap och tror att jorden har ett magiskt ursprung. Den troende försöker svara genom att förklara Thomas Aquinas rörelseargument. Om argumentet i sig är dåligt förankrat, så finns åtminstone något för ateisten att återkomma till eftersom upphovsmannen är namngiven. Ateisten levererar en rant med anklagelser som innefattar Det Flygande Spaghettimonstret, varpå den troende tröttnar och ateisten anser sig ha vunnit.

Jag undrar vilken ateist som bildens upphovsman har stött på? Hur som, jag fick denna skickad till mig efter att ha sagt att min tro på Gud inte är starkare än någon annans tro på älvor. Och jag sa som jag gjorde för att locka fram ett starkt argument, gärna ett som slutade med "...och därför är det rimligt att tro att Gud finns", men fick istället veta att jag inte tog Gud på tillräckligt stort allvar, trots att det var motståndarsidans åtagande - inte mitt.

Som så ofta när amerikanska kristna representerar kristna och ateister, är Guds roll i alltings existens viktig för den troende, medan ateisten bär den värsta tänkbara symbolen, nämligen darwinfisken - en symbol för biologisk evolution.

fredag 29 augusti 2014

Tack för allt, Brasse!

Tack för allt, Brasse (1945 - 2014)!

Är Gud farlig i skolan?

Med anledning av prästen Helén Lindbäcks fråga huruvida Gud är farlig i skolan, finns det anledning att ytterligare en gång försöka kommunicera poängen med en sekulär skola. Lindbäck inleder med att konstatera att det nu kan bli tillåtet med en konfessionell skola, vilket stämmer tack vare lobbyingarbetet sekularism som bl.a. Seglora Smedja har bedrivit mot utbildningsministern. Lindbäck gör framförallt fyra poänger i sin text:

Kyrkor är så gamla att stenarna har en klang av det gudomliga, vilket jag förmodar är ett sätt att säga att välsignelsen blott är en samklang. Rektorn kommer då inte längre behöva ha kontroll över skolandakterna, vilket underförstått är en makthungrig handgnuggning. Människan längtar efter den form av andlig utveckling som Svenska Kyrkan kan bistå med, och eftersom denna utveckling av någon märklig anledning måste ske på skoltid, kan eleverna få frivillig närvaro på avslutningen.

Låt mig börja med att svara på den retoriska frågan som ställs i rubriken. Är Gud farlig i skolan? Svaret är nej, men frågeställningen är inte en förnuftig motfråga i debatten om huruvida skolan ska vara sekulär, konfessionell eller något däremellan. Men frågan är klurig. Kanske att vi humanister har en dold agenda? Vi kanske egentligen inte eftersträvar objektivitet, vi kanske bara är missnöjda över att kyrkan varit mer framgångsrik i sin infiltration av utbildningsväsendet?

Jo, kyrkan har varit mer framgångsrik på den punkten, men i egenskap av sekulärhumanist har jag inga ambitioner att tävla. Jag anser att den kontakt med religion och livsåskådning som skolan erbjuder ska vara saklig och objektiv, den ska inte favorisera någon livsåskådning. Jag själv är mycket stolt över att ibland få besöka gymnasieskolan för att representera humanismen, vilket innefattar bl.a. kritiskt tänkande. Speciellt älskar jag att redogöra för varför jag är så pass säker på att inte spöken, andar, Gud eller naturväsen finns på riktigt, trots att man i strikt mening egentligen inte kan veta. Jag är inte helt säker, men jag tror mig kunna tysta den raljerande ateisten som bullrar fram med tveksamma argument och jag tror mig kunna befria några öppensinnade från religionens bojor. Detta är givetvis något positivt, trots att min representation är subjektiv. Andra livsåskådningar blir också representerade för eleven, och lärarens roll i elevernas arbete är att vara den objektiva kunskapsförmedlaren.

Så tillåt mig måla upp en bild där den sekulära ambitionen är lagd på hyllan och min personliga och högst subjektiva livsåskådning var den som gällde i skolan. Detta skulle innebära att när det väl blev skolavslutning, så skulle inte barnen samlas för att bli välsignade av Gud, de skulle istället i positiva ordalag få höra att Gud är en illusion och att vi egentligen inte är begränsade av hans påstådda vilja. De skulle få höra att synd inte existerar, utan att det är gärningarnas konsekvenser som avgör om de är lämpliga. De skulle höra att de inte behöver acceptera motstridiga eller uppenbart falska påståenden, utan att de äger full tankefrihet. Och så vidare, allt förpackat i ett härligt rosa skimmer, allt presenterat i en kontext där kritiska motfrågor anses "förstöra stämningen".

Borde jag vara nöjd? Borde jag svara mina kritiker med en retorisk motfråga om huruvida verkligheten är farlig i skolan?

I ärlighetens namn skulle det inte alls kännas bra. Religion gifter samman stämningsfulla riter med ett postulat som inte alla delar. Det är alltså varken Gud eller exponeringen för avvikande livsåskådningar som är farligt, problemet är en livsåskådnings särstatus. Att denna livsåskådning dessutom ibland kan vara ganska verklighetsfrånvänd, är inte huvudproblemet. Speciellt inte om skolelevernas kontakt med denna livsåskådning sker kritiskt och balanserat.

Jag vill även kommentera Helén Lindbäcks påståenden.

Stenarnas gudomliga klang är en metafor för att prästen inte kan vara objektiv i en miljö som påminner om honom om kristendomen. För den sekuläre är detta ett argument mot att över huvudet taget använda kyrkan som lokal. Man skulle lika gärna kunna säga att en annan lokal är byggd av stenar med en förnuftig klang (som kontrast till en gudomlig klang) men det är ett argument mot den lokalen av samma skäl.

Att prästen tar kontrollen över festligheten från rektorn, borde inte göra mig speciellt otrygg, om det inte användes i ett inlägg som syftar till att argumentera mot sekularism och för en konfessionell skola. Jag vet ju om hur agendan ser ut.

Att människan längtar efter andlig utveckling, är varken allmängiltigt eller något som måste tillgodoses på en skolavslutning, där alla elever ska känna sig inkluderade i avtackning och terminsavslut. Ta era egna barn till kyrkan, för guds skull! Bjud in grannfamiljen att följa med! Av samma skäl är elevernas frivilliga närvaro en usel lösning på något som inte behöver vara ett problem i en religiöst neutral skolavslutning.

Dåliga försök att legitimera religion, del 86 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den åttiosjätte.

För varje tokigt bibelord finns det 100 kloka bibelord.

Som konstaterat i del 49 så framställer Nya Testamentet Jesus som en osympatisk och manipulativ sektledare. Som gudstjänstbesökare så vet man att de texter som läses kommer från ett snävt urval ur Bibeln, gärna något från Marcus, Lukas, Matteus eller Johannes, och anmärkningsvärt är att texterna aldrig riktigt placeras i sitt sammanhang, utan får en bifogad godtycklig förklaring eller reflektion.

Om det är tillåtet att uttrycka sig som en advokat: Denna hantering av texten, gör Bibeln rättvisa. Eller snarare: Ett bisarrt budskap, kan styckas upp och presenteras i ett rosa skimmer, om man bara skär bort tillräckligt mycket och tolkar budskapet tillräckligt välvilligt. Jag älskar att falla tillbaka på en mycket extrem text från Gamla Testamentet, nämligen den om Noaks ark. Hur kan någonsin en berättelse om hur Gud mördar i princip allt liv på jorden, inklusive alla människor utom en enda familj, vara något annat än ett vittnesmål om en blodtörstig Gud? Detta måste väl vara en återvändsgränd även för dem mest välvillige tolkaren?

Nej, berättelsen syftar till att skänka oss tacksamhet! Eftersom berättelsen bekräftar att Gud är en potentiell massmördare som när som helst kan agerar på sin blodtörst, förväntas vi vara tacksamma för varje tillfälle där lusten inte faller på. Alltså, man kan välja en förklaring som bekräftar att Gud är en psykopat, t.ex. i syfte att kunna påvisa att bibelorden inte är tokiga. Visst är Noaks Ark ett extremt exempel, men det är också min poäng. Allt är positivt om Gud definierar vad som är positivt - det gäller bara att tolka rätt.

Mer tolkning innebär att vi landar längre ifrån vad som faktiskt står, och således förmodligen längre ifrån vad författaren vill förmedla. Någon global översvämning har aldrig skett och någon ark har aldrig byggts, och berättelsen om arken finns i Bibeln av en orsak annan än att återge en historisk händelse. Berättelsen är skriven med intentionen att den ska tolkas. Möjligen kan summan på den understa raden vara att man ska visa sin tacksamhet mot Gud, men den landar där tillsammans med underlägsenheten. Och vi kommer dit via Guds demonstration över vilka dåd han är kapabel att göra om vi inte behagar honom.

Jag kan inte låta bli att tänka på mördaren som hotar att skjuta ihjäl sitt nästa offer, där offrets tacksamhet för varje extra ögonblick hon får leva, fullkomligt drunknar i önskan att mördaren helt enkelt skulle släppa sitt hot och avlägsna sig. Ett mycket bättre försvar av Bibelns texter, skulle vara att betrakta Bibeln som ett monument över kristendomens tillstånd i historien - en beskrivning av en medeltida gudsbild. Bibeln må vara tokig, men religionen har evolverat över tid.

onsdag 27 augusti 2014

Har intellektuella reducerat kristen tro?

Finns det någon som egentligen tror på kristendomen, eller har intellektuella reducerat religionen?

tisdag 26 augusti 2014

Rowan Atkinson to the rescue

Det är inte bara i Sverige som kränkthetsindustrin har lyckats skruva upp jurister i sitt arbete för att begränsa yttrandefriheten. I Storbritannien syftar kampanjen Reform Section 5 att bevara, eller snarare återinföra, rätten att yttra sig i känsliga frågor. En av kampanjens starka namn, Rowan Atkinson, möter parlamentet med dessa mycket väl valda ord:

måndag 25 augusti 2014

Nyköpingsåklagaren tycker saker

Det är inget konstigt att det finns krafter som kämpar för och emot allas möjlighet att yttra sig. Vem som är för eller emot varierar med ämnet, och vilka ämnen som är problematiska beror på politisk eller religiös hemvist. Givetvis vill inte en muslim att man gör narr av islam, och givetvis vill en homeopat kontrollera hur homeopati framställs. Men det som verkligen är konstigt, är att personer med relevant kompetens jamsar med i önskemålen om att förhindra yttrande.

I Nyköping blev en man väckt av en muslimsk utomhusgudstjänst, och skrev då på Facebook att det inte är "normalt att vakna till en åsna som har ont i magen". Flera tecken på inskränkthet blottas här. T.ex. är något onormalt ett större hot för en xenofob än för en psykiskt stabil person. Men låt gå, vem som helst kan publicera text på nätet, vilket späder ut kvalitén på den totala textmassan, och inget brott har begåtts av mannen. Mannen erkänner sin gärning.

En åklagare säger enligt DN att händelsen är att betrakta som "inte ringa" hets mot folkgrupp, och enligt SVT kommer åklagaren att yrka på villkorlig dom. (Även SvD rapporterar händelsen.) Varför? Åklagaren försvarar sig genom att säga att många anser sig ha blivit kränkta, och att han tycker att det här är annorlunda än att ha ett hakkors på jackan. Många arga människor hade mycket riktigt samlats runt nyköpingsmannens bostad.

Alltså, åklagaren är inte dummare än att han förstår att detta är tillåtet, och åberopar att många har anser sig ha blivit kränkta, samt sitt grundlösa tyckande. Enligt samma logik har åklagaren själv en villkorlig dom att se fram emot: Inget brott har begåtts, hans iver att underminera grundlagsskyddat yttrande är kränkande, och många är irriterande på honom.

Som Erik Helmersson påpekar i sin DN-ledare, kanske det kan vara intressant att utreda varför Facebook-statusen orsakade folksamling utanför mannens bostad. Att någon har skrivit något dumt legitimerar nämligen inte ett hotfullt beteende, ifall någon skulle bry sig om vad som är eller inte är tillåtet.

Uppdatering 2014-08-28: Även Sanna Rayman tar yttrandefriheten i försvar (SvD).

söndag 24 augusti 2014

Radio Houdi kontaktar psychic medium

I avsnitt 94 av Radio Houdi kontaktar vi ett psychic medium, vi pratar religion och politik. Hur många har egentligen Gud mördat? Lyssna här!

lördag 23 augusti 2014

Ateism är förkastligt?

Jag kan inte förneka att min vän Tommy Dahlmans krönika från 21/8, blottlägger grundläggande missförstånd när han uttalar sig om olika förhållanden till Gud. Lite provokativt inleder Dahlman med att skriva att ateism alltid är förkastligt, så krönikan kör i diket redan efter första meningen.

Ordet ateist förhåller sig till gudstro. En ateist saknar gudstro. Eftersom skälen till ateism kan variera, finns det ingen rimlig kritik mot ateism. Någon kanske är ateist efter att ha gjort ett intellektuellt ställningstagande, och då är dessa skäl givetvis föremål för kritisk granskning. Någon annan kanske är ateist för att han inte har introducerats till någon teistisk religion, och kanske då inte ens har utvecklat några skäl till sin ateism, då han blev icke-troende av naturliga skäl. Det finns fler orsaker till ateism, men en närvaro av en gudstro är absolut inget vi har rätt kräva av någon.

Ateism är inte "mera av samma" i en religionsdiskussion. Ateism är inte ens nödvändigtvis frånvaron av religion, det är frånvaron av gudstro. Ateister kan rent av vara religiösa eller inte, ateister kan vara skeptiska eller inte, ateister kan vara abortmotståndare eller inte. Det finns alla sorter. Och det som kanske är svårast att förstå, är att epitetet ateist inte bär på några implikationer om personen som är ateist. Vi kan peka ut ateister som angriper Gud, men vi kan inte säga att ateister angriper Gud.

Problemet med att skapa generaliseringar utifrån att någon är kristen, är att en kristen kanske inte besitter föreställningar eller åsikter som utmärker någon kristen inriktning. Man kan inte ens säga att det samma är sant för ateister, här är problemet att en ateist kan vara helt omedveten om förekomsten av olika ateistiska åsiktsinriktningar, och ändå kvalificera som ateist. Detta är den viktiga skillnaden mellan ateism or religion. Du kan vara ateist utan att ha läst varken Dennett, Hitchens, Harris eller Dawkins, men det inte är lika själklart att en person som aldrig någonsin har hört talas om Gud eller kristendomen, kan kvalificera som kristen. En person som föds bland ursprungsbefolkningen i Togo och uppfostras i enligt Mawu, är inte självklart kristen, men skulle definitionsmässigt kvalificera som ateist om personen inte tror på gudarna som presenteras för honom.

Gemensamt för all kritik mot ateismen, är att kritikern först måste smalna av definitionen genom att bifoga sina värderingar om ateismen till ateismen, för att sedan kritisera detta. Skeptiker kallar detta för att bygga halmgubbar att angripa. När Tommy Dahlman säger att ateism är förkastligt, är det precis detta som händer. Eftersom det är helt självklart att ateism inte är förkastligt, måste det förkastliga konstrueras och tillskrivas ateismen. Och hur legitimerar man detta?

Välkommen till godtycklighetens domäner! Någon kanske tycker att frånvaron av gudstro gör att ordet "ateist" blir meningslöst, och därför anser att ateister måste vara religionskritiker för att verkligen kvalificera som ateist. Ja, så kan man ju tycka. Någon annan kanske tycker annorlunda. Det är därför vi har berikat språket med ord som t.ex. religionskritiker. Och om ordet ateist inte får användas för att beskriva personer som saknar gudstro, måste vi hitta på ett ord för det. Det som egentligen är ointressant är godtyckligt tyckande - argumenten är viktigare. Den mer inkluderande definitionen av ateism - frånvaro av gudstro - är användbar om det är frånvaro av gudstro man vill prata om.

Om Tommy Dahlman vill kritisera ateister, måste definitionen smalnas av för diskussionens skull, och om definitionen ska smalnas av genom att attribut specificeras, ska detta legitimeras. I Dahlmans fall anses ateism vara förkastligt, för att ateister har underlägsen moral. Ja, men varför har ateister underlägsen moral? För att det finns ateister som har underlägsen moral? Jo, sådana exempel ger Dahlman i sin text, och bortsett från att inte alla håller med där heller, så kan vi inte dra några slutsatser från närvaron av dålig moral, när vi ska skaffa oss en bild av personer som inte har något gemensamt med varandra. Om vi har smalnat ner definitionen av ordet ateist, till att endast inkludera t.ex. de som delar Richard Dawkins liberala syn på abort, hur kan vi då säkerställa att kritiken vi har mot de som delar Dawkins syn, inte blir mer legitim om vi istället kritiserar abortliberaler?

Inte ens om vi kommer till slutsatsen att abortliberalism endast förekommer bland ateister, och endast bland ateister, kan vi hoppa till slutsatsen att abortliberalism kan härledas från ateism. Om vi inte förstår detta, borde insikten att några av historiens värsta massmördarna inte samlade på frimärken, säga oss något om personer som inte samlar på frimärken. Men så är det givetvis inte.

Den som menar att han i egenskap av kristen har bättre moral än ateister, kan demonstrera detta genom att inte missakta oliktänkande genom missrepresentation och bristande argument. Tommy Dahlman har, i egenskap av en person som många ser upp till, ett ansvar att låta kritiken vara välriktad och korrekt.

tisdag 19 augusti 2014

Makt kräver en viss mognad, och MP behöver tala

Grön Ungdoms språkrör i Uppsala, Esra Hacimehmet skrev på Facebook att hon "hatar alla jävla privilegierade äckel" och att hon vill "skjuta pil i huvudet på folk". Det är helt orimligt att Grön Ungdoms talan förs av en person som uppenbarligen inte mår bra. Föreställningen att andra är privilegierade är förmodligen ett uttryck för känslan av att inte vara förmögen att hantera sin situation, och den påstådda önskan att skjuta pil i huvudet på folk är förmodligen ett uttryck för stark frustration. För att uttrycka mig milt, är Hacimehmet en person som aldrig någonsin kommer att få företräda mig, i någon situation eller i någon fråga. Men det finns säkert andra som vill låta henne växa med uppgiften.

Journalisten Emanuel Karlsten ställde några motfrågor, vilket snabbt resulterade i rasistanklagelser och sedan hot från personer som förmodligen tror att deras agerande är ett sätt att ta Hacimehmet i försvar. Erik Helmerson redogör för händelseförloppet på Dagens Nyheter ledarplats.

Karlsten publicerar en skärmbild på sin Facebook-sida där man kan se hur Hacimehmet spekulerar om att Karlsten försöker utnyttja henne för att göra karriär, ivrigt påhejad av sina vänner. Jag måste betona att det är helt uppenbart Grön Ungdoms Esra Hacimehmet inte är mogen för sin uppgift, inte mår bra, och hämtar mycket av sin energi genom att odla ett vi- och dem-tänkande. Första kommentaren nämner ett mordhot från en Elin Sternesjö, och i texten till skärmbilden skriver Karlsten att Elin har bett om ursäkt och att han både godtar och uppskattar den.

Men så skriver han också avslutningsvis så här:

Hade det här varit Sverigedemokraterna hade alla reagerat på en gång. Vi hade lajkat och delat eftersom hatet där bekräftar bilden av partiet. När det nu gäller Miljöpartiet kommer vi med ursäkter och förklaringar. Förstår. Jag erkänner att även jag kommer med sådana ursäkter. Och jag kommer på mig själv och hur märklig den reaktionen är. Och varför är det helt knäpptyst från Miljöpartiet de gröna kring allt detta? Eller för den delen Grön Ungdom?

Emanuel Karlsten är mer förstående än han någonsin behöver vara. Det är bra att man lyfter fram unga, men det är definitivt inte bra att slänger ut dem på för djupt vatten. Miljöpartiet måste hantera detta på största allvar. Karlsten är inte någon provokatör eller en Salman Rushdie som försökt att utmana en maktordning, och inte heller om så vore, är Esra Hacimehmets beteende försvarbart.

Uppdatering 2014-08-20: Uppsala Nya Tidning tar upp detta, och Miljöpartiet tar avstånd från Hacimehmet.

måndag 18 augusti 2014

Är det rätt att visa upp sin kropp?

Bloggaren Lady Dahmer gjorde ett inlägg för några veckor sedan med en lite fyndig rubrik: "Ville ha en strandkropp så jag drog till stranden". Helt rätt! En strandkropp är inte en kropp med något speciellt utseende, det är en kropp på en speciell plats. Stranden. Texten i övrigt är bara några allmänna kommentarer om tillvaron, men rubriken var som sagt fyndig.


Bloggposten skänkte mycket glädje till läsarna, som t.ex. kommenterar med att säga att de också nu badat på offentliga stränder, trots att det suttit långt inne eller var länge sedan.

På samma tema lägger artisten Molly Sanden upp en bild på sig själv på bildbloggen Instagram.


Gensvaret är stort, nästan bara positivt. Men Molly har passerat en gräns som för mig som utomstående verkar vara både osynlig och mycket viktig. Bara någon vecka senare skriver Lady Dahmer att hon får ont i magen av detta, och att det är en spark i ansiktet på "oss" (tjocka?).


Det hårda tonläget, säger mig att Sandens övertramp är stort. Hon har bevisligen inte gjort något som inte Lady Dahmer själv har gjort, men den osynliga gränsen är passerad.

I egenskap av man kan jag finna lite glädje i att se bilder på både tjocka män och vältränade män. Jag skrattade gott när jag såg journalisten Christopher Hitchens posera naken med en cigarett i duschen, och jag finner det inspirerande att se vilken tvättbräda man får om man använder rätt deodorant enligt reklamen (även om jag förstår att det egentligen krävs mer än att använda rätt deodorant).

Hur ska vi kunna veta i förväg när vi agerar korrekt? Lady Dahmer skriver en debattartikel på Aftonbladet som syftar till att räta ut alla frågetecken. Där kan vi läsa att:

Molly Sandens kampanj är inte revolutionerande. Enligt vilken standard och för vem? Och varför är detta ett krav? Ingen kan göra mer än sitt bästa.

Lady Dahmer blir påmind om sin vikt. Jag förstår detta, det är verkligen inte roligt att befinna sig i en situation man inte trivs med. Men bortom att argumentera för hur det offentliga rummet borde se ut, och bortom att försöka förändra sin attityd eller sitt beteende, finns det inte mycket att göra.

När tjocka kvinnor visar upp sin kropp blir folk arga. Men ändå gjorde Lady Dahmer precis detta. Hon visade upp sin strandkropp. Folk kan bli arga (och ledsna) över mycket, men det bästa man kan göra, är att driva sina frågor med bästa tänkbara argument. För hur många skulle trivas i en värld där man inte får provocera, vara progressiv eller utmana rådande normer?

Inte alla är förmögna att ha kontroll över sin egen situation, varken när det gäller övervikt eller när det gäller att vara nöjd med sig själv. Jag är inte den som kräver att mina medmänniskor ska ha något speciellt utseende eller någon speciell vikt, jag kan bara önska att alla mår bra, antingen för att de trivs i sin rådande situation eller är förmögna att påverka den. Och av denna anledning tycker jag att historien började bättre än den slutade.

söndag 17 augusti 2014

Mats Selander skjuter sig i foten, apologeter har seriösa problem

Den skapelsetroende Mats Selander (numera Kristna Värdepartiet) föreläser om kompatibilitet mellan vetenskap och tro. Traditionellt brukar bibeltrogna kristna förakta naturvetenskap. Vetenskapen är den ständiga fienden som när som helst kan använda kunskap och logik för att riva ner någon dogm. Mer liberala kristna menar att vetenskaplighet inte blir problematiskt förrän det appliceras på anspråk som rör deras tro, och när så sker kallas överträdelsen för scientism. De flesta vill ändå att vetenskapen ska vara närvarande, på behörigt avstånd - man allierar sig med fienden, eftersom det är där trovärdigheten finns. Så här säger Selander om vetenskap i inledningen av sin föreläsning från förra året:

"Ja, vetenskap och kristen tro. När jag talar om det här i olika sammanhang så har jag en tendens att bli alldeles för långrandig, och gå in på filosofi och grejer. Nu har jag gjort en PowerPoint (en presentation, min anm.) för ungdomsgrupper och då tänker jag köra den för er, så får vi hoppas att det ska ta lite mindre tid, ska försöka minska så det inte tar en timme, utan kanske 40 minuter, vi får se om det går.

Det här om vetenskap och tro, det är en fråga om perspektiv tänker jag. Det finns ju en massa detaljfrågor, en massa frågeställningar där man undrar: Hur hänger det här ihop med det här, och så vidare? Och när det gäller de där detaljfrågorna - man kan fråga sådana saker som har med skapelse och evolution att göra, hur ska man förstå att den här arten beter sig på ett sätt som verkar ont t.ex. Det finns någon geting som lägger sina larver i en... sina ägg i en annan arts larv, och sen när de här äggen kläcks så äter de upp den här larven inifrån, på ett sånt sätt att den lever så länge som möjligt. Det verkar vara Intelligent Design, men ond Intelligent Design. Det här är ett exempel som Darwin hade, som gjorde att han ifrågasatte: Det här kan inte en god gud ligga bakom.

Man kan fråga sig... Man kan gå igenom massor av olika sådana arter och fundera: Ja, men det kanske fanns en god design från början som på något vis har fallerat. Du har tusen och en sådana detaljfrågor som kan vara knepiga och svåra.

Jag vet inte svaret på alla detaljfrågor, och förmodligen vet ingen det. Men jag tror att vi kan se på den stora bilden, och se hur kristen tro och vetenskap (och då talar jag i första hand kanske om naturvetenskap), hur det kan harmoniera. Och jag vill... Jag vill liksom be er att inte stirra på detaljer, utan att försöka se den stora bilden.

Det är väldigt lätt hänt, och här kommer en... Det här är en sorts intellektuell frågeställning i sig: Hur mycket av hela bilden måste, så att säga... "Hur många pusselbitar måste ligga på plats innan jag ser bilden?" kanske jag ska säga. Hur... Hur kan jag tillåta mig att tro på bilden även om inte alla pusselbitar finns på plats, men tillräckligt många? Det finns ibland ett sorts intellektuellt överkrav tror jag, som vi har. I synnerhet när det gäller religiös tro. Då är det som att vi känner att vi har något av Descartes ångest här, att vi måste vara så säkra, eller ha hela bilden, ha alla detaljerna på plats, annars så kan vi inte tro.

Och det är väldigt sällan vi har så höga krav annars. Och jag skulle... Om du kan känna igen dig i den... Det är ingenting man bara ändrar över en dag, en sådan hållning kanske, men... Men jag skulle vilja, i någon mening också, gå emot den hålningen då, och säga ungefär så här att... Nu har jag försökt att vara lite pedagogisk här, får se om det går."

Nu visar Mats Selander en liten abstrakt bild, och fortsätter:

"Det här ser vi ju inte riktigt vad det är. Det är någon sorts... Sol kanske, eller någonting med solstrålar."

Mats visar fler mer eller mindre abstrakta bilder i ett kollage.

"Och så här är lite andra, en väderkvarn och... Ni ser den uppe, solen där uppe, vi ser inte riktigt, vi fattar kanske inte hur de här bilderna hänger ihop."

Nu visar Mats ännu fler mer eller mindre abstrakta bilder i ett kollage.

"Och sen blir det ännu större och så här, och så blir det så här. Jaha?"

När man zoomar ut, så visar sig att de olika små bilderna är delar av ett stort bildkollage som, när det betraktas på håll, bildar ett mansansikte.

"Eh, ja, nu råkar det vara Jesus här. Det... (skratt) ...kunde ha vart vad som helst. Men alltså, det här är en sorts... Det här är inget argument, utan det är bara en sorts illustration på vad jag menar. Alltså att vi kan faktiskt se tillräckligt många detaljer eller tankegångar liksom, som sitter ihop och ger oss en helhetsbild, även om kanske inte kan stoppa in alla detaljer. Det är det jag vill... Det försökte jag illustrera här. Det var... Det var väl ganska... Ja! Jag försöker, så här, växa pedagogiskt här, och det där tyckte jag var ett försök.

Nåväl. Så. Det som inledning då.

Nu ska vi säga något om vad vetenskap är för någonting. Och då är det ju naturvetenskap i första hand som vi pratar om då. Och det är så med definitioner, när man har läst lite filosofi så upptäcker man många filosofer sysslar med att försöka definiera saker hela tiden, och de jobbar med... Vad är kunskap, alltså filosoferna har pratat om det sedan Platon, och alla trodde väl att Platon hade fångat det, sedan kom Edmund Gettier på 60-talet och kastade upp hela definitionen i luften och den har inte landat än...

Det är otroligt svårt att definiera saker. Jag brukar ta exemplet med en bil. Hur definierar man ordet bil? Ja, försök själv, ett fordon med hjul. Ja, men det är ju tåg också, och flygplan också, okej. Ja, men ett fordon som åker på marken bara, också men tåg gör också det, med hjul ja, ett for... Ja, men måste den ha hjul, men alltså om en skrotbil utan hjul, är det ingen bil dårå? Eh, och, ja, så där kan du hålla på, och upptäcka då att ordet bil ska fungera som en cirkel då, som har alla bilar, och bara bilar, inom sig. Det kallas för att då har man så att säga nödvändig och tillräckliga villkor för sin definition, så att säga.

Och det där försöker analytiska filosofer att fånga då att liksom hitta, att utesluta alla icke-bilar och inkludera alla bilar. Och när det gäller då t.ex. vetenskap, alla exempel på vetenskap ska vara innanför cirkeln, och alla ickevetenskapliga aktiviteter ska vara utanför, ja då hitta ett intellektuellt eller teoretiskt kriterium som riktigt gör det där, det är otroligt svårt. Och det är svårt när det gäller vad som helst. När det gäller vetenskap så kallas det för demarkationsproblemet, alltså problemet att "to demarcate", alltså att, man, ja, helt enkelt, ringa in. Inringningsproblemet.

Varför är det intressant? Ja, det intressanta är väl då att när någon säger så här att "jag tror bara på vetenskap", eh, OK, kan du börja med att liksom bara peka på vad det är, på ett sätt som är vettigt? Ja, om man inte ens kan liksom riktigt klart och tydligt definiera vad det är man "bara tror på", om man nu säger så att man bara tror på "det här", då vill man ju på något vis utesluta allt annat, som man då "inte tror på", men om den där, det är svängdörrar i definitionen, om det är "blurrigt" i definitionen, då är det lite naivt att säga att "jag bara tror det här".

Och det är lite populärt, eftersom vetenskapen har [en] sådan hög status så är det många som tänker så att jag vill inte tro något icke-vetenskapligt, jag vill bara tro på vetenskapen, men låt mig säga då att trots detta att det är svårt att definiera, så kanske vi kan ha en sorts arbetsdefinition, en definition som i lite vaga termer fångar vad vi menar då, och då tänker jag att en systematisk undersökning av naturen är väl vad vetenskapen är.

Man kan systematiskt undersöka naturen, och kanske inte kalla det för vetenskap, låt oss säga empiriska studier i etik, kanske inte, eller om man håller på med, ja... Man kan hålla på och dividera fram och tillbaks, men det är väl en arbetsdefinition i alla fall. En systematisk undersökning av naturen."

Vetenskap är produktion av tidigare okänd kunskap med systematiska metoder. Vetenskapliga metoder innefattar en kombination av empiri och deduktion. Mats Selander fortsätter:

"Och om det är så att vetenskapen så att säga, och naturvetenskapen då i första hand, men även humaniora, undersöker någon form av natur, den mänskliga naturen, i historien till exempel, eller hur vi psykologiskt fungerar eller vilka böcker vi har skrivit och så vidare, men det är ju människan och hennes natur som i sådana fall är fokus i humaniora då, medan det är den icke-mänskliga naturen, så att säga, som är fok... Ja, det är klart, medicinen... Ja, är ju mer naturvetenskap och det är människan, ja, ok, ja, ni märker ju, hur man än dividerar så hittar man olika mittemellanpositioner här, men en systematisk undersökning av naturen är väl ändå att vetenskapen funk... liksom i första hand sysslar med va...

Och det betyder ju då att vetenskapen inte undersöker, eller är liksom gjord för att undersöka naturens ursprung. Finns Gud? Eh, så att säga, ja, det är klart, man kan säga att naturen är evig kanske då? Den har alltid funnits där. Det tycks ju inte vara så, men i den mån som naturen har ett ursprung, och någon form av metafysisk grund, så tycks det ju inte att vetenskapen är gjord för att ställa de frågorna. Vetenskapen kollar på hur funkar naturen, inte vem som gjorde den, eller vad som fick den att kicka igång, och så va."

Vetenskapsmän sysslar med ursprungsforskning, men forskarna levererar inte alltid modeller som styrks av heltäckande evidens. Bra noterat, Mats. Att vetenskapsmän inte ställer frågor som handlar om "vem" som åstadkommit något, beror på antagandet att naturfenomen har ett naturligt, icke-gudomligt, ursprung. Mats Selander:

"Och om det är så att det finns aspekter i naturen, i mänsklig natur t.ex, som på något vis går bortom eller ovanför det som vi vanligtvis menar är naturen, låt oss säga att vi har en själ, låt oss säga att vi har en fri vilja som inte går att fånga på samma sätt som man fångar liksom hur kemiska formler eller kemiska, ja, substanser och så vidare, förhåller sig, eller agerar och så där. Det kan ju finnas aspekter... Det kan ju visa sig att våran natur inte är så naturlig, den kanske delvis är lite övernaturlig...

Tänk om Gud har gripit in i naturen, ja då finns det ju händelser som inte rimmar med hur naturen vanligtvis funkar, så att säga. Under, tecken, mirakler. Och då tycks det ju som att naturvetenskapen per definition inte kan studera de händelserna, eller åtminstone inte ringa in själva orsaken eller händelseförloppet här. Jag menar, det verkar ju lite... Det ligger ju per definition lite... Det verkar ju lite konstigt att säga så här att "ja, nu ska vi naturvetenskapligt studera hur Jesus gjorde när han gick på vattnet". Ja, men, liksom det är ju inte en naturlig händelse. Det är ju en övernaturlig händelse. Och då spelar den efter helt andra spelregler än den som naturvetenskapen har formulerat. Och då är det... Då är man på en annan spelplan.

Och här är en stor fråga: Finns det en annan spelplan? Eller inte? Eller är naturen allt som finns?"

Dunning–Kruger-effekten bär en ickefråga som är lika viktig för KVP som den är oviktig för alla andra. Här kan du lyssna på Mats Selanders föredrag. Om du inte vill lyssna: Evolutionsteorin är felaktig, och utmärker sig genom att saknade pusselbitar verkligen är negativ evidens. Gud har skapat allt. Vetenskapen ska inte släppas in på områden där vi vurmar för föreställningar som står i konflikt vetenskaplig konsensus. Mikroevolution är vetenskapligt bevisad, och ingen protesterar. Beträffande makroevolution så finns det luckor, och hur dessa bör hanteras kan man tro att Selander avhandlade i inledningen av sitt föredrag. Men osäkerheten i en hypotes är inte ett problem om hypotesen är religiöst betingat, för ansträngningen att försvara underbevisade hypoteser, förhåller sig inte till naturvetenskapliga antaganden, utan teologiska. Påstådda problem med s.k. makroevolution ÄR problem med evolutionsteorin, helt enkelt. Vetenskapsmännen kan inte nå konsensus i frågan om när människan skapades (6000 år sedan eller hundratusentals år sedan) eller om detta skedde genom gradvis utveckling eller genom spontan speciell skapelse.

Astrofysiken står handfallen och saknar teorier om universums uppkomst, vilket gagnar default-positionen att Gud är den ursprungliga orsaken. Alltså är inte verkligheten en naturlig plats. Välkommen att lyssna på föreläsningen, men undvik att ta en drink vid varje identifierat misstag eller felslut, för din egen hälsas skull.

onsdag 13 augusti 2014

Mäns farlighet i relation

Ett påstående som har cirkulerat på Twitter är att fler kvinnor dödas av män än av cancer och senast idag skrev en twittrare att fler kvinnor dör på grund av män än på grund av krig, trafikolyckor och malaria kombinerat. Innan jag kommenterar detta, vill jag säga att det inte är självklart att man kan ställa "dödsorsak på grund av man" och "dödsorsak på grund av krig" mot varandra. Eftersom vi tenderar att skicka våra män i krig, är dessa dödsorsaker olika sidor av samma mynt.

WHO för statistik över dödsorsaker, och Wikipedia presenterar en sammanställning som är inaktuell, men som kan ge en fingervisning över läget globalt.

Först och främst, antal kvinnor per 100 000 som dör på grund av våld är 3,7 stycken. Om en kvinna tar livet av en annan kvinna, måste siffran kompenseras ner. Dessutom säger inte siffran något alls om antalet våldsverkare. Möjligheten att en person kan orsaka flera kvinnors död, säger oss att det finns färre än 3,7 personer per 100 000 oavsett kön, som har orsakat någon annan kvinnas död genom våld. (14,2 män per 100 000 dör på grund av våld.)

Påståendet om cancer kan lätt avfärdas som felaktigt, eftersom leukemi ensamt kostar 3,8 kvinnoliv per 100 000. (4,7 män per 100 000 dör av leukemi.)

När det gäller trafiken, så vet vi att fler män än kvinnor kör bil. På samma sätt som vi kan anta att män är en stor orsak till att 3,7 av 100 000 kvinnodödsfall beror på våld, kan vi även anta att män är en stor orsak till att 10,4 kvinnor dör i trafiken. (40,8 män dör i trafiken.) Detta talar för att påståendet om mäns farlighet är korrekt.

Däremot finns det inget som legitimerar att just män är gruppen som problematiseras. Vi skulle t.ex. kunna göra andra demografiska uppdelningar som tar hänsyn till andra faktorer, för att se att orsaken till våldsbrott inte beror på våldsverkarens kön, men på t.ex. våldsverkarens religion eller kultur. Som vi vet, kan vi inte anta att en korrelation är en kausalitet.

Oavsett hur det ligger till med den saken, är cancer farligare än män. Och oavsett hur det ligger till med den saken, är det farligare att vara man än kvinna.

fredag 8 augusti 2014

Katolska Kyrkan tystar ner övergrepp

The Australian skriver en tragisk text om en kardinal, George Pell, som berättar om hur Katolska Kyrkan lade locket på i frågan om de systematiska barnvåldtäkterna som organisationen bedriver. På frågan om huruvida pedofiler profiterat på kyrkans tystnad, säger Pell att "jag måste säga att det finns en signifikant sanning i det".

onsdag 6 augusti 2014

Feministiskt Initiativ och pornografi

Det har påståtts om Feministiskt Initiativ att de vill förbjuda porr, men i partiprogrammet står endast att "Fi ska verka för att lagstiftningen kring pornografi ses över och att möjligheten att begränsa spridningen av pornografi utreds" (sida 41, punkt 52). De är alltså intresserade av att utreda möjligheten, och då kan man tänka sig att om utredningen säger att det inte är bra att begränsa spridningen av pornografi, så kommer partiet att rätta sig efter det.

Riksdagskandidat Veronika Svärd tar upp frågan i en debattartikel från i måndags, där hon säger exakt samma sak. Det utredas om spridning kan begränsas. Hon skriver att Fi är kritiska till "den globala mångmiljardindustri porren de facto är", men jag vet inte om det finns något självändamål i att en industri ska omsätta mindre pengar. Som plåster på såren kan jag berätta att det är mycket svårt att tjäna pengar på pornografi. Inte alla är villiga att betala för något man kan få gratis.

Jag själv lägger ganska mycket pengar på att köpa skivor, trots att det inte är några problem att lyssna på musik gratis med tjänster som YouTube, Grooveshark eller Spotify Free. Mitt incitament är att jag har väldigt specifik smak, och kanske inte alltid är intresserad av vad som finns digitaliserat och publicerat på nätet. Jag vet inte hur betalande porrkonsumenter resonerar, men de har säkert sina incitament.

Det finns en annan faktor som gör det svårt att tjäna pengar både på musik och pornografi. Av någon anledning är folk villiga att producera material utan tanke på att produkten ska generera pengar. För vissa verkar det räcka att man gillar musik för att man ska sätta igång och spela, vilket kan vara ett bekymmer både för andra musiker som strävar efter att bli proffs och för den globala mångmiljardindustri musiken de facto är. Det samma gäller för porr.

Svärd beskriver porr som patriarkal, rasistisk och nedvärderande för kvinnor, och att varannan tjej tycker att porr är förnedrande. (Man kan nästan härleda Svärds text till ett omdöme om kvinnor som gillar porr.) Därför ska porr kravmärkas. Jag hoppas att det är kommersiell porr som avses, för vad folk gör i sovrummet angår varken Fi eller KD - inte ens om de laddar upp resultatet till Xtube.com. Och med ambitionen om att ingen ska bli utnyttjad inom porrbranschen, har Fi samma krav på porrbranschen som alla andra partier har på alla branscher, åtminstone i en perfekt värld.

tisdag 5 augusti 2014

Mobilisering för Guds skull

Guds män mobiliserar sig för att rädda kyrkan.

måndag 4 augusti 2014

Problemet med vetenskaplig skepticism: Overlapping Magesteria

Problemet med rådande definition av "vetenskaplig skepticism" är att den ter sig diskriminerande mot troende kristna. Det har jag personligen inget emot, men det är ett problem när skeptiker ska organisera sig, helt enkelt för att folk tenderar att vara kristna. Det är viktigt att komma ihåg att vetenskaplig skepticism "är ett förhållningssätt där man ifrågasätter giltigheten i påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd". Det är alltså inte en utsaga om den objektiva verkligheten, utan en utsaga om ett förhållningssätt till påståenden om densamma.

Precis som vem som helst, så utgår jag ifrån en gudafri verklighet när jag försöker förstå den. Det spelar ingen roll huruvida man är kristen eller inte, Gud är sällan eller aldrig en faktor. Om man hinner i tid till en tandläkartid, trots att man inte trodde att man skulle hinna, så är det mer frestande att tänka att det kommer sig av sitt agerande och andra naturliga rådande omständigheter. Har man inga anledningar att tro att man kom i tid tack vare ett gudomligt ingripande, så är det mer intellektuellt tillfredsställande att tänka sig att det var naturliga omständigheter som rådde. Oavsett om man är kristen eller ej.

Och när man kommer till frågan om vilka krafter, energier och väsen som existerar i den objektiva verkligheten, så är givetvis utsagor om Guds attribut eller existens just påståenden som saknar empiriskt stöd. Det finns ingen naturlag som säger att religiöst motiverade anspråk är grundlösa, men det är definitivt mer av en regel än ett undantag.

Vi kan tänka oss att vi utreder ett brott. Den tekniska bevisningen pekar på en gärningsman som erkänner brottet vid konfrontation. Även om vi förhåller oss skeptiska, finns det alltså goda skäl att acceptera det anspråk som brottsanklagelsen utgör.

Om vi istället tänker oss att vi pekar ut gärningsmannen efter en religiös ingivelse - Gud sägs ha pekat ut gärningsmannen för en person genom en uppenbarelse. Detta anspråk förblir grundlöst till dess att vi följt upp det, och eftersom vi är skeptiska, så accepterar vi inte anspråket förrän vi har följt upp det. Inte förrän vi har den tekniska bevisningen, kan vi känna oss bekväma med anklagelsen. Utfallet av undersökningen blir antingen positivt eller negativt, men skepticismen var inte missriktad även om utfallet blev positivt. (Kunskap är inte exakt samma sak som att "ha rätt".) Vetenskaplig skepticism säger något om själva anspråken, och syftar till rikta våra föreställningar åt så rätt håll som möjligt, genom att säga att man inte ska bestämma sig för vilket håll som är rätt, innan man har skäl att göra ett val.

Om det är tillåtet att göra en uppenbar kommentar: En sanndröm är inte en sanndröm om det inte sedan visar sig att det var en sanndröm.

Det finns religiöst motiverade grundlösa anspråk som är traditionellt kristna. Det är givetvis viktigt att komma ihåg att kristendomen inte begränsas till att vara en religion eller en kultur, utan en identitet som rymmer en enorm mängd föreställningar som inte besitts av vissa men som besitts av andra. Och som sagt, det finns ingen naturlag som säger att religiöst motiverade anspråk är grundlösa, men det är definitivt mer av en regel än ett undantag.

Dessa skulle kunna vara något så enkelt som att Gud älskar dig, men det skulle kunna vara något så avancerat som mirakeltro. Att Jesus föddes av en jungfru, är ett exempel på ett mirakel. Jag inser givetvis den vetenskapliga ambitionen återfinns i högre grad hos dem som inser att Maria blev befruktad av en annan (vanlig) man. De som identifierar sig som kristna, utan att tro på Gud, utan att tro att Jesus är resultatet av en jungfrufödsel, utan att tro att de kommer att överleva sin egen död, blir inte heller diskriminerade av nuvarande definition. Vi pratar om dem som både håller vetenskapens fana högt och är kristna i lite mer traditionell bemärkelse.

Det är en hedervärd ambition! Så kan man, för deras skull, justera definitionen av "vetenskaplig skepticism" på ett sådant vis att definitionen fortfarande är slagkraftig utan att den står i vägen för deras tro? Jag menar, vetenskaplighet kan ju aldrig bli ett slagträ som kan användas i debatt av en person själv försanthåller lika grundlösa föreställningar, utan att man tvingas hyckla. Är astrologi mer grundlöst än föreställningen om Jesu uppståndelse? Nej, givetvis inte. Saker som härleds från astrologin kan bortses ifrån, eftersom ingen kan påvisa disciplinens kvalité. Saker som härleds från Gud kan också bortses ifrån, eftersom ingen kan påvisa kvalitén på leveransen av budskapet. Detta innefattar även de löften som man tycker är mysiga, såsom äran av ett evigt och ändlöst prisande av Gud i himlen, efter att kroppen har dött.

Att prata om selektiv skepticism är alltså stigmatiserande, för hur viktig är vetenskapliga principer för den som tillåter sig att lägga skepticismen på hyllan för sina egna falska föreställningars bästa? Snacka om att ha tappat ett viktigt argument.

Om vi tillåter oss att definiera gränsen för vad som bör ifrågasättas till sådant som kan avgöras, så klarar sig vår hypotetiske kristna skeptiker. Men här uppstår istället nya problem, inte minst det klassiska God-of-the-gaps-problemet. Om skepticismen hålls på behörigt avstånd så länge vi inte kan utveckla träffsäkra tester, så kommer viljan att utveckla dessa tester också att lysa med sin frånvaro. "Du kan inte placera Gud i ett provrör" och homeopatin låter sig inte heller undersökas, utan väljer att gripa in när kvalitetsmekanismen inte är aktiverad. Magi är magi är magi.

Peter Eriksson har föreslagit att man kan kalla detta för "hård skepticism" och "mjuk skepticism", men det är bara det som då skulle kvalificera som "hård skepticism" som är skepticism värd namnet.

Stephen Jay Goulds non-overlapping magisteria är en tankekonstruktion som säger att religiösa och vetenskapliga anspråk inte kolliderar, och från vad jag kan förstå är detta en mycket populär lösning på problemet i fråga. I princip är det anspråken som en naturvetare gör mellan 8:00 och 17:00, undantaget 12:00 till 13:00, som måste ha en förankring. Vetenskap och religion tillhör olika domän som inte kolliderar. Tobias Alvaeus uttryckte sig väldigt klokt att denna uppdelning, skapar en omvänd bevisbörda, eftersom man kan hävda att en föreställning är religiöst grundad, och således inte något som man inte ska vara skeptisk mot.

Dessutom ser inte situationen alltid ut så som Jay Gould tänker sig den. För även om Gud reduceras från en teistisk entitet som älskar dig, till en deistisk entitet som skiter i dig, så är anspråket om hans existens lika grundlös. Möjligtvis lite mer sannolik, men precis lika grundlös. Och rätt ointressant, va? Den guden kanske inte har lika omständiga åsikter om homosexualitet och onani, men han har ju just inga åsikter om något, omständiga eller andra. Nej, detta handlar om ett omplåstrande och ett vårdande som legitimeras av den lite nedlåtande föreställningen om kristnas behov av religionens anspråk som snuttefilt. Utan att förneka att detta fenomen också förekommer, så betvivlar jag starkt att den som finner trygghet i fasta anspråk, är den som vill leva upp till den vetenskapligt skeptiska ambitionen.

Den genuina viljan att se verkligheten som den är, skär sig rejält med vurmandet av t.ex. föreställningen att man kommer att överleva sin egen död. Och problemet är just att det finns ett overlapping magisteria. En uppfattning eller ett påstående om den objektiva verklighetens beskaffenhet kan påstås vara religiöst, metafysiskt eller "sant". Men en fråga är fortfarande vetenskaplig, om den säger något om just den objektiva verklighetens beskaffenhet. För att inte överdriva detta problems magnitud, vill jag avsluta med något positivt: Om jag säger att inga gudar älskar dig, att inga gudar finns, att Jungfru Maria inte fick någon son, att Noa aldrig byggde någon ark och att dit liv slutar i och med din död, kommer förmodligen de flesta som reagerar på detta, ändå inte bära epitetet "skeptiker", och de flesta skeptiker hålla med. Kristen eller ej.

Avsnitt 91 av Radio Houdi

Lyssna gärna på avsnitt 91 av Radio Houdi. Det blir lite oväntad musik, lite Lotto och lite Tone Bekkestad. Mycket nöje!

lördag 2 augusti 2014

Inte bra att Berit Önell sparkas

För att rapporteringen ska gå snabbt, och för att ingen ska ta anstöt, har journalism reducerats till något som liknar ryktesspridning. En faktoid kan bli viral på sociala medier och en faktoid kan bli viral i traditionell media. Senast idag rapporterade t.ex. Medierna i P1 om turerna kring påståenden om spetsiga pålar kring bryggor i badplatser.

Granskande journalistik fungerar fortfarande, vilket Medierna är ett av flera exempel på. Granskande journalister producerar den typen av nyheter som genererar påtryckningar om uppsägelse eller i värsta fall mordhot. Jag tänker t.ex. på Berit Önell som granskade Hässleholms kommunpolitiker, och eftersom Hässleholms kommunpolitiker tillhör den kategori som spricker i dagsljus, kontaktade man NSK och bad om att få jobba utan insyn, vilket NSK givetvis valde att respektera. Och jag säger "givetvis", eftersom det primära incitamentet för kommersiella företag är att generera pengar.

Det är därför vissa verksamheter bedrivs av kommun, stat, landsting eller kooperativ. Inte alla verksamheter är lönsamma, men de kan behövas ändå. I Sverige betraktar vi delvis barnomsorg, utbildning och sjukvård som sådana verksamheter, men om jag fick bestämma skulle kollektivet även ta hand om utdelning av snigelpost.

Och så var det nyhetsbevakningen. Som innehavare av tv-mottagare måste man betala för SVT, SR och Utbildningsradion. Kommersiell nyhetsbevakning, är inte nyhetsbevakning. Det är ryktesspridning och klickjakt. Det råder det inga tvivel om. Om en privatanställd granskande journalist blir obekväm, kan vi vara säkra på att den granskade har sista ordet.

Bara det faktum att vi skiljer på journalistik och granskande journalistik är anmärkningsvärt. Jag tänker på det varje gång uppenbara motfrågor utelämnas, förmodligen inte för att journalisten inte tänker på dem, utan för att tidningsintervjuer ofta är förskrivna frågor som levereras via e-post. Vi pratar journalistik - inte granskande journalistik. Den är spridning av påstådda händelser oberoende av korrekthet, den andra innehåller motfrågor och renderar till uppsägning.

Det viktigaste är inte att vara korrekt - nästan ingen bryr sig om nyheternas korrekthet. Det viktigaste är att vara först. Den som är först, är den som får klick. Den som får klick, är den som har incitament att sälja annonser. Det företag som inte förmår att generera pengar, är inte det företag som överlever längst. Det är till och med så att om en nyhet blir viral på social media, kan det vara ett skäl för kommersiell media att plocka upp den.