Bloggaren Lady Dahmer gjorde ett inlägg för några veckor sedan med en lite fyndig rubrik: "Ville ha en strandkropp så jag drog till stranden". Helt rätt! En strandkropp är inte en kropp med något speciellt utseende, det är en kropp på en speciell plats. Stranden. Texten i övrigt är bara några allmänna kommentarer om tillvaron, men rubriken var som sagt fyndig.
Gensvaret är stort, nästan bara positivt. Men Molly har passerat en gräns som för mig som utomstående verkar vara både osynlig och mycket viktig. Bara någon vecka senare skriver Lady Dahmer att hon får ont i magen av detta, och att det är en spark i ansiktet på "oss" (tjocka?).
Bloggposten skänkte mycket glädje till läsarna, som t.ex. kommenterar med att säga att de också nu badat på offentliga stränder, trots att det suttit långt inne eller var länge sedan.
På samma tema lägger artisten Molly Sanden upp en bild på sig själv på bildbloggen Instagram.
Det hårda tonläget, säger mig att Sandens övertramp är stort. Hon har bevisligen inte gjort något som inte Lady Dahmer själv har gjort, men den osynliga gränsen är passerad.
I egenskap av man kan jag finna lite glädje i att se bilder på både tjocka män och vältränade män. Jag skrattade gott när jag såg journalisten Christopher Hitchens posera naken med en cigarett i duschen, och jag finner det inspirerande att se vilken tvättbräda man får om man använder rätt deodorant enligt reklamen (även om jag förstår att det egentligen krävs mer än att använda rätt deodorant).
Hur ska vi kunna veta i förväg när vi agerar korrekt? Lady Dahmer skriver en debattartikel på Aftonbladet som syftar till att räta ut alla frågetecken. Där kan vi läsa att:
Molly Sandens kampanj är inte revolutionerande. Enligt vilken standard och för vem? Och varför är detta ett krav? Ingen kan göra mer än sitt bästa.
Lady Dahmer blir påmind om sin vikt. Jag förstår detta, det är verkligen inte roligt att befinna sig i en situation man inte trivs med. Men bortom att argumentera för hur det offentliga rummet borde se ut, och bortom att försöka förändra sin attityd eller sitt beteende, finns det inte mycket att göra.
När tjocka kvinnor visar upp sin kropp blir folk arga. Men ändå gjorde Lady Dahmer precis detta. Hon visade upp sin strandkropp. Folk kan bli arga (och ledsna) över mycket, men det bästa man kan göra, är att driva sina frågor med bästa tänkbara argument. För hur många skulle trivas i en värld där man inte får provocera, vara progressiv eller utmana rådande normer?
Inte alla är förmögna att ha kontroll över sin egen situation, varken när det gäller övervikt eller när det gäller att vara nöjd med sig själv. Jag är inte den som kräver att mina medmänniskor ska ha något speciellt utseende eller någon speciell vikt, jag kan bara önska att alla mår bra, antingen för att de trivs i sin rådande situation eller är förmögna att påverka den. Och av denna anledning tycker jag att historien började bättre än den slutade.
Jag skulle ha ett tusental olika infallvinklar på den här diskussionen och alltsammans handlar bara om egots förhållande till omvärlden. Den osyliga gränsen Du talar om, finns egentligen inte, jag menar, den är inte osynlig, den kallas kontext.
SvaraRaderaKontext kan vara en överenskommelse inom en religion, ett politiskt system, en moralisk anständighetsnorm, som dock måste bestämmas av kulturknuttar eller andra som tagit på sig ansvaret att bestämma vad god eller dålig smak är.
De drar upp gränsen, eller ibland gör var och en det efter behag och orsaken är alltid att synliggöra sig själv, på andras bekostnad. Det är ju själva grunden till evolutionen. Att få överföra sina gener till nästa generation. Allt annat är ju bara skådebröd. Det kommer alltid att finnas folk som gillar runda och folk som gillar smala och det kommer alltid att finnas de som ge blanka f-n i vilket. Skall det vara så svårt att inse att de är massmedias fångar och att de är så dumma, att de får ångest av det. Antingen mognar man eller så gör man det inte. De som inte gör det, får stå ut med ångesten. Nån jävel skall lida.