Inte självklart att Per Gudmundsons kritiker har rätt

Per Gudmundson har fått uppmärksamhet efter en rasistskandal där han skrev att opinionstexterna har förlorat 20-50 IQ-punkter under några decennier, och exemplifierar med att vi gått från Stig Strömholm till Irena Pozar. Detta är bortom diskussion, även bland Pozars största anhängare. Det råder inte heller några tvivel om att detta gäller samhället i stort. Bland 80-talisternas idoler hittar vi Michael Jackson och Kent, bland 70-talisternas idoler hittar vi Whitesnake och Saga, 60-talisterna föredrar Deep Purple och Rainbow och backar vi ännu längre hittar vi anhängare av Tjajkovskij eller Ravel. Om inte detta faktum röjer alla tvivel, kan vi titta på Pisa-testet där Sverige gått från ett ärligt förtjänat gott resultat till att fuska sig till ett mediokert resultat. Ingen kan säga att inte Per Gudmundson har rätt, om det inte vore för det laddade ordet "invandring".

En tråkig sak med samtiden är att opinionstexterna på bara två decennier förlorat 20 till 50 IQ-punkter. Jag är inte säker på att det har med invandringen att göra, men klivet från Stig Strömholm till Irena Pozar kan ändå diskuteras.

Förmodligen har även Gudmundsons kritiker fel. Jag personligen är beredd att säga att sönderfallet inte har med invandringen att göra, för jag tror att vi hade bytt ut Frederick Forsyth mot Camilla Läckberg utan hjälp utifrån. Men jag ifrågasätter anklagelserna om rasbiologiskt resonemang. Vi vet om att Finland har högre snitt-IQ än Sverige, trots att vi genetiskt är ganska lika. Vi vet också om att Sudan har betydligt lägre snitt-IQ än Sverige, trots att vi genetiskt är ganska lika. Jag är helt övertygad om att om man tar en finsk bäbis och placerar i ett sudanskt hem, kommer han inte utmärka sig positivt i frågan om IQ. Jag är helt övertygad om att om man tar en sudansk bäbis och placerar i ett finskt hem, kommer han inte utmärka sig negativt i frågan om IQ. Det handlar om kultur, inte minst bildningskultur. Och så länge vi inte klarar att bygga ett land, kan detta få vara sant utan att vi blandar in invandringen i ekvationen, som faktiskt rent av har potential att berika oss – det handlar om vad vi gör av våra möjligheter.