Det verkar vara i det närmaste obligatoriskt att Sveriges Televisions vita riddare trycker på argument som inte stärker deras poäng, och här utmärker sig Nerikes Allehandas ledarskribent Lars Ströman något alldeles extra. Låt mig först säga något om argument som jag accepterar. Även om jag avskyr att påminna om falsifierbarheten, så är det viktigt. Hade det inte varit viktigt, skulle vi t.ex. fortfarande fumla i blindo t.ex. i frågan om huruvida det finns gudar. Ett känt exempel på bristande falsifierbarhet kommer från Bill O'Reilly som har utvecklat ett argument som visar att krigsguden Jahve (hädanefter gud) finns på riktigt.
Eftersom ingen vet hur det kommer sig att tidvattnet kommer och går, så finns gud. Men om någon vet hur det kommer sig att tidvattnet kommer och går, så finns gud ändå. Alltså finns gud.
O'Reillys argument lyckas inte styrka att gud finns på grund av att argumentet inte kan falsifieras. Om tidvattnet visar att gud finns, och om gud antas finnas även om inte tidvattnet visar att gud finns, så är det ju faktiskt inte tidvattnet som visar att gud finns.
Med falsifierbarheten ur vägen, vill jag även säga något om vad fri media är. "Fri" syftar i detta fall inte på "gratis" ("fri som i öl") utan på frihet. Den första aspekten av frihet är huruvida mediahuset får publicera vad det vill. I Sverige är tidningar ganska fria, men inte helt, eftersom staten lockar med ett presstöd (mediestöd) till den som är beredd att underkasta sig kraven som staten ställer. Nerikes Allehanda tar emot omkring 25 miljoner kronor om året i presstöd. Att avskaffa presstödet skulle ge oss fri press på riktigt. När det gäller radio och tv råder definitivt ingen frihet i Sverige. Staten har detaljerade sändningstillstånd som kontrollerar vad man får och inte får göra, och denna reglering träffar Sveriges Television betydligt hårdare än t.ex. Kanal 5. Den andra aspekten av frihet handlar om att finansieringen är frivillig. En reklamfinansierad kanal som t.ex. Kanal 5 kan jag undvika att betala för genom att inte titta på reklamen, och en betal-tv-kanal som t.ex. Netflix eller C More kan jag undvika att betala för genom att säga upp abonnemanget. Ur den aspekten är Nerikes Allehanda inte fri på grund av presstödet – om jag säger upp mitt abonnemang får jag ändå betalar för tidningen, om än lite mindre. Och igen är det SVT som är skräckexemplet. Jag måste betala, och Skatteverket gör det åt mig, så att jag inte kan smita ifrån. Jag som kommenterar Lars Strömans text är alltså en person som mot min vilja betalar för hans lön och för hans fritidssysselsättning, utan att kräva något tillbaka från honom. Ha det i åtanke.
Apropå frihet så nämner Ströman Polen som ett skräckexempel, trots att Polen har ett ännu starkare statligt public service – kanske så starkt att problemen med statliga sändningsavtal blir oönskat tydligt? Så vad skriver Ströman om Sveriges Television (SVT)? Först och främst har vi kopplingen mellan statligt kontrollerad media och demokrati, kontra kopplingen mellan fri media och diktatur. Angående högerns samtal om att SVT ska fokusera på kärnverksamheten (program av public service-karaktär) skriver Ströman:
Det ökar sannolikt utrymmet för andra medier, till exempel NA. Men det vore illa för den svenska demokratin.
Och angående en tv-serie som heter "Tunna blå linjen" skriver Ströman:
Även underhållningen är en del av det demokratiska samtalet.
Det blir säkert mer utrymme för andra medier, ja. Men att Ströman inte kan förklara varför detta skadar demokratin är en viktig ledtråd i arbetet att avslöja skitsnack. Varför blir det svårare att ta ställning i ett demokratiskt val, eller varför försvinner rent av de fria valen, om underhållningen produceras av någon annan än SVT? Vi lever redan i en värld där bl.a. TV4 producerar både tv-serier och filmer om poliser, och om Ströman har rätt i att ett mindre SVT skapar ett ökat marknadsutrymme för fri, icke statligt kontrollerad media, kommer vi förmodligen få se mer av den varan.
Lite mer förnuftiga försvarare av tvångsfinansierad media som SVT, brukar inte vara speciellt rädda för att stå utan just underhållning om SVT fokuserar mer på program av public service-karaktär, och om underhållningen är en del av demokratin, så finns det lösningar. Man kan t.ex. göra ett abonnemang på underhållnings-tv till en del av existensminimum (förbehållsbeloppet) tillsammans med boende, kläder, telefon och mat. På det viset kan alla som vill titta på tv-underhållning göra det, samtidigt som alla får åtnjuta glädjen av att kunna avstå – det om något ger legitimitet.
För min del får man gärna ta det hela ytterligare ett steg längre och helt lägga ner SVT. Låt oss vara ärliga och konstatera att det mesta de producerar i den byggnaden är chefskap åt andra i byggnaden, något som vi både kan ha och mista. Vissa program produceras på egen hand, men många program köps in och många på SVT jobbar över huvudet taget inte med tv. Dessutom har vi lärt oss att programmen kommer att skapas ändå, eftersom en nedläggning skapar ett marknadsutrymme för aktörer som mer en gärna kommer vilja tillgodose tittarna som faktiskt vill ha program av public service-karaktär. Den enda skillnaden kommer att vara att detta då sker utan en massa överbetalda chefers negativa inflytande, men med legitimiteten som kommer från att publiken – kunden – kan svika om man inte sköter sig. Jag har dock all respekt för åsikten att SVT ska finnas för att producera public service-program även framöver.
Jag ger dock ingenting för tanken att lätt underhållning blir public service bara för att man måste betala för det. När dokusåpan "Expedition Robinson" flyttade ut från SVT och in i TV3 förvandlades den helt magiskt från att vara demokratigivande public service till att vara underhållning som bidrar till allmänhetens förtappelse? Troligen inte. Det enda som hände var att publiken fick mer frihet att rösta med plånboken. Sverige kanske behöver public service-tv. Jag är helt öppen för det. Men de tafatta försöken att förklara varför fallet är så, får mig att tvivla.
Kommentarer
Skicka en kommentar