Tre argument för ett religiöst public service

Denna text presenterar tre argument för att en sekulär stats mediahus ska hylla gud, och varför dessa argument bör tas med en nypa salt.

Argument 1: Det kommersiella argumentet
Folk gillar gudstjänster, både i radio och i tv. Att staten över huvudet taget ska konkurrera med kommersiell media är för att man ska presentera program av god kvalité som inte marknaden är intresserad av. Att något vill ha ett specifikt program, åtminstone i ett land där staten inte är en mediaaktör som levererar ett sådant program, är den tydligaste signalen på att marknaden gladeligen löser problemet (så snart inte staten längre löser det). En gudstjänst är som bekant varken kvalité eller något som är helt ointressant för folket, utan bara ett exempel på när public service saboterar ett marknadsutrymme samtidigt som man bjuder gudstroende på ett privilegium som skeptiker saknar: Tvångsfinansiering av ett särintresse.

Argument 2: Public service visar ju ateistiska program
Program som Vetenskapens värld har bemötts med fraser som "men ateister får ju sända tv nästan hela tiden". Naturvetenskap må vara ateistisk eftersom nästan ingen naturvetenskaplig hypotes pekar ut gudomliga mirakel som en delförklaring, men det innebär inte att vetenskap är ateism. Att naturliga förklaringar föredras när ett fenomen ska beskrivas, beror helt enkelt bara på att vetenskapliga förklaringar måste följa från vad vi tror oss veta. När ett övernaturligt väsens existens och inverkan på yttervärlden har säkerställts kommer det väsendet att omfamnas av vetenskapen, för vetenskap är inte ateistisk av princip utan av nöd. Ett verkligt ateistiskt program skulle vara ett program som argumenterar för att det inte finns skäl att tro på gud, men när det gäller argument för eller mot gudars existens väger det filosofiska intresset över, så det skulle rentav kunna visas av något statligt mediahus - det är inte samma sak som ett program som hyllar någon gud eller några gudar.

Argument 3: Underdogs tenderar att gilla gud
Apropå argumentet att "gamla tanter vill ha sin gudstjänst serverad i statlig radio och tv", som syftar till att säga att en svag grupp kan profitera på att gudstjänsterna sänds, så tror jag säkert både att Ion Silver vill sälja sitt kolloidala silver i statlig tv och att deras kunder vill köpa den genom den kanalen. Men staten säljer inte kolloidalt silver, staten säljer evigt liv för den som tillhör någon av de rätta religionerna, vilket har visat sig vara islam och kristendom. För varje gammal tant som vill titta på gudstjänst finns en leverantör som vill producera och sända gudstjänst. Vi har sett samma fenomen när det gäller symfonisk rock, som nästan ingen vill lyssna på och som staten definitivt inte vill stötta: För varje musiknörd som vill lyssna på symfonisk rock finns ett skivbolag som vill släppa skiva med sådan musik.