Hem      |      Om      |     RSS     |      YouTube      |      Twitter      |      Podcast      |     Hall of fame     |      Länkar

söndag 1 mars 2020

Politiker i regeringen gör public service en björntjänst

I Sverige har vi tre bolag inom statligt finansierad public service-media, Sveriges Radio (SR), Sveriges Television (SVT) och Utbildningsradion (UR). De producerar inte fri media, utan media som är hårt reglerad för att vara bred, kvalitativ och opartisk media i allmänhetens tjänst. Det hela kostar 8,5 miljarder kronor, fördelat på människor med inkomst, 1300 kr per person och år.

SR anser inte att begreppet public service bara säger något om innehållet, utan att det även definieras av vem som producerar media. Det blir public service om ägaren är en stiftelse och om avgiften är obligatorisk, men man betonar också att det material som SR, SVT och UR är opartiskt. Denna hållning är egentligen inte alls speciellt bra. Avgiftens storlek och vem som ska betala, är en politisk fråga, och bolagen i stiftelsen tenderar att tycka bättre om politiska partier som vill utöka anslagen än de tycker om partier som vill minska dem. Detta speglas av opartiskheten, som tenderar att uppfattas av anhängare av partier som vill utöka anslagen, men inte av anhängare av partier som vill minska den. Vilka åsikter som antas vara objektiva och neutrala styrs nämligen väldigt hårt av vilka åsikter man själv har.


Det finns många goda skäl att kraftigt banta ner SR och SVT. Om dessa aktörer är mindre, lämnas fler marknadsandelar år fri media, vilket kan ge fler infallsvinklar i rapporteringen. Det ger en helt annan form av objektivitet. Istället för att en aktör ska avgöra vad som är objektivt, kan konsumenten ta in fler infallsvinklar han skapar sig en bild. Det synliggör den subjektivitet som faktiskt alltid finns, och låter istället konsumenten stå objektiviteten, vilket liknar hur det i bästa fall fungerar när det kommer till det skrivna ordet i Sverige (tidningar, bloggar och liknande).

Att skära ner public service gynnar inte bara röster som konkurrerar om att göra media av public service-karaktär, utan det gynnar även underhållningsbranschen. Några företag lever gott på att ha staten som kund när de levererar varor och tjänster till t.ex. Doobidoo eller Melodifestivalen. Men marknaden skulle givetvis må bättre av att alla tävlar på lika villkor utan att en aktör ska få pengar av staten för att arrangera jippon. Tänk på företagen i Söderhamn som hyr ut byggmaskiner, där en av uthyrarna, Arento AB, har staten i ryggen. Statens närvaro raserar företagsklimatet, och statlig underhållning är inget vi behöver, som vi således enkelt kan välja bort.

Jag skulle gärna se att man lade ner P3 och SVT2, och jag skulle vilja att pengar används till kärnverksamhet, nämligen programproduktion. Det är inte rimligt att andelen av bolagens anslag som används till programproduktion har minskat medan andelen som används till administration har ökat sedan 70-talet, trots att man redovisar viss administration som "programproduktion". Dessutom ska programmen vara av public service-karaktär. För mycket irrelevanta program i public service, gör givetvis public service-bolagen irrelevanta, och det ger luft under vingarna för de politiker som vill avveckla svensk public service, vilket inte vore speciellt bra. Vissa program bör produceras trots att de marknaden kanske varken kan eller vill göra det.

Även jag vill alltså gärna ha en skattefinansierad aktör i mediemarknaden, men dels måste det vara odramatiskt att diskutera den (precis som det måste vara odramatiskt att diskutera gemensamma utgifter i alla andra sammanhang) och man får inte börja hacka på konkurrensen. Att till och med politiker argumenterar på ett sätt som signalerar att minsta reformation leder till att demokratin avskaffas, är ett problem. Att hot mot oberoende journalister, som t.ex. Joakim Lamotte, förminskas av politiker i regeringsställning är ett annat. Om man vill rädda public service, kan man inte agera på ett sätt som raserar allmänhetens förtroende för konceptet, för det ger snarare luft till röster som vill lägga ner det. Och av någon anledning måste detta alltid sägas: Man kan vara mot hot och våld mot en journalist som princip - det betyder inte att man gillar (eller ens tar del av) den specifika journalistens material.

Apropå Lamotte, här är ett klassiskt klipp från programmet Eftersnack som han ledde i SVT.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar