Hem      |      Om      |     Blogg/RSS     |      YouTube      |      Twitter      |      Podcast      |     Hall of fame     |      80-tal      |      Länkar

söndag 9 februari 2020

Tre skäl att acceptera religion

En av anledningarna till att religion är så farligt är att religiösa idéer är omgivna av vita riddare som försvara både idéernas bärare och idéerna själva från kritik. Det skapar exakt det klimat som krävs för att medborgare ska kunna se mellan fingrarna på t.ex. islam samtidigt som man (med rätta) förfäras över nazism - endast med kännedom om den sistnämnda ideologins historiska meriter. Intellektuella personer tenderar att både kunna och vilja avfärda dåliga idéer om de är sekulära, trots att de samtidigt både är oförmögna och ointresserade av att ens vilja identifiera dåliga idéer som förvaltas inom epitetet religion. Förmodligen för att man gillar religion.

Intellektuellas kärlek till religion kommer egentligen inte från kärleken till farliga dogmer, utan från en maktanalys där man ser ner på religiösa och således vill skydda dem från kritik, vilket i sin tur leder till att man försvarar vansinniga idéer - antingen på grund att man blivit ideologiskt förblindad eller att man gjort en katastrofalt dålig konsekvensanalys. Ingen av dessa förklaringar är särskilt orimliga för människan tenderar att både tro på sådant man gillar och ha svårt att följa ett logiskt resonemang. Denna begränsning i människans förmåga att tänka rationellt övervinns inte av att hon placeras i en maktsituation, vilket i sin tur innebär att religiöst motiverad vidskeplighet ger enorma juridiska fördelar. Man skulle kunna fylla en hel bok med fri- och rättigheter som kan härledas från tron på en himmelsk låtsaspappa eller nackdelar som kan härledas från bristen därav.


Det intellektuella haveri som ligger bakom acceptansen för religion blir uppenbar när man ställer deras resonemang bredvid normala vetenskapliga kriterier. Det i sig själv är inte speciellt konstigt, om det inte vore för att många som försvarar religionens roll i samhället själva är ateister! Enligt neurologen och filosofen Sam Harris har dessa tusentals år av religionskritik resulterat i tre kategorier av försvar.

1. Någon specifik religion kanske råkar vara sann.

2. Religion eller någon specifik religion kan vara bra för samhället.

3. Ateister är arroganta.

Är man över huvudet taget intresserad av vetenskap, är endast skälen bakom det första påståendet relevant. En vetenskaplig skeptiker är en person som begränsar sin skepticism till beskrivningar av verkligheten (första kategorin - vetenskap), helt utan att behöva ta ställning i politiska frågor ("religion är bra") eller sociala frågor ("ateister är arroganta"). Men ingen av dessa tre kategorier håller egentligen någon bäring.

Tanken på att någon specifik religion kanske råkar vara sann, kommer att skicka den troende till helvetet på rent statistiska grunder. Om hinduismen är korrekt, är således varken islam eller kristendomen korrekt, och alla muslimer och kristna är således skyldiga till brottet avgudadyrkan och har själva tjänat ihop till sitt eviga straff - det finns tusentals religioner att välja bland. Är man fortfarande osäker, går det alldeles utmärkt att titta på den föga smickrande meritlista som just den religion du själv gillar har i vetenskapliga frågor. I Sverige tenderar kristendomen och islam ha en särställning. Kristendomen för att Svenska kyrkan "gör goda ting" och islam för att idéer gärna bedöms genom en maktanalys av dess bärare. Det mest patetiska försvarat till den första kategorin kommer från Stephen Jay Gould som menar att om något är falskt och religiöst så kan det få passera genom filtret genom en klausul om "magisterium", som är ett slags kontext där motsägelser har en fristad. Men oavsett om man pratar om att en specifik skrift är helig eller om att man har en personlig relation med Universums skapare, så är evidensen efter alla dessa år fortfarande diskutabel. I en modern är inte jungfrufödsel längre ett stärkande argument utan bara ytterligare ett påstående som behöver beläggas.

Tanken på att religion har positiva effekter, följer inte till att religionens anspråk är korrekta. Så om man över huvudet taget bryr sig om vad som är sant eller falskt, har man redan tagit ställning mot religion. Men de flesta, tvärt emot vad de påstår om sig själva, skiter i vetenskap, och har därför skäl att ta argumentationen vidare. Resonemanget här brukar gå ut på att vi är oförmögna att förstå konsekvenserna av vårt handlande, och således oförmögna att veta vad som är rätt och fel om inte en välmenande gud styr vårt beteende genom hot om helvetiskt straff eller gudomlig belöning efter vår död. Men vi vet att nettoeffekten av religion är negativ. Att detta är ett obekvämt faktum betyder inte att det inte är ett faktum. Religion leder ofrånkomligen till negativa handlingar eller i bästa fall till goda handlingar av helt sinnesförvirrade orsaker - löften om himmeln, hot om helvete eller kanske lockelsen av 72 postuma sexslavar. Så även om det finns en placeboeffekt, är tanken att den muslimska dogmen om martyrskap eller föreställning att homosexuella måste avrättas offentligt, något dom bidrar till min poäng att summan är negativ.

Beträffande det tredje argumentet så har jag full förståelse för föreställningen trots att jag inte accepterar det som något giltigt argument. Jag har t.ex. sett hur personer som accepterar planetteorin beter sig bland plattjordare (alltså människor som tror att gravitation är en konspiration och att jorden är platt). Jag kan alltså acceptera att ateister är svin, utan att behöva acceptera föreställningen att de har fel, för det har de inte.

Ett genomgående tema verkar vara att det man vill ska vara sant också är sant, oavsett om det handlar om framgångsrika företagare som tror att sin personliga guru har magiska krafter eller om en flykting från ett muslimskt land som behöver avrätta otrogna. Och av någon märklig anledning skriver detta övernaturliga ting böcker. Film, tv, mjukvara eller musik är av för oss ogreppbara anledningar irrelevant. Som troende, ställ dig gärna frågan om du verkligen tror att du har rimliga skäl bakom dina föreställningar, eller om du egentligen inte är t.ex. någon "kristen skeptiker" utan bara en vanlig hederlig vidskeplig människa som råkar gilla det vetenskapliga sammanhanget.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar