onsdag 7 augusti 2019

Därför står jag till höger ekonomiskt

På förekommen anledning vill jag förklara varför jag står till höger på den politiska skalan. Jag tror den viktigaste skiljelinjen mellan höger och vänster handlar om vems väl man helst sörjer för, individen eller staten? Men det handlar också om frihet.

Den finansiellt starke tjänar väldigt lite på att få behålla några extra procent av sin lön, trots att en procent i skatt för en höginkomsttagare handlar om betydligt fler kronor och ören än en procent i skatt för en låginkomsttagare. Men det inbyggda problemet med procentuell skatt är att en extra tusenlapp för en höginkomsttagare betyder mindre än en extra hundralapp betyder för en låginkomsttagare. Orsaken är att en liter mjölk kostar ett fast antal kronor, inte en procent av lönen. Det innebär i sin tur att en liter mjölk är dyrare för en låginkomsttagare räknat i procent av lönen. En låg skatt innebär alltså att låginkomsttagare får kontroll över sitt liv i betydligt högre utsträckning än när skatten är hög. Så igen, vems väl sörjer man för, individen eller staten?

Staten kan såklart göra bra saker, som t.ex. ge bidrag för glasögon till en barnfamilj som annars inte skulle ha råd med glasögon till barnen. Men det behöver faktiskt inte förändras bara för att de som annars inte skulle ha råd är få. Även i en mer viral välfärdsstat kan staten göra gott, med den skillnaden att de som är beroende av bistånd är färre. I sin tur innebär det att skatterna kan vara lägre, eftersom kravet på skatteintäkter är lägre om utgifterna är lägre. Sänkta skatter kan, åtminstone i teorin, leda till högre skatteintäkter, men framför allt så ökar det anställningsutrymmet för företag och således fler i arbete, och ökad rörelsefrihet för låginkomsttagare.

Sverige har ganska hög skatt, och ändå har vi personer som inte får den assistans som behövs från samhället. Det kan mycket väl vara så att en skattesänkning kan öka statens inkomster, men framför allt ska pengarna man faktiskt tar in, gå till våra gemensamma intressen och till att sörja för samhällets utsatta. Varje onödig post är en stöld från folket, även om varje individuell onödig post är liten. T.ex. ska man som muslim inte få betalt av staten för att man är för demokrati. När Sveriges unga muslimer förlorade sitt bidrag uppstod en bisarr diskussion om bevisbördan att de inte respekterar demokratin. Men givetvis borde medlemmarna försörja sin organisation!

Det är alltså solidariteten för samhällets utsatta som säger mig att gemensamma medel ska läggas där, och det är också den som gör att jag vill att gruppen ska vara så liten som möjligt. Och med fler köpstarka personer uppstår en annan form av frihet: Fri kultur. Om det blir billigare att producera en bio-film tack vare att produktionsbolaget får större finansiell rörelsefrihet genom lägre skatt, och om medborgaren har mer köpkraft tack vare lägre skatt, öppnar det för att fler filmproducenter kan ta sig fram utan statligt stöd. Och är man inte mottagare av statligt stöd, behöver man inte underkasta sig några motkrav. Men den som måste ansöka om statliga bidrag för att kunna producera sin film, kan bli bortvald om inte myndigheten som står för bidraget tilltalas. Den som spenderar gemensamma medel har ett ansvar gentemot fler än den tilltänkta bio-publiken.

Jag tycker mig alltså se en koppling mellan liberalismen och den finansiella högern. Och på samma vis tycker jag mig se en koppling mellan totalitarismen och den finansiella vänstern. När staten tar för mycket av folkets pengar, ökas medborgarens beroende av stöd, och med beroende av stöd kommer krav på underkastelse. Respekterar Sveriges unga muslimer demokratin eller inte? Hur stor andel av skådespelarna i nästa teaterproduktion är transpersoner? Och så vidare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar