tisdag 30 juli 2019

Superhjälten ligger i tiden

Hur kommer det sig att Svante är så bra på matematik? Det beror på att han har övat. Hur kommer det sig att Mone Hattori är så bra på violin? Det beror på att hon har övat. Men hur kan det komma sig att Rick Wakeman är så bra på piano? Det beror faktiskt på att han har övat. Personligen har jag ett ganska akademiskt förhållande till min elbas. Hur bra jag är på ett gig kopplar jag väldigt starkt till hur mycket jag har tränat och repeterat.


Men jag har inte alls samma rationella relation till mitt trumspel. Jag kan spela in ett spår på en låt, och därefter konstatera att jag är en medioker trumslagare. Men om jag ska vara ärlig, så har jag faktiskt aldrig övat. Aldrig! Jag har lånat ett trumset när helst jag har behövt det, om det så har handlat om att kompa ett band eller spela in en demokassett. Jag har hört på inspelningarna att jag är medioker, och jag har konstaterat att andra är bättre, och därför borde andra ha någon slags gåva från gud som de förvaltar? Eller så har de övat.

Idag lever vi i en tid av snabb återkoppling. Någon lägger ut en bild på sina plutande läppar och stora bröst, någon annan lägger ut en bild på sina söta barn och ytterligare någon annan visar upp sin beställda ryska kaviar och exklusiva vodka. I samtliga fall genererar det gott om återkoppling på sociala medier i form av "likes", och just sociala medier är hårdvaluta för det personliga välmåendet.

Ett fantastiskt konststycke på piano - kort och effektivt - hade genererat samma positiva återkoppling, men till ett mycket högre pris: För att bli bra på piano måste man öva, vilket innebär att dagar, veckor, månader och år måste spenderas utan belöning.

Jag har konstaterat att jag är en medioker trummis genom att agera trummis. Jag har förresten också konstaterat att jag är en medioker pianist genom att agera pianist. Men jag är en ganska skicklig datorprogrammerare, och därför har jag funnit det ganska tillfredsställande att programmera datorer, något jag försörjt mig på i nära på 30 år nu.

Eller så hankar jag mig fram som kodknackare av den anledningen att jag erhållit kunskap tack vare den tid jag investerat (vilket faktiskt inte var någon konst, eftersom det skedde under en tid då varken smarta telefoner eller sociala medier ö.h.t. fanns som konkurrent om min tid). Jag förväntade mig inte någon direkt återkoppling i form av "likes" på Instagram, Twitter eller Facebook, så jag hade tid att förkovra mig.

Idag betraktas t.ex. kunskap inom matematik som något extraordinärt, som något mystiskt, givet av gud eller naturen. Och visst har olika människor olika förutsättningar. Men spetskompetens kommer inte ens idag av gud, det kommer av tålmodiga studier och övningar, något som inte vem som helst är beredda att satsa på. Att bli expert är som att läsa en bok - man måste investera tiden innan man får återkopplingen. Men när återkopplingen väl kommer, så är det värt mycket mer än ett "like" på Facebook, vilket påminner om en gammal myt om att det kräver tiotusen timmar för att bemästra något, oavsett om det är pianospel eller datakoder. Det stämmer inte, eftersom det för någon kan krävas betydligt fler eller färre timmar, men det är ändå ett ganska hoppfullt påstående.

En konsekvens borde vara att personer med talang är superhjältar, och att superhjältar med övernaturlig talang borde vara Hollywood-hjältar, vilket jag tycker mig se. En annan konsekvens borde vara att vuxna på en social tillställning för vuxna, i händelse av att man tröttnat på medföljande barn, hellre ger barnen varsin "padda" istället för att låta dem gemensamt betrakta ett program på tv, spela något spel tillsammans eller låta dem leka med andra närvarande barn.

Jag lyckades föda upp två barn innan varken YouTube eller "paddor" (bärbara datorer utan tangentbord, typ iPad) fanns, vilket såklart innebar en större insats. Men som hjälp hade man andra föräldrar. När vi var trötta på våra barn, kunde vi fösa ihop dem med våra gästers barn i ett rum med kortspelet Uno, ett par VHS-kassetter och ett chinaschack, vilket barnen uppfattade mer som en belöning än som ett straff. Insatsen är såklart högre än dagens go-to-lösning att köpa en padda, men återkopplingen är så mycket högre.

När det handlar om att skapa minnen, så är det sådant som skiljer sig ifrån att sitta framför skärmen som kommer att fastna. Jag minns t.ex. när bröderna Herrey vann Eurovision Song Contest år 1984, eftersom vi var flera barn som "delade skärm" - det fanns sociala intryck, lukter, med mera. Men det finns t.ex. ingen doft som kan återkalla något minne av att jag satt inlåst på mitt rum 1982 och lärde mig programmera på min Sinclair ZX81 - det enda jag minns från den tiden är de gånger min vän Michael var med, och dessa minnen initieras av att jag träffar honom eller hans familj idag. Så trots att tv-skärmar var inblandade både när jag lyssnade på "Diggiloo Diggiley" och när jag, ett par år tidigare, lärde mig BASIC, så är det vad som finns bortom skärmen som mina minnen hängs upp på. Det som är en superkraft idag, är bara investerad tid för 30 år sedan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar