lördag 9 mars 2019

Därför är Melodifestovalen så dålig

Ända fram till år 2000 hade Melodifestivalen levande musik med ett stort band. Ibland testade man andra koncept, som t.ex. att tävla med musikvideos, men generellt sett innehöll Melodifestivalen levande musik. Underhållningen var musiken.

När synthar och trummaskiner blev viktigare för musiken, blev det mindre logiskt att ha en orkester där man lät stråkar och trumpeter spela syntharnas stämmor. På samma sätt blev det lite löjligt att en stackars trummis ska försöka spela som en trummaskin när det är en trummaskin som kompositören ville ha. Idag är det inte heller ovanligt att även körsången ligger på band och att körsångarna mimar till förinspelade röster.

Levande musik är en underhållning i sig själv, och i takt med att den har fasats ut, har programledarna blivit komiker och underhållande pausnummer har fasats in. Dessa pausnummer är inte sällan precis lika plastiga som underhållningen som har paus. Man vill skruva upp underhållningen generellt, för att kompensera för det minskade underhållningsvärdet i förinspelad musik.

Och apropå att skruva upp underhållningen generellt, visst är dåliga putslustigheter något av det roligaste som finns? Underhållningen får i mångt och mycket ta sig formen av humor. Istället för att ha en programledare som talar från hjärtat har man fyra programledare som levererar inrepeterade repliker med "spontana skämt". Ska det roas, ska det roas med humor. Då kan man inte låta Harald Treutiger eller Fredrik Belfrage prata på ämnet, då är det bättre att ha en fjärrstyrd Gina Dirawi eller Sarah Dawn Finer till att läsa upp förutbestämda repliker innehållande spontana skämt.

Men som Anders Lindberg brukar säga: Det kostar oss åtminstone inte något, för staten står för hela kostnaden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar