söndag 9 december 2018

Därför är modern musik skit

Som f.d. amatörmusiker med rockstjärneambitioner och entusiastisk musikkonsument har jag min uppfattning om varför musik som produceras idag är så mycket sämre än det som släpptes på 60-, 70- och 80-talet. Ljudkvalitén är sämre, den musikaliska kvalitén är sämre och mångfalden är sämre, trots att artisterna är fler, tack vare talangjakterna. Nedan följer min syn på var och en av dessa försämringar.

Förr producerades musiken för att avnjutas på bra hifi-utrustning. Om man lyssnade i sin Walkman fick man stå ut med en sämre upplevelse än om man lyssnade på sin stora hemmastereo, eftersom en Walkman (och inte minst hörlurarna man kopplade in) inte kunde återge nyanserna och dynamiken i musiken lika bra som den stereo man hade hemma.


Den kanske tydligaste skillnaden mellan gammalt och nytt ser man när man tittar på hur ljudnivåerna sätts. Förr volymutjämnade man varje individuellt spår (trummor för sig, bas för sig, sång för sig, och så vidare) till en viss gräns. Inte mer än att ljudstyrkan fortfarande ökade när många instrument spelade starkt, och minskade när färre instrument spelade eller när instrumenten spelade svagare. En nackdel med detta är att den totala impulsen som kommer ur högtalarna är svagare än vad den är idag. En annan är att detaljer kan gå förlorade när man lyssnar genom enklare utrustning, som t.ex. en transistorradio.


Ett album som brukar nämnas som föredömligt välproducerat är Innervisions av Stevie Wonder från 1973. Så här ser impulsen från den dryga första minuten ut.


Man kan tydligt se att musiken innehåller gott om dynamik (höga och låga toppar). Idag lägger man en kompressor rakt över hela låten, för att utjämna och maximera ljudstyrkan. Så här ser den första dryga minuten av Hardcore Superstars låt You can't kill my rock'n'roll (2018) ut:


Den totala signalstyrkan är högre, men dynamiken (variationerna i amplitud) är sämre. Med mindre dynamik kommer mindre förlust av subtila partier i en dålig utrustning, som t.ex. en iPhone eller en enkel bilradio, men eftersom musiken är plattare finns det inte heller något att vinna på att avnjuta musiken på en anläggning som förmår att återge dynamiken. Och när musiken spelas på radio, så är det större chans att lyssnaren hajar till och hör låten om den inte spelas med lägre volym än föregående. Radiostationerna som ibland spelar gamla låtar, lägger gärna på en kompressor på musiken de spelar, så att dessa inte ska höras tystare, vilket förstör den dynamik som man ville ha i musiken. Utöver detta, används idag datorer för att korrigera rytm och tonhöjd, vilket bidrar till att musiken låter platt och syntetisk.

När det gäller den rent musikaliska kvalitén så har vi fallit offer för skivbolagdirektörernas expertkompetens. De anser sig veta vad som säljer, och vad kidsen vill ha, och satsar på det. Föga förvånande är detta väldigt likt annat som kidsen lyssnar på idag. Med ett enormt tillflöde av ny musik är det en fördel att skapa känslan av igenkänning. Så istället för att släppa fram något man tror kan sälja, släpper man fram det man anser sig veta sälja, vilket väldigt ofta låter som annat som har visat sig sälja väl. Pink Floyds första album sålde inte särskilt väl, men de tillät utvecklas, och deras åttonde skiva (The dark side of the moon, 1973) blev en av världens mest sålda album. När bolagen förväntar sig en succé från start, finns inte längre något utrymme för musik som tillför något nytt - man förväntas ge publiken vad man vet att publiken vill ha.

Och för detta finns det resurser. Nya talanger rekryteras hela tiden, och man har till och med lyckats tjäna pengar på själva rekryteringen genom tv-program som Idol. Det ställs enorma krav på utseende, förmåga att sjunga rent och att ha scennärvaro, medan vinnaren ändå inte är betrodd att experimentera och ändå förses med musik och produktion (som gärna innefattar korrigeringar av takt och ton genom mjukvaran Auto-Tune från Antares). Gruppen jag nämnde tidigare, Pink Floyd, skulle säkerligen inte kvalificera varken på utseende, skönsång eller synkroniserad dans, och det Pink Floyd verkligen kunde bidra med - ny musik - är man inte intresserad av.

Det skrivs fortfarande bra musik, och det spelas fortfarande in bra musik, men idag är det mindre, oberoende bolag som ger ut den, och den når sällan eller aldrig ut till gemene man. Svenska staten driver radio för att lyfta klassisk musik (P2) och skivbolagen som följer mönstret jag nyss beskrivit (P3), men har inget intresse av att lyfta fram något som avviker. Det spelar alltså ingen roll om någon skriver en ny Stairway to heaven, en ny Bohemian rhapsody eller en ny Song for America, för den kommer inte att nå ut. Därför sonderar jag hellre gammal musik än ny.

Här följer några åsikter från personer som är betydligt mer vältaliga än jag:


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar