söndag 2 september 2018

Apropå att P3 driver med spelmissbruk: Vad får man skämta om?

Bland unga är partier på ytterkanten mer populära än mittenpartier. De är inte bara mer polariserade i sina åsikter, utan mer polariserade i frågan om respekt för mångfald. Den vänstersympatisör som blir genuint ledsen och sårad av att en medmänniska är höger är antingen under 40 eller anställd på Aftonbladet. Mångfald i sig själv är inte något man eftersträvar, vilket förmodligen beror på den juvenila uppdelningen av åsikter som goda och onda. Under dessa förutsättningar kommer du som högersympatisör garanterat att betrakta högeråsikter på radio som goda och vänsteråsikter som onda. Det omvända gäller såklart för vänstersympatisörer. Just P3 betraktas som neutralt av vänstern. Många chefer tillhör 68-rörelsen och de anställer naturligtvis på referenser från den generation av vänster som tycker att högern är ett problem. Om inte annat kan man alltid fråga radiolyssnaren om P3 är objektiva. Har den som svarar ja samma politiska uppfattning som den som svarar nej? Antingen gör en betydande del av befolkningen sig skyldig till feltyckning i frågan eller så är det lättare att betrakta den åsiktsinriktning man sympatiserar med som neutral. Ett färskt exempel skulle vara en valambassadör som propagerade för att det är viktigt att rösta på Socialdemokraterna, samtidigt som kommunalskatten även omfattar de som inte alls gillar det partiet.

Det hela liknar svenskens syn på organiserad religion: Ateister ska betala samma skatt som gudstroende, utan att erhålla samma privilegier eller rättigheter. Diskriminering på religiös grund är illa i ett samhälle som kallar sig sekulärt och diskriminering på politisk grund är illa i ett samhälle som kallar sig demokratiskt.

Jag lyssnar inte på Sveriges Radio P3, men det händer ibland att jag slår ihjäl någon timme i bilen med den kanalen, mest för att jag är nyfiken på vad tusan de håller på med. Anslagsfinansierade P3 är inte så partipolitiska man som nyhetskonsument i Sverige 2018 kan tro - det mesta av deras insatser är riktade mot kommersiell radio. De spelar samma låtar som kommersiell radio, men deras reklam handlar inte om casinon och lån utan säkerhet, utan om att de inte har reklam. Reklam är kapitalism, kapitalism är höger. Reklam är Googles viktigaste inkomst och, eftersom reklam är dåligt är det också Googles absolut viktigaste skäl att godhetssignalera.

När vi applicerar vår strävan efter s.k. objektivitet på toleransen emot humor så är det ändå ganska högt till tak. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson blev nyligen hånad för sin vikt och sitt spelmissbruk i P3. Osakliga och elaka personliga påhopp är endast tillåtet under flaggen satir, och Åkesson (precis som Thorbjörn Fälldin på sin tid) har fått utstå hård kritik för sitt ogillande. Men som den satiriker jag själv är, undrar jag om inte P3:s insats mer liknar just typiska personliga påhopp än det liknar typisk satir?

Men visst, man måste få skämta om precis vad som helst, och mitt försvar av yttrandefriheten sträcker sig betydligt längre än till dem som tycker som jag. P3 får gärna driva med Maria Rashidis utseende och jag får gärna kritisera det. Frågan är inte svart eller vit! Inom humaniströrelsen som jag själv tillhör har vi en liberal riksdagskandidat som fått utstå fruktansvärda personangrepp från socialdemokratiskt håll på grund av sin åsikt att sjukdom ska behandlas bort istället för att straffas bort. Jag kan tycka att det år dåligt, men jag har ingen rätt att ha någon åsikt om någons rättighet – i ett samhälle som drivs av det intellektuella mötet mellan olika idéer brukar den goda sidan trots allt vinna.

Rätten att angripa personer ligger alltså högt på agendan i Sverige. Men hur är det med rätten att angripa teorier? Idéer? Åsikter? Jens Ganman (som brukar kunna vara ganska rolig) har gjort en tecknad skitfilm betitlad "Så att det blir rätt", Svenska Dagbladet har fått sina ledare bortplockade från Facebook med hänvisning till trivselreglerna, Aron Flam har blivit blockerad på grund av sin kritik mot socialismen, Richard Dawkins har fått kritik för att ha delat satir som riktas mot islamism och feminism.


Som högersympatisör kan jag betrakta Facebook som ett kommersiellt företag som står i sin fulla rätt att styra exakt vad som publiceras på deras plattform, men som vänstersympatisör måste jag ta deras särställning i beaktning. Idag är de så pass stora att de nästan är en del av vår infrastruktur, vilket kommer med ett visst ansvar som jag önskar att de vore mogna att förvalta. Annars kanske det vore bättre att staten stod för social media-tjänsten, för då skulle nämligen samma argument som idag gäller för P3 även gäller för Facebook: Man måste få skämta om vad som helst!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar