torsdag 15 februari 2018

FN:s konventioner om mänskliga rättigheter

Samtalet om friskolor fortsatte under dagen, och kokade ner till frågan om religionsfrihet, alltså precis där det började igår. Låt mig först kommentera resan dit.

De flesta religiösa är resonabla, ateister är gapiga. Man kan visa att man är resonabel genom anpassa sina föreställningar efter tillgänglig evidens. Den fiktiva karaktären House summerar det bra: "If you could reason with religious people, there would be no religious people." Vilken identitet man tillskriver skeptikern som gapar, beror på vad som påstås. Hävda att tandfén finns, och tandféisterna gapar. Hävda att det spökar i ditt hus, och aspökisterna gapar. Hävda att Gud finns, och ateisterna gapar.

Min religion handlar inte om att bevisa Guds existens. Nej, och det finns en väldigt god anledning att inte forskare och filosofer ligger vakna om nätterna och funderar på frågan om Guds existens: Gud finns inte på riktigt! Gud är en föreställning som existerar i huvudet på den troende. Det vi kan enas om att det faktiskt finns, är det vi kan vi kan producera evidens för, eller åtminstone goda argument för. Resten måste vi antingen avfärda eller göra religion av.

Om inte Gud finns, vem har då gjort att vi älskar våra barn? En känsla sker inne i hjärnan - alltså den hjärna som huserar föreställningar om det övernaturliga, som t.ex. Gud. Beteendet att ta hand om sin avkomma är extremt gynnsamt rent evolutionärt. En konsekvens av det är att det ökar barnets överlevnadschans (och således överlevnadschansen för generna som orsakar känslan) och en annan konsekvens är att man kan föda mindre utvecklade barn, då dessa kommer att vårdas. Vi har dessutom lärt oss att identifiera vilken mimik och vilka gester som kan kopplas till vilka känslor, så vi har alltså även möjlighet att se om känslor är besvarade! Kvinnan betalar det högsta biologiska priset för barnalstrandet, och än idag tenderar samhällen som tar hand om sina kvinnor och barn vara de mest framgångsrika.

Med ett fritt skolval kan alla välja om de vill gå i en skola där man lär sig att Gud finns eller i en skola som förhåller sig religiöst neutral. Skolvalet är en fråga, förekomsten av religiösa skolor är en annan. Ofta gör man mer informerade val om man är äldre - man börjar skolan redan vid sex års ålder. Men kristna har inget att vinna på att man väntar med att sälja in religionen som sann till dess att barnen är så stora att de lärt sig att tänka kritiskt. Tvärt om, det är märkligt att just skolan ska hjälpa de föräldrar som vill indoktrinera sina barn i en religion, när det finns så många andra institutioner för det (vilket avhandlades igår).

Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund även i en religiös friskola. Och så är det ibland, men barnet har inga förutsättningar, och ges inga förutsättningar, att skilja på vad som är ritual och vad som är utbildning. De kan inte veta om de ber en bön för att avleda en narcissistisk gudom eller för att lära sig hur kristna kan göra ibland. En lösning på det problemet skulle vara att flytta ansvaret för barnens religion från skola till vårdnadshavare, och låta skolan sikta på objektivitet. Kyrkan hjälper den förälder som inte tror på sin egen förmåga att övertyga. En viss nivå av egenmäktighet är tillåtet att utöva mot barnen, och kristna vill ha med sig skolan i det för auktoriteten den bär med sig.

Och det lyfter (igen) frågan om religionsfrihet. FN:s konventioner om mänskliga rättigheter hanterar religionsfrihet i artikel 18, som i sin helhet innehåller följande text:
Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.
Förutsättningarna att välja en religion som passar, om någon, ökar om olika religioner presenteras objektivt. När jag företräder sekulärhumanismen i högstadie- och gymnasieskolor, brukar jag lägga ganska mycket tid på att förklara hur vi kan veta att Gud inte finns på riktigt, och varför man bör bilda sin uppfattning om verkligheten på hur den förmodligen egentligen är. De allra flesta förstår, men ingen lämnar sin religion ändå. Det är inte mitt syfte, jag vill bara företräda min livsåskådning och ge barnen makt över sina tankar. Många barn är helt enkelt fostrade in i en påstådd sanning, som är så hårt rotad att de hellre lever med den kognitiva dissonansen som det innebär att hålla fast, än att faktiskt ta steget och överge sin religion. Det råder alltså inga tvivel om att man bättre hedrar barnets tankefrihet och religionsfrihet genom att vara korrekt mot barnet, genom att ge barnet verktyg att tänka själv och genom att lära barn hur man skiljer sant från falskt. Artikel 14 i konventionen om barns rättigheter lyder, i sin helhet:
Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
Men debatten om religiösa skolor handlar inte om barnen, den handlar om de vuxnas omsorg om sin religion. Det är de vuxna som vill ha religiösa friskolor att välja åt sina barn. Det är de vuxna som vill ha hjälp av skolan att föra vidare något de vet inte är sant, men inte förmår att lämna bakom sig. Och det är vuxna som känner sig lite mindre generade över sina föreställningar om de åtminstone delas av barnen. Och de vet att den religion som inte rekryterar, dör ut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar