Jag kallades nyligen arrogant för att jag hävdade att "åsikten" att Gud finns, egentligen inte är en åsikt utan ett sanningsanspråk. Att prata om åsikter antas vara mjukare och artigare. Men vad som är en åsikt handlar egentligen om uttalandets karaktär, inte om artighet, vilket jag trodde var uppenbart. Tydligen är det inte alltid det, och jag tror att det är vår begränsade förmåga att veta saker som ställer till problem. Jag anser att dispyten inte handlar om åsikter, utan om vem som har ett öppet sinne.
Det är den begränsade förmågan som gör att vi har lättare att acceptera t.ex. påståendet "den affären säljer cyklar" som ett sanningsanspråk, medan t.ex. "Gud älskar dig" kan få passera som en åsikt. Vi kan ju faktiskt inte veta vilka gudar som finns på riktigt, eller vad de tycker om någon specifik person. Men det betyder egentligen bara att man ska vara försiktig med att uttala sig någon specifik guds existens och dess åsikt! Vetbarheten säger absolut inget om uttalandets karaktär.
Att man gör ett bestämt uttalande mot bättre vetande, betyder alltså inte att man yttrar en åsikt, det betyder bara att man en charlatan. Antingen vet man något om Guds existens, och hans åsikter om en specifik person, och då kan man redogöra för detta - den kunskap som är tillgänglig för en person, måste vara tillgänglig för andra. Eller så vet man inget om Guds existens, och då har man ingen rätt att oemotsagt påstå något.
Det går alldeles utmärkt att göra korrekta påståenden om sina föreställningar. Den som säger "jag tror på Gud, och att han älskar dig" kan göra ett korrekt uttalande, om han verkligen tror att Gud finns. Men hur korrekt det påståendet än är så betyder det naturligtvis inte att Gud finns, eller att han tycker något om någon. Det betyder bara att någon tror det.
Inom postmodernismen anser man att verkligheten står i förhållande till hur vi uppfattar den, vilket innebär att Gud finns om man tror på Gud. Som anhängare av realismen kan man hålla med till viss del; om någon tror på Gud så existerar Gud som koncept, men vad man tror står inte i relation till hur något är. Postmodernisten anser att vad man tror spelar roll, realisten anser att det man tror är oberoende av tings varande.
Hypotesen att Gud inte finns, är i regel resultatet av ett öppet sinne. Man har utvärderat argument, utvärderat sin tro, och jämfört konsekvenserna av Guds påstådda existens med sin uppfattning av verkligheten. Gud kan givetvis existera ändå. Vi kan mycket väl leva i en verklighet fullproppad av gudar, demoner, änglar och andar. Men den som litar på vetenskapens syn på vad man kan veta, och vad det finns rimliga skäl att tro eller avfärda, är naturligtvis ateist. Det finns inga kristna skeptiker, det finns skeptiker som, ovanpå sin skepticism, är kristna.
Det är den begränsade förmågan som gör att vi har lättare att acceptera t.ex. påståendet "den affären säljer cyklar" som ett sanningsanspråk, medan t.ex. "Gud älskar dig" kan få passera som en åsikt. Vi kan ju faktiskt inte veta vilka gudar som finns på riktigt, eller vad de tycker om någon specifik person. Men det betyder egentligen bara att man ska vara försiktig med att uttala sig någon specifik guds existens och dess åsikt! Vetbarheten säger absolut inget om uttalandets karaktär.
Att man gör ett bestämt uttalande mot bättre vetande, betyder alltså inte att man yttrar en åsikt, det betyder bara att man en charlatan. Antingen vet man något om Guds existens, och hans åsikter om en specifik person, och då kan man redogöra för detta - den kunskap som är tillgänglig för en person, måste vara tillgänglig för andra. Eller så vet man inget om Guds existens, och då har man ingen rätt att oemotsagt påstå något.
Det går alldeles utmärkt att göra korrekta påståenden om sina föreställningar. Den som säger "jag tror på Gud, och att han älskar dig" kan göra ett korrekt uttalande, om han verkligen tror att Gud finns. Men hur korrekt det påståendet än är så betyder det naturligtvis inte att Gud finns, eller att han tycker något om någon. Det betyder bara att någon tror det.
Inom postmodernismen anser man att verkligheten står i förhållande till hur vi uppfattar den, vilket innebär att Gud finns om man tror på Gud. Som anhängare av realismen kan man hålla med till viss del; om någon tror på Gud så existerar Gud som koncept, men vad man tror står inte i relation till hur något är. Postmodernisten anser att vad man tror spelar roll, realisten anser att det man tror är oberoende av tings varande.
Hypotesen att Gud inte finns, är i regel resultatet av ett öppet sinne. Man har utvärderat argument, utvärderat sin tro, och jämfört konsekvenserna av Guds påstådda existens med sin uppfattning av verkligheten. Gud kan givetvis existera ändå. Vi kan mycket väl leva i en verklighet fullproppad av gudar, demoner, änglar och andar. Men den som litar på vetenskapens syn på vad man kan veta, och vad det finns rimliga skäl att tro eller avfärda, är naturligtvis ateist. Det finns inga kristna skeptiker, det finns skeptiker som, ovanpå sin skepticism, är kristna.
Kommentarer
Skicka en kommentar