Dr. Laurence B. Brown om ateism

Jag tror att de allra flesta kristna och många muslimer innerst inne förstår att inga gudar finns på riktigt. Gudstro behöver inte betyda att man ordagrant tror på Gud, det kan lika gärna betyda att man har en kulturellt betingad religiös tillhörighet, och en förhoppning om att Gud finns. Hemsidan Islam.se har en sektion som angriper "andra religioner" där man låter en konverterad muslim, dr. Laurence B. Brown, beskriva ateismen. Han har en annorlunda syn på saken (läst 2017-06-11).

Ateister må hävda att de inte erkänner Guds existens, men vissa kristna och samtliga muslimer menar likväl att även den mest hårdnackade ateisten innerst tror på Gud. Den medfödda, men försummade, medvetenheten om Gud kommer till ytan i en ateists medvetande endast vid stora kriser i livet.

Det sägs att det inte finns några ateister i skyttegravarna. När man kommer till en livskris, så greppar man efter halmstrån. För vissa handlar det om tilltro till det övernaturliga, för andra inte. Folk är olika. Personligen kan jag inte se att jag skulle börja utvärdera olika religioner i en krissituation, och om det skulle hända, så skulle jag antagligen inte landa i islam. Eller kristendomen. Kanske
buddhismen?

Tveklöst finns det tidpunkter - kanske under en långvarig sjukdom eller sekunden före en nära förestående bilolycka - när alla människor inser hur svaga de är och att de inte själva styr ödet. Vem ber man om hjälp i en sådan situation om inte Universums Skapare? I desperata stunder som dessa borde alla och envar, från den lärde inom religionen till den uttalade ateisten, påminnas om hur beroende vi är av något mycket större än oss själva.

Denna utsaga är fullkomligt rimlig för en person som redan tror. Varifrån kommer pengen under kudden om inte tandfen finns? Men om man inte är troende, är det inte säkert att man vill anta att Universum över huvudet taget har en skapare, bara för att det passar dr. Browns ståndpunkt. Kanske att vi istället påminns om hur betydelselösa vi är i ett universellt perspektiv?

I sådana nödsituationer, när mänskliga ansträngningar misslyckats och den materiella existensen inte kan komma till undsättning, vem ber vi då instinktivt om hjälp? Vid sådana prövningar ber människan Gud om hjälp och lovar att lita till Honom livet ut. Men hur många av dessa löften hålls i efterhand?

Det beror på vad man tror. Vad skulle en ateist göra? Vad skulle en buddhist göra? En hindu?

Dr. Brown nöjer sig inte med att konstatera att alla tror och att Universum är skapat, han utgår dessutom ifrån att arterna inte är en produkt av evolution.

Värt att begrunda är också det faktum att även de lägsta delarna av Guds skapelse, som kanske är enkla verk i Hans mening, är underverk i vår. Se till exempel till ett så litet djur som spindeln. Är det någon som verkligen tror att en sådan oerhört invecklad varelse utvecklats från en "ursoppa"?

Inom islam har ju plopp-teorin vunnit ett visst gehör, men här försöker dr. Brown etablera en aningen mer betrodd hypotes - det finns något som kan kallas för Gud - med en hypotes som seden länge avfärdats grundligt - vi är skapade i vår nuvarande form.

Redan under ateismens gryning gjordes försök till en sammankoppling med naturvetenskap. Före denna allians hade den ateistiska läran enbart setts som en filosofi.

Det är ytterst sällsynt att naturvetenskapliga hypoteser tar spjärn i övernaturliga agenter. Det naturliga ligger i naturvetenskapens karaktär. Även Stephen J. Gould erkänner detta. Hans ide om icke-överlappande magisteria, handlar om att ge Gud ett existensutrymme trots att naturvetenskapen inte behöver någon Gud. Gould må vara avfärdad av både modern vetenskap och kontemporära filosofer, men iden hanterar gudstroendes problem med den ateistiska naturvetenskapen. Eftersom den är ateistisk.

Och det är där skon klämmer. Dr. Brown är kreationist.

En ateist sägs vara någon som förnekar existensen av en skapare.

Nej, frågan handlar inte om någon skapelse. Frånvaron av tro på någon Gud följer förvisso till förnekandet av kreationism, men det är själva frånvaron gudstro som gör att man är ateist. Om dr. Brown har rätt, skulle alla som identifierar sig som gudstroende vara kreationister, och det är helt enkelt inte sant.

Ateister med en materialistisk tro, likt kommunister, ser "den eviga materian" som en gudom. 

Inom den frikyrkliga rörelsen finns det strömningar som anser man att ateister har t.ex. shopping som religion, inom Anonyma Alkoholister botar man alkoholism med bl.a. gudstro, men man skulle kunna vara sin egen lyckas smed. Det går alldeles utmärkt att leva ett bra liv utan religion eller religiös underkastelse. Behovet av underkastelse är ytterst individuellt, och är faktiskt i många fall en kulturell konstruktion, helt främmande för intellektuellt frigjorda individer. Men för kreationister kan Gud vara ett postulat man helt enkelt inte förmår att frigöra sig ifrån.

Historien visar dock att ateism gjort sig skyldig till långt fler överträdelser. Enbart kommunister uppskattas ha bragt 85-100 miljoner människor som livet.

Den som lastar ateismen för kommunismens brott bör kanske fundera på vad han själv har gemensamt med dessa kommunister. Kanske att varken Lenin eller dr. Brown samlar på frimärken? Drömmen om 72 jungfrur kommer antagligen aldrig bli mer än en dröm. Så varför inte försöka frigöra sig från den?