tisdag 14 mars 2017

Så ateism går inte ihop med humanism?

Hur kan jag som sekulärhumanist, alltså både humanist och ateist, motstå bloggpost som hävdar att ateism och humanism inte går ihop? Det är apologeten Micael Grenholm som ger sin syn på saken. Han inleder med följande meningar:
Naturligtvis finns det många ateister som tror att de är objektivt sanna, men de kan inte motivera det utifrån ateismen utan "lånar" då idéer från den kristna tradition som kraftigt påverkat vårt samhälle. Om ateismen är sann existerar nämligen inte gott och ont, rätt och fel i någon objektiv mening, det är bara illusioner i det mänskliga medvetandet.
Falsk ateism är en teists påstådda frånvaro av gudstro. Sann ateism är en ateists påstådda frånvaro av gudstro. Ateism har inget med Guds existens att göra, ateism har med uppfattningen i frågan att göra. Det Grenholm menar med när han frågar sig "om ateismen är sann", är något i stil med "om Gud inte finns". Så påståendet handlar om att objektiv moral inte kan finnas utan en Gud. Men hur vet Grenholm det? Visst kan det finnas gärningar som alltid är bra och andra gärningar som alltid är dåliga, men varför vill man att moral ska vara objektiv? Grenholm försöker förklara varför han vill det, lite längre ner i texten.
Vidare har man ett problem om man antar att den kollektiva moraliska kunskapen som omfattas av en majoritet är sann. Tänk om nazisterna vunnit andra världskriget och deras ideologi tagit över världen, skulle det då vara moraliskt gott att utrota judar och homosexuella?
En icke-objektiv moral som låter sig diskuteras med avstamp i handlandets konsekvenser, kommer troligen inte komma till slutsatsen att nazisterna verkligen har rätt. Men när Gud uppmanar till mord på barn (5 Mos 32:23), är det då rätt? William Lane Craig anser det, men hänvisning till att dessa barn kommer få evig kompensation efter sin kropps död, i himlen, vilket leder mig till Grenholms viktigaste poäng:
När man förnekar det övernaturligas existens får det en del konsekvenser i hur man ser på världen, såsom: 
– Universum har inget syfte
– Mänskligt liv har inget syfte annat än det människor subjektivt hittar på själva
– Döden är det definitiva slutet
– Hela mänskligheten kommer till slut förintas
En ateist förnekar inte nödvändigtvis att övernaturliga väsen och ting finns, men en ateist tror inte att någon eller några gudar existerar. Vilka konsekvenser det anses få, beror på vilka egenskaper man tillskriver sitt väsen. Om jag tror att Gud gör att eken bildar ekollon, så tror jag förmodligen också att ekollon inte skulle finnas om det inte vore för Gud. Och vad spelar det för roll att Universum inte har något syfte och att det mänskliga livet inte har något annat syfte än det vi själva konstruerar?

Vidare anser jag att det verkligen finns skäl att betrakta döden som det definitiva slutet för vårt medvetande, och själva definitionen av att vara död är att hjärnan inte fungerar. Detta har inget med Gud att göra generellt, utan med en specifik religiös uttolkning där Gud är en spelare. Rent tekniskt kan båda dessa påståenden vara sanna:

1. Det finns minst en varelse som skulle kunna kallas Gud.
2. Micael Grenholm kommer att förlora sitt självmedvetande när hans kropp slutar att fungera.

Detsamma kan sägas om påståendet om mänsklighetens (tillsynes oundvikliga) förintelse. Och därmed kan jag konstatera att Grenholm har fel i sin slutsats:
Vissa ateister går så långt och förnekar existensen av objektiva moraliska fakta. De kan därmed inte vara humanister, feminister, människorättsförespråkare eller något annat som utgår från att en viss moralisk standard är något som man ska rätta sig efter.
Rent empiriskt kan vi konstatera att det finns personer som inte tror på Gud, och som har resonerat sig fram till att feminism är bra.

1 kommentar: