måndag 26 december 2016

Vilken framtid ser du för skeptiker- och humaniströrelserna i Sverige?

Oavsett om man pratar om skeptikerrörelsen, humaniströrelsen eller något annat, så har jag en ganska pessimistisk syn på framtiden överlag. Jag tror att vi kommer närmre och närmre någon form av "peak välstånd" på global nivå, som kommer att vända när regnskogen är borta, haven är döda och polarisarna är smälta.

När resurserna är knappa kommer de bli dyra. Det drabbar inte svensk medelklass nämnvärt då den tillhör de mest privilegierade människorna någonsin, och således inte är de som slås ut först. Svenskarna kan leva med en slösaktig stil både nu och under lång tid framöver. De som kommer att drabbas är de som redan idag lever under marginalen.

Tidstypiskt för dagens Sverige är att man gärna profilerar sig som miljövänlig, trots att man är tanklöst överanvänder elektronik - helst batteridriven, och knappt kan göra en resa utan att småäta något - helst ur engångsförpackning. Det är viktigare att signalera godhet än att faktiskt göra någon nytta. Minns Migrationsverkets rapport som skyller halverad produktivitet på 80-talister, som gör mindre och kostar mer än 70-talister och äldre.

Jag inbillar mig att framtiden är ganska ljus för både skeptiker- och humaniströrelsen, men inte fullt så ljus som jag hör den beskrivas, och det beror på att tiderna förändras. Själva föreningsformen tillhör en svunnen tid.

Idag är ligger det närmre till hands att engagera sig på sociala medier än att gå med i, och engagera sig i, en förening. På sociala medier slipper man ta sig till möten, man slipper betala medlemsavgift och man slipper skriva verksamhetsberättelse.

På gott och ont, når man ut till fler personer. Det är bra för den som vill nätverka, men för många, speciellt yngre, är det ett stort problem att inte alla uttrycker sig på samma sätt, har samma värderingar och (i värsta fall) samma åsikter. De som tar steget fullt ut och faktiskt aktivt betalar medlemskap i en förening, betalar inte bara med pengar, utan med en inbillad påbjuden lojalitet. Och det blir lätt denna lojalitet som avgör vem som antas ha rätt eller fel i specifika frågor.

Som sagt, föreningslivet har sina glansdagar bakom sig. Svenska kyrkan lyckas organisera ofantligt många privatpersoner, trots dyr medlemsavgift, tack vare att Svenska staten tar hand om medlemskapet åt medlemmen. Staten ser till att medlemsavgiften betalas, staten ser till att medlemskapet förnyas. Skulle fler föreningar åtnjuta Svenska kyrkans privilegier, skulle föreningslivet vara mer vitalt. Men frågan är om det ens är önskvärt?

För samtidigt som man erbjuder kravlöshet, så vill föreningarna kunna säga att sina medlemmar aktivt har valt att vara medlemmar - möjligtvis undantaget Svenska kyrkan som hunnit blivit förälskad i mammon och dess fördelar.

För att må bra på lång sikt måste rörelserna göra upp med godhetssignalering och lära sig att hantera medlemmars och andra intressenters krav på åsiktskonsensus. Och jag tror att detta är hanterbart, vilket gör att jag har en ganska ljus bild på rörelsernas framtid.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar