torsdag 1 december 2016

Vi är inte mogna för åsiktsmångfald

Den svenska regeringen har inte förmånen att jobba med väljarförtroendet (eller ens politikerförtroendet) i topp. I ljuset av det kan man tycka att det vore olämpligt att skoja om rösträtt, så som vår socialförsäkringsminister gjorde på Facebook för några veckor sedan. Men jag har svårt att kritisera ett sådant tilltag. För att rösta måste man vara 18 år, och är man 18 år ska man tåla ett skämt, annars har man andra problem att ta itu med. Givetvis finns det allvarliga konsekvenser kopplade till en regering som saknar förtroende, t.ex. att det skapar en grogrund för missnöjespartier såsom Ny Demokrati på 90-talet eller Sverigedemokraterna. Men jag är inte främmande för tanken att oförmågan att regera ställer till med större skada än ett skämt.

I morse diskuterade Sveriges Radio P1 ett skämt på Twitter om lättkränkthet från Södermalmspolisens yttre befäl. Den potentiella problembilden blir en aning annorlunda, men inte speciellt mycket allvarligare. Min slutsats är densamma:

På Internet vistas alla sorters människor, och det är svårt att lämna några garantier för att man själv är den som får sina åsikter och värderingar bekräftade. Inte alla är vana att bli motsagda och inte alla gillar åsiktsmångfald. Det som gör Twitter så fantastiskt, är närheten till andra människor, andra åsikter, kändisar och makthavare. Men priset man får betala, är att man exponeras för sådant man kanske inte själv gillar, vilket inte alltid är så populärt. Åsiktsmångfalden uppskattas inte i en svensk konsensuskultur. Jag brukar bjuda på exempel på mina "klavertramp", och här kommer det senaste:

I avsnitt 185 av podcasten Radio Houdi pratar jag om sådant som roar mig. Jag läste ur Bibeln, jag tipsade om pseudovetenskaplig kryptozoologi och jag tipsade om Paolo Roberto. Jag tipsade om Paolo Roberto av två skäl: Jag uppskattar hans vin- och mattips på Instagram och jag är hopplöst road av personer som inte beter sig som man kan förvänta sig. Tipset levererades inpackat i alla tänkbara triggervarningar, men det resulterade ändå i över 50 kommentarer, publika eller privata, på nätet och i maillådan, innehållande omdömen om mig som person, och omdömen om mina förmodade åsikter. De mest detaljerade beskrivningarna är märkligt nog sammankopplade med frasen "nu har jag inte lyssnat, men..." Man kan alltså konstatera att blotta tanken på att inte bli bekräftad i sina åsikter, skapar panik.

Ifall någon vill veta, jag delar inte Paolo Robertos syn på feminism. Men det kanske är oviktigt i sammanhanget.

Veckans Hesselbom: Till Moderaterna och Delmon Haffo
Lena Andersson: Ministern och rösträtten
För mig som medlem i VoF är skepticism en ambition
Det blir inte alltid som man tänkt sig i Radio Houdi

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar