onsdag 23 november 2016

För mig som medlem i VoF är skepticism en ambition

Med anledning av att signaturen Christines bloggpost om den löst definierade skeptikerrörelsen förhåller sig så pass mycket till just föreningen VoF, vill jag försvara mitt medlemskap i just VoF. Jag som skriver detta sysslar med underhållning på amatörnivå. Jag har ett par YouTube-kanaler, en där jag pratar om vad helst som roar mig, t.ex. musik eller programmering, och en där jag driver med nutida fenomen. Jag har några bloggar, varav en faktiskt försöker göra seriösa åsiktsinlägg om religion och politik. Jag medverkar titt som tätt i olika podcasts och jag är driver en egen podcast tillsammans med en professionell underhållare, och jag är mycket stolt över att vara en av initiativtagarna till Skeptikerpodden.

I vår podcast försöker vi sälja in skepticism och humanism med underhållning som metod. Vi blandar seriösa ämnen med lättsamma ämnen, och vi försöker alltid hålla ett kritiskt perspektiv. Vi har förmånen att nå ut till en publik som inte bara är humanister och skeptiker, men med tanke på hur mailboxen ser ut efter att vi gjort ett felaktigt påstående, är det förmodligen en ganska stor andel skeptiker, vilket leder mig till det första påståendet i Christines text.

"Oförmåga att tillämpa samma kritiska blick på sig själv som andra"

Det är ingen hemlighet att skeptikerrörelsen lider av dålig självinsikt och ett fruktansvärt dåligt omdöme. Det gäller inte nödvändigtvis VoF, men det är i allra högsta grad sant för personer som på mer eller mindre eget initiativ för föreningens talan - skeptikerrörelsen, helt enkelt. Men man får hela tiden se exempel även på det motsatta, alltså en föredömlig förmåga att ta intryck av nya infallsvinklar. Och för det mesta när man pratar om skeptikerrörelsens negativa sidor, har det mycket lite med VoF att göra - föreningen har just inget större ansvar för vad deras sympatisörer gör eller inte gör.

"Viljan att folkbilda är betydligt mindre än lusten att håna [dem] som har fel"

Jag har inget emot att man hånar åsikter, eller ens personer. Satir, drifter och förlöjliganden är en given del av ett fritt samhälle. I min podcast bjuder jag ofta på snälla lustigheter och i min YouTube-kanal, som vänder sig till personer som har lite råare humor, driver jag hårt med högt och lågt - allra helst med makten. Men i samtal är det givetvis jätteviktigt att man tar vad som sägs på allvar. På något vis verkar det vara tillåtet att recensera sin meningsmotståndare, att flytta fokus från ämnet som avhandlas till sina personliga åsikter om sin meningsmotståndare eller kompromissa på konsekvensneutralitet till förmån för maktanalyser och identitetspolitik. Skeptikerrörelsen bär på många riktigt dåliga exempel här, men är inte sämre än någon annan. Politiker avskedas och artister blir non grata på löpande band. Någon är hora, någon annan hatar poliser, en tredje ska mörda en kritisk recensent. Och så vidare.

"Överskattande av kunskap"

Och inte bara överskattande av kunskap, även en svart-vit världsbild. Som exempel nämns att en bakgrund inom IT får legitimera att man uttalar sig om lite vad som helst, t.ex. biologi. Jag själv är datorprogrammerare till yrket och jobbar i princip dagligen med evolutionära algoritmer. Dessutom driver en hemsida om evolutionsteori i vetenskapens namn. Det betyder absolut inte att jag är biolog, eller att jag kan något annat än vad som gäller rent övergripande inom biologi. Evolutionsteori har skapat svallvågor inom många discipliner, vilket innebär att man måste hålla isär diverse evolutionära mekanismer och evolutionsteori, där det förstnämnda kan beskrivas av olika teorier inom olika discipliner, men den andra avser just den teori som är central inom biologi. Här gäller det att hålla isär begreppen, helt klart. Det går alldeles utmärkt att skriva ett system som genom mutation och selektion blir expert på att spela schack, utan att kunna skilja en fasan från en tjäder. Jag talar av egen erfarenhet.

I februari i år, skojade jag faktiskt om skeptikerrörelsen i min podcast. Inte på något elakt vis, utan kärleksfullt. Det gav mig många nya ovänner. Jag fick arga mail, man inledde auktioner för att helt enkelt tysta mig, man ville få bort mig från min förtroendepost i Humanisterna, man diskuterade mig skamlöst i både öppna och stängda forum. Som tur var gick det bara några dagar innan någon faktiskt lyssnade på avsnittet i fråga, vilket naturligtvis satte ett stopp för spektaklet. Så nog innehåller skeptikerrörelsen alla sorters människor.

En av frågorna som är viktiga för mig, och som fick mig att söka mig till skeptikerrörelsen är frågan om huruvida det finns någon gud, och vad som följer om så är eller inte är fallet. Det har florerat mycket påståenden om guds åsikter, tankar, moral och vad vi kan veta om detta. Min dialog med VoF om Gud har säkert bidragit till att VoF:s syn på gudar och religioner blivit tydligare. Martin Rundkvist satte punkt i mars 2012 genom att här på bloggen sammanfatta sina åsikter och var landet ligger i en text med rubriken VoF och religionen.

Under det samtalets gång har jag stött på både argument för avgränsning, som jag både kan respektera och rent av uppskatta, och argument som liknar det snömos som Stephen Jay Gould brukade häva ur sig. För nog är Guds existens en fråga för naturvetenskapen. Kanske den viktigaste frågan. Men ibland är Gud tyvärr transcendent, vilket gör att han förväntas stå över kritisk granskning. En transcendent Gud existerar nämligen utanför den naturliga världen, och utanför den kryllar det förmodligen av gudomliga och andra övernaturliga väsen. Ett transcendent väsen interagerar inte med den naturliga världen. Ett transcendent väsens själva existens är förvillande lik en icke-existens. Men problemen börjar hopa sig när Gud är immanent, alltså när man kan känna Guds närvaro, eller när Gud har lämnat historiska avtryck.

Så varför ligger inte forskare världen över vakna om nätterna och funderar på huruvida Gud finns eller ej? Det beror helt enkelt på att han inte finns. De bortförklaringar som syftar till att flytta målposterna så att t.ex. Gud får passera, men t.ex. inte homeopati, tenderar att släppa igenom allt möjligt icke-existerande trams, som t.ex. osynliga enhörningar. Here be dragons!

Men Gud finns alltså inte. Det är åtminstone ingen som formulerat någon rimlig hypotes om hans existens. Och det som inte har bevisats, kan ju knappast inte motbevisas. Nej, rätt sätt att hantera detta är att erkänna det faktum att VoF helt enkelt har gjort sina avgränsningar på ett sådant sätt att fokus hamnar mer på traditionell naturvetenskap, med all rätt. Och skepticism är en ambition om att ha en så korrekt förståelse som möjligt om sin omvärld, och ingen är skeptisk utan avgränsningar. Skepticism är definitivt inte något kvitto på att man är en god människa, eller att man har rätt. Jag är medlem i VoF för att jag sympatiserar med deras ambitioner, inte skeptiker i allmänhet är bättre än andra.

3 kommentarer:

  1. Du menar nog "Och det som inte definierats ..." där du nu skriver "Och det som inte bevisats ..."

    SvaraRadera
  2. ... för det som bevisats lär ju inte gå att motbevisa.

    SvaraRadera