måndag 16 maj 2016

Marcus Dunberg är värdelös på att recensera skeptiker

Efter att ha läst lördagens krönika om ateism i Svenska Dagbladet signerad Marcus Dunberg, är det nog rätt tryggt för mig att leva mitt liv som om jag redan sett det dummaste jag någonsin kommer att få se.

Först konstaterar Dunberg att ateister blir mer och mer sturska och högljudda. Att vara öppen med sin syn i frågor som traditionellt faller under religion, är en rättighet som religiösa traditionellt anser tillfaller dem själva, men inte skeptiker. Förfärad över att troendes rätt att påstå saker inte har starkare skydd än skeptikers rätt att svara, och oförmögen att försvara varför skeptiker inte bör ha någon talan, angriper Marcus Dunberg skeptikern istället för argumenten. Detta är en vedertagen teknik bland religiösa galningar. Ordet nyateist används som etikett på den skeptiker har fräckheten att kommentera religiösa anspråk, i syfte att stigmatisera skeptikern. För en motfråga antas inte behöva besvaras om den som ställer frågan är en ondskefull nyateist.

Dunberg väljer att använda ordet gudsförnekare istället för ateist, alltså någon som förnekar Gud snarare än någon som bara inte tror. Det ger honom ett slags övertag i kredibiliteten. Om vi skulle diskutera något annat övernaturligt fenomen eller väsen, t.ex. homeopati, så är det givetvis en fördel för försvararen att kalla skeptikern för homeopatiförnekare. Uttrycket håller en värdering om att den som är skeptisk är dogmatisk, har förutfattade meningar eller är oförmögen att ta intryck, trots att det som vi skeptiker absolut inte får göra, är att ta intryck av vad den troende säger, och värdera det utifrån våra referenser.

Marcus Dunberg fick en känsla av trygghet av att be en bön tillsammans med sina föräldrar när han var liten. Det fick jag med. Men frågan är om känslan av trygghet verkligen är större hos den vars godnattsagor levereras med en undermedveten premiss om att de inte alls är sagor, utan verklighet. Jag själv läste Astrid Lindgren för mina barn när de var små. Någon av hennes sagor innehåller samma typ av anspråk som Sagan om Ringen, t.ex. Ronja Rövardotter. Andra innehåller samma typ av anspråk som Bibeln, t.ex. Bröderna Lejonhjärta. Men tryggheten som Dunberg fick från sin bön, behöver inte vara mindre värd för att Astrid Lindgren aldrig gjorde något egentligt sanningsanspråk - det var bara sagor, och det var gott nog. Det bästa man kan säga om Dunberg när han berör sakfrågan, är att han är förvirrad och att han svamlar.

Men som jag sa inledningsvis, så kokar det (som alltid) ner till person istället för sak. Då Dunberg har fel i sak (det finns trots allt inga gudar på riktigt) och är oförmögen att förhålla sig öppensinnad inför att verkligheten inte ser ut som han vill att den ska göra, så ligger det nära till hands att han pratar illa om sina medmänniskor.
"Jag kan inte släppa tanken på att de malliga gudsförnekarna är samma människor som aldrig råkat ut för något allvarligt i livet. Inga trauman och inte allt för mycket motstånd."
På andra änden av skalan finns de som säger ateister har tappat förtroendet för Gud på grund av de trauman och det motstånd man upplevt i sitt liv. Men Dunberg är nog anhängare av hypotesen att ateister är privilegierade för att det passar hans föreställningar - en uppsättning idéer som han är offer för. Oförmögen att ompröva eller att förstå var de brister.

Fast att man skriver om religion som om man vore en idiot, betyder inte att man är en idiot. Religion är ett kognitivt virus som förgiftar vår förmåga att tänka. Det är därför personer som annars är smarta, kastar ut huvudet genom fönstret när religion kommer på tal. Jag är övertygad om att Marcus Dunberg är en intelligent och begåvad person, som helt enkelt förlorar sin förmåga att tänka rationellt när religion kommer på tal - plötsligt finns inte tillstymmelse till skepticism, och den som tänker skeptiska tankar är "otrevlig". Vi pratar om detta i Radio Houdi avsnitt 167 (17 minuter och 10 sekunder in).

1 kommentar:

  1. Jag läste artikeln, tror inte Dunberg kommer att finnas kvar särskilt länge som skribent på SvD. Den tidning som utan ord beskriver sig som Sveriges ledande intellektuella dagstidning. Visserligen är läsekretsen (läs Östermalm, Solsidan, Äppelviken o Djursholm) överlag rojalistisk, konservativ och låtsasreligiös, men det här var bara för dumt.

    SvaraRadera