måndag 9 maj 2016

Inte min livlina

I april skrev Johan Lindqvist en bedrövlig nöjesspalt i Göteborgs-Posten. Provocerad av att Ivar Arpi tycker att artister tenderar att skriva dåliga debattartiklar, kliver Lindqvist in och påpekar att dessa kändisar är "våra" moraliska livlinor. Vissa får sin moral från Gud, andra från Thåström och Nina Persson. Oavsett vilket, lever dessa människor farligt. Jag, som inte får min moral från Thåström, utan från samma källa som Thåström - genom att resonera och analysera konsekvenser - är bättre rustad för hastiga svängar i Thåströms yttranden, som rent av kan vara uttryck för humörsvängningar. Jag beundrar dem som har civilkurage och vågar ta ställning i politiska frågor och uttrycka dessa i text. Men de har långt ifrån påverkat mig så mycket att de kan sägas vara mina moraliska livlinor. Jag har haft humanistiska värderingar redan innan jag läste Thåström eller Nina Persson. Och när det kommer till Gud är situationen än mer problematisk, då han har tveksamma värderingar och dålig kvalitetssäkring i kommunikationen med sina undersåtar - en grupp som kanske inte alltid är de vassaste knivarna i lådan.

14 kommentarer:

  1. "Artister som engagerar sig i flyktingpolitiken är inte pinsamma. Tvärtom, de är våra moraliska livlinor."
    Jo, när Henrik Schyffert plötsligt hyllas som nationalekonomisk underbarn på Facebook, då kan jag känna att det blir lite pinsamt. När Malena Ernman blir mitt offentliga samvete eller när Magnus Betner gör en komisk poäng av att Rosengård bara ligger 10 min från Triangeln... då vill man plocka fram skämskudden.
    Ofta är de här frågorna aningen mer komplicerade än att bara vilja vara snäll.

    SvaraRadera
    Svar
    1. När Mikael Wiehe, bara dagar efter Gaddafis fall, förklarade att socialismen lever och frodas inför ett fullt Stortorget i Malmö. Som om islamisk socialism eller "Den gröna boken" var helt obekant eller helt oproblematiskt... då blir det pinsamt.

      Radera
  2. Vem fan är Thåström, vem fan är Schyffert och Nina Persson ... ok, jag skämtar. Betnér, Ernman och - åh bevare oss - Mikael Wiehe, vad är det för fel på dem? Vad är det för fel på "artister"?
    Jag umgås fortfarande med några från min ungdoms "artist"-grupp", de är dock inte i rock-pop-stand-up- branschen.
    Mina konstnärliga vänner är alla inte bara rosa-röda i politisk mening, med korrekta och tanklöst hjärtegoda åsikter, de är dessutom vidskepliga och har ofta förtroende för helande kristaller & sånt. Jag trampar försiktigt som på nattgammal is när ämnet råkar glida in på politik, invandring, islam och sånt. Jag vill behålla mina vänner, de är så trevliga och charmiga och vi har så många gemensamma minnen.
    Jag är den ende av oss som gått vidare till en akademisk examen (utan fusk) - kan förklaringen ligga där tro. Men nej, förklaringen är nog min finlandssvenska pappa, lite eljest men klarsynt som barnet i Kejsarens nya kläder. Tack kära pappa. Och heja Finland!

    SvaraRadera
    Svar
    1. finska fäder som förklaring, det köper jag rakt av!

      Radera
    2. Men ikväll är det lite kul med kändisar! Vem vinner i kväll? Tävlingen till ära blir jag bjuden på ESC-drink, fast jag tror det är en vanlig Bellini.

      Tittar och lyssnar på balett i SVT2. Musik med disharmonier som jag gillar så mycket. Det blir till att zappa!

      Radera
  3. Mystiskt det här att man inte längre kan se "Nya kommentarer här".
    Jag har frågat Anders om detta men han verkar bortrest..

    -Ingen drink blev det för mig, däremot "Tatiana" som jag uppfattar att du också såg. Ballerinan Helene Bouchet är helt förtrollande, vilken utstrålning, vilken teknik! Vilka underbara fötter, ben, underbara armrörelser, allt! Hennes mimik känns så äkta, hon riktigt vibrerar i sin vansinniga förälskelse i Onegin.
    Neumeier är ju en gudabenådad koreograf, hundra nya stegkombinationer som man inte har sett förut, nästan. Spännande scenografi med rörliga rum.
    Lite synd att koreografen inte brytt sig om att utmåla slutscenens make som åtminstone lite gråhårig, det är ju delvis hans ålder som gör att Tatiana känner att hon inte kan lämna honom när hennes livs kärlek äntligen, äntligen knackar på. (I operan sjunger fursten sin berömda aria, vänd till den tillintetgjorda Onegin, om hur oändligt lycklig han är efter att på ålderns höst få leva med denna underbara varelse Tatiana.
    Men ursprungsberättelsen har en något annorlunda avslutning, strunt i det.

    Men jag kunde verkligen inte njuta av musiken, med fioler som aldrig ville sluta gnälla på ungefär samma ton ... Man kanske ska se den flera gånger o försöka vänja sig på nåt sätt.
    Kanske är jag bortskämd med musiken till operan (som ju inte heter Tatiana, utan Eugen Onegin) som ju det musikaliska snillet Tjaijkovski gjort... Tatianas berömda brevaria, ohh...

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Zelma
    Men rätt låt vann, absolut. Sura ryssar protesterade, "Ryssland är bäst! Ryssland är alltid bäst!" Äh kyss mig långsamt...

    SvaraRadera
  6. Lokatt
    Ja, det var en intressant balettföreställning på många sätt och musiken var underbar.

    Rätt låt vann inte alls! Jo, om tävlingen hetat European Protest Song Contest hade det absolut varit vinnaren. Men eftersom det är en schlager-tävling så var Australien den rättmätige vinnaren.

    SvaraRadera
  7. Nu har jag nästan lyckas se "Tatiana" (Tatjana, kanske) färdigt, hade spelat in den. ("Såg" den medan jag var barnvakt åt en knappt ettåring..)
    Men den är alldeles för lång anser jag. Minst tjugo minuter borde bort. Sen stör jag mig en aning på att hjälten med flera högst omotiverat vandrar omkring med bar överkropp. En lite tröttsam men vanlig böjelse hos koreografer med speciell läggning. Dansaren som gör Onegin vet hur man dansar minsann, fast tyvärr har han ju bara ett och ett halvt ansiktsuttryck.. Annat är det med Tatiana.
    Drömscenerna var ganska svårtolkade för mig. De vita figurerna var helt klart personnaget i hennes överspänt romantiska drömmar från det idoga romanläsandet (Harlekinböcker kanske ;-). Kanske symboliserade de svartklädda hotfulla männen som slängde omkring henne på bordet den ångest hon kände inför att hon skickat iväg det olycksaliga kärleksbrevet.
    Hur som helst är den franska dansösens tolkning av huvudrollen överjordiskt underbar.

    SvaraRadera
  8. Zelma
    Eftersom jag spelat in Melodifestivalen och redan visste vilka som var favoriter och vilken som vann har jag i stort sett bara spolat fram till de favorittippade plus vinnaren. Den koreanska australiensiskan var ju mycket söt o sjöng såklart bra. Ryska killen klättrade omkring ... varför sjöng han inte på ryska förresten? Ett härligt sångspråk ju. Den ukrainska sången... tja. Men jag gillar när Ryssland får på nöten!

    SvaraRadera
  9. Lokatt
    Man ska kunna nynna vinnarlåten när man hört den, det är tji med Ukrainas låt. Kunde t o m lära mig Euphoria fast den var svår, men jäkligt bra.

    SvaraRadera
  10. Zelma
    Ja så är det ju.
    Mitt intresse för Melodifestivalen sträcker sig nästan bara till att jag inte vill framstå som ett ufo och därför kollar lite. Trallar mycket sällan på vinnande låt eller annan låt.
    Kalla mig snobb det går utmärkt :-)
    Ett undantag var för några år sedan, där mellanaktsunderhållningen haft mottot "Tingeling" och avslutningen "Tingalin" var helt suverän! Till viss del på grund av en av de häftiga dansarna ,(hon som nonshigt spottar ut tugg-gummit inför sin entré). Skickligt, fräckt, proffsigt, så till den grand att det blev reaktioner ända upp i Ryska ambassaden- och med darrande Svenssons med nervösa"Vi ber om ursäkt"-bukett upplämnad dagen efter till Ryska ambassaden i Marieberg, i ett nervöst försök att blidka den ryska björnen.

    SvaraRadera