lördag 30 april 2016

SD-rasismen och MP-rasismen

Det kommer alltid att finnas krafter som arbetar för vår frihet, och det kommer alltid att finnas de som arbetar mot. Jag är en notorisk anhängare vår rätt att vara fria, och även om jag vet ungefär vilka som opponerar sig människans frihet, kommer jag aldrig någonsin kunna visa någon som helst förståelse. Jag anser helt enkelt att vi i långa loppet mår bättre av att vara fria.

Traditionellt har vi sett en korrelation mellan vidskeplighet och frihetsskepticism. Inom både Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har man problem med kristen fundamentalism, och inom Miljöpartiet har man problem med islamism. Och mycket riktigt, inom både SD och MP har man nyligen argumenterat för problemet med granskande journalistik, och inom MP och KD har man nyligen argumenterat för problemet med religionskritik - den förstnämnde med hänvisning till sin islamism, den sistnämnda med hänvisning till sin kristendom.

Tack vare både vår och många muslimers teokratiska historia, är det lätt att hitta en plausibel förklaring till varför man önskar bort sin frihet - man vill skydda sin Gud. Man tror helt enkelt på en Gud som inte tål kritik, eller över huvudet taget någon form av skepticism.

Beträffande religion, Kristdemokraternas Tuve Skånberg verkar för att kriminalisera hädelse och Miljöpartisten Mehmet Kaplan anser inte att kritik mot islam kan omfattas av yttrandefriheten, som en invändning mot storheter som Salman Rushdie och provokatörer som Lars Vilks. Beträffande journalistik, både Mehmet Kaplan och ett flertal sverigedemokrater har gnällt över journalistisk granskning den senaste tiden, som en invändning mot de få journalister som fortfarande bemödar sig med att ställa motfrågor.

Men så finns det även ett nytt motstånd mot våra fri- och rättigheter. I USA har man diskuterat kriminalisering av att håna universitetens safe spaces ("trygga rum") och i Turkiet finns krafter som verkar för kriminalisering av satir som drabbar sittande president. Nu när det inte längre är på modet att åberopa att man är kränkt, har nya strategier för att tillgodose problemet med frihet utvecklats.

Kanske att den som kritiserar islam i själva verket är xenofob? Eller rent av rasist? Är den som vill kritisera universitetens postmodernism kanske misogyn?

Den som är anhängare av en ideologi, tenderar att antingen vara en entusiastisk försvarare av att ideologin kritiseras, vilket ger dem en chans att växa i sin övertygelse eller uppdatera den, eller en lika entusiastisk anhängare av tanken på att kritik mot ideologin kriminaliseras, vilket är skolboksexemplet på den fundamentalism som Kaplan och Skånberg uppvisar.

Både Kristdemokraterna och Miljöpartiet är i grund och botten demokrater. Men när man säljer sin själ till rasism och fundamentalism för några få röster, borde väljarna kunna svara genom att välja ett annat parti - inte med att utveckla förklaringar kring varför detta egentligen inte är något problem. Att polera fasaden är inte ett sätt att städa upp, det är ett knep för att slippa ta itu med de verkliga problemen.

2 kommentarer:

  1. Ideologi är tendensen att följa någon annans förflugna idé. Med alla de de tillkortakommanden som följer på bokstavstrogenhet. Personligen tror jag att ideologitroende saknar en förmåga att definiera en värld själv. Därför är jag tex inte med i ett politiskt parti, religion eller några Humanister. Alla blir helt vettlösa i sitt försvar av sin ideologi. Spårvagnsförare kallar jag dem.

    SvaraRadera
  2. Extremt begränsade alltså......

    SvaraRadera