tisdag 26 januari 2016

Rebecca Watsons irritation över Richard Dawkins

I torsdags skrev Rebecca Watson en ganska bitter text om Center for Inquiry på Skepchick-bloggen. Det handlade om att Center for Inquiry går ihop med Richard Dawkins Foundation for Reason & Science, och Watson är inte speciellt förtjust i Richard Dawkins, speciellt inte på grund av hans närvaro på Twitter. Som dåliga exempel nämner hon tre ting:

Dawkins yttrade syn på abort, som inte jag heller delar. Men jag kan ju tycka att han får stå för sina egna åsikter. Som tur är får envar argumentera för sin sak, och det finns inget självändamål att alla ska tycka lika.

Dawkins har kritiserat en 14-årig muslimsk pojkes "klock-projekt" (att arrangera delarna från en klocka i en låda så att det ser ut som en bomb, för att sedan stämma staten på femton miljoner dollar på grund av konsekvenserna av detta) på ett raljant vis.

Dawkins har konstaterat att det finns olika straffgrad för olika typer av våldtäkt, vilket förvisso är sant, men som utifrån kan se ut som något slags försvar.

Personligen håller jag både Dawkins och Watson högt. Jag beundrar dem båda, trots att båda yttrar åsikter som jag inte alltid håller med om. Att personkemin mellan dem inte verkar fungera är verkligen tråkigt. Jag följer båda på Twitter, men inte någon av dem under premissen att jag måste hålla med dem i alla sina åsikter. (Just jag skulle vara en väldigt ensam människa om jag hade det kravet.)


Watson själv fruktar att hon förlorat en uppdragsgivare, och avslutar med att skriva:
"In conclusion, the skeptic/atheist sphere is an embarrassing shitshow and the organizations will continue polishing Richard Dawkins’ knob until he dies, at which point he will be sainted and his image will be put on candles and prayed to in times when logic is needed."
Och visst är det så skeptikerrörelsens förhållande till Richard Dawkins ser ut utifrån, men jag tycker inte att Watson är rättvis. Precis som jag har hon läst hans böcker, sett hans föreläsningar och följt hans debatter. Att han hålls högt, är för hans insatser för vetenskapen och för folkbildningen, inte för att skeptikerrörelsen är en personkult. Tvärt om, det finns många som inte gillar Dawkins.

Men igen, hans förmåga att resonera och hans insats, kan ingen ta miste på. Jag själv beundrade hans evolutionssimulator som han skrev till Commodore Amiga, och demonstrerade i tv-filmen The Blind Watchmaker från 1987, och har precis som så många andra lärt mig att identifiera dålig retorik från apologeternas skadehantering efter den briljanta boken Illusionen om Gud.

Dawkins har sagt att om han inte vore biolog, skulle han vilja programmera datorer. Det tyder på mycket god smak. Idag simulerar vi inte bara evolution, vi utvecklar intelligens. Det är en spännande värld.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar