lördag 28 mars 2015

Skapelsetro och moral

Skapelsetro kommer inte från en objektiv bedömning av evidensläget, utan kommer snarare ifrån den förutfattade slutsatsen att vi är skapade av ett gudomligt väsen. Moraliska argument för att vi är skapade, är därför viktigare än vetenskapliga argument för att vi är skapade. Skapelsetroende närmar sig empirin bakvänt, med en förhoppning att kunna hitta något som bekräftar den redan dragna slutsatsen: Vi är skapade. Men de moraliska argumenten lägger man stor vikt vid.

Det starkaste argumentet handlar om att om livet är naturligt, så är det också utan syfte och mening. Endast skapat liv kan vara meningsfullt, och den meningen existerar endast i förhållande till den som skapat livet. Och visst saknar livet mening. När vi summerar våra gärningar genom livet, kommer vi förmodligen att upptäcka att vi har gjort mer skada än nytta. Vi kanske dricker vårt kaffe ur engångsmuggar eller förbrukat ett antal miljöfarliga mobiltelefoner. Världen skulle med största sannolikhet vara en bättre plats utan oss. Det spelar nästan ingen roll vem du är, summan av våra gärningar är i princip alltid negativ.

Men om vi tänker oss att vi är ett barns myrkoloni, och att Gud är barnet som älskar sina myror och att lägga tid på sina myror, så kan vi åtminstone tänka oss att vi betyder något för vår myrfarmare. Jag tänker på miserabel man som levt ensam i hela sitt liv, som på ålderns höst lever på sin hoppfulla tanke att Gud kommer att tänka extra på dem som inte haft det så lätt under åren. För många människor är detta väldigt starka argument, och många människor betraktar detta som sin enda kvarvarande livsgnista.

Inte undra på att det kan vara svårt att se sanningen i vitögat. Även den som lever ett miserabelt liv, kommer att förlora sitt medvetande i samband med sin död, precis på samma sätt som den som varit lycklig. Ingen kan överleva sin egen död, och sanningen är den att det inte finns någon skapare att komma till efter sin död. Detta är sant för precis alla, gudstroende som ateister, men det är inte lika lätt att acceptera för alla, då en del av oss har fått lära sig att då livet saknar mening om vi inte är skapade, så är vi skapade. Argumentet återkommer överallt inom filosofin och teologin, och följer denna mall:

1. Om inte X så blir jag ledsen.
2. Jag vill inte vara ledsen.
3. Alltså X.

Den uppmärksamme skeptikern kanske vill hävda non sequitur, men vad hjälper det? Om vi inte kan studera X, är vi hänvisade till våra härledningar om X, och för många är ovanstående argument starkt. Så snart vi kan testa X, kan vi konstatera att argumentationen är svag, men vi kan tacka Gud för att vi är irrationella nog att odla trams som detta. (Möjligtvis kanske det är Gud som ska tacka oss för att vi är irrationella.)

När kreationisterna "vet" att det är självaste meningen med livet som står på spel, är det inte så konstigt att de producerar fruktansvärt obegåvade argument, allt enligt mallen ovan. Alla människor (inte bara kreationister) gillar argument som bekräftar de föreställningar man redan har, och om man gillar ett argument, är det svårare att se argumentets svaghet. Kreationister gillar argument som bekräftar att de är skapade, eller åtminstone är släkt med någon som är skapad vid ett historiskt datum. Så när argument för detta presenteras, kommer det vara mycket roligare att tänka att man har rätt, än att försöka hitta fel i argumentet.

Men om vi nu inte är skapade, varifrån kommer alla "bevis" för att vi är skapade? Eftersom kreationister driver en falsk hypotes så är det ingen idé att forska. Det finns nämligen inget att hitta. Istället används tankesmedjor. Dessa engagerar sig i att tänka ut finurliga argument som antingen syftar till att exponera vetenskapen som en konspiration, eller som syftar till att visa att de har hittat ett problem som ingen vetenskapsman har tänkt på. Du kanske undrar varför de inte försöker tänka ut argument för att vi är skapade?

Vi gillar som sagt våra egna idéer, och alla som tror på en skapargud eller på skapargudar, är så pass vana med tanken att de personliga föreställningarna är det enda tänkbara alternativet till en naturalistisk förklaring. Och även om någon som tror på en annan gud eller på några andra gudar mot all förmodan skulle plocka en poäng, kan man ju alltid tänka sig att poängen är giltig trots att personen råkar vara förledd i sin religiösa övertygelse. Förledd i frågan om vilken eller vilka gudar som verkat. Skapelsetroende kristna kan alltså betrakta t.ex. skapelsetroende muslimer som "nyttiga hedningar", som åtminstone har insett att vi verkligen är skapade. Och mycket riktigt kan den muslimska kreationisten Hamza Tzortzis utan problem använda den kristna kreationisten William Lane Craigs argument, trots att de inte delar tro. Argumenten förhåller sig helt enkelt inte till den egna positionen, utan till den gemensamma fiendens. Så varför ta sig besväret att tänka ut positiva argument? Det är inte värt det.

Den som åberopar att vi är skapade, behöver ha en skapare. Även här faller man tillbaka på den gamla vanan att kunna hänvisa till Gud, helt obesvärade av det faktum att Gud till synes inte finns på riktigt. Skepticism, någon? Mitt positiva påstående att Gud inte finns brukar möta protester, men jag har aldrig hört någon invändning som varit värd att ta på allvar. Även om jag kapitulerar, lyser skälen att tro att Gud finns med sin frånvaro. Starkt. Bländande starkt.
"Vetenskaplig skepticism är ett förhållningssätt där man ifrågasätter giltigheten i påståenden om den objektiva verkligheten som saknar empiriskt stöd."
Vi kan inte bevisa bortom alla tänkbara tvivel att Gud inte finns, men vi kan göra kvalificerade uttalanden om sannolikheten. Ur ett vetenskapligt perspektiv är det bara löjligt att påpeka att vi inte kan bevisa Guds icke-existens, eftersom skeptiker istället måste ta hänsyn till vad vi verkligen kan veta. En vetenskaplig hypotes kan inte bäras upp av godtyckliga övernaturliga krafter eller av väsen vars icke-existens inte är bevisad. Om vi inte är intresserade av att göra detta, kan vi lika gärna komma till slutsatsen att vi verkligen är skapade, såsom kreationisterna hävdar. För inte går väl motsatsen att bevisa?

Universum kan vara skapat för 6000 år sedan, i ett tillstånd som gör att det ser ut att vara gammalt. Ljuset kan vara skapat samma tillstånd som det skulle befinna sig i om det hade varit på väg i 13,7 miljarder år. Gud kan allt och vi kan inte veta. Universum kan ha skapats i torsdags, och vi i det, med falska minnen. Att vi kan lära oss något av omvärlden genom att studera den, är ett antagande som vi gör. Det har visat sig att det är ett användbart antagande, därför tillåter vi oss att göra det. Den viktiga skillnaden mellan skeptiker och kreationister är att kreationister inte gör samma antagande. Deras är istället: Vi är skapade.

Denna skillnad leder till ett komplicerat förhållande till vetenskap. Vetenskap är inte användbart för att bidra med förståelse kring tings varande, utan endast användbart när det på något vis antas bekräfta det man redan tror sig veta - vilket är lite lustigt, eftersom vetenskap då helt plötsligt antas vara bra. Detta komplicerade förhållande till vetenskap tar sig uttryck i en diskussion om vetenskapsfundamentalism och scientism.

Eftersom jag inledde med att hänvisa till konsekvensargumentet som är kopplat till att vara utan transcenderat syfte så kan det vara relevant att svara på frågan om livet verkligen är meningslöst. Om du låser dig fast vid att det måste finnas en övernaturlig agent som ska bry sig, så är ditt liv både meningslöst och värdelöst. Om du upptäcker dina jämlikar, deras känsloliv och omvärlden dessa existerar i, kommer du förmodligen överge din Gud ganska fort.

21 kommentarer:

  1. Jag håller med dig i din analys om varför folk håller kreationism för sant - känslor och tro.
    Men jag förstår inte din slutpoäng - varför skulle man överge sin tro för att man "upptäcker sina jämlikar"?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Baserat på argumentet från konsekvens. Är detta den enda substansen, försvinner den i samma sekund som man upptäcker verkliga värden.

      Radera
    2. Så vi som accepterar vetenskapen, tror på Gud och försöker bry sig om våra medmänniskor ..?

      Radera
    3. Inte nödvändigtvis. Men den som tror att vi är skapade för att livet annars är meningslöst, har en del att upptäcka.

      Radera
    4. Där håller jag med. Men det betyder ju inte att gudstron försvinner för att man blir en filantrop.

      Radera
    5. Utan att ta den diskussionen (som vi förmodligen tycker olika om) så vädjar jag till kontexten.

      Radera
    6. Tycker iof slutpoängen är ganska viktig i en text.

      Radera
  2. Slutpoängen är egentligen enkel. Tror man inte på tanfén.....är alla andra fantasientiteter uppfunna av människan lika obsoleta. Ingen funktion, inget behov. Så länge entiteternas funktion är att förtrycka människor.

    SvaraRadera
  3. "Jag tänker på miserabel man som levt ensam i hela sitt liv, som på ålderns höst lever på sin hoppfulla tanke att Gud kommer att tänka extra på dem som inte haft det så lätt under åren. För många människor är detta väldigt starka argument, och många människor betraktar detta som sin enda kvarvarande livsgnista."

    Ja. Detta är det enda jag kan komma på som skulle kunna vara bra med hokuspokustro.

    Mel Gibson lär vara helt tokreligiös. (Nu kommer jag att blanda ihop rollfiguren med skådespelare, men jag tror Gibson har stort inflytande över manuskriptet):
    Igår såg jag en actionfilm där hans älskade dotter dödas och han själv förgiftas till döds, efter att ha tagit hämnd på dotterns mördare. I dödsögonblicket hallucinerar han, och ser hur han och hans kära barn lyckliga vandrar bort mot ljuset tillsammans, de har förenats i ett varmt och ljust dödsrike.
    Om man verkligen tror på sånt här, så är det väl bra, just då.

    SvaraRadera
  4. Men apropå tokar med knäpp tro...
    Ann Heberleins filosofi måste intas i små doser, jag klarar inte allt på en gång.

    Jag hörde henne igår i "Människor och tro" där hon vidareutvecklade problemet som hon haft med sin tidigare "fadersgestalt", som senare kommit att bl a bli hennes "älskare" (!) med den vanliga relationsproblemen ; han lyssnar inte på henne, svarar inte , det finns "otrohet" och andra vardagliga bekymmer, jämt måste hon vara arg på honom...Men Ann tycker inte att det är så konstigt eftersom hon har haft samma problem i alla sina relationer med män...

    Nu har visst förbindelsen utvecklats till att bli ett förhållande med en kvinna (om jag fattade rätt), gud är en kvinna. Det står i Heberleins nya bok, som genom programmet fick en formidabelt säljande presentation.
    Jag lyssnade faktiskt inte till slutet. Hur som helst, guden/gudinnan har skaffat Ann Heberlein födgeni så det räcker och blir över, även denna fantasi kommer att bli en kioskvältare bland troende och folk som vill hänga med på kultursidorna. Jag måste faktisk applådera, lite matt, och med grimas.

    SvaraRadera
  5. Rent generellt vet vi att kvinnor med problem med män. återkommande hamnar i samma dilemma. Man kan alltså utgå ifrån att en stor del av problemet är ett självspelande piano. De söker upp män, som ger problematiken. Eventuellt letar de i högen av överblivna män, män som alltså redan ratats av förnuftiga kvinnor, eller så söker de med osviklig radar efter problematiska män. Eventuellt hör Ann till den gruppen, eller så sänder hon signaler, som gör att vettiga män drar sig undan med en gång och då blir det bara överblivna kartan kvar..... Ingen djuplodande analys.....men en enkel synpunkt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ha ha ha ja så är det såklart.
      Om man är religiös (vilket jag faktiskt inte tror att Ann är) dras man enligt mina fördomar gärna till självplågeri, i olika grad. Då väljer man gärna som sin nye make ytterligare en missbrukare/misshandlare/sexmissbrukare.
      Enligt DN för länge sen var hon då gift med en präst, vilken hon hotade med sina självmordsplaner, allt återgivet i ett förvånadsvärt avslöjande reportage, som jag tyvärr inte sparat.
      - För mig är det absolut tabu att flagga med sitt kommande självmord om man har barn. Det är tortyr. Barntortyr.

      Radera
  6. Beträffande begravningar kan man ju i hög omfattning lösa det själv. Min äldsta son strödde vi i hans favoritfiskevatten och han har nog vid det här laget till en del hamnat i Östersjön. Själv kremereras jag och jag har utkrävt ett löfte av barnen, att de skall "råka" tappa mig över relingen mitt på Ålands hav, när de ändå skall till Brändö och ta en grogg i baren efter. Inget jag tänker be om lov om, av någon. Billigt och bra. Men alla är ju inte självständiga. Betr. disk. på Hum.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men åh, stackare. Man ska ju inte behöva begrava sina barn. Sorgligt.

      Jag ska naturligtvis kremeras, men inser nu att jag också måste ha en plan för ströandet. Var ska de råka "tappa" mig? Måste tänka.

      Radera
    2. En artikel i ämnet

      http://old.theclimatescam.se/tag/kremering/

      Radera
    3. Isch, inte vill jag bli "resomerad" i alla fall. Alltså jag vill inte åka centrifug i en ståltrådskorg (blir illamående i vanlig karusell ;-) tills jag blir en brun sörja som kan spolas ner i toan. :-(

      Radera
    4. Eftersom jag inte riktigt har en fast förankring någonstans på jordklotet inser jag att jag nog vill bli strödd i rymden.
      Venus lyser väldigt starkt varje kväll nu. Där, kanske?
      Men det blr för dyrt.

      Radera
  7. En ökänd helskäggig antisemit, fransk medborgare , har dömts för "ursäktande av terrorism" efter att han efter Parisdåden där han syftat på dödandet av judar i matbutiken skrivit "Jag för min del känner mig som `Je suis Charlie Coulibaly`, en omskrivning för Amedy Coulibaly terroristen och mördaren.

    SvT:
    "Dieudonné M'bala M'bala är komiker, skådespelare och politisk aktivist. Han har dömts för antisemitiska uttalanden åtta gånger och är ökänd för att ha introducerat ett slags omvänd nazihälsning (”quenelle”) som enligt honom själv riktar sig mot etablissemanget. Den franska regeringen har kallat honom "hatmånglare".

    Detta kommenterar Ulf Gustafsson så här: "Frankrike är ett skitland".

    Häpnadsväckande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han har massor av bagage i ryggsäcken och gör som han brukar: Bedömer helheten efter en detalj.....Vissa gör så....:-)

      Radera
    2. Ulf Gustafsson tyckte väl det var kul att leka Zlatan.
      Lite barnsligt kan man tycka.

      Förresten förstår jag Zlatans arga "skitland" om Frankrike. Om man är fly förbannad och anser sig felbehandlad får man i stridens hetta lov att häva ur sig starkt upprörda känslor.
      Tydligen hade en domare utvisat honom på mycket grumliga grunder, klart han vart förbannad.
      Zlatan har ju bett om ursäkt, sen när han lugnat sig.

      Men Ulf Gustafssons fyndiga "skitland" har jag noll förståelse för.

      Radera
  8. Off-topic som vanligt!:

    http://bjornsminusblogg.com/2015/03/29/carl-bildt-morkbla-ambassador-for-de-rod-grona/

    SvaraRadera