Ytterligare ett utfall från teisternas ädla försvarsstab

Denna bloggpost är nog mest till för mig själv. Jag har lite titt som tätt blivit anklagad av kristna naturvetare för att vara ovetenskaplig. Speciellt en person har ogillat mina paralleller mellan gudstro och tro på andra mytologiska väsen. Ibland brukar han lite hånfullt påminna mig om antingen min ovetenskaplighet eller hur löjligt det är att dra paralleller till andra väsen än just Gud. Jag brukar låta det passera, men sist ställde jag frågan om det över huvudet taget går att formulera ett argument som knyter ihop vetenskaplig skepticism med en rimlig tro på mytologiska väsen? Så var det dags för ytterligare ett utfall från teisternas ädla försvarsstab - jag fick resonemanget förklarat för mig från ateistiskt håll, och kan konstatera att jag verkligen inte delar resonemanget som syftar till att försvara gudstro.

Alltså, hur kan man som naturvetare legitimera tron på mytologiska väsen, såsom Gud?

Man kan jämföra akademiska meriter. Auktoritetsargumentet är inte helt dumt. Tanken är denna: Om en vetenskaplig skeptiker anser att det finns rimliga skäl att tro på Gud, en annan vetenskaplig skeptiker anser att skälen saknas, och skälen inte kan formuleras, så borde deras meriter vara en faktor. Men det löser inte problemet, eftersom två personer med meriter av samma dignitet fortfarande kan tycka olika. Det skapar snarare ett nytt problem: Om den mer meriterade personen är rasist, är det enligt samma logik mer rimligt att vara rasist än att inte vara det. Därför vore det bättre att analysera argumenten direkt.

Det går alldeles utmärkt att kombinera vetenskaplig skepticism och tron på mytologiska väsen. Givetvis, annars skulle det inte finnas några vetenskapliga skeptiker som trodde på mytologiska väsen. Men vetenskaplig skepticism legitimerar inte någon tro på mytologiska väsen - föreställningen är snarare ett tillkortakommande. Såvida det inte finns goda argument, därför vore det bättre att analysera dem direkt. Varför är det rimligt att försvara gudstro i detta sammanhang?

Sedan ramlar spekulationerna in. Den gudstroende naturvetaren (som f.ö. är en notorisk abortmotståndare) är fri från dogmatiskt tänkande, meden jag kanske lider av just det? Kanske är jag frustrerad över att naturvetaren är så överlägsen mig, och ändå tror på Gud? Kanske att naturvetaren blotta varande visar att jag har fel, och att det gör mig arg? Kanske att jag inte klarar att ta in nya influenser? Något fel måste det vara, eftersom jag är så arg och provocerad? Nej, när man har olika uppfattningar i en fråga, förväntas man i situationen av en debatt representera sina olika uppfattningar. Jag förstår att den som inte kan ha fel, gärna spekulerar om att bristen på medhåll snarare måste bero på att meningsmotståndaren har personliga problem. Ilska, frustration eller underlägsenhet? Jag har varit med ett tag, och jag vet att inte alla kan hantera situationen. Den som har sin ofelbarhet klar för sig, besväras inte av att få sina argument avfärdade, utan av vad det kan vara för fel på meningsmotståndaren. Därför ska debatter helst ske inför publik, eftersom anklagelser om meningsmotståndarens ilska då inte bara är irrelevant utan även enkelt kan avfärdas som lögn.

Uppdatering 2014-12-09: Efter tips från Mikael Helldén, här är Paul Graham's hierarchy of disagreement: