Dåliga försök att legitimera religion, del 89 av 100

I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle. Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den åttionionde.

Istället för att utrota religion, ska folk få bra utbildning så att de kan välja vad de ska tro på.

Både i del 33 och 47 nämner jag att (ny)ateister antas vilja utrota religion. Inom vissa religiösa kretsar är ateisters önskan att utrota helt vedertagen, vilket en apologet lät mig förstå under samtal. Som ett litet konstruktivt tips till mig, föreslog han att jag kanske skulle låta folk tro vad de vill, istället för att försöka utrota religionen.

Önskan att låta folk tro vad de vill och önskan att låta folk få tillräcklig kunskap att dra sina egna slutsatser är inte olika formuleringar av samma sak. Om man nu antar att apologeten i fråga förstår att vad man tror inte har någon inverkan på hur något är, så brukar en önskan om att låta folk tro vad de vill, vara ett uttryck för föreställningen att vissa frågor inte är vetenskapliga frågor, vilket innebär att man kan tro vad man vill i religionens namn, utan att man för den sakens skull har fel i någon vetenskaplig fråga (non-overlapping magisteria).

Innan jag kommenterar dessa skillnader, vill jag bara säga att det inte spelar någon roll för frågan om Guds existens att många tror att Gud finns. Gud finns inte bara för att många tror det, och Gud förblir icke-existerande även om t.ex. en prominent vetenskapsman börjar tro på honom. Det som möjligtvis kan vara intressant att diskutera i ett samhälle där många tror på Gud, är t.ex. till vilken grad staten ska subventionera gudstroendes uttolkningar av Guds vilja. Förre civilministern, kristdemokraten Stefan Attefall, sörjde för att gemensamma medel avsattes för att tillgodose monoteismens religiösa behov, och drev frågan om ökade anslag till församlingar som odlade en viss form av tro. Beloppet vi är beredda att betala för att tillgodose troende, är givetvis öppen för diskussion.

Att låta någon tro (eller inte tro) vad man vill, är en fråga om tankefrihet. Men när denna frihet åberopas av en apologet, brukar det snarare handla om t.ex. deras rätt att påstå saker om Gud inför sina (i bästa fall) eller andras barn. Vad tycker Gud om dig? Vad tycker Gud om homosexualitet? Varifrån kommer människan? Det brukar också handla om deras rätt att slippa få svar på tal.

Att låga någon bli tillräckligt informerad för att kunna dra egna kvalificerade slutsatser, låter vackert när vi pratar om objektiv leverans av information till individer stora nog att ha utvecklat förmågan att tänka kritiskt. Men i kyrkans värld handlar det snarare om en ensidig och subjektiv vädjan till barn. Kyrkans barntimmar, söndagsskola och konfirmation. Kyrkans fokus på barn kan förklaras dels av insikten att man måste rekrytera till sin religion och dels om att det är lättare att rekrytera någon som kan lita på auktoriteter. Att få en vuxen människa att börja tro på ett övernaturligt väsen, är ett mycket tuffare företag.

Och varifrån kommer människan, förresten? Jo, vi är skapade i vår nuvarande form, åtminstone tills vi förmår att ifrågasätta det.

Nassim Nichol Taleb skrev följande på Twitter: "What fundamentalists & atheists have in common is a literal, nonmetaphorical, epistemic, categorical interpretation of religion." Och visst har han rätt, men problemet är att detta kan sägas om vilket mytologiskt väsen som helst. "What fundamentalists & aunicornists have in common is a literal, nonmetaphorical, epistemic, categorical interpretation of mythology." Trots allt, den som betraktar älvor som ett väsen som är så pass subtilt och så pass svårt att detektera, att deras existens är identisk med en icke-existens, kan mycket väl beskriva älvor som verkligen existerar. Gud är inte ett unikt mytologiskt väsen - rökridåer skapas lite var stans.

Föregående - Nästa