Den mest inkluderande definitionen av ordet ateist, innefattar personer som, med eller utan skäl, eller utan grund, på dåligt grund eller på god grund, saknar gudstro. Den mest inkluderande definitionen avfärdas ofta som meningslös, eftersom den inte specifik pekar ut dem som tagit ställning i frågan om Guds existens, utan låter vem som helst som inte tror på Gud, kvalificera som ateist.
Därför är det intressant att smalna av definitionen i syfte att kunna kritisera ateister. En person som fått idén om en Gud presenterad för sig, och avfärdat, bör utmanas, kritiseras och ifrågasättas. Givetvis. En sådan person är (såvida han inte börjat tro på andra gudomliga väsen) en ateist. Men om vi låter frånvaron av gudstro räcka för att man korrekt ska kunna kallas för ateist, så är det helt orimligt ateism i sig är föremål för kritik. Det är som att kritisera en hjälmargös för att den inte kör BMW. Det som gör Richard Dawkins till ett lovligt byte, är att han förhåller sig teism.
På samma sätt kan troende kristna rapportera att de inte känner igen sig i religionskritiken, och som kritiker måste man känna till att det inte finns någon unison föreställningsvärld inom kristendomen. Det som för den ene är en reell dogm, är en obegriplig missrepresentation för den andre. Man kan alltså inte påstå att man kritiserar kristendomen när man kritiserar något specifikt inom kristendomen, eller tvärt om, man kan inte påstå att man kritiserar ateismen när man kritiserar något specifikt avståndstagande från religion, vilket kan illustreras med lite mindre träffsäker satir.
Delar man premissen att ateism är ett lära och att teism följer till skapelsetro, är texten jätterolig. Men texten parodierar egentligen inte ateism, utan någon form av föreställning som t.ex. en ateist kan besitta. En så enkel sak som en korrekt rubrik, skulle laga detta trasiga skämt.
Tänk att kritik mot föreställningen att Jesus förvandlade vatten till vin presenteras som kritik mot kristendomen, genom t.ex. följande mening: "Kristendomen är uppenbarligen en falsk religion, eftersom det är en fysisk omöjlighet att förvandla vatten till vin." Även om det första påståendet är rimligt och det andra är odiskutabelt korrekt, så följer inte det ena till det andra. Och det går alldeles utmärkt att vara kristen och inse att Jesus givetvis aldrig förvandlat något vatten till vin, och - hemska tanke - det går att tro att vatten kan förvandlas till vin utan att vara kristen.
För att göra parafras på ett kreationistiskt argument som syftar till skapa misstänksamhet mot vetenskap: Om Jesus förvandlade vatten till vin, varför finns det vatten idag?
Om det är något som verkligen aldrig faller i god jord i samtal med troende, så är frågor syftar till att illustrera en icke ovanlig naturalistisk hållning: Jag tror inte på Gud. För inte finns det väl någon militant ateist som inte tror på Gud? De pratar ju om Gud hela tiden!
Tänk dig att du vore kristen, och levde i en hypotetisk nation där scientologin är den religion som staten förhåller sig till. Verksamheter som bejakar scientologiska premisser har större rörelsefrihet enligt lagen, och kan söka statliga bidrag som inte kristna har rätt att söka. Skolavslutningen firar man genom att missakta psykiatrin och genom att prata om rymdkejsaren Xenu som planterat oss på jorden. Och så vidare.
Varför skulle en kristen, som inte ens tror att Xenu finns på riktigt, ha något att klaga på? Frågan är givetvis felställd. Det man bör fundera på, är varför en kristen över huvudet taget vill underkasta sig en rymdkejsare som han inte tror på. Kritik mot scientologin, har då alltså inte sitt ursprung i en hemlig tro på Xenu, utan i vad scientologin lägger på bordet.
Och vad betyder att "inte tro" i detta sammanhang, förresten? Den som inte tror på Gud, förhåller sig till Gud och till älvor på samma sätt. Man låter varken hänsyn till Gud eller hänsyn till älvor, påverka sina vardagsbeslut. Men är inte det nedlåtande? Nej, faktiskt inte. Om en gudstroende och en ateist debatterar, har den gudstroende allt att vinna på att veta vad icke-tro är, eftersom det ger en fingervisning om hur argumenten bör utformas. Ett argument som inte får en gudstroende att börja tro på älvor, kan inte förväntas ha någon större effekt om det istället används om Gud på en ateist.
Det har sagts till mig att följande bild beskriver mig:
Ateisten säger att den troende är en idiot som hatar vetenskap och tror att jorden har ett magiskt ursprung. Den troende försöker svara genom att förklara Thomas Aquinas rörelseargument. Om argumentet i sig är dåligt förankrat, så finns åtminstone något för ateisten att återkomma till eftersom upphovsmannen är namngiven. Ateisten levererar en rant med anklagelser som innefattar Det Flygande Spaghettimonstret, varpå den troende tröttnar och ateisten anser sig ha vunnit.
Jag undrar vilken ateist som bildens upphovsman har stött på? Hur som, jag fick denna skickad till mig efter att ha sagt att min tro på Gud inte är starkare än någon annans tro på älvor. Och jag sa som jag gjorde för att locka fram ett starkt argument, gärna ett som slutade med "...och därför är det rimligt att tro att Gud finns", men fick istället veta att jag inte tog Gud på tillräckligt stort allvar, trots att det var motståndarsidans åtagande - inte mitt.
Som så ofta när amerikanska kristna representerar kristna och ateister, är Guds roll i alltings existens viktig för den troende, medan ateisten bär den värsta tänkbara symbolen, nämligen darwinfisken - en symbol för biologisk evolution.
Därför är det intressant att smalna av definitionen i syfte att kunna kritisera ateister. En person som fått idén om en Gud presenterad för sig, och avfärdat, bör utmanas, kritiseras och ifrågasättas. Givetvis. En sådan person är (såvida han inte börjat tro på andra gudomliga väsen) en ateist. Men om vi låter frånvaron av gudstro räcka för att man korrekt ska kunna kallas för ateist, så är det helt orimligt ateism i sig är föremål för kritik. Det är som att kritisera en hjälmargös för att den inte kör BMW. Det som gör Richard Dawkins till ett lovligt byte, är att han förhåller sig teism.
På samma sätt kan troende kristna rapportera att de inte känner igen sig i religionskritiken, och som kritiker måste man känna till att det inte finns någon unison föreställningsvärld inom kristendomen. Det som för den ene är en reell dogm, är en obegriplig missrepresentation för den andre. Man kan alltså inte påstå att man kritiserar kristendomen när man kritiserar något specifikt inom kristendomen, eller tvärt om, man kan inte påstå att man kritiserar ateismen när man kritiserar något specifikt avståndstagande från religion, vilket kan illustreras med lite mindre träffsäker satir.
Delar man premissen att ateism är ett lära och att teism följer till skapelsetro, är texten jätterolig. Men texten parodierar egentligen inte ateism, utan någon form av föreställning som t.ex. en ateist kan besitta. En så enkel sak som en korrekt rubrik, skulle laga detta trasiga skämt.
Tänk att kritik mot föreställningen att Jesus förvandlade vatten till vin presenteras som kritik mot kristendomen, genom t.ex. följande mening: "Kristendomen är uppenbarligen en falsk religion, eftersom det är en fysisk omöjlighet att förvandla vatten till vin." Även om det första påståendet är rimligt och det andra är odiskutabelt korrekt, så följer inte det ena till det andra. Och det går alldeles utmärkt att vara kristen och inse att Jesus givetvis aldrig förvandlat något vatten till vin, och - hemska tanke - det går att tro att vatten kan förvandlas till vin utan att vara kristen.
För att göra parafras på ett kreationistiskt argument som syftar till skapa misstänksamhet mot vetenskap: Om Jesus förvandlade vatten till vin, varför finns det vatten idag?
Om det är något som verkligen aldrig faller i god jord i samtal med troende, så är frågor syftar till att illustrera en icke ovanlig naturalistisk hållning: Jag tror inte på Gud. För inte finns det väl någon militant ateist som inte tror på Gud? De pratar ju om Gud hela tiden!
Tänk dig att du vore kristen, och levde i en hypotetisk nation där scientologin är den religion som staten förhåller sig till. Verksamheter som bejakar scientologiska premisser har större rörelsefrihet enligt lagen, och kan söka statliga bidrag som inte kristna har rätt att söka. Skolavslutningen firar man genom att missakta psykiatrin och genom att prata om rymdkejsaren Xenu som planterat oss på jorden. Och så vidare.
Varför skulle en kristen, som inte ens tror att Xenu finns på riktigt, ha något att klaga på? Frågan är givetvis felställd. Det man bör fundera på, är varför en kristen över huvudet taget vill underkasta sig en rymdkejsare som han inte tror på. Kritik mot scientologin, har då alltså inte sitt ursprung i en hemlig tro på Xenu, utan i vad scientologin lägger på bordet.
Och vad betyder att "inte tro" i detta sammanhang, förresten? Den som inte tror på Gud, förhåller sig till Gud och till älvor på samma sätt. Man låter varken hänsyn till Gud eller hänsyn till älvor, påverka sina vardagsbeslut. Men är inte det nedlåtande? Nej, faktiskt inte. Om en gudstroende och en ateist debatterar, har den gudstroende allt att vinna på att veta vad icke-tro är, eftersom det ger en fingervisning om hur argumenten bör utformas. Ett argument som inte får en gudstroende att börja tro på älvor, kan inte förväntas ha någon större effekt om det istället används om Gud på en ateist.
Det har sagts till mig att följande bild beskriver mig:
Ateisten säger att den troende är en idiot som hatar vetenskap och tror att jorden har ett magiskt ursprung. Den troende försöker svara genom att förklara Thomas Aquinas rörelseargument. Om argumentet i sig är dåligt förankrat, så finns åtminstone något för ateisten att återkomma till eftersom upphovsmannen är namngiven. Ateisten levererar en rant med anklagelser som innefattar Det Flygande Spaghettimonstret, varpå den troende tröttnar och ateisten anser sig ha vunnit.
Jag undrar vilken ateist som bildens upphovsman har stött på? Hur som, jag fick denna skickad till mig efter att ha sagt att min tro på Gud inte är starkare än någon annans tro på älvor. Och jag sa som jag gjorde för att locka fram ett starkt argument, gärna ett som slutade med "...och därför är det rimligt att tro att Gud finns", men fick istället veta att jag inte tog Gud på tillräckligt stort allvar, trots att det var motståndarsidans åtagande - inte mitt.
Som så ofta när amerikanska kristna representerar kristna och ateister, är Guds roll i alltings existens viktig för den troende, medan ateisten bär den värsta tänkbara symbolen, nämligen darwinfisken - en symbol för biologisk evolution.
Kommentarer
Skicka en kommentar