Problemet med rådande definition av "vetenskaplig
skepticism" är att den ter sig diskriminerande mot troende kristna. Det
har jag personligen inget emot, men det är ett problem när skeptiker ska
organisera sig, helt enkelt för att folk tenderar att vara kristna. Det är
viktigt att komma ihåg att vetenskaplig skepticism "är ett
förhållningssätt där man ifrågasätter giltigheten i påståenden om den objektiva
verkligheten som saknar empiriskt stöd". Det är alltså inte en utsaga om den objektiva verkligheten,
utan en utsaga om ett förhållningssätt
till påståenden om densamma.
Precis som vem som helst, så utgår jag ifrån en gudafri
verklighet när jag försöker förstå den. Det spelar ingen roll huruvida man är
kristen eller inte, Gud är sällan eller
aldrig en faktor. Om man hinner i tid till en tandläkartid, trots att man
inte trodde att man skulle hinna, så är det mer frestande att tänka att det
kommer sig av sitt agerande och andra naturliga rådande omständigheter. Har man
inga anledningar att tro att man kom i tid tack vare ett gudomligt ingripande,
så är det mer intellektuellt tillfredsställande att tänka sig att det var naturliga
omständigheter som rådde. Oavsett om man är kristen eller ej.
Och när man kommer till frågan om vilka krafter, energier
och väsen som existerar i den objektiva verkligheten, så är givetvis utsagor om
Guds attribut eller existens just påståenden som saknar empiriskt stöd. Det
finns ingen naturlag som säger att religiöst motiverade anspråk är grundlösa,
men det är definitivt mer av en regel än ett undantag.
Vi kan tänka oss att vi utreder ett brott. Den tekniska
bevisningen pekar på en gärningsman som erkänner brottet vid konfrontation. Även
om vi förhåller oss skeptiska, finns det alltså goda skäl att acceptera det
anspråk som brottsanklagelsen utgör.
Om vi istället tänker oss att vi pekar ut gärningsmannen
efter en religiös ingivelse - Gud sägs ha pekat ut gärningsmannen för en person
genom en uppenbarelse. Detta anspråk förblir grundlöst till dess att vi följt
upp det, och eftersom vi är skeptiska, så accepterar vi inte anspråket förrän
vi har följt upp det. Inte förrän vi har den tekniska bevisningen, kan vi känna
oss bekväma med anklagelsen. Utfallet av undersökningen blir antingen positivt
eller negativt, men skepticismen var inte missriktad även om utfallet blev
positivt. (Kunskap är inte exakt samma sak som att "ha rätt".) Vetenskaplig
skepticism säger något om själva anspråken, och syftar till rikta våra
föreställningar åt så rätt håll som möjligt, genom att säga att man inte ska
bestämma sig för vilket håll som är rätt, innan man har skäl att göra ett val.
Om det är tillåtet att göra en uppenbar kommentar: En
sanndröm är inte en sanndröm om det inte sedan visar sig att det var en
sanndröm.
Det finns religiöst motiverade grundlösa anspråk som är
traditionellt kristna. Det är givetvis viktigt att komma ihåg att kristendomen inte begränsas till att vara en religion
eller en kultur, utan en identitet som rymmer en enorm mängd
föreställningar som inte besitts av
vissa men som besitts av andra. Och som sagt, det finns ingen naturlag som säger att religiöst motiverade anspråk är
grundlösa, men det är definitivt mer av en regel än ett undantag.
Dessa skulle kunna vara något så enkelt som att Gud älskar
dig, men det skulle kunna vara något så avancerat som mirakeltro. Att Jesus
föddes av en jungfru, är ett exempel på ett mirakel. Jag inser givetvis den
vetenskapliga ambitionen återfinns i högre grad hos dem som inser att Maria
blev befruktad av en annan (vanlig) man. De som identifierar sig som kristna,
utan att tro på Gud, utan att tro att Jesus är resultatet av en jungfrufödsel,
utan att tro att de kommer att överleva sin egen död, blir inte heller diskriminerade
av nuvarande definition. Vi pratar om dem som både håller vetenskapens fana
högt och är kristna i lite mer traditionell bemärkelse.
Det är en hedervärd ambition! Så kan man, för deras skull,
justera definitionen av "vetenskaplig skepticism" på ett sådant vis
att definitionen fortfarande är slagkraftig utan att den står i vägen för deras
tro? Jag menar, vetenskaplighet kan ju aldrig bli ett slagträ som kan användas
i debatt av en person själv försanthåller lika grundlösa föreställningar, utan
att man tvingas hyckla. Är astrologi mer grundlöst än föreställningen om Jesu
uppståndelse? Nej, givetvis inte. Saker som härleds från astrologin kan bortses
ifrån, eftersom ingen kan påvisa disciplinens kvalité. Saker som härleds från
Gud kan också bortses ifrån, eftersom ingen kan påvisa kvalitén på leveransen
av budskapet. Detta innefattar även de löften som man tycker är mysiga, såsom äran
av ett evigt och ändlöst prisande av Gud i himlen, efter att kroppen har dött.
Att prata om selektiv skepticism är alltså stigmatiserande,
för hur viktig är vetenskapliga principer för den som tillåter sig att lägga
skepticismen på hyllan för sina egna falska föreställningars bästa? Snacka om
att ha tappat ett viktigt argument.
Om vi tillåter oss att definiera gränsen för vad som bör
ifrågasättas till sådant som kan avgöras, så klarar sig vår hypotetiske kristna
skeptiker. Men här uppstår istället nya problem, inte minst det klassiska
God-of-the-gaps-problemet. Om skepticismen hålls på behörigt avstånd så länge
vi inte kan utveckla träffsäkra tester, så kommer viljan att utveckla dessa
tester också att lysa med sin frånvaro. "Du kan inte placera Gud i ett
provrör" och homeopatin låter sig inte heller undersökas, utan väljer att
gripa in när kvalitetsmekanismen inte är aktiverad. Magi är magi är magi.
Peter Eriksson har föreslagit att man kan kalla detta för "hård
skepticism" och "mjuk skepticism", men det är bara det som då
skulle kvalificera som "hård skepticism" som är skepticism värd
namnet.
Stephen Jay Goulds non-overlapping magisteria är en
tankekonstruktion som säger att religiösa och vetenskapliga anspråk inte
kolliderar, och från vad jag kan förstå är detta en mycket populär lösning på
problemet i fråga. I princip är det anspråken som en naturvetare gör mellan
8:00 och 17:00, undantaget 12:00 till 13:00, som måste ha en förankring.
Vetenskap och religion tillhör olika domän som inte kolliderar. Tobias Alvaeus
uttryckte sig väldigt klokt att denna uppdelning, skapar en omvänd bevisbörda,
eftersom man kan hävda att en föreställning är religiöst grundad, och således
inte något som man inte ska vara skeptisk mot.
Dessutom ser inte situationen alltid ut så som Jay Gould tänker sig den. För även om Gud reduceras
från en teistisk entitet som älskar dig, till en deistisk entitet som skiter i
dig, så är anspråket om hans existens lika grundlös. Möjligtvis lite mer
sannolik, men precis lika grundlös. Och rätt ointressant, va? Den guden kanske
inte har lika omständiga åsikter om homosexualitet och onani, men han har ju
just inga åsikter om något, omständiga eller andra. Nej, detta handlar om ett
omplåstrande och ett vårdande som legitimeras av den lite nedlåtande
föreställningen om kristnas behov av religionens anspråk som snuttefilt. Utan
att förneka att detta fenomen också förekommer, så betvivlar jag starkt att den
som finner trygghet i fasta anspråk, är den som vill leva upp till den
vetenskapligt skeptiska ambitionen.
Den genuina viljan att se verkligheten som den är, skär sig
rejält med vurmandet av t.ex. föreställningen att man kommer att överleva sin
egen död. Och problemet är just att det finns ett overlapping magisteria. En uppfattning eller ett påstående om den
objektiva verklighetens beskaffenhet kan påstås vara religiöst, metafysiskt
eller "sant". Men en fråga är fortfarande vetenskaplig, om den säger
något om just den objektiva verklighetens beskaffenhet. För att inte överdriva
detta problems magnitud, vill jag avsluta med något positivt: Om jag säger att
inga gudar älskar dig, att inga gudar finns, att Jungfru Maria inte fick någon son, att Noa aldrig byggde någon ark
och att dit liv slutar i och med din död, kommer förmodligen de flesta som
reagerar på detta, ändå inte bära epitetet "skeptiker", och de flesta
skeptiker hålla med. Kristen eller ej.
Jag har inget emot att läsa Dina alster...men jag har problem med det kvasivetenskapliga argumenterarandet och kopiösa ordandet om samma sak. Ännu mer så på Humanistbloggen.
SvaraRaderaDet är fastställt utom allt tvivel att ingen av de 100talstusen gudar som människorna hittills har föreställt sig under historiens gång har existerat. Mer behövs inte sägas.
Folk som säger annorlunda, betraktar jag som mentalt handikappade. Men det är man förstås tillåten att vara, så jag tycker inte illa om dem för det. Bara synd om.
Vi har den diskussion på Humanistbloggen vi förtjänar som mänsklighet. Dumskallarnas Förening som debatterar samma fråga i tvåtusen år och kommer ingenstans. Eftersom man debatterar om saker som inte finns. Flogiston, Nessie eller tandfen. På blodigt allvar.
Eller att heterosexuella måste tycka om homosexuella. För det måste man. Alla måste tycka om alla. Det gör jag inte. Därför passar jag nog inte i den nya kvasi-inteligenta tyckareliten. Hej ett tag igen.
Kristian, eftersom homosexualitet inte är kopplat till någon föreställningsvärld eller åsiktsinriktning, är det en icke-fråga för mig. Jag är dessutom lyckligt gift!
RaderaI see.... det var ju faktiskt mer allmänt hållet än personligt. Mer som en deklaration över vad som "måste stigmatiseras" i Sverige eller inte. Men jag förstår upphakningen. Jag förstår också att kopplingen humanism och HBQT är naturligt förekommande eftersom de flesta religioner ståtar med ett massivt HS-förakt, vilket ju inte är särskilt vackert. Och att polemiken styrs av agendan. Det gör i sin tur att HBQT_människor är överreprersenterade i kommentarsfältet.och styr kommentarsfältet. Vilket i sin tur gör att agendan kantrar. till relativism och allmän luddighet.
Radera